Bentes blogg

Å så var det då det där med att stimulera skrivande och att bli stimulerad.

Jag vill vara i ett sammanhang där jag kan ta mina projekt från den punkt där de är och fösa dem framåt en bit. Att sitta en massa timmar och snacka med en annan skrivnödig person, så som jag gjorde häromdan, var mycket stimulerande. Att vara med likasinnade, det är nåt det.

Jag vill slippa en kurs eller utbildning där jag förväntas vara på en viss grundnivå och ska läras något. Kikar jag på kursutbud, så läser jag in att jag ska läras ta steget förbi nån sorts rädsla, komma över ett hinder, hitta tekniker för att flöda etc. Det är nog bra, men jag blir alldeles knottrig. Jag vill helt enkelt bara skapa tid för skrivandet och vara bland likasinnade, ge och få feedback. Ren och skär verkstad. Utan krångel. Utan omvägar. Jag är inte skrivrädd. Inte blockerad. Inte alls. Bara skrivnödig.

Jag tänker mig att det finns fler såna som jag. Som skulle må bra av att vara i en grupp av gelikar, som vill stimuleras.

Dessutom vet jag att jag är rejält kompetent att leda en grupp på det viset. Och jag skissar på det, kan jag säga. Grubblar över om jag ska ta ett privat eller professionellt initiativ och konserkvenserna för det ena och det andra. Men undrar då om det kommer att ta energi från mitt eget skrivande.

Hjärnan går för högtryck. Ute är första sommardagen och snart börjar demonstrationstågen vandra. Jag ska ta min cykel och ge mig ut i vimlet, så hjärnan får kylas ner lite.

Summerar mig i poetiska ordalag ;-)

För oss skrivnödiga

behövs bara en toalett

inte nödvändigtvis laxermedel

I höst. I höst då finns jag i eller leder en skrivargrupp. I Albert Hall, samlingslokalen i huset där jag bor. I Stampen. Så tror jag det blir.