Igår gjorde jag slag i saken och köpte mig en iPad.

En iPad 3G 64GB Wifi + Celular. Och ett fodral och en kombo-penna som kan skriva på papper och på skärmen. Jag fick beröm av säljaren på MacForum i Nordstan för ett klokt köp. Entusiastiskt visade han på framtida möjligheter för mig, bl a med en AppleTV (som jag är småintresserad av).

Nu, i skrivande stund, ska jag få igång fanskapet. Oj, jag menar underverket. Läser på en instruktionslapp:

Välkommen till iPad. Håll in på/av-knappen några sekunder och följ anvisningarna på skärmen.

Stendöd.

Läser vidare: Läs mer om funktionerna på iPad på www.apple.com/se/ipad

Jag går in på sidan och ser omgående en intro-film. Va käckt. Det kan väl vara bra att se en liten filmsnutt om hur jag kommer igång. Klick.

En bild visar sig med en pusselbit på. Jag klickar överallt. Inget händer. Överst står Plug-in-programmet kräver din tillåtelse för att köras. Läs mer Jag klickar på Läs mer och hamnar på en sida om blockerade Plug-in-program.

Det är just nu som jag inte orkar gå vidare. Känner mig övergiven i universum.

- Nu börjas det, igen.

Men skam den som ger sig. Jag läser noggrannare och ser att jag kan tillåta eller inte tillåta att blockerade program körs. Jag hittar också en ruta upp till höger, som jag inte såg tidigare, där jag kan göra detta val. Klick.

- Eureka. Nu är filknsutten tillgänglig för mig.

Då kommer nästa besvikelse. Den berättar till ljuvlig musik om hur iPad kan användas till anything i want och sen berättar den om tekniken bakom, om färger och... nu ger jag upp igen. Det var inte en komma igång-film.

Tar ett djupt andetag och tänker

- Hur kommer det sig att det som ska vara så otroligt enkelt kan krångla så förbannat i mina händer?

Söker vidare på den där lappen. iPad Användarhandbok bör kunna ge mig den information jag behöver. Jippi. Jag som älskar handböcker! Tar ett djupt andetag igen och tänker

- Jag nog ska klara detta också. Behåll lugnet bara.

Hur det är så tar jag mig ett steg i taget mot mål. På eget bevåg ansluter jag iPaden till strömuttaget, fast det står ingenstans att jag ska göra så, och simsalabim så... Det stod däremot att jag skulle ansluta paddan till iPhonen för synkronicering, men jag vill börja med att bara starta padan. Synkningen får bli en senare fråga.

Jag har laddat hem senaste iTunes-programmet, vilket gav mig en piruett på minst en timme för att hitta Apple-id och lösen, inte gjort i en handvändning, men det gick det med, valt språk och land och klickat vidare som värsta proffset och nu säger den att iPaden är redo.

- Puh. En delseger.

Nästa steg är att fylla den med samma info som mobilen har och samma appar och kanske installera Quick Office Pro som möjliggör att använda datorns dokument och så ska jag välja moln som gör att jag når all info vilken pryl jag än använder och var jag än är. Dropbox kanske. ICloud?

Därnästa steg är att installera ritprogram och börja använda det. Och lära mig göra manuella anteckningar i paddan. Med eller utan den där pennan jag införskaffat.

Om detta ska jag prata med svärsonen. Han är en klok man.

Hej och hå. Nu har jag börjat på en ny resa.

- Det går ju bra det här. Lite vingligt i starten bara. Va kul det ska bli när jag vant mig.

Just nu räcker det för den här gången. Paddan mår säkert bra av att stå orörd och ladda upp sig ordentligt. Käringen med strömmen flyter på medströms i IT-strömmen.

Jo, en liten stärkande detalj. Efter att ha inköpt min padda gick jag till Clas Ohlsson och köpte en stans för SIM-kort på rekommendation från svärsonen. Stansen är ny i sortimentet och finns inte i katalogen än. Kommer att finnas i höstkatalogen. Den kostade mig 99 kr och gör att jag kan använda samma SIM-kort för mobila bredbandet till datorn som till paddan. Behöver därmed inte något extra abonnemang som tickar pengar var månad. Kände mig ultramodern där på Clas Ohlsson. Som om jag inte bara åker med i it-strömfåran utan till och med simmar lite i förväg.

- Inte illa för att vara en IT-vilsen käring. Återstår bara att få det att funka i praktiken.

Igår åkte jag buss i Stockholm. Kl 17. Skulle ta en buss från Odenplan till Frösundaleden. Det var en obehaglig historia.

Det byggs en massa, både på Odenplan och längs Frösundaleden med ny skandalomsusad sportanläggning, vägförbättringar och gud-vet-vad. Tuva lotsade mig på telefon att gå på rätt ställe på Odenplan.

Det kändes konstigt redan innan jag klev på bussen. Den körde onödigt långt upp på trottoaren och ställde sig inte riktigt där kön stod. Jag lämnade min remsa för stämpling och satte mig rätt långt fram. Efter bara några meter skriker en dam långt fram

- Du körde fel!

Mummel bak i bussen.

Det blev upptakten till en av de mer obehagliga bussresorna jag över huvud taget gjort. Chaffisen körde en lång kringelikrok för att göra omtag från Odenplan. Stämningen blev mer och mer hetsk. Passagerare krävde att få kliva av där han inte hade tillstånd att stanna.

- Stanna här, för här är en lucka.

- Jag får inte stanna på en sån plats.

- Men stanna då vid nästa hållplats.

- Jag får inte stanna på en plats som inte är avsedd för den här rutten.

- Men du måste väl för helvete kunna stanna busen. Det finns ju massor av hållplaster att stanna vid.

- Stanna!

Till slut släppte han av dem som ville fly fältet och då stod en hel kö och ville in i bussen. Även de blev förbannade för att de inte fick kliva på. En lång parlaver om det. Folk bara tryckte sig på och ville in i vad de trodde var 2-an.

Jag förundrades över de många rösterna som var bitande sarkastiska i sina kommentarer utan att veta nåt om hur situationen hade uppkommit.

- Du kan möjligen inte meddela passagerarna om vad som sker?

- Nej, det kan jag inte.

- Du känner möjligen inte till att det finns högtalaranläggning i en buss? En sån som busschaufförer meddelar sig med!

- Jag har provat men den funkar inte.

Med jämna mellanrum upprepade tanten som först meddelade om felkörningen att hon minsann sa till honom att han kört fel. Som en papegoja ungefär var tredje minut. Högt och ljudligt. Som om det skulle göra nån skillnad nu.

Varje sväng han gjorde fick sarkastiska kommentarer. Riktigt ohagliga. Till slut var vi vid ruta ett, Odenplan.

