Wow! Stön!
Wow!
- Jag bara säger det - Niklas Zennström! Vilket underbart stimulerande sommarprogram!
Lyssna här.
Det sändes för några dagar sedan och jag lyssnade på det nyss. Niklas grundade Skype och berättar om vägen till framgången och tiden efter. Han ger en så där uppfriskande banbrytande syn på hur entreprenörskap ska stöttas, hur samhället borde beskatta oss (i grova drag skatt på det som förstör och som inte går att reparera så lätt, inte på innovation och vanligt arbete).
Stön!
- Jag vet inte riktigt varför jag gjort det, men jag har gått och blivit medlem i Mötesplatsen igen. En månad. Jag vet ju att eländet tar en massa tid om man ska få ut nåt av det och att risken är stor att bli nesligt sågad jämsmed fotknölarna. Men, jag vet ju en del sen förra gången och är på min vakt. Samtidigt tänkte jag vara lite "på" för att hitta vänner med liknande intresse som jag har. Det finns bevisligen trevliga typer där också. En kollega till mig gifte sig för några veckor med sin 2 år gamla MP-kontakt. Alltså. I den internettiska ankdammen för kontakter, som heter Mötesplatsen, simmar rimligen inte bara fula fiskar. En och annan fin och god fisk borde simma där.
Tror att jag efter nån timme redan "drabbats" av en sån där fulfisk i form av "flåsare" som sitter och dreglar över alla nya som anmäler sig. (Min gissning). Han har redan föreslagit att vi ska pratas vid utan att ha något som helst att prata om, vad jag kan se av det vi skrivit om oss själva. Han finns i Skåne och det är långt utanför mitt intresseområde. Dessutom tror jag mig ju känna igen den där alltför intresserade tonen. Om det är som jag tror, så är samtalat inte lång tid ifrån att hamna under bältet. Not my cup of tea.
Idel nyheter
Plötsligt dök Max och Mimmi upp på väg till Orust. Jag bjöds med över dagen igår.
Vilken semesterdag! Jag blev guidad i traktens tidiga historia och sentida samhällsutveckling, fick god mat och såg Max fiska knivmusslor med salt. Idel nyheter för mig.
Händer och fötter
Det här med händer och fötter är intressant. Det har jag lärt av mina barnbarn som jag hälsat på under en semesterturne.
Tyra gillar min slirviga hud på händerna. När hon är trött och liksom vilar sig så duger min hand gott att knorpa på.
Handknorpning innebär att Tyra drar huden hit och dit, nyper, leker med mina ytligt ligande blodådror och undersöker ben och brosk i min hand. Läääänge. Det är riktigt mysigt även om det stundtals gör rejält ont. Jag gläder mig åt att ha kroppsliga attraktiva företräden, som jag inte visste att jag hade.
Signe och Hedda älskar skor. När jag hälsade på härom dagen inhandlade vi skor till dem. Både foppaliknande blå sandaler och en rejälare höstsko av sportigare modell.
Skorna träs av och på, av och på, av och på i osannolika evigheter. Signe vill helst sova med de fina blå sandalerna på.
Unique, united, unstoppable
Fotbolls-EM pågår. På gamla Ullevi. Gothia cup pågår. Intill Ullevi.
När jag rör mig utanför mitt hus hör jag mängder med olika tungomål, ryska, holländska, danska, tyska, spanska, obegripliska, ... På nyheterna snackas om Sveriges chanser i EM. Vi har gått vidare till kvartsfinal (tror jag). Polisbilarna tutar.
Jag kan sakna intresse för fotbollen. Nu när jag bor alldeles intill fotbollens Mecca.
Tappad tuppkraft och uniformerad personalkraft
Avslutar berättelsen om cyklandet med småfolk med två händelser där Hedda är huvudperson. Vad du som läsare kan behöva veta är att Hedda är en nätt liten dam på 9 kilo och knappt 2 år gammal (fyller 24 augusti). Hon ser ut som lilla My, med smala pinniga ben.
