Bentes blogg

Midsommarhelgen var jättemysig. Det gick bara bra för den cyklande familjen att ta sig till och från firandet i Uppnäs. Jag invigde mitt nya pop-up-tält, som jag är helnöjd med. 

Nu jobbar jag sista veckan innan semestern. Som så många andra. Planen är att det ska bli cykelsemester för mig med.

Katarina Gospic sommarpratade häromdan och jag lyssnade på henne idag. Himla inspirerande innehåll och lite flåshurtig framtoning, tyckte jag. Läste några lyssnarkommentarer: Det sämsta hittills. Elitistisk. Mm. Om det tänker jag: - Hm.

Hon förklarade kroppens uppbyggnad av celler till organ. Alla celler och organ behöver syresättas för att överleva. Cancer är celler som roffar åt sig på andra cellers bekostnad så att de dör. Till slut dör kroppen. Människan behöver alla sina organ och de behöver behandlas rättvist (syresättningsmässigt sett), för att kroppen ska må bra. Det här är lätt att förstå och hålla med om. Hon drog parallellen till familjer, grupper och till samhällsnivån. Ett samhälles alla delar behöver syresättas för att samhällskroppen ska må bra. Hon blev konkret: Samhällen med stora inkomstskillnader mår sämre än dem med jämnare inkomstfördelning. Jämnare inkomstfördelning minskar brottslighet, sjukdomar, och en rad andra samhällsfenomen. Det ökar också bildningsnivån och demikratiutvecklingen.

Såklart att detta klingar som ljuv musik i mina öron. Det är rena rama KIM-iskan Med den skillnaden att KIM tar ett litet tankeskutt och tänker att en KIM är en omskrivning för ett mänskligt system. (Ref till en utvecklingsmodell som jag är ursprunglig mamma till, se www.kim-human.org).

Så kommer jag till hennes flåshurtighet. I det inbegriper jag hennes kunskapsiver, positiva hållning och vilja att bli bäst på allt hon gör. Vid 29 års ålder är hon läkare, disputerad hjärnforskare, egen företagare, författare och, ja jag har nog glömt nåt. Jag tror att det är här hon får negativ kritik. Ja, jag tycker alltså att hon är flåshurtig och lite dryg. Fnyser åt hennes vilja att alltid vilja vara bäst.

Men hur är det nu?

I samhället är det OK att vilja bli bäst inom fysiska sporter. Det hyllas som förebildligt. TV-programmen och tidningarna fylls timme efter timme med rapportering om sportens framgångar. Enskilda idrottsutövare och deras tränare intervjuas om hur de jobbar med sin fysiska och mentala vilja att bli bäst. Vi älskar att höra detta och åker gladeligen med i bli-vinnar-energin och blir lite vinnare själva. När det går bra. Borta är allt förakt för vinnar-viljan.

Men när det kommer till forskares eller entreprenörers vilja att förkovra sig och bli bäst, då vänder vi dem ryggen. Särskilt om det handlar om intellektuell förkovran. Det drar igång avsky från dessa ”besser-wissers”. Det är rent av OK att hata dem. Det är som om andras landvinningar på kunskapens område gör oss andra till losers. Alltså inget snålåkande på bli-vinnar-energin när det gäller kunskapsutveckling.

Undrar vad det gör med ett samhälle med en kulturellt betingad kunskapsfientlighet? Särskilt när enskilda personer drivs av kunskapstörst.

Mina nära och kära har det ofrivilligt spännande just nu.

 

Tuva-familjen, alltså Tuva, Leo och döttrarna Signe och Hedda (drygt 1,5 år gamla), är på cykelsemester och på väg till ett ställe i Norrtäljetrakten där midsommar ska firas. Även jag ska resa dit under morgondagen.

 

Det är ett stök med att få med all utrustning. Tjejerna sitter hjälmförsedda i cykelstolar på pakethållarna och de båda hjälmförsedda föräldrarna har var sin cykelvagn på släp. I vagnarna finns stort tält och tjejernas små sovtält (alla tre tälten av flop-up-typ), kläder, mat, specialkost, sovpåsar, nappar, flaskor, gossedjur, mediciner, inhalationsapparat, blöjor, lampa, liggunderlag med pump, triangiakök, T-sprit, regnkläder, skor, stövlar, solhattar, solkräm och ... ja, jag har säkert glömt hälften.