Det visade sig faktiskt att han VAR osäker på hur han skulle köra.

Då grep en redig kvinna in. Hon tog sin väska och satte sig närmast honom och lotsade honom, handfast och tryggt i hur han skulle köra. Förklarade vilka hållplatser som var nya, vilka som han skulle stanna vid etc. Och då kröp det fram att han aldrig kört buss 70 förr, han kör 2-an. Och att han blivit hastigt utkommenderad att köra den här bussen. Han var alltså offer för situationen själv.

Jag skulle verkligen inte velat vara i hans kläder. Klämd mellan en arbetsgivares order och en mobb som var mer eller mindre redo att lyncha honom.

Himmel vad vidriga vi kan vara, vi vanliga människor som vill hem från jobbet.

Tuva förklarade att folks intolerans för avvikelser kan vara imponerande här i Stockholm. Särskilt i kollektivtrafiken. Hjälpsamheten = noll. Arrogansen = 100.

Skönt att det finns en och annan rådig människa som vill bidra till att få det hela att funka. Jag skulle vilja ge henne en eloge. Och chaffisen en klapp på axeln med en ursäkt om vårt beteende. Men också säga att det nog hade underlättat för oss alla om han redan från början sagt hur det var och att han skulle göra sitt bästa för att få resan att funka.

Tuva (min dotter) och Leo (hennes pojkvän) har varit kreativa kring min hälsa och hittat på ett hälsoprojekt åt mig som tänder mig i alla ändar. Jag får sätta mig på händerna för att inte ryckas med och bara släppa såna där vardagligheter som jobb och sånt.

Jag har döpt projektet till Go:Bit 10.

Det innebär att jag skall cykla till Göteborgs alla nya stadsdelar, 10 till antalet, känna in och skaffa mig en bild av stadsdelen, dess kultur och natur och jag ska intervjua människor. På något sätt ska jag sammanfatta min upplevelse kring varje stadsdel. Det ska ta ungefär ett halvår att genomföra, två stadsdelar per månad. Det här var den inbjudan jag fick.

Jag går igång, som sagt. Har funderat vidare på vilka, när och hur och vad jag vill fråga om och hur jag vill publicera mig (bloggen faller sig naturlig). Jag är fan ta mig projekt-narkoman. Projektnamnet har jag fnulat ut genom att använda Go:teborg-symbolen, B står för Bente, it stårt för IT, dvs att göra nån form av summering på nätet och GoBit är ju också namnet på det fokus jag vill ha, att vaska gobitar, för mig, ur andra, eller tvärt om.

Dom känner mig, dom där två människorna Tuva och Leo, och vet att trigga igång min projekt-narkomani. Hoppas verkligen att de själva haft kul att tänka ut detta. I alla fall får jag världens kick. Inte visste jag att jag var så lättantändlig. Har gått och känt mig kreativt trög. Men med lite fnöske går det att blåsa liv i projekttanten, helt klart.

Det blev av till sist. Med sällskap till och med. Ulla ringde mig när jag stod med händerna i disken och ”skulle bara” innan jag begav mig iväg på konstrunda Halland. Ja, runda och runda. Jag hade tänkt begränsa rundan till två stop, hos Anita Johansson i Kungsbacka och Hans Cullberg på Särö-halvön.

Anita känner jag lite och Hans retade mitt intresse med att vara både arkitekt, grafisk formgivare och konstnär och dessutom ha ritat ett känt hus, svart och frekvent beskrivet i arkitektur-, hus-, hem- och  och inredningspressen. Jag kände en viss irritation inför honom, han verkade bara sååå perfekt och hans karriär toppades med att han också är workout-instruktör. Fick en känsla av en perfekt streber, en nörd, och vissa såna provocerar mig, tydligen. Det var bra att träffa honom. Han var en alldeles vanlig människa och verkligt trevlig att prata med.

Vi stannade länge hos Anita, filosoferade med henne. Jag fångade den här miljöbilden.

Hos Anita fäste jag mig vid ett konstverk, som jag funderar på att köpa.

Verket heter Jag bär på mig själv.

För mig heter det även Jag föder liv. Verket berör mitt inre. Dessutom har jag en vacker plats åt det i mitt hem, om jag gör en smärre rockad bland konstverken.

Ja, jag sitter här och surfar om ritprogram, appar och iPad. Den som söker, hen finner.

Kanske har jag hittat grejen för mig. Ett gratis program, doodle.ly som är mer avancerade men liknar DrawSomething, som jag är flitig användare av. (Tack Leo för det tipset!). Det har funktioner som jag inte tänkte på att önska mig, nämligen den här sociala aspekten. Lätt att publicera. Att kommunicera med, om, kring...

Eureka!

Nu är jag ivrig.

Nästa steg att skaffa en iPad 3. Bara kolla av om jag ska ha nåt sorts abonnemang eller inte.

Nu är det bråttom.

När jag ger mig på nåt nytt genom att bara kasta mig ut och "göra", så kommer frågorna som ett brev på posten. Det har jag varit med om så många gånger i livet.

Nu vill jag lära mig det tekniska runt att göra serier och letar utbildningsmaterial, helst nätbaserat. Jag vill kunna göra mina serier direkt i datorn, eller iPaden (som jag inte har än, men det är bara en tidsfråga). De kurser jag hittar, efter en hastig koll, är alla inriktade på att lära sig rita, skriva manus, välja bra ritmaterial och sånt. Det är väl gott och väl, men inte det jag söker. Mitt stora okunskapsfält handlar om det digitala och internettekniska.

Jag säger inte att jag inte behöver lära mig att rita och dramatisera. Men jag har tänkt mig att det kommer "av sig självt", eller, jag vill inte lära det, jag vill utveckla det själv. Ingen ska få pilla i min kreativitet. Den ska få utvecklas utifrån de förutsättningar jag ger den, det utrymme jag tillåter och den eventuella återkoppling jag får. Och jag vill absolut inte lära teckna en viss stil, typ manga. Nej, jag vill utveckla min stil och ge mitt kön, min ålder och min kultur en röst.

Men jag är i desperat behov av att lära mig nya moderna verktyg som passar en mobil människa i farten. Tips mottages tacksamt. Jag ser för mitt inre, och det är inte första gången jag gör det, visionen återkommer då och då, att jag sitter och skissar i min iPad (som jag alltså inte har än) och skissar, skriver, lägger i olika lager och kan renrita direkt på skärmen, göra en pdf eller bild som jag direkt kan lägga ut på min blogg. Det är snudd på att bilderna i DrawSomething duger. Det går att anpassa detaljrikedomen till det verktyg jag använder. Det vore fint om man kan lägga texten i ett särskilt lager, kanske inte handskrivet utan vad-heter-det "maskintextat" eller "datortextat". Det möjliggör att texterna kan ändras, byta språk etc.