Hedda och pappa Leo var på affären och handlade mat. De köade vid varubandet för att få betala. Hedda hjälpte till att lägga upp varorna på bandet. Efter dem i kön var ett gäng uppumpade tatuerade värstingkillar som la sina coca-cola-flaskor på bandet, alltmedan de tuppade sig för andra och varandra.
Hedda började plocka med deras flaskor.
- Öh, tjejen, det där är våra flaskor. Ge tillbaka dem.
- Nej, sa Hedda.
Tänk, de blev svarslösa och liksom tappade sin tuppkraft. De väntade snällt tills hon var klar med dem och pappa hade lockat henne därifrån.
_____
När vi skulle resa till fastlandet i fredags hade jag hand om Hedda och vi checkade in gåendes medan föräldrarna tog en annan väg med cyklar, vagnar och Signe. Jag hade att bevaka det stora tältet, två småtält, en rygga och en Hedda.
Vid incheckningen stod flera uniformerade personal och hängde (vi var i god tid och anstormningen av resenärer hade inte börjat) och jag förklarade att Hedda var rymningsbenägen. Medan jag visade biljetter hjälpte en rutinerad kvinna till med att låta Hedda hålla i ett personalkort med gummibandsnöre. Det fångade hennes hela uppmärksamhet. Tacksam var jag för det. Väl genom incheckningen var det bara några meter rakt fram till väskbandet, där jag kunde bli kvitt det mesta handbagaget.
Jag gick målmedvetet rakt fram till väskinlämningen och Hedda rymde, lika målmedvetet, åt höger. Personalen förklarade att det inte var nån fara, hon kunde inte komma nånstans. Pu.
En man kom och hämtade mitt stora tält. ??? (Senare fick jag veta att det var för brett för deras transportband.) I förvirringen med barn på rymmen och ett manuellt hämtat tält råkade jag pollettera de två småtälten, som tjejerna skulle sova middag i på båten om en stund. (Men det tänkte jag inte på då.)
Nu var jag befriad från allt bagage, utom ryggan med de viktigaste förnödenheterna. Blöjor, t ex. Kunde alltså börja jaga rätt på den rymningsbenägna och hittade henne missnöjt gnyende längs bort i avgångshallen. Hon tyckte nog jag var tråkig som inte kom och jagade henne med en gång. Hon hade säkert fått stå ojagad i flera sekunder. Men nu fick hon vittring och la iväg åt andra hållet. Vi jagade varandra fram och tillbaka i avgångshallarna en god stund.
Ett tu tre la hon iväg mot väskinlämningen. Eller rättare - bakom väskinlämningen.
Med väskinlämningen är det så att det finns ett avgränsningsband som gör att alla människor med förstånd förstår att innanför bandet ska man inte gå. Hedda kunde gå raklång under bandet, som inte hade någon som helst hindrande inverkan på henne. (Och hade den det, så var hindret till för att inte bry sig om det minsta.)
Hon smet in bakom väskinlämningen. Det var ett utrymme på sisådär 30 cm brett mellan väskbandets tak och fasadfönstret. Inget för mormödrar i ardennerklassen, men absolut promenadbekvämt för Heddor. Så vek hon av mot vänster och hamnade i en gång mot självaste incheckningsutrymmet, där personalen sitter och checkar in bagage. Det stod dock också en pelare där, som gjorde att hon inte nådde ända fram till dem. Och, framför allt, de nådde inte riktigt fram till henne heller.
Nu hade Hedda tre personal och en mormor som inget annat ville än att hon skulle förflyttas därifrån. Personalen lockade med personalkort, nycklar och annat blingbling, och med vänliga ord om att hon skull kunna lyftas fram till mormor. Jag sa åt dem att bara ta bort henne därifrån, mot hennes vilja. De ville tydligen inte våldföra sig på henne utan försökte med det ena lockpocket efter det andra. De vädjade och de lockade med roliga saker.
Om det hade Hedda bara ett att säga.
- Nej.
Man skulle kunna uttrycka det som så att de i den stunden tappade all sin uniformerade personalkraft.
_____
Finns här en sensmoral (= grubbla)?
Det skulle kunna vara att bäraren till kraftstärkande statushöjande utstyrslar mister all sin kraft om det inte finns någon i andra änden som samtycker till maktuttrycket. Utstyrseln blir verkningslös om någon helt enkelt inte bryr sig. Särskilt om någon är en späd liten Hedda på knappt 2 år.