 

Igår startade patrasket sin cykeltur.

 

Efter första dagens tur har ena cykelvagnen gått sönder. En aluminiumsvetsfog har gett vika och de har löst situationen med att surra. De klarade sig till nöds. Men de har inte kommit ens en tredjedel av turen till midsommarstället och så ska de ju hem också. 

 

Jag kunde krydda deras upplevelse med att berätta om strejken som startade i natt. Busstrafiken är inställd pga strejken, som troligen kommer att utökas också. Det ser ut som att bussarna går mellan Tekniska Högskolan och Norrtälje. Men kan man lita på det?

 

Tjejerna är dock vid gott mod. De tycker allt är spännande och vill undersöka allt. T ex rusa ut i trafiken, kolla lerpölar, smaka på olämpligheter etc. Gånger två. Tuva sa att det är rätt stressigt att värna om tjejernas liv och leverne. Denna stress toppas av en trasig cykelvagn och en svikande kollektivtrafik.

 

- Vojne.

Jag vet inte vad det är med mig.

Normalt går jag omkring i tillvaron och formulerar mig. Jag tänker att jag ska skriva en blogg om ditten och datten. Nu märker jag att hjärnan inte formulerar sig som förr. Jag går inte omkring och tänker på vad jag ska blogga om.

Jag har haft stiltje förr, och kanske är det bara en tillfällig nedgång i formulerarivern. Eller så är det nåt annat.

Jag vet verkligen inte. Det får visa sig.

Det är underhållande, ja närmast spännande att leva med mig. Särskilt för mig själv. T ex igår.

 

Jag skulle göra tre jobbsaker klara, skriva ett protokoll, göra en halvfärdig dokumentation klar och så skulle jag till jobbet och kopiera upp ett gäng reflektionsuppgifter för att kunna läsa dem nån gång under helgen. Vidare skulle jag köpa tågbiljett till Lund och åka samma dag å vara framme inte alltför sent på kvällskvisten. Lite tight schema, men jag skulle ju kunna jobba på tåget också.

Det började i lugn och ro. Morgonkaffe, tv-soffa och koll av tågtider.

Nu är det som så att jag har SJ årskort. SJ trafikerar inte längre sträckan Göteborg - Lund på det där raka snabba sätet. Det är istället Öresundstågen som fått den äran. Detta ingår i en lättare irritation jag har över att inte kunna använda årskortet för alla mina tågresor i Sverige. Irritationen fick extra näring av det faktum att jag inom de senaste veckorna åkt tåg tur och retur Göteborg-Jönköping, tur och retur Stockholm-Sundsvall. Vid båda dessa tillfällen har jag måstat tilläggsbetala, bara för att SJ inte längre trafikerar linjerna på tider som passar mig. Eller för att de olika bolagen inte samordnat sig kring resenärer som faktiskt reser över hela Sverige. Det är nåt feodalt system över det hela. Man betalar till det fögderi man vistas i och när nästa fögderi tar över så betalar man där med. Det är inte resenärsvänligt.

Jag hade att välja på en resa med Öresundståget för dryga 300 kr på ca 3 timmar eller att åka för ”noll” kronor med SJ på 6-7 timmar.

Som sagt hade jag en del att klara av först, så jag föll till föga och valde Öresundståget till Lund - för den här gången - och Sj den långa tidsödande vägen tillbaka. Såg ut en bra förbindelse med start hemifrån kl 14.40, klickade i och beställde, men när jag väl kom till betalningen, så sket det sig. Först gjorde jag fel med det där konfirmerandet med betaldosan, men sen gjorde jag rätt, och rätt och rätt. Samma resultat, köpet kunde inte genomföras, var vänlig kontrollera uppgifterna och försök igen.
- Fan också. Det där tog tid.