Kanske jag bara ska skaffa mig den där iPaden och en app för ritande och sen lära mig, the hard way. ???  Så som jag brukar lära mig saker och ting. Ett sommar-lär-projekt???

I stor stil hade jag tänkt att

1. bada och motionera så där skonsamt som mina knän mår bra av
2. göra en bilutflykt och besöka några konstnärer i Konstrunda Halland
3. på vägen också ta några geocacher

Jag kollade öppettider för badet och adresser till några av de intressanta konstnärerna runt Kungsbacka samt utbudet av cacher i området. Det var absolut tillräckligt för att fylla flera dagars aktivitet och jag kände visst pirr inför den trivsamma nyttiga stimulerande dagen. Jag packade min väska och ja...

- Det är nog bäst att äta en stadig lunch innan jag åker så jag står mig ett tag, tänkte jag så klokt så klokt.

Dukade upp en matig tallrik fil och började sleva i mig. Jag satt intill det där ljusbordet, som jag nyss skrivit om. Vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt satt jag mumsandes vid ljusbordet och gjorde några strippar klara för scanning. Det tog en liten stund, faktiskt.

- Men nu får du ju ge dig, om du ska hinna med nåt den här dagen, sade jag till mig själv.

- Men kolla vädret, sade mitt andra jag.

Min själ, hade det inte börjat regna.

Det gjordes en snabb rockad i hjärnan (observera att jag inte verkar ha med denna rockad att göra, den bara hände) och plötsligt blev det lika pirrigt roligt att gå till jobbet med stripparna. Äventyret får vänta till i morgon.

Ja, nu sitter jag här och har lärt mig att skanna stripparna, göra dem till GIF-bilder (hoppas det är bra), beskära och lägga in med en strip-bredd som motsvarar textbredden. Det krävs några extra klick på datorn för att få till det. Har också funderat på numrering och valt att lägga dem i en årsserie från 001 och framåt. Kanske ska jag förse stripparna med mitt namn? Men de är ju bara skisser, så då är det väl inte så noga!

Noterar att det här med att göra strippar är ett ganska tidskrävande arbete. Hjärnan får tänka om i flera led. Det är ett ganska annorlunda berättande än att skriva en blogg. Och jag som gillar att lära mig saker och ting tycker att det här är verkligt stimulerande.

Den där stumheten, som jag beskrev häromdan, hade sina orsaker. Hjärnan behövde tänka om, berättelserna skulle ta en strip-form, de skulle ritas och dessutom skulle den tekniska delen fås att funka. En liten uppförsbacke bara.

Så kom det sig att mina planer för dagen ändrades. Det liksom bara hände.

Jag går omkring i ett ovant tillstånd som handlar om mitt skrivande.

Jag har en hög med skisser på strippar om LIV. De behöver åtminstone en vända av renritning, som jag bara inte gör. Jag behöver kasta om ordningen på bilderna och ändra bildformat och sånt. Har hämtat ljusbord från källaren som ska underlätta renritandet.

Ljusbordet bara står här, på mitt matbord, och stirrar. Med skissark på sig.

Jag brottas oxå med behov av att skriva om några teman, som jag (nog) inte vill skriva om offentligt. Det handlar om mitt jobb, mina anhöriga och min hälsa. Det kanske jag hade gjort om jag var anonym.

Nu finns ett antal lediga eller halvlediga dagar runt Kristi Flygare som är som gjorda för skrivarförlossning. Och det är definitivt något som pockar på, men som inte kommer ut. Av den ena eller andra anledningen. Varianter på mina egna inre hinder.

Eventuellt har jag lagt press på mig själv genom att offentliggöra att jag väcker LIV till liv och genom att börja blogga under mitt riktiga namn.

Det hela ger mig i vart fall en känsla av att vara stum. Som att jag inte har nåt att säga. Fast det pockar på! Är det sånt här som kallas att gå som katten runt het gröt? Undrar när stumheten går över. För det gör den väl? Eller - kanske jag laddar?

I all enkelhet en bra dag.

I jobbet håller jag på med ett litet delprojekt som är i det närmaste omöjligt. Sånt triggar mig och jag tycker att det är KUL. Jag driver frågan om ett bygglov för några arbetsbodar. Vår ambition kring när de ska vara på plats stämmer inte alls med tidsschemat för normal bygglovshantering. Idag fick jag ett eventuellt genombrott i alla omöjligheter och det blir intressant att se om det bär ända in i mål.

- Sånt bidrar till känslan av en bra dag.

Jag lämnade min cykel med trasiga däck till en cykelverkstad, Pedalkraft, på väg hem söndag natt och la nyckel i ett brevfack i dörren. Idag ringde jag dem. Jodå, cykeln stod kvar, nycken var hittad.

- Kom efter kl 16 idag så ska vi ha fixat din cykel.

- Hur mycket pengar ska jag ta med?

- Det beror på vad däcken utsatts för, men räkna med att de är sönderskurna, värstascenariot, så kostar det 700 kr för båda däcken.

Vid 17-tiden begav jag mig ut på en regnig promenad till Pedalkraft med 700 spänn på fickan. Efter vägen finns en skoaffär, som jag kastat lystna blickar på då jag haft ömmande fötter.

Jag gick in. Och snackade om mina behov. Skorna ska ha en rejält sviktande sula, de ska vara mjuka i ovanlädret, sitta stadigt om foten, vara enkel i sin design och passa min långsmala fot i storlek 41.

- Å så ska de vara sköna.

- Här är alla skor sköna, fick jag veta.

Vilket paradis. Jag provade. Och provade. Men inte så hemskt länge, för jag har ju min vanliga köpa-kläder-noja att ta hänsyn till. Jag blir fort fed up, om man så säger. Här kommer jag däremot att bli stamkund. Köpte ett par promisar nu, ska satsa på en mera gympaaktig variant snart och så kommer väl sandalsäsongen igång inom kort också. Här har jag allt jag behöver.

- Vilken bra dag.

Bakom hörnet ligger Pedalkraft. Vandalerna hade inte skurit sönder däcken. De hade bara roat sig med att stjäla ventilerna. Det kostade 20 kr att ersätta ventilerna och pumpa däcken.

- Vilken otroligt bra dag.

Nyss kom jag hem från Alma-kören. Den är som en själslig rening. Jag mår gott ända längst ini i mig själv, efter att ha varit där. Tänk att det är så rörande häftigt att stå inne i ett ljudhav och inte höra sin egen röst, fast jag skriker. Och känna vibrationerna från alla stämmor som smälter samman till ett brusande ljudhav.

- Det toppar en bra dag.

