Bentes blogg

Efter den livsfarliga incidensen på Plattan fortsatte vi mot målet, Aquaria. Vi klev av där vi skulle och Aquarias entre lovade äventyr. Det forsar utmed väggarna och det rinner vatten på entrétaket. - Wow!

Det var fler som verkade tycka att Aquaria var ett bra utflyktsmål. Det var nämligen kö ända ut på gatan för att få komma in.

Jag hade tänkt ut att vi först skulle leka på Aquaria och sen skulle vi luncha på Blå Porten, som är ett någorlunda inhägnat ställe där vi skulle kunna pusta ut ett tag. Läs: där jag skulle kunna pusta ut ett tag.

Där, i kön, tittade jag på klockan. Oj då, den är redan 12. Det är ju lunchdags och vi har inte ens betalat entréavgiften. Skulle vi inte äta först så vi har lite energi att jobba på? Damerna tyckte inte det var en bra idé att vända precis som vi kommit över tröskeln. Nu var goda råd dyra och snabba beslut behövde fattas. Jag chansade på att Aquarias cafeteria hade fungerande lunch till oss.

- Var ligger cafeterian?

- Den ligger längst in. Du måste passera alla utställningarna först.

– O,nej! tänkte jag.

- Tyvärr måste du lämna vagnen här vid entrén, av utrymningsskäl.

- Javisst, det förstår jag.

Där försvann min ”livlina”. I vagnen kunde jag nämligen sätta dem och spänna fast dem. Nu var det verkligen bara att tuta och köra, det fanns liksom inga alternativ.

Jag förklarade för damerna att vi först skulle äta och sedan leka och att vi skulle passera en massa roliga saker, som vi sedan skulle återvända till.

- Därför får ni hålla mig hårt i handen och så går vi.

Alltså, det finns väl gränser för vad som går att förklara för nästan-treåringar, i trängsel, på nolltid. Och det finns definitivt gränser för vad sådana kan förstå, i trängsel, med skojsigt skvittrande vatten, på nolltid. Men med lite handfast våld, så går det. Jag var mycket målmedveten och de hängde med som vantar.

Längst upp till vänster är entrén, längst upp till höger cafeterian. Nere till höger utomhusterrassen mellan cafeteria och Sjöhästens hus. Där ser man vattendraget som rinner från ingenstans ut i Mälaren.

Väl framme i cafeterian möttes blicken av en liten damm med fiskar i. Det fångade damernas intresse. Dammen var inhägnad med liggande stålwajrar med sisådär 30 cm mellanrum. Idealiskt att klättra på. Vilket de gjorde. Där stod de svajande på stålwajrarna och tjöt av förtjusning över fiskarna som simmade strax inunder dem. De hade lätt kunnat ramla i.

Där stod jag som åsnan mellan hötappar. Skulle jag rädda damerna från att plaska i dammen och slå sig eller skulle jag beställa mat till oss. Jag valde det senare. Därmed hade jag i ett avseende gett upp.

Jag hade gett upp hoppet om att kunna vara deras änglavakt i alla stunder. Det hoppet flaxade iväg och återkom inte mer den dagen, kan jag säga. Jag lärde mig snabbt att prioritera. Jag valde att värna om deras liv, men inte om deras lem, om man säger så. De fick alltså slå sig, plumsa i vatten, men de fick inte skada sig till döds. Jag ville absolut kunna återlämna dem, om inte hela och rena, så i alla fall återlämna dem i livet och tacka för lånet när helgen var slut.

Vi åt pannkaka. Snabbt som ögat, för här skulle kollas simmande fiskar. Servitrisen rekommenderade ett lite mindre hus, Sjöhästens hus, det skulle nog falla damerna på läppen.

För att komma till Sjöhästens hus behövde vi gå över en terrasserad uteplats med ett korsande forskande vattendrag som rann ut i Mälaren. Jag höll damerna i ett järngrepp tills de slet sig just komna in i Sjöhästens hus. Signe förtjusades ev en rund liten fiskdamm medan Hedda… ja, hon förtjusades inte av samma sak som Signe, kan man säga. På lätta ben skuttade hon vidare till nästa sevärdhet, men, ja, jag tror hon var lite för kort, för hon skuttade lika lättfotad vidare och plötsligt hade jag henne ur sikte, alltmedan Signe stod kvar vid fiskdamm nr 1 och engagerat försökte få tag på fiskarna med sina händer i grytan.

Nu fick jag ett lysande tillfälle att praktisera min nya prioriteringsordning. Signe stod bra där hon stod, men jag må ju kolla om Hedda sprungit ut igen på den där terrassen. Den var potentiellt livsfarlig utan tillsyn. Hon skulle ha kunnat druttla ner i forsen och bli transporterad ut i Mälaren (alltså, vid knappt tre är man inte simkunnig än) och hon skulle kunnat klättra upp för det wajer-”staket” som avgränsade terrassen mot Mälarens slirviga steniga strand och trilla däruti.

Hon hade sprungit ut på terrassen. Nu hade jag en dam utomhus, där det garanterat var farligt, och en dam inomhus, där jag inte hade hunnit utforska graden av livsfara än. Vän av ny prioriteringsordning valde jag att locka med Signe ut ur Sjöhästens hus så att jag åtminstone hade ögonkontakt med båda två.

Det visade sig vara ett lyckodrag. Den livsfarliga terrassen var hur kul som helst. De sprang som yra höns, än hit, än dig, klättrade upp och ner, lekte kurra gömma, lutade sig ut över forsen för att stänka vatten, hoppade vidare till andra delar av forsen, runt runt om och om igen. Garanterat roligt var att klättra på stålwajern mot Mälarens strand.

Nu fick jag lära mig ytterligare en sak. Nämligen att välja mina strider. Jag valde att låta dem klättra då jag var i deras närhet och – osynligt – höll i deras kläder för att kunna fånga upp den som var på väg att druttla i. De kände inte att jag höll i dem, men det gjorde jag.

Jag hittade en plats där jag hade maximal uppsikt. Där kunde jag lätt plocka upp en forsrännande dam och jag fanns till hands för de wajerklättrande aktiviteterna. Tyvärr hade jag inte uppsikt över dörren mot cafeterian, för det var ett buskage som skymde sikten. De hade alltså kunnat slinka ur mitt garn den vägen, men det gjorde de faktiskt inte.

Vid ett tillfälle såg jag en äldre kvinna lite högre upp på terrassen som tog sig förfasad för munnen och så gick hon in i cafeterian. Då höll damerna på med sitt wajerklättrande. Efter en stund kom en av servitriserna ut och sade åt mig att de inte fick klättra där. Och att hon fått en tillsägelse från en av gästerna.

Jag sa som det var. Att jag hade järnkoll och höll i deras kläder medan de klättrade men att det för övrigt inte är nådigt att förbjuda något som är jättekul för 3-åringar.

I efterhand har jag blivit lite sur på den där tillsägelsen. Stället är gjort för besökare såna som oss och då måste det vara utformat så det funkar. Mitt kritiska budskap till Aquaria är: Ha inte klätterlinor som avgränsning där barn absolut inte ska få klättra. Det finns andra avgränsningsmöjligheter, t ex plexiglasskivor. Jag vill slippa bli tillsagd/skuldbelagd för en utformning som inte är genomtänkt för barn.

Den där terrassen var huvudattraktion. Oj, vad de skuttade och lekte och hade himla kul. Jag vill också säga att de inte en sekund var i närheten av att druttla forsen i eller ”trilla över bord”. Men ”aktade sig för stupet”, det gjorde de hela tiden.