Bentes blogg

Två dagar på kurs. Jag går en certifikatsutbildning i Extended DISC, ett reflektionsverktyg om beteenden i olika situationer. Man svarar på frågor om beteenden på nätet. Varje fråga har fyra alternativ och ska besvaras med "passar bäst" och "passar sämst". Ut kommer en bibba papper med profiler och en diamantformad översikt, beskrivningar av min profil etc. 

 

Det var mycket att tugga i sig. Teorin bakom "testet", de olika beteendetypernas karaktäristika (D, I, S och C), hur jag tycker att "testresultatet" passar in på mig (inte klockrent kan jag säga, och då kommer nya funderingar på vad det kan bero på), hur jag ska kunna genomföra det på andra, hur jag ska lägga upp "klienter" på min nätanvändare, hur formuläret kan anpassas till vår grafiska profil och vår logga, hur olika applikationer kan läggas till grundprofilen, hur resultaten kan byggas ut från enskild visualisering, parvis eller gruppvis visualisering av testresultatet, hur betalningsmodellen fungerar och - inte minst - hur DISC är eller inte är kompatibel med vår egen KIM-modell.

 

När vi höll på med den där föränderliga utbyggbarheten (det är väl det som är Extended) fick jag nästan spunk av förtjusning. Vet inte riktigt vad det är, men jag blir hög av utbyggbarhet. KIM är också utbyggbar. Inte för att marknaden har frågat efter det i någon särskild grad, men...

 

Undar om det är arkitekten i mig som kommer loss? Undrar om jag någonsin kommer att KIM-DISCA?

I helgen har jag varit privat-social. Det har kostat på och jag är alldeles slut. Måtte ha låg kapacitet.

I går åkte jag med bilen till Kungsbacka och träffade Marie som jag ordnar skrivardag tillsammans med. Vi vill så gärna göra mer, utveckla koncept, genomföra berättarstugor, ge längre skrivarkurser, anordna nåt i sommar. Men, varje gång vi tog oss en kreativ sväng så landade vi ändå i att det är långt ifrån lönsamt. Därför är jag nöjd med en ytterst modest ambition. Kanske en dag eller en helg i sommar och kanske en dag i höst. Min drivkraft är ju att lära känna skrivintresserade så att jag har ett trevligt umgänge om några år då jag är pensionär.

Det tog mest hela eftermiddagen att prata om allt detta. Och jag blev alldeles trött.

Idag har jag jobbat undan en grej som jag behövde vara klar med till i morgon och så har jag umgåtts med Inga. Hon var tidigare gift med min kusin och våra barn är tremänningar.

Jag har alltid gillat Inga. Hon är en utomordentligt trevlig, utåtriktad, passionerad och kompetent person.
Och så har hon en gravid dotter här i Göteborg, som hon var på besök hos. Hos mig var hon några timmar. Vi babblade, åt och babblade lite till. Och efter det var jag alldeles urlakad. När Inga gått satte jag mig vid datorn och – somnade! Mitt på ljusan dag. Så jag la mig till rätta på soffan och sov i två timmar och sen var jag som folk igen.

Två träffar med folk som inte är kollegor. Och jag blir alldeles slut. Det kallar jag låg kapacitet. Även om det var intensitet på umgänget.

Efter en stunds gluttande på morgonsoffe-TV i morse förstår jag att jag är en verkligt VANLIG människa.

 

Jag tillhör de två största folkrörelserna i Sverige. Det körsjungande och det skrivande folket. Dessa båda lär - var för sig - vara större än indrottsrörelsen.

Det är lite intressant att konstatera, eftersom jag inte känner mig helt vanlig.

Nu i helgen träffar jag mina gamla studiekamrater från tiden i gestaltutbildningen. Vi är tre personer som valde att stötta varandra i mastersstudierna genom att träffas och systematiskt coacha varandra genom den akademiskt snitslade banan. Det är närmare 10 år sedan vi började träffas. Det är flera år sedan vi klarade av studierna och vi har fortsatt att ”studera”. 

Den här gången var det ett helt år sen vi sågs sist och vi är överens om att det är för länge. Lite tätare får det bli framöver. Alla tre har bytt jobb sen sist. Mina två kamrater har nu chefsjobb inom statliga myndigheter och jag har bytt projekttillhörighet.