Det finns en liten poetisk dans-musik-arkitektur-snutt från 2007 på Youtube som heter Weightless. Det är Erika Janungers examensarbete på Konstfack, inredning, och det är hon som alltså är idégivare, formgivare, filmare, klippare och det är hon som komponerat, spelar och sjunger. Till sin hjälp har hon två dansare, varav den ena är min dotter Tuva. En bit in i filmen dansar hon. Kolla här

http://www.youtube.com/watch?v=iiJhRjBEm6o

Filmsnutten har visats över en million gånger. Är inte det smått fantastiskt?

____________

Sen kan du kolla den här snutten som Madonna publicerade 2012.

http://www.youtube.com/watch?v=tYkwziTrv5o&oref=http%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fresults%3Fsearch_query%3Dgirl%2Bgone%2Bwild%26oq%3Dgirl%2Bgone%2Bwild%26aq%3Df%26aqi%3D%26aql%3D%26gs_l%3Dyoutube-psuggest.3...2486l7146l0l8058l14l14l0l3l3l0l107l506l10j1l11l0.&has_verified=1

Nio millioner visningar. Känner du igen vissa sekvenser? Det gör jag, och fler med mig. Häftigt att kanske ha inspirerat en sån kändis.

Inför brolyftet (se förra bloggen) förberedde jag mig genom att sova en stund på tidiga kvällen. Sen cyklade jag till Olskrokens parkering där min bil står. Jag har gjort så på senare tid, alltså cyklat till och från och ställt cykeln i ett cykelställ intill p-huset.

Inatt, när jag kom hem och skulle ta min cykel blev jag besviken. Båda däcken var fullkomligt platta. Det kan bara inte finnas någon annan förklaring än att någon varit där och fixat detta.

- Fan ta dig, Någon! Vad finns det för nöje med att bara sabba? Gör nåt konstruktivt istället!

- Trist. Jag som är så fint igång med mitt nya hälsosammare liv, som bygger på mycket cyklande för att skona mina onda knän.

Nåväl, det är världsligt. Däck går att laga. Desutom kunde det ha varit väre. Cykeln kunde ha blivit helt vandaliserad eller till och med stulen. Men jag vet också med mig att jag behöver hänga på medan inspirationen bär mig. Sugen tappar jag väldigt lätt. Det har mitt 60+ liv lärt mig. Så nu har jag en utmaning. Två onda knän med alltför många kilon att bära. Med en lösning som stavas c y k e l.

- En oväntad utmaning. Hej och hå.

Jag sitter i en projektgrupp hos Västtrafik som bygger pendeltågstationer i Ale och Lilla Edets kommuner. Det är ett led i en större infrastruktursatsning att underlätta pendling och transporter mellan Göteborg och Trollhättan. Det byggs 4-filig motorväg, 2-spårig järnväg och 6 pendeltågstationer utefter en delsträcka mellan Surte och Lödöse. Det är byggandet av dessa pendeltågstationer som jag är engagerad i. Min roll är att verka för kommunikation och kvalitet.

Fem av sex pendeltågstationer har tre trapptorn med gångbroar som förbinder tornen och går över väg och järnväg. De är gjorda i stål och glas och har producerats och monterats ihop på annan plats.

Under några intensiva timmar lyfts en gångbro på plats. Det är ett sevärt skådespel.

Lyften innebär att det behövs ett arbetsområde kring tornen. Kranar och diverse tungt lastade lastbilar behöver stå nära och komma intill. Därför stängs all biltrafik av och det sker nattetid en helg för att störa allmänheten så lite som möjligt.

Inatt lyftes den sista gångbron i projektet, den 10-e och sista gångbron, i Nödinge. Det är en milstolpe i projektets historia.

Jag tycker det är ett fantastiskt skådespel att se själva lyftet och jag är gruvligt imponerad över den yrkesskicklighet som ligger bakom. Det är inte många cm till godo till lyktstolpar, ställningar, väggar och tak.

Under några timmar riggas kranarna och gångbron upp av av dessa kranar, träs in i en öppning på det ena tornet, sänks ner till en öppning i det andra tornet och så nästas bron fast.

Vi hade också tur med vädret. Det har ju busregnat och blåst i flera dagar och ska visst börja göra det igen. Men igår, redan på eftermiddagen klarnade det upp och vädret på natten var lugnt klart och relativt varmt, dvs i alla fall plusgrader.

Och jag fick ytterligare ca 4 hälsosamma timmar att adderas till de tidigare.

Nu har jag gjort slag i saken och varit nyttig med min kropp, sådär lite rejält. Egentligen har jag varit nyttig hela vecka, mer än brukligt alltså.

Jag har promenerat (i Nordstan, köpte en cykelhjälm) och cyklat och simmat (i Valhalla-badet) och fått näring till samtal med min hälsocoach (dottern). Dessutom har jag letat geocacher och hejat på hundratals löpare i Göteborgsvarvet.

Loppet rundar Poseidon längst upp på Avenyn och löparna har här bara 4 km kvar. De springer i ett hav av förbrukade pappmuggar.

Summa summarum var jag ute i friska luften fysiskt aktiv i dryga 4 timmar på det där roligt-länge-lätta sättet som jag blivit rekommenderad.

Inatt ska jag lyfta en gångbro på plats. Det sista brolyftet i vårt projekt. Om det återkommer jag nog. Lyftet brukar vara ett duktigt skådespel bara för oss, några få involverade. Det lär också bli ytterligare 4 hälsosamma timmar för mig - nattetid.

Tänk att en berättelse på 4 minuter kan fängsla till tårar!

Jag är alldeles tagen av Krister Henrikssons berättelse av sin imaginära middagsgäst i reprisen av Gokväll från 10 maj på TV1. Det var en återblick av de mest minnesvärda middagsbjudningarna och sist ut att minnas var Krister Henrikssons sista gäst Kjell i ett program som sändes den 7 september 2007.

Jag ska inte ge mig på att återberätta ett berättat mästerverk, men, oj, vad det går att fängsla med några få ord. Om det handlar om livet, döden, om att tillåta oss att vara betydelsefulla för varandra och andra väsentligheter.

Vill du höra själv?

Kolla då på http://svtplay.se/t/102930/gokvall ca 30:15 minuter in i programmet. Men gör det före 10 juni i år. Sen tas klippet bort.

För en tid sedan listade jag mig på Kungshöjds vårdcentral, trappan under ett gyn som jag då hade anledning att gå till. Tänkte att det kunde vara bra att de låg nära varandra och så att säga hörde ihop. Igår cyklade jag dit för att förevisa ett, sedan flera månader, ont knä.

- Nej då, det är inte propp i benet och inte nåt annat allvarligt heller. Däremot är det troligen begynnande förslitningsskador. Ta kontakt med en sjukgymnast och be att få övningar för hur du ska träna dig och stärka muskulaturen runt knät.