Jag kanske ska tillägga att jag i det stora hela hade ett underhållande resesällskap.
Att cykla med små barn
Klara färdiga gå.
Jag är just hemkommen efter en veckas cykling på Gotland tillsammans med piglet-familjen. Alltså dotter Tuva, pojkvän Leo och deras tvillingdöttrar Signe och Hedda, som blir två år i slutet av augusti. De första två dygnen var även farmor Kattis med oss.
Jag hade tänkt mig att skriva dagbok flitigt och fota mycket, för att kunna göra en bogg i efterhand. Innan cykelsemestern googlade jag en del om cykling med små barn, men fann inte så mycket. Därför ville jag berätta hur vi hade det. Kanske nån annan tänker göra det vi gjorde och vill förbereda sig...?
Av planerna blev intet. Orken räckte inte till. Mot kvällen när lugnet lagt sig var min egen inre rullgardin nerdragen och tält och sovsäck hade en aktiv dragningskraft. Nu summerar jag intrycken, främst för dem som går i tankar om att cykelsemestra med små barn.
Innan vi gav oss av trodde jag mig om orka cykla någon mil per dag. Då tänkte jag inte på att tält och packning skulle uppas eller neras alltmedan tvillingarna skulle passas och maten planeras, inhandlas och lagas.
Vi bestämde oss för att inta Norderstrands camping de första två nätterna, för att liksom vänja oss vid campinglivet under lite bekvämare former.
Tjejerna tyckte att campingen var toppen. De upptäckte den stora glädjen med att rymma. Mestadels åt olika håll. Med glitter i ögonen sprang de för allt vad tygen höll och vi sprang efter dem, för att undvika allvarliga olyckor. Eller, nåja. Föräldrarna sprang. Jag lunkade motvilligt.
Under de första dygnen upptäckte vi campingplatsens fördelar, dusch, diskbänk, tvättmaskin, toalett. Och det faktum att våra två tält (av flop-up-typ) faktiskt stod där och bara väntade. Vi tog beslutet att förbli på campingplatsen hela tiden.
Tjejerna hade begåvats med var sin boll, vilket fick dem att fokusera på något annat än rymning.
I övrigt gjorde vi kortare utflykter, till Botaniska trädgården, Almedalens lekplats, affärerna i östra centrum, Snäck... Hästarnas dal (lekplats nära östra) blev en plats vi återvände till för lek och middagssömn.
I mitten av veckan blev Hedda sjuk. Hon kräktes ymnigt på nattkröken, och föräldrarna lyckades få bo med henne resten av natten i en ledig stuga. Signe följde efter med växelfeber. Vi stannade upp och tog det bara lugnt på plats den dagen. Eller, med denna osäkerhet (kräkning i tält är ingen bra kombo) valde vi att söka bekvämare boende. Norderstrand hade ingen stuga ledig.
Det blev en gästlägenhet i Gustavsvik en bit norrut de två nätter som återstod. Första kvällen i lägenheten brakade regnet loss och vi var dubbelt tacksamma över att ha flyttat. Tuva och jag hade där våra huvudvärks- och illamåendedagar och tjejerna var växelfebriga i takt. Kunde vi alla ha förgiftats av algblomning? Eller var det vara en simpel flunsa?
Trots viss hängighet gjorde vi ytterligare en Visby-utflykt. Det är en fantastisk stad att bara cykla omkring i, att stanna upp i och förundras över.
I det stora hela var det ändå en himla mysig semester. Jag är tacksam att vi tog det så lugnt som vi gjorde, att vi dämpade ambitionerna allt eftersom. Det var krävande ändå.
Tjejerna bör ha haft en himla bra vecka. De har varit huvudpersoner, deras behov har fått styra oss och de har fått klättra, springa, leka, uppleva tills de stupade. Middagssömnen har de tillbringat i sina floppetält någonstans, i en park, under ett träd, eller så. Bristvara har varit att få småpula i egen bubbla.