Vad vi gör som är så värdefullt? Ja, det är en bra fråga.

 

Vi har en tydlig struktur. Inflygningen är mycket kort. Vi känner varandra väl, har byggt upp förtroende och kan varandras bakgrund väl.  (På vårt språk kallas det för-kontakt.) Eller – inflygningen varierar i tid. Otåligt väntar vi på stunden då vi samlats alla tre och kan prata allvar. Vi kommer ju resande från olika håll i landet. Det är en sorts hederskodex att inte tjuvstarta med allvarspratet. Vi trampar liksom vatten i väntan på att vi är redo alla tre.

 

Sen vidtar rundan, där var och en får ograverad tid ett tag. Vi tar avstamp i hur vi har det och vad vi behöver. Huvudpersonen bestämmer hur tiden ska disponeras och får kärleksfull intensiv uppmärksamhet. Det är nu vi blickar in i vår egen livspåse och plockar upp de viktigaste bollarna, de som vi vill sätta ord på och få belysta. Det är så långt från väder- och vind-snack man kan komma.

 

Det här tar sin tid. Vi rör oss mellan de djupaste djup och den ytligaste yta, mellan de stora samhällsskedena och vad som händer i vardan här och nu. Vad vi tänker och känner och vems känslor vi fångar upp, egentligen. Det är inte alltid säkert att det bara är våra egna. Vi uppdaterar oss om våra liv och arbetsliv. (Nu föder vi barnbarn på löpande band. Ett litet barnbarn föddes häromdan.)

 

Mellan varven ska det lagas mat och ätas. Utomhusaktiviteterna varieras beroende på var vi är, på väderlek och på vårt humör. Den här gången vandrade vi i Eskilstunas centrala och museala kvarter längs Eskilstuna ån och det blev också lite shopping. Vi väver in tid för att avhandla någons case och gör kors- och tvärs-associationer och speglar i egna erfarenheter.

Det är värdefullt att ha haft en så pass lång relation. Vi kan spegla varandras utvecklingspunkter över tid. 

Jag berättade t ex om hur bra det går för mig, hur intressanta och meningsfulla arbetsuppgifter jag har och att jag likväl har smärre ångest emellanåt. Mina kamrater kunde spegla mig i att så fort det går bra för mig, särskilt om jag inte kämpat hårt för det, så händer nåt med mig. Då tar återhållande krafter vid och ska hålla mig på mattan. Det är ett av mina mönster. 

- Fan.

Å så kunde vi skratta åt en sejour under utbildningen då en handledare sa på klingande nordirländska – For Christ´s sake. Don´t be so neurotic. You should be celebrating! Den uppmaningen fick en av oss då och den är giltig för mig idag. 

- Fniss.

Ja, så håller vi på. Från morgon till sena kvällen. Intensivt är bara förnamnet. Har inte tid med På spåret och Melodifestivalen. 

Effekten blir en känsla av ett djupt värde för oss i både privatliv och arbetsliv. Långt mer än mången klok bok.

 

Fascinerande att något som är så givande för mig är så ointressant (förmodligen) att ta del av för andra. En av livets paradoxer.

Nu på morgonen såg jag K Special som sändes i fredags. Karl Ove Knausgård under året efter ”Min kamp”. Handlar alltså om året efter att hans 3 500 sidors romansvit kommit ut. Jag har inte läst dem. Jag känner inte honom sedan tidigare. Men han fick mig att båda tänka och känna.

I ”Min kamp” skriver han om sitt liv. Så ärligt och naket som det över huvud taget är möjligt. Jag förstår att det blivit god litteratur av det hela eftersom han ges ut i land efter land och betraktas som något sorts fenomen.

Till skillnad från näthatarnas nedlåtande inställning till det skriva ordet (jfr bloggen Bara text) är han fanbärare av den subjektiva sanningen och ordens valörer. Näthatarna och Karl Ove utgör varandras ytterligheter.

Han berättade om hur slut han är, hur tömd han är och hur han går med en känsla av att ha gjort fel. Han har rört sig på de terapeutiska djupen och det har påverkat honom i grunden. Det har också påverkat familjen i grunden. Han undrar om han har nåt mer att skriva. Och när.

Ett rätt högt pris för ett lyckosamt författarskap.