Jag är ju emellanåt en handlingens kvinna, så jag cyklade direkt till ett sjukgymnastnäste, SportRehab, nära min bostad. Där var det fullt. De tar inte emot några nya patienter på den här sidan sommaren.

Då kom jag att tänka på min kunniga dotter. Hon är inte sjukgymnast, men hon är dansare och vet mycket om träning och skador och sånt. Så jag ringde henne.

- Jag kan räkna ut med stortån att alla extra kilon jag har att dra på inte är så bra för ett förslitet knä. Det är inte bra för nåt. I´ve  got to do something. (igen!) Kan du vara mitt stöd i en varaktig livsstilsförändring och träning med tanke på mitt knä?

Jodå. Och hon var tuffare än brukligt.

- När det gäller knät så ska du träna lätt och länge. Cykling på låg växel och simning är bra. Vad har du för mål och vilken är din plan, hur ska det gå till?

- Jo, jag ska sätta mig ner och tänka till. Formulera mig.

- När ska du göra det?

Vi kom överens om att när jag formulerat mig så skulle hon ta ställning. Det gjorde jag med en gång. Där hemma i tvillingnästet hade jag blivit ett kreativt samtal, så när vi hade kontakt igen hade de läst och tyckt om min plan och så hade de förslag.

Det var såna där feel-good- och lägga-ribban-på-vettig-nivå-förslag som gör att det känns väldigt kul just nu. Jag uppmanades att inte göra alla förändringarna på en gång. Och så ska vi använda Google Drive för att skriva i samma dokument, planer och avrapporteringar och sånt. Bara det är en liten vinst på lärkontot.

Just nu känner jag iver att skriva ner veckans lista och börja pricka av. Jag är ju duktig flicka som går igång på duktighet. Och varför inte använda sig av den drivkraften? Känner mig mycket stimulerad av att nån bryr sig och att jag har nån att bolla med. Å inte bara nån, utan några.

Igår var jag på ett skivsläppsgig. I Pustervikshuset.

Folk pratar om Pustervik som om det är något man ska känna till. Nu gör jag det.

Fick tips om giget av min sångledare Simon Ljunggren i Almakören, den härliga lättsamma typ alla-kan-sjunga-kören som jag sjunger i på måndagkvällar. Han är en frontfigur i en grupp SeLest, som släppte en ny skiva igår. Den heter Vår. De kommer ut med tre till, Sommar, Höst och Vinter och sällar sig därmed till samma grupp som Vivaldi tillhör, nämligen musiker som skrivit musik som getts namn efter årstiderna.

Jag cyklade till Pustervik och noterade att jag nog kanske skulle köpt biljetter i förväg. Men det gick bra ändå. Lokalen kändes bekant, som Metropol i Härnösand, fast bara lite större och utan vulgär scenbakgrund.

Min sångledare Simon står i centrum av bilden. Musiken var härlig. Bandet består av 8 personer. Jag njöt i fulla drag men hade också lite märkliga känslor, eller snarare grubblor.

Dom var nämligen riktigt riktigt bra. Borde vara rikskända. Både musiken och artisteriet.

- Men, det är ju bara min sångledares band.

Det är som om det inte kan vara så där bra bara för att det är min sångledare i min enkla kör, som inte är så himla enkel när jag tänker efter. Han får oss att sjunga ljuvligt fyrstämmigt. Nåväl. Behöver se över min inställning till de sammanhang jag är i. En hemläxa till Bente.

Nåväl. Nu vet jag i alla fall vad Pustervik är.

Ja, ni som följt min blogg en längre tid vet att det här med införskaffande av en skrinda är en smärre följetång.

Detta har hänt

• Jag flyttar till Göteborgs centrala delar och fortsätter att handha företagets förlag av böcker (en enda, men i många exemplar). Tyngre paket orkar jag inte bära till posten. Tidigare använde jag min bil, men nu har jag inte tillgång till den.
• Drar sönder mina dramaten-vagnar och behöver tänka nytt.
• Letar ihopfällbara skrindor på nätet.
• Hittar en som ser perfekt ut. Den heter Drago. Den har gått ur produktion, eller aldrig riktigt kommit i produktion, och står inte att finna i handeln.
• Hittar ett endaste exemplar hos en gårdshandlare i Mellansverige.
• Han levererar den personligen till mig i Göteborg.

• Den är toppen.
• Den går i det närmaste omedelbart sönder. Först faller sargen ihop - kan åtgärdas. Sen trillar en skriv bort under pågående boktransport - kan åtgärdas. Sen trillar framhjulet och dragarmen av helt och hållet under pågående boktransoport - kan inte årtgärdas, i alla fall inte av mig. Surt.
• Letar ånyo på nätet efter en tydliggjord kravprofil. Jo då, det finns såna som matchar kravprofilen bra. Men då kostar de bortemot 10 000. För att frakta nåra ynka böcker till lådan. Ingen bra affär.
• Hittar en hyfsad på Biltema för 499 kr. Den verkar vara tänkt för barn. Monterar den själv. Ja, eller nästan själv, i alla fall.

• Den är ganska bra.
• Märker lukt från däcken. En stickande frän lukt åt asfalthållet till. Går inte att ha den i hallen, på grund av lukten. Har vädrat den i någon vecka på min glasade balkong. Nu luktar allt på balkongen päck.

Min dator svämmar över av reklamerbjudanden. Branschen med mail-reklam växer, det märker jag väldigt konkret.

Fram tills helt nyligen trodde jag att jag bara ska ligga lågt och inte göra nåt. Ett livstecken kan innebära att jag blir än mer uppvaktad. Så trodde jag.

Jag har på senare tid lärt mig att använda ett program som heter Getanewsletter. Det är en sån där mail-reklamtjänst. Vi har använt den för inbjudan till kortare seminarier och lanseringen av en bok som vi, min kollega och jag, skrivit och som vi ville puffa lite för. Och se, då lärde jag mig nåt nytt. Längst ner finns en funktion som gör att man avböjer fortsatta mail. Lagen säger att man måste kunna avstå från mail-reklam, har jag fått veta.

Jippi. Nu avböjer jag mail-reklam så det står härliga till. Kanske jag slipper en översvämmad dator framöver. Det ska bli verkligt skönt.

Men alla följer inte lagen.

Jag får på senare tid en stor mängd mail av snarlik information som denna, se texten här nedan:

Vet inte hur jag ska slippa eländet. Får 10-20-30 mail om dagen, alla med olika namn i avsändaren och alla från emplymenteu.com. Om det är nån som vet hur jag ska slippa, please let me know.