Så här i efterhand minns jag övergången mellan de olika resemomenten som knepigast att få till. Det kräver extra omsorg i planering. På och av pendel, på och av båt, packning med upp och ner tält, etc. Det är mycket som ska stämma. Inte bara att alla prylarna ska finnas på rätt plats, hos rätt person, det ska ske på rätt tid mellan mat- och sovtider. Ett näst intill övermäktigt tids-rum-pussel. Det att underlättar att inte ha några ytterligare prestationskrav i form av tillryggalagd distans per dag. Bara att ta sig till en destination och utforska den är tillräckligt.
Här har t ex Signe och Hedda somnat på pendeln i var sin packväska.
Så här blev det allt som oftast. Vi gjorde kortare dagsturer där Tuva och Leo hade var sin dotter på pakethållaren och jag cyklade med vagn med de viktigaste förnöden-heterna för dagen. Mat, extra kläder, blöjor, dryck, första hjälpen-kit, barnens sovtält...
När olyckan är framme
Apropå det. Det underlättar att vara nära sjukhus eller åtminstone sjukstuga. Olyckan kan lätt vara framme. I vårt fall skar sig Signe lite fult i handflatan på en rostig strålkastare intill muren. Efter middagssömn bar det iväg med henne till sjukhuset för proffsig rengöring och omplåstring. Efter det inhandlades plåster med roliga figurer på och desinfektionsmedel. Första-hjälpen-lådan ska också innehålla pincett för at ta bort skräp och fästingar.
Antal vuxna per barn
Tuva och jag funderade på om det skulle funka att vara ensam vuxen med två småttingar på resande fot. Ja, jag skulle aldrig ge mig in på det. Det skulle inte bli roligt för någon. Men två vuxna då? Ja, knappt det heller. Det behövs en vuxen per barn och en för "resten", dvs handla, laga mat, vakta packning eller vad det nu kan vara. Ibland går det att ha koll på båda barnen för en vuxen, men det är inget man kan utgå ifrån och räkna med. De kan behöva sova på olika tider, den ene kan behöva plåstras om medan den andre behöver leka, den ene kan vara sjuk och behöver tillsyn medan den andre är frisk och vill stimulans etc. Så grunden får nog vara en vuxen per små-barn + en vuxen till. Vi var mestadels 3 vuxna på 2 barn och vi hade det vi gjorde, det kan jag lova.
Utrustning
Våra tält av flop-up-typ var toppen. Du kan spana in dem här,
stort tält,
tremanstält och
babytält. De är inte bara bra, de är billiga också. Se bara till att lära hur man fäller upp och framför allt ihop dem. I början tar det definitivt längre tid än reklamen visar.
Var man köper dem?
-
Decathlon http://www.decathlon.se/butiken.html
Bryggerivägen 12, 168 67 Stockholm, Bromma Telefon: +46-(0)8 28 04 38
Det stora tältet (grönt) har praktiskt taget ståhöjd och ett rejält förrum, mitt tremannatält (rött) har sitthöjd. Båda har både ytter- och innertältduk.
Babytälten har tjejerna använt sedan de var dryga halvåret och de funkar utmärkt som säng, vindskydd, viloplats mm både ute och inne. De gillar sina tält. Under Gotlandsturen sov de i sina tält inne i stora tältet.
Vi hade också unnat oss sköna uppblåsbara madrasser, riktiga täcken och lakan och jag en uppblåsbar kudde, som var bra även som ryggstöd. Jag behövde komplettera med en flisfilt för att inte frysa. Den nyinköpta tramppumpen är toppen. Triangiakök är väl ett måste, om man ska klara sig helt själv. Kylväska höll pålägg och mjölk kallt. På campingplatserna kan man byta kylklampar för en mindre peng.
Vagnarna av aluminium med bara ett stödhjul var i princip för veka för vad vi utsatte dem för. Min vagn med två rejäla hjul var toppen. Det är i samtliga fall viktigt att balansera packningen för att undvika alltför mycket wobblande.