Ringde SJ 0771 75 75 75 för att låta dem hjälpa mig. 34 minuter i kö. Kom fram till en dam som 1) meddelade att de priser hon kunder erbjuda var högre än de på nätet och visste jag att jag kunde köpa på nätet istället? Jag förklarade att jag har årskort och att jag inte tänker betala ett öre för mina SJ-resor och inte tänker jag betala Lundresan för mer än vad nätet säger. 2) Efter koll med en kollega sa hon att det nog var mitt ifyllande av SJ årskort som låg och störde betalningen av Öresundstågbiljetten. Prova med att ta bort årskortet i bokningen. 3) Får jag problem igen, så ring kundtjänsten.
- Menar du att jag ska sitta i kö över en halvtimme igen då?
- Nej, då får ett direktnummer av mig. 0771 75 75 99.
- OK, bra.

Det gick inte den här gången heller. Och klockan tickade. Ringde hennes direktnummer. Där svarade en maskin att numert inte längre var i bruk med hänvisning till 0771 75 75 75. Bokade återresan i alla fall och det funkade.
- I helvete jag sitter i den där telefonkön igen. Jag cyklar till Centralstation och ser till att få den hjälp jag behöver i samma veva som jag springer upp på jobbet och tar de där kopiorna.

Så fick det bli. Kopieringen funkade. På Centralen var jag osäker på vart jag skulle gå. Det var ju en Öresundstågsbiljett jag skulle ha och då kanske inte SJs biljettkontor är rätta stället. Valde att först prova en automat utanför SJ-kontoret.
Där skulle jag visa årskortet, jag kunde boka resan med Öresundståget och jag visade Visakortet och allt verkade gå som på räls. Men sist så sa apparaten att köpet medges ej.

Då, och först då, smög sig en obehaglig tanke in i min hjärna. Den kom så sakteliga smygande, först som en nästan inte förnimbar sinnerörelse till att efter en stund ha växt på sig och med full kraft ställde den obehagligt raka frågan om jag har täckning på kortet.

Jag är ju en hyfsat modern människa som har en särskild app för att kunna hantera privata pengar via mobilen. Det gick snabb att konstatera att det på kontot bara fanns 300 kr och jag skulle ju betala lite mer. Det var snabbt gjort att fylla på kortet med 3000.

App, ja. Tänk om jag skulle köpa biljetten via en app? Sökte SJ-appar på nätet och valde en men trasslade till det med inloggningen. Då kom jag på att jag ju har en SJ-app som heter Min resa och som jag flitigt använder för att veta vilken perrong jag ska gå till och om det finns ändringar i tidtabellen. Den har en flik som heter Köp resa. Jag gick in där och köpte min Öresundstågsbiljett. Lätt som en plätt. Inga problem med pangaöverföringen heller.

För att coola ner lite gick jag in på SJ loungen, alltså det där vip-stället för oss med värsting kort (årskort silver räknas dit) och tog mig en kaffe och några riskex med oströra på. (Noterar att sötsuget fortfarande är borta). Sen cyklade jag hem och konstaterade att nu fanns bara tid för dusch, packning och avresa. Det mesta av dagens jobb var ogjort. Men jag kunde ju jobba på tåget också.

Den resan är en helt annan upplevelse, väl värda en blogg de med. Om jag ids teckna ned den.

Vad säger detta om mig? Jo, att jag är ett spännande kryp att leva med. Finns inte yttre dramatik, så är jag bra på att skapa drama av vardagliga bagateller. Ja, jag skulle vilja säga att jag är mästerlig.

Jag kommer att tänka på när jag slutade röka häromsistens. Det var i september 2002. 

 

Då hade jag feströkt under en herrans massa år och åren innan 2002 hade jag börjat feströka så mycket att det inte längre gick att kalla det feströkning. Jag rökte, helt enkelt. Det var under den där tiden då jag hade det rätt tufft. Svajig ekonomi, åldrande sjuka föräldrar, barnen hade flyttat hemifrån, jag gick en krävande utbildning, hade ett komplicerat och energidränerande professionellt samarbete... Det var mycket som sög. Jag tyckte att jag hade det så besvärligt att jag FICK trösta mig med lite extra rökning.

