Så det kan bli
Jag är märkbart stressad över det här med pressmeddelanden. Alltså, vi jobbar med att lansera Boken om KIM genom uppmärksamma media på att den finns. Tycker det hela är läskigt.
Såg ett TV-program, Året med Millennium 4, som visade David Lagercrantzs år i rampljuset efter att hans millenniebok blev känd och senare utgiven och våldsamt uppmärksammad. Identifierade mig (!) med hans stress över att vara trevlig under ändlösa intervjuer jorden runt samtidigt som missunnsamheten och hatet växte lavinartat i Sverige.
Själv går jag med farhågor om total medietystnaden över vår bok. Jag befarar och tror att den över huvud taget inte är av intresse för någon. Det är som om det bara är kollegan Gro och jag i hela världen som tycker att KIM-modellen är intressant. Riktigt sant är det inte, men känns som snudd på.
Den där känslan av one´s-in-a-life-time-uppfinning jag hade för över 15 år sedan har hamnat i ett rum med slocknade strålkastare. Likväl vill jag inte slänga in min egen handduk. Kvarstår att vi haft mycket goda erfarenheter. Faktiskt. Men timingen känns urusel. Tidigare har jag ofta tänkt att något som uppfunnits av två egenskuttande norrländskor rimligen betraktas som ointressant hemkokeri. Vi är långt från de akademiska korridorerna och de stora grabbarnas multinationella företag där de relationella uppfinningarna får många stora ord. Till detta kan jag lägga tidsandan, den rationella inhumana slimmade, som inte bärs av humanism utan av något annat, gud vet vad.
Det finns risk för att jag sitter här på det bortglömda pensionsberget med bitterhet som läppstift. Men det kommer naturligtvis inte att hända, bitterhet är inte precis min melodi. På sin höjd rycker jag på axlarna och förundrat tänker ”så det kan bli!”.
Å andra sidan, vi är inte där än. Ett pressmeddelande har gått ut i Sundsvall igår, där vi har bjudit in pressen till bokminglet på torsdag 29/9. Vi kommer att kalla till mediafrukost i Stockholm 7/10 och den kallelsen har inte gått ut än. Så medias ointresse är än så länge ett fantasifoster från min sida.
Det jag skriver om här är mina ångestfyllda farhågor och min lakoniska strategi. Nej, mediabearbetning är inte alls min grej. Det är bland det läskigaste jag gjort på länge.
Nästa fundering dyker upp. – Det här kan jag ju inte blogga om. Man får ju inte visa sina tvivel, sin svaghet, sin ågren. Man ska vara en optimistisk vinnare som kommunicerar flyt och framgång. För det är framgångsrika vinnare man vill umgås med, skriva om, frottera sig med. Så även i detta avseende är jag fel.
Men jag har ingen lust att ljuga, fronta med en glättig fasad, jag vill faktiskt vara helgjuten. Och då får det blir som det blir. Jag tycker det är läskigt med mediakontaktandet oavsett deras reaktion. Både den eventuella uppmärksamheten och den eventuellt uteblivna dito.
- Så det kan bli.
Såg ett TV-program, Året med Millennium 4, som visade David Lagercrantzs år i rampljuset efter att hans millenniebok blev känd och senare utgiven och våldsamt uppmärksammad. Identifierade mig (!) med hans stress över att vara trevlig under ändlösa intervjuer jorden runt samtidigt som missunnsamheten och hatet växte lavinartat i Sverige.
Själv går jag med farhågor om total medietystnaden över vår bok. Jag befarar och tror att den över huvud taget inte är av intresse för någon. Det är som om det bara är kollegan Gro och jag i hela världen som tycker att KIM-modellen är intressant. Riktigt sant är det inte, men känns som snudd på.
Den där känslan av one´s-in-a-life-time-uppfinning jag hade för över 15 år sedan har hamnat i ett rum med slocknade strålkastare. Likväl vill jag inte slänga in min egen handduk. Kvarstår att vi haft mycket goda erfarenheter. Faktiskt. Men timingen känns urusel. Tidigare har jag ofta tänkt att något som uppfunnits av två egenskuttande norrländskor rimligen betraktas som ointressant hemkokeri. Vi är långt från de akademiska korridorerna och de stora grabbarnas multinationella företag där de relationella uppfinningarna får många stora ord. Till detta kan jag lägga tidsandan, den rationella inhumana slimmade, som inte bärs av humanism utan av något annat, gud vet vad.