Några effekter
Nu har tjejerna varit hemma några dagar. De är fortfarande småkrassliga i sin flunsa, men ändå fulla av liv. Familjen bor i en etta några våningar upp i betongmiljö. Nu frustreras de över att inte snabbt nog komma utomhus till gräset och rymma lite eller plocka blommor och pinnar. Eller att sitta i vagn som andra babysar när man kan cykla och komma upp och se bättre. Deras sitta-i-vagn-tålamod är betydligt sämre än sitta-i-cykel-tålamodet.
Det känns som att de utvecklats en hel del under den här cykelsemestern. Ett utvecklingssteg, liksom. Ordförrådet är rikare...
mama mr cool - 2
Det här är en blogg riktad till dig, mama mr cool.
Klicka
här så kommer du till min förra blogg riktad till dig.
- Va gla jag är att ha fått kontakt med dig igen. Bra initiativ du tog.
Kan låta konstigt, men det växer fram en sorts vänskap av detta Draw Something-ritande. Utan att veta vem du är, vad du heter, vilket kön du har (jag tror du är kvinna) eller hur gammal du är. Jag vet bara ungefär var du bor. Och jag har verkligen saknat kontakten med dig.
- Jo du. Nu har jag fått tillbaka mina DS-pengar.
Att hålla sig vital
På Facebook la jag ut en hint till min blogg Bente 2.0 och fick en kommentar från kompis Paola.
Det föranleder mig att tänka, och skriva (bl a till dig Paola, eller vem du nu skriver om, men mest till mig själv), att detta med hörapparaterna ÄR PÅ PROV.
Det betyder att jag kan välja bort hörapparaterna om besvären överväger hjälpen. Det betyder också att jag kan ha hörapparaterna ibland, i vissa situationer, när jag verkligen är hjälpt av dem. Jag kan också använda bara en, för att få lite hjälp från ena hållet. T ex nu i sommar då jag ska cykla. (Även om det inte rekommenderas).
Det behöver alltså inte vara så laddat. Man kan prova sig fram.
Det finns fördelar med att göra det innan hörseln är riktigt risig. I mitt fall med en lätt hörselnedsättning blir förändringen mellan de två lägena, med och utan hörapparater, inte så stor. Då är det lättare att vänja sig och jag har inte hunnit bli så hörselisolerad. Det är ett sätt att hålla sig aktiv och på i det liv man lever.
Efter en stunds provande ska jag träffa min audionom igen och diskutera hur det funkar och ev få kompletteringar. Jag kan få funktionen "slinga" aktiverad. Då får jag ljud från lokaler med slinga, t ex teatrar, kyrkor, konferensanläggningar etc, direkt in i hörapparaterna. Wow. Döhäftigt. Vidare kan jag bygga på med "streaming" vilket gör att jag får ljud från TVn och även mobilsamtalen direkt in i örona. Det här tycker jag verkar vara toppen. Tur att jag är tekniktillvänd. Här ska botaniseras! Här ska avnjutas bästa tänkbara ljudkvalitet.
Jag fick också lära mig att det inte är skadligt att ha hörselapparater. Hörselutvecklingen påverkas inte och det kan ju vara bra att veta. Hon trodde att min hörselförändring var normal åldersförändring (vilket jag också tror), att även sådan är ärftlig (båda mina föräldrar hörde illa på ålderns höst) och att det inte går att förutsäga hur fort det går utför. Det kan kan stå still, kana långsamt utför eller ta försämringsskutt. Vid snabb hörselförsämring skulle jag fort ta mig till sjukhus för att få en kortisonspruta.
Själv undrade jag om det skulle vara besvärligt att ha nåt i örona. Efter en dag kan jag konstatera att det är besvärligare att använda örhängen än att bära hörapparater. Och inte bråkar de med glasögonen heller. Men visst känns det lite. MYCKET LITE.
Jag tänker på mina föräldrar som gick så länge innan de kröp till korset och skaffade hörapparater. Särskilt pappa. Det påminner mig om gamlingar som vägrar ha hjälpmedel, för man blir så gammal då. Rullator, t ex. (Jag undrar för övrigt om det är vanligare med gubbar som vägrar hjälpmedel än gummor? Min världsbild säger att det är så.)
- Men det är ju tvärt om. Det är ju hjälpmedel för att hålla sig "ungdomligt" vital och rörlig.