 

Ända tills en dag, då jag bara insåg att det här är ju helt kocko. Om jag har det besvärligt ska jag väl dessutom inte skada mig själv med att röka. Jag minns inte hur den tanken kom till mig, men jag minns att när den var tänkt, så dröjde det inte länge förrän jag tog ett nytt beslut. Här ska slutas röka. Jag gav mig en veckas nedtrappning av cigaretter, men det tog bara tre dagar innan jag helt enkelt inte rökte mer. Sen dess har jag inte rökt en enda cigarett och jag tycker cigarettrök luktar illa. För att inte tala om hur fimpar luktar. Jag har blivit rabiat och ilsk över att det är så OK att slänga fimpar runt om, var som, utomhus. 

 

Jag minns att jag tyckte det var oglamoröst att sluta röka. Inga jubel från folket, inga presenter, inga beröm. Det var snarast så att jag nog störde rökarna lite med att lyckas. Gav dem dåligt samvete, kan jag tänka.

 

Nu tänker jag att det nog inte kommer vare sig jubel eller beröm för att jag bestämt att ta ett nytt hälsoansvar för mig själv. För dem som klarar det är det väl inget att kommentera och för dem som inte gör det så blir kommentarer en otäck påminnelse om egen oförträfflighet. Nä, det här får jag göra i skymundan. Ingen statistik, inga precisa mål, inga ideliga vägningar, inga bekräftelser... Nej, inget sånt. 

 

Men det duger fuller väl om jag kan göra som då jag slutade röka. Jag bara gör det, för at jag tar långsiktigt ansvar för min hälsa. Så känns det nu.

På sistone har jag kommit att grubbla över hur det kommer sig när jag plötsligt kliver in i ett beslut som jag borde fattat för länge sen. 

 

För att bli lite mer begriplig blir jag konkret om rötterna till min beslutsgrubbla.

 

En längre tid har jag en ökad missbelåtenhet kring min vikt och kroppsliga lättja. Jag har varit bra på att äta mycket, gott och ganska fett, mycke mackor, en hel del godis, kakor och annat smarrigt till kaffe. Det ena sötsuget har avlöst varandra i en låååång rad. Dessutom har jag ätit oregelbundet med middag väldigt sent på kvällen. Och öl, det är ju väldigt gott.

 

Alltid har det funnits en moraltant där långt i bakgrunden som minsann påpekat det olämpliga i kostvanorna. Men jag har tröstat mig med att jag faktiskt blivit bättre på att vardagsmotionera. Jag cyklar en hel del till och fån jobbet och jag går i trappor. Det blir gott och väl hundra trappsteg mest varje dag. Jag märker faktiskt av att jag blivit starkare och har bättre balans. Men, jag har börjat akta mig för vågen, för jag misstänker att den skulle ge mig chockerande besked. Att kläderna känns trängre skulle kunna indikera dessa mina misstankar.

 

I helgen var jag i Härnösand o Sundsvall. (Himla mysigt. I samband med jobb i Sundsvall fredag och måndag.) Bl a besök hos en vänfamilj ute i Gådeå by. Kicki var full av energi över att ha skaffat får och startat gårdsbutik. Å så skulle hon hålla kurs i viktminskning med KBT som grund. Då hörde jag mig säga - Å. Kan du ta distanselever?

 

Nästa steg var besöket hos Kerstin i Sundsvall och det småprat vi ägnade oss åt. Bl a (o)hälsan. Jag nämnde det där med KBT och viktminskning och hon replikerade - Det där tror jag på. 

 

Till saken hör att dessa damer är professionella auktoriteter, inom var sitt område. Kicki är dietist och Kerstin är läkare. Det är möjligt att min tilltro till deras kommentarer ökar av detta faktum. Nåväl, jag googlade lite om viktminskning och KBT och det fanns naturligtvis massor att läsa. Bl a om hur lyckosamt det är. 

 

Jag läste om att metoden handlar om att omprogrammera hjärnan och stimulera den att ta ansvar och fatta beslut som är bra för hälsan. 15-sekunders-metoden nämndes. När sötsuget sätter i ska jag ta ett andetag och i lugn takt räkna till 15 och därefter berömma mig för att jag avstod sötsakerna den här gången.

 

Det här irriterade mig. Skulle jag, som är så vältränat medveten utvecklingsmässigt, inte klara att ta ansvar för mig själv och min hälsa??? Jag gör ju inte annat än att stimulerar andra att ta ansvar för sina liv! Skulle jag inte klara detta elementära? 