Det finns risk för att jag sitter här på det bortglömda pensionsberget med bitterhet som läppstift. Men det kommer naturligtvis inte att hända, bitterhet är inte precis min melodi. På sin höjd rycker jag på axlarna och förundrat tänker ”så det kan bli!”.
Å andra sidan, vi är inte där än. Ett pressmeddelande har gått ut i Sundsvall igår, där vi har bjudit in pressen till bokminglet på torsdag 29/9. Vi kommer att kalla till mediafrukost i Stockholm 7/10 och den kallelsen har inte gått ut än. Så medias ointresse är än så länge ett fantasifoster från min sida.
Det jag skriver om här är mina ångestfyllda farhågor och min lakoniska strategi. Nej, mediabearbetning är inte alls min grej. Det är bland det läskigaste jag gjort på länge.
Nästa fundering dyker upp. – Det här kan jag ju inte blogga om. Man får ju inte visa sina tvivel, sin svaghet, sin ågren. Man ska vara en optimistisk vinnare som kommunicerar flyt och framgång. För det är framgångsrika vinnare man vill umgås med, skriva om, frottera sig med. Så även i detta avseende är jag fel.
Men jag har ingen lust att ljuga, fronta med en glättig fasad, jag vill faktiskt vara helgjuten. Och då får det blir som det blir. Jag tycker det är läskigt med mediakontaktandet oavsett deras reaktion. Både den eventuella uppmärksamheten och den eventuellt uteblivna dito.
- Så det kan bli.
Imse vimse
Imse vimse spindel, det är jag det. Igår hämtade jag barnbarnen fast det skulle vara idag.
Jag har också gjort en erfarenhet i ett annat förvirringens tillstånd. När jag flyttade nyligen påtvingades jag en internetleverantör (Comhem) som jag tycker är aningen för dyr för min smak. Jag har gått och blivit om mig och kring mig med både små och stora slantar för att inte sitta där om några år som utfattig pensionär. Det är faktiskt en dov stress det där med den kraftigt minskande pensionen om några år och jag tycker jag grejat det så jag kan vara lugn. Men jag får inte slösa. Naturligtvis valde jag ett basutbud av TV-kanaler, 1,2 och 4, när jag flyttade in och det räcker gott.
För några dagar sedan ringdes jag upp av en översvallande dam som meddelade att vår bostadsrättsförening ska övergå till digitalt utbud och nu kunde hon erbjuda fantastiska högkvalitativa tjänster för endast si och så mycket. Jag lät mig hänföras och valde att utöka TV-utbudet med TV Guld (jag vet inte hur många kanaler till hur bra kvalitet som helst) för endast 179 i månaden (i 3 månader, därefter 439/mån) och dessutom Cmore & serier för endast 0 kr i månaden nu (efter 3 månader endast 99/mån). Och jag kunde både ångra mig inom 14 dagar och välja bort det där utbudet senare. Då skulle basutbudet kosta bara 179/månad. Om det tänkte jag att det kunde vara roligt att prova men att jag aldrig i livet skulle fortsätta med detta fantastiska utbud utan bara återgå till grundutbudet. Avtalet spelades in på band.
Efteråt har jag börjat tänka efter lite. Men alltså, här har jag valt en TV-tjänst som kommer att kosta mig över 500/månaden för något som jag har i den omfattning jag behöver för ett pris som redan ingår i Bredbandsavgiften. Hur gick det här till? Jag kollade med ordföranden i föreningen som bekräftade att föreningen fortfarande tänker stå för basutbudet och att det ingår i Bredbandsavgiften.
Även om jag skulle ångra avtalet så skulle månadsavgiften ändå öka med 179/månad. Och då ska man veta att jag redan nu tycker att Bredbandet är aningen dyrt. Det är något som inte stämmer. Det här vill jag helt enkelt inte. Jag vill ångra mig och ha det som jag har det.
För några dagar sedan ringdes jag upp av en översvallande dam som meddelade att vår bostadsrättsförening ska övergå till digitalt utbud och nu kunde hon erbjuda fantastiska högkvalitativa tjänster för endast si och så mycket. Jag lät mig hänföras och valde att utöka TV-utbudet med TV Guld (jag vet inte hur många kanaler till hur bra kvalitet som helst) för endast 179 i månaden (i 3 månader, därefter 439/mån) och dessutom Cmore & serier för endast 0 kr i månaden nu (efter 3 månader endast 99/mån). Och jag kunde både ångra mig inom 14 dagar och välja bort det där utbudet senare. Då skulle basutbudet kosta bara 179/månad. Om det tänkte jag att det kunde vara roligt att prova men att jag aldrig i livet skulle fortsätta med detta fantastiska utbud utan bara återgå till grundutbudet. Avtalet spelades in på band.