Handlar det om mig?
På Hörselskadades förening köpte jag batterier till mina nya hörselapparater. 24 kr förpackningen och jag drog till med att köpa 10 pak när jag ändå var i farten. Det ska räcka ett bra tag, drygt ett år.
- Tyvärr, vi tar inte kort. Men vi kan skriva en utbetalningslapp om du vill.
Det ville jag. Jag fyllde i uppgifterna om avsändare på blanketten. Jag skrev med min egen handstil så som jag brukar skriva. Rätt stort och drivet, men ändå tydligt. Tycker jag själv. Se själv.
Den unga damen i kassan läste och kunde inte riktigt tyda. Så hon gick till en äldre kollega som intygade att det var läsbart, det jag skrev. Vi växlade några ord om den yngre generationens handskrift. Att de textar snarare än skriver.
Shit. Det som den yngre tjejen hade framför sig var alltså en gammal dams handskrift. En sån där skrift som är svårläst för yngre.
Att min handstil skulle tillhöra det förgångna och vara svårläst bara för det har aldrig någonsin fallit mig in. Det här blir en tuff dag för mej, som känner mig så ung i sinnet.
- Hörapparater och ålderdomlig handstil - skulle det handla om mig?
Snål
Lite skamset inser jag att jag nog varit småsnål på andras bekostnad i den här situationen.
Det började ju med att jag gick till en privat aktör och det gjordes en regelrätt undersökning med resultatet inritat i en kurva som visades mig. Jag har en lättare hörselnedsättning i diskantområdet. Bladet med kurvan behöll audionomen hos sig, men jag valde att fota den och la till och med ut den på min blogg.
Undersökningen kostade inget, fast vi höll på säkert en timme och jag satt i ett ljudisolerat rum med olika apparater där det pep och hade sig och jag skulle trycka på knappar när jag hörde nåt.
Vi pratade om olika hörapparater och jag blev överväldigad av utbudet och vad de olika apparaterna kan. Behövde tänka. Priset, ja det kunde dra iväg till måååånga tusenlappar.
Väl hemma bestämde jag mig efter en tid för att välja Landstinget. Det må vara längre köer och segare på alla sätt och vis, men det är inte oväsentligt med prislappen. Landstinget lånar ut apparaten och det kostar bara besökstid. Det blir en himla skillnad i kostnad.
Så småningom tog jag kontakt med Hörsel och dövcentralen och frågade hur jag gör för att komma in i rullorna. Det behövdes en remiss. (Stön) Remiss skrivs av en vårdcentralsläkare eller – och hör nu noga – av mig själv. Det behövdes bara en särskild blankett, som jag beställde hem. Den fyllde jag så småningom i och så bifogade jag fotot på hörselundersökningens kurva.
Efter en tid fick jag ett meddelande om att de tagit emot remissen och att jag skulle få en tid inom några månader. Efter ytterligare någon tid fick jag en kallelse till den 7 augusti. Häromdagen ringde en dam och sa att hon hade fått återbud och hon undrade om jag kunde komma idag istället. Det kunde jag.
Jag var inställd på att den tidigare undersökningen skulle betraktas som oanvändbar och att vi nu skulle börja om från början. Men nej då. Den undersökning som gjordes är fullvärdig och det behövs inte någon ny. Jag fick min apparat på en gång och det kostade mig 100 kr i besöksavgift och 240 kr för en packe batterier som jag köpte på Hörselskadades förening alldeles intill. Ska på återbesök i september.
Nu skäms jag alltså lite för att jag kommit så lättvindigt och ekonomiskt fördelaktigt undan. Det verkar rent av som om jag var smart. Men jag försäkrar, något ekonomiskt genidrag var aldrig en medveten strategi från min sida. Det liksom bara blev så. Jag landade alltså i en kostnad på några hundra jämfört med några tiotusentals kronor.
Bente 2.0
Nu är jag med om en udda upplevelse. Lite av once in a lifetime.