 

- Ja, svaret på den frågan må ju i ärlighetens namn bli Nej. Jag klarar inte det. Eller har inte hittills klarat det. 

 

Under tågresan hem kom kaffesötsuget och då räknade jag till 15. Det kändes som evigheter. Redan efter 7, 8 var jag beredd att ta ansvar för min hälsa och därmed välja bort sötsakerna. Glömde dock att berömma mig själv.

 

På Centralen tittade jag i Pressbyråns utbud och kände faktiskt vämjelse för det stora utbudet av onyttigheter. Sen dess, och det är några dagar sedan, har jag inget sötsug och jag äter bra mat regelbundet. 

 

Det är som om ett beslut hoppat på mig. Beslutet om att vara ansvarig för vad jag behöver för att må bra på sikt.

 

Detta var berättelsen om hur beslutet hoppade på mig. Det jag grubblar över är hur det här går till, på ett mer generellt plan. Hur går det till att kliva in i nya beslut? Hur går det till att göra detta långsiktigt? För det är ju så att ingen kan göra det åt mig. Det är bara jag som kan besluta mig. Hur kommer det sig att det här beslutet kom nu? Och med viss bävan undrar jag hur hållbart beslutet är. Men då är jag där och tänker - Hörrudu, vem har du tänkt ska svara på den frågan. Vem har makt över svaret, har du tänkt. Å så tänker jag - Ja, ja, det är naturligtvis jag, som både ska ta beslutet och hålla det levande.

 

Jag har i många herrans år tänkt att min vikt är mina sista skansar. Jag har lyckats på så många personliga plan, men det här med godiset och vikten, det är som förgjort. Nu fnyser jag åt denna min inställning. - Vadär det där för snack. Som om det fanns ett område där jag inte har något att säga till om. 

 

- Det är slut på det nu.

Idag är det Sveriges nationaldag och Max fyller 33 år. Han blir myndig idag, enligt hobernas sätt att se på saken. Stort grattis, Max.

Jag är hemma och inne. Ute sker soligt nationaldagsfirande. Det kryper lite obekvämt i mig allt medan det sorlas glatt på gården. Jag har ingen lust att vara där i sorlet bland lomhörda lätt- eller svårt berusande grannar.

- Men så jag säger! Det är väl att se lite svartvitt på dem allihop? Den ena är trevligare än den andra och det är faktiskt bara några som har ett lite väl kärvänligt förhållande till flaskan.

Nåväl, jag har ingen lust. Tycker att jag borde men vill inte. Å så hittar jag inte inbjudan som låg i brevlådan för en tid sedan. Jag vet inte om jag skulle anmält mig, om det är knytis eller vad...

Klart asocial. Jag tycker själv att jag är lite "stiff" i min hållning.

I natt kom jag hem från galej. Lade mej med ett brett leende på läpparna. Väldigt nöjd med att ha varit en av de aktiva i arrangerandet av ett samkväm med projektörerna och beställaren i projektet Gamlestaden resecentrum. Vi var dryga 30 personer som, efter ett ordinarie projekteringsmöte, åkte med en partypadda i Göteborgs kanalsystem bort till Nya Varvet Studios. Där leddes vi i socialiserande aktiviteter av min kollega Gro. Hon gjorde ett suveränt jobb i att få oss att lära känna varandra, att känna för vårt projekt i sin helhet och att lyfta fram beställaren. Vi avslutade med middag på Ruckmans och sorlet, ja det var inte dämpat precis. Det kan till och med vara så att en och annan hade ett lite väl kärvänligt förhållande till flaskan, men det var inget jag noterade. Allt kändes bara himla gött. Jag var väldigt nöjd, snarast lycklig, då jag la mig.

- Värsta sociala Benten i farten.

 

Ibland är jag värsta sociala priffen och i andra fall en asocial kuf. I ena fallet är jag professionellt verkande för goda relationer mellan folk som ska göra ett stort och svårt jobb tillsammans.  I det andra fallet är jag privat utan manipulerande syften.

 

- Hur kan det bli så här? Vad säger det om mig? Att jag är obotlig jobbnörd?