När han berättade om sin far lystrade jag med igenkänningens öron. Fadern var lyckosam och socialt begåvad utåt, men tog ut sitt inre kaos i hemmet med oförutsägbara raseriutbrott, rastlöst cigarettrökande och stegrande alkoholkonsumtion.

Det är nåt med hans notoriskt utforskande hållning som stimulerar mig. Jag känner igen viljan att beskriva precis hur det är, även om det inte är så vackert. Så var det t ex när jag var sjuk och behandlades. Det var viktigt för mig att sätta precisa ord på hur jag tänkte och kände och hade det. 

Karl Ove Knausgård inspirerar mig. Förmätet, kan tyckas. Dessutom delar jag hans känsla av att ha gjort fel. Som nu, då jag tillåter mig att dra paralleller mellan Karl Ove och mig själv.

Just nu avtäcks en otrevlig företeelse i det medialt offentliga samtalet. Näthat. Framför allt gentemot kvinnor. Uppdrag granskning igår en har lyft upp förekomsten av näthat och det väcker enorma reaktioner, både för och emot.

Journalisterna lyckades få någon enstaka röst från de som skrivit sexistiskt hatiska budskap riktade till enskilda kvinnliga journalister.

De var kanske berusade, minns inte, det var inte så illa ment, skrivet i reaktionens hetta, det är i princip ingenting att bry sig om, det är ju bara text! Men alldeles bagatellartat är det ju inte. Så som de skrev skulle de aldrig säga om de hade personen i fråga öga mot öga.

Det här blottar många olika värderingar. Jag hoppar över kvinnosynen just nu, vilket naturligtvis är det kanske mest iögonenfallande, och noterar att det anses OK att SKRIVA vad som helst. Det räknas liksom inte. Det går dessutom att fara ut hur som helst som ANOMYM.

- Uj, uj, uj.

 

Det är uppenbart att stora mängder människor tänker att vett och etikett liksom inte gäller på nätet och att det är oproblematiskt.

 

- Ursäkta. Hur korkade får man vara? Och hur fasen får vi oss människor att bli ansvariga för våra handlingar även på nätet?

 

Det har länge ansetts vara oklokt att ge de här näthatarna näring genom att bråka. Polis, medieredaktioner m fl har förmedlat ett ligg-lågt-budskap. I all välmening får man förmoda. Kanske av viss bekvämlighet också. Det verkar inte vara en verksam strategi. Näthatet minskar inte genom att tiga om det. Kanske är det en bättre strategig att lyfta företeelsen upp i dagsljuset? 

 

För så bara (det är ju bara text) är det inte. Ett hatbrev gör kanske ingen större skillnad. Men här är det frågan om floder av hatbrev. En massrörelse. Till den samhällsutvecklingen vill jag inte medverka. Fram med oss i ljuset, bort med anonymiteten.  Så tycker jag just nu. Jag som faktiskt bloggat anonymt i 5 år. Och jag hade mina randiga själ till det.

 

- Tänk om det ändå funnes enkla lösningar på komplexa tillstånd.

 

- Skönt att det inte spelar nån roll vad jag skriver. Det är ju bara text.

På Facebook har jag sett att LajvVerkstaden blivit uppmärksammande och jag ringde sonen för att gratulera. Max är en av delägarna. - Till vad? undrade han.

Det visade sig att de närmast överösts med uppmärksamhet på sistone.

1. Skolverket har kontaktat dem för att kanske ha deras exempel med i en kortfilmsserie om nya och goda pedagogiska grepp. Inget klart än, men…

2. I projektet Reach for change, som de varit stipendiater hos i flera år, har de fått en kontakt med en välkänd internationell mediekoncern, för att med lajv som form teama en grupp och få återkoppling på insatsen. Ett steg mot att vända sig till organisationer och företag.

3. Västerås stad har köpt lajv för ungdomar under påsklovet och höstlovet.

4. Å så var det då det där med Disney LivingWorlds Program. Lajvverkstan är i semifinal och nominerade som en av 5 projekt (i världen) att utveckla sin idé inom transmedia, eller multimedialt berättande. Det betyder att de ska använda flera olika plattformar för sitt interaktiva berättande. Nu ska de fördjupa sin pitch (ja, det heter så och det betyder ungefär att de ska fördjupa sin översiktliga idé). 