Fakta i målet är att jag blivit med hörapparat. Hastigt och lustigt. Jag kom till audionomen i tron att det skulle göras en undersökning för att se om…
Så blev det inte. Audionomen utgick från den undersökning som var gjord tidigare och vars kurva jag lämnat ifrån mig till dem. Hon valde en Siemens apparat och kom fram till att silver var en färg som passade ypperligt. Den hade hon dessutom hemma. Så fick jag apparaterna i öronen och lärde mig att höja och sänka ljudet, hur jag hittar grundinställningen och hur jag byter batteri och rengör dem om de blir kladdiga eller öronvaxiga. Hon programmerade in dem utifrån min hörselkurva. Å så var det klart och jag gick ut i den somriga dagen med en helt annan världsuppfattning.
- Nja, inte helt annan. Den var väldigt bekant och ändå så annorlunda. Så mycket mer, på någe vis. Valde att bara gå omkring på gatan och existera och förnimma. Jag var förundrad, förvirrad och förvånad.
- Oh shit. Jag hör ju vad dom samtalar om tvärs över gatan. Det var som att tjuvlyssna med hörselkikare. Kände mig snokig. Allt var så mycket, så nära, så intensivt och jag kände mig liksom större, till och med mer betydelsefull. Likt 2.0 av mig själv.
Valde att äta lunch ute. Förundrades över två herrar före mig i kön som alls inte stirrade på den betydelsefulla intensiva damen de hade bakom sig. Faktum är att de inte såg mig, fast jag stod där och självlyste.
Det fick mig att inse att det inte var jag som blev större utan att sinnesintrycken som nådde mig var fler och rikare och att det inte syns utanpå, även om det känns så. Förmodligen har inte heller världen runtomkring blivit större och rikare, även om det tycks mig så.
Najs
Det blir Gotland. Nu är det bestämt under ett skajp-samtal nyss.
Skönt att kunna fokusera på ett enda resmål.
Gotland får besök av ett cyklande tältande patrask bestående av en gisten gamling, två nyingar och två fattingar. Gotland får ställa upp med bra väder, så ska jag minsann prata gott om varan.
- Semestern startar på fredag. Jihaaa.
- Najs.
mama mr cool
Kära DrawSomething-vän med alias mama mr cool. DS (Draw Something) har hängt sig och jag kan inte skicka min lösning (dörrar) på din fina teckning. Jag har försökt massor med gånger, utan att lyckas. Programmet stänger av sig varje gång. Jag har mailat till DS support om problemet och ev lösning utan att få svar. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Det verkar alltså kört med vårt tecknande till varandra. Det saknar jag. Jag saknar också att jag inte kan kommunicera detta till dig på DS.
Jag sätter mitt halmstrå av hopp till att du googlar på ditt eget alias, hittar denna blogg och läser den.
Du får gärna höra av dig till mig på Facebook eller skriva en kommentar här eller maila till [email protected]
Tack för en trivsam tecknande samvaro. Det var trevligt så länge det varade.
- Hej då.
Cykling med småfolk
Jag ägnar mig inte bara åt mentala grubblor över socialkonstruktionismens domäner. Jag ägnar mig åt mental cykling också.
Det har sina sidor att få till en veckolång cykeltur med två robusta nyfikna rörliga ettåriga tjejer (snart två år), två rejält fattiga föräldrar och en gisten mormor. Alltså den gistna mormorn är jag. Vi ska ta oss, med allt pick och pack - och det vill inte säga lite - till en och samma plats med kollektiva färdmedel.
Det begränsar utbudet mer än vad man kan tro. Endast vissa regionala pendeltåg tar cyklar ombord. SJ gör det inte. Jag kan ta min cykel på bilen och möta upp efter att ha hittat vettig p-plats för bilen, eller hyra cykel på plats.
Startmöjligheterna begränsas alltså till pendeltågsavstånd från Solna. Uppsala, ja faktiskt ända upp till Furuvik går det att ta sig under vissa omständigheter (bara två cyklar per tåg), Bålsta, Sala, Nynäshamn, Gnesta är möjliga utgångspunkter. Förutom bostaden i Solna förstås. Det här innebär att Gotland ligger inom det möjligas fält. Liksom Södertörn, Mälarrundan, Roslagen...