Efteråt har jag börjat tänka efter lite. Men alltså, här har jag valt en TV-tjänst som kommer att kosta mig över 500/månaden för något som jag har i den omfattning jag behöver för ett pris som redan ingår i Bredbandsavgiften. Hur gick det här till? Jag kollade med ordföranden i föreningen som bekräftade att föreningen fortfarande tänker stå för basutbudet och att det ingår i Bredbandsavgiften.
Även om jag skulle ångra avtalet så skulle månadsavgiften ändå öka med 179/månad. Och då ska man veta att jag redan nu tycker att Bredbandet är aningen dyrt. Det är något som inte stämmer. Det här vill jag helt enkelt inte. Jag vill ångra mig och ha det som jag har det.
Nyss ringde jag upp och ångrade det ingångna avtalet med hänvisning till att jag lät mig hänföras och nu när jag tänkt till så vill jag inte ha det utan bara ha ett basutbud som alltså ska ingå i det jag redan betalar.
Jo då, det gick så bra så bra. Men innan han annullerade, ville han bara presentera ett alternativ. OK, låt höra. Nu fick jag 21 kanaler + två egenhändigt valda kanaler för 99/mån i ett år och sen kan jag gå tillbaka till basutbudet (gratis inom bredbandet) med kanalerna 1, 2, 4, 6, 24, SvTB och AccessTV och därmed få tillgång till den digitala teknikens bättre kvalitet. Alltså, det är skillnad på över 500/mån i all framtid och 99/mån i ett år. För nåt mer än det nyare basutbudet behöver jag då rakt inte.
Nu är jag lite nöjd och ska ge mig i kast med att installera den däringa Tv-modulen för HD och Comhems programkort. Det är lite gruvsamt men Comhem brukar ha bra beskrivningar, så det ska väl gå bra.
Jag har inte slösat med slantarna på ett TV-utbud jag inte nyttjar, samtidigt som jag får HD-kvalitén som jag nu fått förmånligt och som skulle kostat mig ungefär lika mycket som den där årsprenumerationen kostar.
Men, lite imse vimse är jag allt, även vad gäller TV. Om det här är en rörig blogg så innebär det att det är rörigt i min hjärna, trots ansträngningen om motsatsen.
Bokmingel i Göteborg
I tisdags (30/8) genomfördes vårt första bokmingel för att uppmärksamma och fira att boken om KIM sett dagens ljus. Tack alla som kom.
Några bilder kommer, när jag fått dem tillsända.
Jag bär med mig en känsla av att ni som var där verkligen vill oss och vårt budskap väl och gladdes med oss över att ha kommit i mål. Boken om KIM är förlöst. Skål för det!
Jag tror också att ni alla hajade att ni är välkomna att ta vid, att utveckla tänkesättet på ert eget vis. Det är nämligen så att om bokens budskap ska spridas, så må det bli med er hjälp.
För min del är Boken om KIM ett sorts testamente över delar av mitt arbetsliv. Jag kommer inte att vara aktiv organisationskonsult längre. Därtill sätter sinnenas försämrade informationsförmedlare stopp. (Men jag är inte gaggigare än att jag förstår att jag inte är lika bright som förr.) Jag utbildar gärna i metoden på begäran och jag är gärna samtlsstöd till förändringsledare, men jag kommer inte att rådda i organisationer mer.
Jag bär med mig en känsla av att ni som var där verkligen vill oss och vårt budskap väl och gladdes med oss över att ha kommit i mål. Boken om KIM är förlöst. Skål för det!
Jag tror också att ni alla hajade att ni är välkomna att ta vid, att utveckla tänkesättet på ert eget vis. Det är nämligen så att om bokens budskap ska spridas, så må det bli med er hjälp.
För min del är Boken om KIM ett sorts testamente över delar av mitt arbetsliv. Jag kommer inte att vara aktiv organisationskonsult längre. Därtill sätter sinnenas försämrade informationsförmedlare stopp. (Men jag är inte gaggigare än att jag förstår att jag inte är lika bright som förr.) Jag utbildar gärna i metoden på begäran och jag är gärna samtlsstöd till förändringsledare, men jag kommer inte att rådda i organisationer mer.
Jag bär, som så ofta, inte någon alldeles ren och enkel känsla. I mig finns verkligen både glädje och stolthet, men också visst vemod. En stund. För jag har ju så roliga projekt som väntar på mig...
Den 15/9 genomför vi bokmingel after work i Stockholm och den 29/9 i Sundsvall.