"Job Category:  Customer Support/Client Care

Reference Code:  HJR/EU/042-829

Job Status:   Full Time, Temporary/Contract/Project

Great company represented in 32 countries worldwide is seeking a Customer Service Representative.

This is a temporary position with the great opportunity of going permanent.

The responsibilities are as follows: assist to work with existing clients, arrange and assure preparation,

final inspection, timely implementation of orders as well as all related documentation and paperwork.

Meet the deadline of orders which require certain time frames.

Ensure all orders comply with customer routing guides and regulations.

Obtain proofs of delivery from companies and track orders.

Interface with our financial department to confirm deliveries and resolve discrepancies.

Update corporate offices with order and delivery information, etc.

MINIMUM REQUIREMENTS

- Some college or equivalent

- Previous customer service experience is a plus

- Experience working in an office environment

- Strong organizational, communication, interpersonal skills, and attention to detail

- Advanced knowledge of Microsoft Word, Internet and Email.

SALARY AND BENEFITS

- Fully paid training

- Competitive salary up to 2300 Euro per month

- Possibility for promotion

- Friendly and professional work environment

If you do meet the above preconditions and have a desire to know more about this position,

please send us your contact details and our HR specialists will explain you everything in detail over the phone.

Our contact: [email protected]

Have a nice day!"

Turen i söndags fortsatte till Älvängen. Vi skulle se en betongskulptur-poesi-utställning i Repslagarmuseet, men kom för sent. De hade hunnit stänga. Det gjorde ingenting för upplevelsen var maxad ändå. Det var som att hamna med fötterna i två vitt skilda världar. Dekadant förfall av svunna tiders industrier vid sidan av offentliga offensiva satsningar på infrastruktur.

Ett magnifikt förfall. Hade kunnat fota hur mycket som helst. Där stod dörrar och slamrade till utrymmen med metalltankar som innehållit gud-vet-vad. De starkaste glasrutor hade gått sönder och inuti föll allt samman i ett tumult av innertak, gardiner, möbler, dörrar och golv.

Ett stenkast från denna industrimiljö i förfall, byggs alltså den moderna tidens kommunikationssamhälle som ska underlätta pendling och transporter längsmed Göta älv.

Samhällena efter Göta älv, t ex Älvängen, kommer att få oanade uppsving. De gamla industrimiljöerna har all anledning att känna sig hotade.

Kompis Ulla och jag utflyktade även söndag. Vi upplevde vitt skilda miljöer i strålande sol

• Glasblåsarmuseet i Surte - sevärt
• Vedic Art konstutställning där
• Starrkärrs kyrkogård - gemensamma vänner ligger i en grav där, vi fikade längs en mur
• Repslagarmuseet i Älvängen och en betongskulpturutställning där - det han bli stängt
• Industrimiljön intill Repslagarmuseet
• Arbetena med motorväg E45, tvåspårig järnväg mellan Göteborg och Trollhättan och pendeltågstationerna som byggs i Ale och Lilla Edets komuner - jag berättade lite för Ulla om denna offentliga infrastruktursatsning
• Bohus fästning
• Middag i min lägenhet, pasta och köttfärssås och lite rött vin därtill. Våra ansikten blossade av både sol och vin.

Glasblåsarmuseet var en höjdare. Lagom stort och, i all enkelhet, bra museipedagogik. Vi stiftade bekantskap med Sveriges kanske mest kände man alla kategorier. Indirekt, i alla fall.

Här är han. Mannen heter Alexander Samuelson och han var skicklig glasblåsare som emigrerade till Amerika. Han är upphovsman till ett föremål, som i princip alla på hela jordklotet någon gång hållit i och förhållit sig till. Indirekt gör det honom till en av Sveriges mest kända män.

Alexander Samuelson är upphovet till Coca Cola flaskan.

Vi lärde oss om glasblåseriets hundraåriga historia, om manuell och maskinell drift, om export world wide etc. Riktigt intressant.

LIV har ju klivit in i mitt liv. Hon är med mig i vardagen och jag undrar vem hon egentligen är och vad jag ska utsätta henne för. Hon är lite av mig, men inte bara och hon upplever en del av det jag erfar, men inte bara och framför allt inte exakt sanningsenligt. Nej, konstnärligt frihet tillåtes, ja snarast anbefalles.

Apropå gårdagens besök till utställningen Åldersnoja - Ska hon genomgå skönhetsoperationer? - Tveksamt. Helt klart ska hon få erfara samma tekniknoja som jag själv upplevde då jag flyttade hit och skulle installera TV. Men hur mycket jag ska hon vara och hur gammal är hon, denna tant i vardande?

Och det där med kronologi. Ska saker och ting hända henne i nån sorts kronologisk ordning? Då måste jag ju skissa på ett innehåll som om det vore ett häfte eller en bok, och det blir mig övermäktigt. Jag må göra striparna allteftersom de pockar på i mitt huvud. Att redigera dem, det får bli ett helt annat projekt och det har jag inte tagit ställning för.

Nej. Jag får faktiskt lov att bara skissa och leka lite. Inte jobba för mycket med bilderna, då bromsas jag också. Huller om buller. Liv får ha olika åldrar. Olika erfarenheter. Det blir roligast så.

- För mig, alltså.

Gårdagen tillbringade jag med kompis Ulla. Vi umgicks på tidiga 70-talet i Härnösand, då jag gjorde mina två sabbatsår från arkitektstuderierna i Lund och så småningom träffade Janne, flyttade till Härnösand, fick tre underbara numera vuxna barn. Ulla träffade Bosse som hon fick två barn med. När vi bildade familj ungefär samtidigt upphörde umgänget, men inte bekantskapen. Vi gick in i var våra umgängesbubblor.

För en tid sedan hittade vi varandra på en perrong på Centralstationen i Göteborg. Hon bor sedan några år i Göteborg och jag berättade att jag jobbar en hel del i Göteborg och kanske vill flytta hit. Så blev det ju.

Vi har haft en sån där komma-ikapp-alla-åren-dag med berättelser om våra liv sen sist, jobbkarriärer, våra barn och deras levnadsöden, våra respektive skilsmässor och sånt. Det tog sina timmar. Man hinner med en del på 30-talet år. Den människan är utomordentligt trevlig, dessutom konstnärligt kreativ. Det var hon då och det är hon fortfarande.

Nu var det dags att börja umgås under nya förtecken. Det blev en bilutflykt till Mölndals museum och deras utställning Åldersnoja. En lagom stor och tänkvärd utställning. När börjar åldrandet, är det normalt, hur ser vi på åldrande i olika åldrar, etc?

Tage Danielsson har sammanfattat åldrande på det här sumariskt kreativa sättet.