Nästa steg är att förstå hur trevligt varierad och trafiksäker turen kan bli och hur goda övernattningsmöjligheterna är för ett patrask som vill tälta på egen hand utan att betala för det. Vandrarhem och campingar göre sig inte besvär. Det är är naturmark som gäller. Naturmark utan bebyggelse alltför nära. I Sveriges mest befolkade trakt!
Jag googlar. Hittar cykelfrämjanden som hänvisar till böcker och kartor som kan köpas. Jag hittar cykelproffs som är nördar i kubik. Såna där snubbar som cyklar på Kebnekajse eller cyklar Vätternrundan på 10-e året. De har just inget gemensamt med oss och våra spretiga behov.
Finns det inga småbarnsföräldrar som ger sig ut på cykelsemester och som bloggar om det?
Eureka
Det här med religioner och om det finns en Gud eller inte. Eller flera. Ett evigt samtalsämne. Ett evigt trätoämne. Om vilket det förts många fysiska, mentala och andliga krig. I det getingboet gör jag ett tillfälligt besök, inspirerat av Max´s blogg Besvärlig.
Först och främst, så var det inspirerande att mitt tips till honom ledde till en reflekterande blogg från hans sida. Och hans blogg inspirerade mig vidare till att ge mig in i ett av tidernas största getingbo. Jag vet att han söker ett lärande, och om det kan jag säga att nu pågår ett lärande. I alla fall hos mig. Han har en hållning som inspirerar mig till lärande.
Mitt tips, hans blogg, mina tankar om den, en kommentar till honom och plötsligt står det fullkomligt klart för mig. Allt blev så enkelt. Eureka. Jag har lärt något. Ska försöka förklara den nyupptäckta enkelheten. (Inte lika enkelt.)
Så här tänker jag. Diskussionen om Guds existens eller inte kommer ur ett synsätt på tillvaron där det finns en objektiv sanning, som både kan sökas och finnas. Det blir till en diskussion kring vad vi kan veta och vad vi "bara" kan tro.
Jag har inte den synen på tillvaron som en objektiv sanning. Alltmer ser jag tillvaron som en social konstruktion. (Det har ett fint namn, socialkonstruktionism, och tillhör den postmoderna vetenskapssynen.) Det finns ingen (eller nästan ingen) objektiv sanning. Det finns (nästan bara) subjektiva sanningar. Dvs att vi har våra egna sanningar och att de skiljer sig, och liknar, andras sanningar. Sanningen beror på vem som tittar, på vad och i vilket sammanhang (kontext) och med vilken bakgrund det sker. Och för den delen också med vilka framtidstankar det sker.
Religion är en social konstruktion
Därmed blev kriget om Gudarnas objektiva existens fullkomligt ointressant. Annat än som samhällsfenomen, förstås. De finns, eller inte finns, i varierad grad, hos var och en.
Riktigt ruggigt
Igår såg jag på ett gruvligt intressant program på Kunskapskanalen*. En amerikansk religionsprofessor John L. Esposito pratade på temat Islam och media. Han berättade om muslimsk identitet i västvärlden och hur internet och media påverkar vår syn på den. Tipsade min son Max om det. Max har startat en blogg Besvärlig där han luftar sina filosofiska tankar. Inspirerad av tipset skrev han denna blogg.
Och jag blev inspirerad av vad han skrev, och hur. Vilket renderar en ny blogg, nån gång, kanske.
Nu lyssnar jag på föredraget igen. Budskapet är tydligt. Muslimer är, statistiskt sett, väl integrerade i det amerikanska samhället. Arbetsgraden och andelen studerande är högre, arbetslösheten är lägre än för amerikanen i gemen. Media skildrar inte den verkligheten. De har ekonomiska intressen att skilda våld, extremism, ond bråd död. De tenderar att överinformera sådana händelser. Det påverkar allas vår bild av muslimer, inklusive deras egen bild. Ruggigt.
Det får mig igen att tänka på nyhetsförmedling i stort. Nyhetskanalernas egenintressen att överleva, tjäna pengar och att ge folk vad de vill ha, alltså vad som säljer, gör mig skakis. Det är inte bara ruggigt. Det är riktigt ruggigt.