 

Max förklarade att nordiskt lajv skiljer sig från lajv i övriga världen. Det nordiska lajvet har tagit lajv till nya nivåer, till det ultimata interaktiva upplevelsebaserade berättandet. Har ett berättelsens ramverk och så få och enkla spelregler som möjligt. I övriga världen är lajvande en förlängd arm av brädspel, förflyttat utomhus,  med mer eller mindre komplicerade regler och poängberäkningar. 

 

En pikant detalj i kravspecifikationen för deltagande i Living Words Program är att det utvecklade projektet inte bör kosta mer än en enskild nations bruttonationalprodukt. Det blir lite ogreppbart tycker jag. Vet liksom inte vart fantasin ska ta mig, när jag fantiserar om framgång. Det är mest bara trubbel som dyker upp i min tankevärld.

 

Jag är i alla fall mäkta stolt över LajvVerkstaden och håller tummarna för dem. Jag imponeras över deras förmåga att vara både teoretiska, praktiska och innovativa.

Nu i helgen är jag i Härnösand och hälsar på vänner i samband med jobb häruppe. Övernattade hos Ann. Vi tog nyss en duktig promenad bort till OBS där Ann hämtade ett paket och promenerade vidare runt Nattviken via ett nyöppnat café på Nybrogatan.

 

Blev alldeles betagen i menyn med namn på rätterna som, jag va ska jag säga, varför har ingen hittat på det här tidigare. Har gjort bilden stor för att menyn ska gå att läsa.

Parkman är namnet på en känd Härnösands-familj, präst med tre kulturellt inriktade söner (musiker/hovslagare, skotillverkare och nåt mer som jag inte kommer på just nu) som i sin tur har barn som beträder de kulturella scenerna idag. Fälldinare, ja det är ju han, center-politikern som var statsminister en gång i tiden. Ortsnamnen är alla hämtade från Härnösands kommun.

Jag blev bjuden på kaffe och en underbar cheesecake med pekannöt- och kolasås. Mums. När vi skulle gå gick jag runt i lokalerna och kikade. Det var ett stort café med olika rum och prång.

 

Precis när jag skulle gå ut kastade jag ett snabbt öga på den här tavelväggen.

Då hände det. Jag stelnade till av det jag såg. För på den väggen hänger jag själv. Alltså bilden med gröna passepartouten i mitten är ett porträtt av mig, som gjordes då jag var kanske 8-9-10 år gammal. Mina föräldrar hade anlitat en konstnär som porträtterade mig.

Jag minns mycket väl hur jag ogillade hela projektet. Dessutom var det den där sommaren i Byske då det var bedrövligt väder hela sommaren. Kallt, regnigt och blåsigt. Utom precis en vecka då det var sol och fint. Just den veckan satt jag modell för det där förbannande porträttet.

Tavlan fanns först i mitt föräldrahem och efter föräldrarnas skilsmässa hängde den kvar hos min pappa. När han dog tog jag motvilligt hand om den. Den låg länge hos mig och skräpade i källaren. Jag tror jag gjorde mig av med den i samband med flytten till Göteborg, men minns inte riktigt när och hur. Hur den hamnat på sagda café har jag inte en aning om.

 

Det var en märklig upplevelse. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Annat än som en fråga
-Vad säger man?

Ligger i en annan säng än den vanliga där hemma och envisas med att ha vaknat utan att kunna somna om. Jag har fixat med en faktura, läst, vittjat mail, kollat på Facebook, kommenterat ett blogginlägg här, bloggat om nätetik och marknadsföring på Facebook och nu sitter jag och skriver. Tiden kryper fram så sakteliga.

Vi, min kollega och jag, har resonerat över marknadssatsning inför ny konsultutbildning och frågan om Facebook kom upp. Känner mig vilse i planeten.

 

Min senaste och enda erfarenhet av marknadsföring på Facebook är SKRIV & berätta-dagen. Det hade förvånansvärt snabbt och smidigt genomslag. Folk anmälde sig som "kommer" eller som "kommer kanske". De fattade nog inte riktigt vad de anmälde sig till, men det har vi kunnat klara ut genom personlig kontakt. Man kan säga att vi fick hjälp att skilja agnarna från vetet, de intresserade från de ointresserade, på ett smidigt sätt. Dessutom har någon som anmält sig också värvat en kompis. Alltså, bara positiva erfarenheter så här långt.