Synen på åldrande fick sina olika belysningar. Att åldrande skulle vara en sjukdom, som kan / ska behandlas, den får mig att studsa. Det ska vara den fåfänga människan, för att komma på något sådant! Tänk att bara bortse från milliontals år av utveckling av liv och plötsligt skulle det betraktas som en sjukdom!

För mig är åldrande en ofrånkomlig och naturlig del av livet som börjar i och med att vi blir till. Men så har jag också svårt för den industri och näring som växer sig allt starkare och som syftar till att motverka åldrandets synbara gång. Tänker på kosmetika- och skönhetsindustrin, skönhetsoperationer som ska dölja åldrande och sånt.

Den omgivande miljön längs Mölndalsån var grandios och byggnaderna en spegling av vår industrihistoria och kraftutvinning. De här byggnaderna har inrymt spinneri, pappersbruk och mycket mycket mer.

De senaste dagarna har jag tagit intryck från några radio- och TV-program som fått mig att fundera på herrefolksteori och att dess värdegrund tycks mig vanligare än jag riktigt vågar se själv.

Hörde på radio ett förfärligt reportage om utvinning av konfliktmetaller i Kongo Konfliktmetallerna kallas så för att deras existens leder till konflikter där de bryts. Ekonomisk konflikt, miljökonflikt, kulturkonflikt och maktkonflikt etc. Den lilla människan och miljön står som förlorare med stort F. Metallerna ingår i mobiltelefoner, så vi är alla konsumenter av dem. Och de klarar vi ju oss inte utan, den utvecklingen går ju bara inte att hejda.

Jag hörde också ett reportage om landnapping i Sierra Leone. Svenska biståndspengar har satsats i ett projekt för att odla biobränsle där alla skulle vara vinnare. Men så har det inte blivit. Lokalbefolkningen har lurats och fråntagits land att odla sitt levebröd på utan att få utlovad kompensation. Projektet stöder en sorts nykolonialism som vi tar på os rätten att genomföra.

Vidare såg jag igår ett program om Himmler, Hitlers närmaste, arkitekten och organisatören bakom judeutrotningen. Han drevs av en tro om att göra något gott för samhället och en övertygelse om att det finns herrefolk och sämre folk (vilka ska utrotas).

Vidare såg jag ett program om Hans Rosling och hans arbete med att sprida kunskaper om hälsoutvecklingen i världen. Han blev bestört över sina studenters självklara syn att fattiga överbefolkade länder inte rimligen kan få skaffa sig samma välstånd som vi för hur skulle det då sluta? Vi i västvärlden tycker att utvecklingsländerna ska ta ett globalt ansvar för att minska koldioxidutsläpp genom att inte kräva samma nivåer som de vi släpper ut.

Det finns nåt väldigt bekant över det här. Jag tror vi kan känna oss träffade lite till mans. Hur ska det gå om välståndet sprids jämnt över jorden? Med vad rätt har vi att förbehålla oss ensamrätten till ett högt välstånd? Med vad rätt har vi att exploatera andra länder och folk för att få råvaror till vårt välstånd? Är det inte så att om vi förespråkar nån sorts exklusiv rätt till högt välstånd, så grundar det sig lite diffust i teori om herrefolkens överlägsenhet? Det är ju skrämmande!

Jag såg ett inslag med Thomas Hammarberg, ambasadör för de mänskliga rättigheterna i hela sin karriär och som i dagarna flyttar hem till Sverige igen. Det finns visst hopp med såna kraftfulla budbärare för mänskliga rättigheter och allas lika värde som Hans Rosling och Thomas Hammarberg. Det som skrämmer är min egen passivitet och aningslöshet och att jag inte är ensam.

Skajp, det är grejer det.

Genomförde ett lyckat första skajpande med tvillingfamiljen. Båda tjejerna, nu 8 (6) månader gamla, var märkbart intresserade och lite undrande över den där mormorn som pratade och fäktade med händerna inom glas och ram. Länge. Jag kunde med egna ögon se framstegen sedan sist. Känns som ett fysiskt välbefinnande att bli uppdaterad. Det inger hopp om ett sätt att hålla den viktiga kontakten vid liv.

Mitt i alltihop ringde brorsan i Norge. Vi som har kontakt med varandra högst en gång per år. Nu är jag uppdaterad på hans familj också.

Som sagt. Skajp, det är grejer det.

May the fourth be with you!

(Knyckt!)

Sist LIV figurerade i min blogg (den anonyma varianten) var hon tonårsförälder med sjukliga föräldrar och hon studerade på universitet samtidigt som hon drev företag. Hon for mellan olika åtaganden som en skållad råtta. Sen hände det sig som så att LIVs skapare blev sjuk och LIV fick några års lugn och ro. Hon kunde stillsamt torka in som den trasa hon var.

Nu verkar hon ha ledsnat på det. LIV pockar på i mitt medvetande. Hon vill nåt och ber mig väcka henne till liv igen. Jag gör ett försök att ge henne ett andra liv, jag graderar upp henne till LIV 2.0.

Men det är nog bäst att inte lova att hon är livsduglig, för det vet jag faktiskt inte. Det blir helt enkelt intressant att se.

Hon är beroende av respons från omgivningen. Vill inte bli så där marginaliserad som jag blev i min dröm i natt. Inget konstigt med det. Det vill väl ingen.

Jag hade en märklig dröm inatt. En tungviktare, som jag tuggade och harvade om och om igen och jag var trött när jag vaknade. Så här var den.

---

Jag hade fått nytt cancerbesked. Den här gången såg det inte alls bra ut. Det går förmodligen åt helvete. Inga dramatiska känslor över det. Shit happens.

Vi sitter i en presentationsrunda. Vet inte vilka vi är, men det är ett gott sammanhang som jag är engagerad i och vi står inför upptakten av något nytt och spännande. Jag är förväntansfull. Alla säger nåt om sig och berättar om en artefakt de vill ha eller använda sig av. Jag är sist och glöms bort. Det inser jag efter en stund och påpekar ”men jag då, jag vill också vara del av rundan”. Det uppfattas som ointressant. Några samlar sig pliktskyldigast för att höra även mig.

Jag minns inte om jag berättade att jag nog ska dö snart, och gjorde jag det så var det ingen som brydde sig. Men jag vet att jag berättade om min artefakt, en klotformad mässingsskål, liksom ett klot kapat på toppen. Den kan ge magnifikt ljud ifrån sig och den är handgjord och mycket vacker.

Ingen är berörd.

----

- Men hallå! Va fan vill den här drömmen säga mig? Bussigt att lämna mig i en känsla av total marginalisering. Men skålen var vacker, det var den.

Ungefär som den här, fast ännu mer som ett klot.

Å så var det då det där med att stimulera skrivande och att bli stimulerad.

Jag vill vara i ett sammanhang där jag kan ta mina projekt från den punkt där de är och fösa dem framåt en bit. Att sitta en massa timmar och snacka med en annan skrivnödig person, så som jag gjorde häromdan, var mycket stimulerande. Att vara med likasinnade, det är nåt det.

Jag vill slippa en kurs eller utbildning där jag förväntas vara på en viss grundnivå och ska läras något. Kikar jag på kursutbud, så läser jag in att jag ska läras ta steget förbi nån sorts rädsla, komma över ett hinder, hitta tekniker för att flöda etc. Det är nog bra, men jag blir alldeles knottrig. Jag vill helt enkelt bara skapa tid för skrivandet och vara bland likasinnade, ge och få feedback. Ren och skär verkstad. Utan krångel. Utan omvägar. Jag är inte skrivrädd. Inte blockerad. Inte alls. Bara skrivnödig.

Jag tänker mig att det finns fler såna som jag. Som skulle må bra av att vara i en grupp av gelikar, som vill stimuleras.

Dessutom vet jag att jag är rejält kompetent att leda en grupp på det viset. Och jag skissar på det, kan jag säga. Grubblar över om jag ska ta ett privat eller professionellt initiativ och konserkvenserna för det ena och det andra. Men undrar då om det kommer att ta energi från mitt eget skrivande.

Hjärnan går för högtryck. Ute är första sommardagen och snart börjar demonstrationstågen vandra. Jag ska ta min cykel och ge mig ut i vimlet, så hjärnan får kylas ner lite.

Summerar mig i poetiska ordalag ;-)

För oss skrivnödiga

behövs bara en toalett

inte nödvändigtvis laxermedel

I höst. I höst då finns jag i eller leder en skrivargrupp. I Albert Hall, samlingslokalen i huset där jag bor. I Stampen. Så tror jag det blir.

När jag tänker på mina oförlösta skrivarprojekt, blir högen större och större, ju mer jag tänker till. Här är några exempel.

Serien om LIV som jag påbörjade för 5 år sedan och som jag bara släppte på grund av de omständigheter som då tog min uppmärksamhet. LIV är en tant som kan blicka tillbaka på en duktig del av livet, som ser sina barn - och numera barnbarn - växa upp, som följer sina föräldrar i åldrande och död, och som själv ändå har en duktig del av livet kvar. LIV lever liksom i skärningspunkten av livet.

(Nu vet jag, Eva L, att du kommer att studsa. Men det är faktiskt sant. Jag påbörjade för 5 år sedan en tecknad serie om LIV. Märkligt, va?)

Jag har mitt deckarprojekt med arbetsnamnet Mieuw, som handlar om internationell sex- och arbetskraftshandel utspelat bl a i de Norrländska skogarna. Det finns ett grovt skelett kring storyn, ett påbörjat persongalleri och några miljöskildringar. Men inte tiden att utveckla berättelsen. Inte än.

Jag vill skriva personporträtten av några som bor i mitt hus. De är orginal med stor och intressant livserfarenhet. De flesta är till åren komna, så det gäller att passa på innan det är för sent.

Barnböckerna. Jag vill skriva till och tillsammans med mina barnbarn. Gärna ge ut i eget förlag och bli lika känd som Astrid Lindgren.

I närtid finns flera oskrivna fackartiklar och en eller flera böcker, och då hamnar i jobbet och lämnar vidare förklaringar därhän. I alla fall just nu.

Denna Valborgshelg kretsar mycket kring skrivande.

T ex tog jag steget efter flera års funderande att bryta anonymiteten som bloggare. Häromdagen träffade jag en kvinna som jag lärde känna under den skrivarvecka jag var på i somras på Åsa Folkhögskola. Nu träffades vi för första gången efter den veckan. Vi pratade om våra liv och våra skrivarliv.

Jag bär på en rad oförlösta skrivarprojekt. Hon gör det definitivt.

För att inte skriva om det jag redan satt ord på så kåpypejstar jag från min anonyma blogg det jag redan publicerat:

Grubbla om skrivargrupp

I förrgår inhandlade jag min nya skrinda och monterade ihop den till nästan färdigt skick. Det var några moment kvar som jag behövde fyra händer till.

Berättelserna ska kunna brukas av forskare, samhällsvetare, politiker m fl. Hon var starkt berörd av möjligheten och en person som så att säga tillhör målgruppen.

Jag berättade om mina skrivarprojekt som ligger till sig i väntan på ledighet eller den långledighet som heter pension.

Lite löst pratade vi om att utgöra en skrivargrupp som stöttar och inspirerar varandra.

Det har jag funderat vidare på. Kanske jag skulle ta ett alldeles eget initiativ? Jag behöver ju vara i situationer där jag trivs och lär känna folk. Kören i all ära, där stortrivs jag. Men jag lär inte känna folk. Vi är för många och man blir anonym i massan. Nej, jag behöver vara i mindre grupper där vi kommer närmare varandra och verkligen pratar med varandra. Uranför jobbet.

Desssutom är jag en driven igångsättare och ledare, så jag skulle nog kunna bidra till att forma en bra liten skrivargrupp. Då kom nästa fundering - ska jag ta lite betalt för att ordna det här? Ja, och därmed är tankarna igång. En grubbla är född.

Som jag sa. Fem år av bloggande som anonym. Då får man sina vanor. Jag vet hur jag skriver om mig, mitt jobb, mina anhöriga, min bostadsort och bostad - på kryptiska.

Men hur blir det nu?

Den enkla biten är att stå för att jag heter Bente, att jag är nyinflyttad till Göteborg och vid 62 ska etablera mig både i arbetslivet och privatliv i en stad jag nästan inte alls känner. Modigt, säger en del. Det tycker jag med. Till och med dumdristigt. Men nu är det gjort. Roligt och läskigt. Jag kommer även fortsättningsvis att vara personlig. I den här bloggen är jag den okrönta huvudpersonen som tycker, tänker och känner. Jag skriver grubblor.

Det känns relativt problemfritt att stå för vem jag är och vad jag upplever och reflekterar över. Här tänker jag vara mest bara privat. Alltså - jag tänker nog inte skriva så mycket om jobbet. Tror jag. Och heller inte ge existentiella hälsorapporter. I den mån jag har sådana, så får ni som känner mig läsa min anonyma blogg.

Men hur blir det med skrivandet om de mina? De har inte precis bett om att få bli publicerade på nätet. Jag kommer att fråga hur de vill ha det. Tills vi snackat ihop oss kommer jag att fortsätta vara kryptisk med deras identitet, namn och bostadsort.

Jag kommer nog att ha en del etiska grubblor så här i början. Lite läskigt är det allt. Med alla frågorna som hopar sig.