I alla fall
Igår hände det. Jag postade en jobbansökan. Det är historiskt. Just nu kan jag inte minnas att jag någonsin gjort det förut.
Den enda anställning jag haft, den från 1978 och några år framåt, föregicks av ett jobbsökande telefonsamtal. Kanske sökte jag nåt jobb där på 80-talet...
Den här jobbansäkan var både mångordigt skriven och ett hafsverk. Det omständigt välskrivna bad jag om återkoppling på från sonahustrun. Hennes relevanta och konstruktiva synpunkter ville jag absolut beakta. De innebar en hel del strykningar och omarbetningar.
Den tiden visade det sig att jag inte hade. Det blev fullt upp med anbudsskrivande och så blev jag inkallad till det jobb jag nyligen blev avstängd ifrån. Det jobbet prioriterade jag.
Dagarna gick och klockan tickade på den sista dagen då ansökan absolut måste postas. Kl 16 hade jag inte ens börjat med omarbetningen och vi vet alla att kl 18 brukar lådorna tömmas.
Men då djävlar. Rafs, rafs, skriv, skriv. Det är trots allt mera tidsbesparande att ta bort än att skriva dit. Det blev en knapp en-sidig ansökan och nästan 2 sidors CV. Å så iväg till närmsta brevlåda med brevet. När klockan var bara en liten stund före 18 låg ansökan på lådan. Och nu vågar jag inte ens titta på vad jag egentligen skrev. Känslan är att ansökan blev i magraste laget.
Den enda anställning jag haft, den från 1978 och några år framåt, föregicks av ett jobbsökande telefonsamtal. Kanske sökte jag nåt jobb där på 80-talet...
Den här jobbansäkan var både mångordigt skriven och ett hafsverk. Det omständigt välskrivna bad jag om återkoppling på från sonahustrun. Hennes relevanta och konstruktiva synpunkter ville jag absolut beakta. De innebar en hel del strykningar och omarbetningar.
Den tiden visade det sig att jag inte hade. Det blev fullt upp med anbudsskrivande och så blev jag inkallad till det jobb jag nyligen blev avstängd ifrån. Det jobbet prioriterade jag.
Dagarna gick och klockan tickade på den sista dagen då ansökan absolut måste postas. Kl 16 hade jag inte ens börjat med omarbetningen och vi vet alla att kl 18 brukar lådorna tömmas.
Men då djävlar. Rafs, rafs, skriv, skriv. Det är trots allt mera tidsbesparande att ta bort än att skriva dit. Det blev en knapp en-sidig ansökan och nästan 2 sidors CV. Å så iväg till närmsta brevlåda med brevet. När klockan var bara en liten stund före 18 låg ansökan på lådan. Och nu vågar jag inte ens titta på vad jag egentligen skrev. Känslan är att ansökan blev i magraste laget.
Jobbet jag sökte ligger i Mellansverige och innebär flytt. Det brinner jag inte för, i alla fall inte just nu. Men det var en träning i att söka jobb. Jag är aningen ringrostig på det området, ju.
Återstår att se om jag har nåt värde på marknaden. Räknar inte med nån reaktion före nyår. Till veckan ska jag söka en hel drös jobb. Det är för att freda mitt samvete. Framemot jul vill jag känna att jag gjorde vad jag kunde, i alla fall.
Utskällning
Har fått mig en rörande berättelse från tvillingarna i Solna.
Hedda har den senaste tiden haft en trist ovana att kasta ner tallrik, mugg och mat på golvet i tid och otid. Det har kanske varit hennes sätt att säga att hon är klar. Varje gång har hon fått en tillsägelse - Nej inte tallriken på golvet, nej inte maten på golvet. Och hon har bara fortsatt, dag för dag, måltid för måltid. Ganska tröttande för de vuxna.
Så tog Leo, pappan, och ändrade grepp. Han tog bara upp tallriken utan kommentar och satte den på behörigt avstånd från Hedda och fortsätta äta sin egen mat.
?
Hedda och Signe började prata med varandra.
- Nej mat golvet.
- Nej tallrik golvet.
De var rörande överens om saken.
Leo gjorde ingenting, kommenterade ingenting (förutom att han fnissade inombords förstås).
Då fick han en utskällning av Hedda som menade att han skulle säga till att hon inte fick kasta mat på golvet. Riktigt arg var hon. Och så åt hon rejält med mat den gången.
Rödögd och hostig med pyspunka
För att vara "arbetslös" har jag osedvanligt mycket att göra. Jag får verkligen inte tiden att räcka till.
Jag är djupt engagerad i skrivande på anbud för vår företagsgruppering. Anbudet är steg två = en andra konkurrensutsättning för ett större uppdrag i Göteborgs stad. Vore roligt om vi får det.
Jag är inklallad till det uppdrag som tog tvärstopp för att bidra till illustrationer om hur man kan tänka sig att projektet ska drivas vidare. Det finns komplicerande tids- och organisationssamband som ska framgå i bild och text.
Jag försöker sno åt mig tid för jobbansökningar. Vill göra det för att freda mitt eget samvete, men tiden är knapp.
Jag jobbar mig rödögd och hostar som en galning. Jag bör verkligen bli undersökt för både mina ögon och mina lungor. Nån gång när jag får tid. I kontakt med den sk verkligheten finner jag mig dessutom inte riktigt så kaxig som jag lyckades bli i min egna lilla bubbla häromdagen. Humöret har fått viss pyspunka, men livet är rätt OK ändå, utan känslan av uppblåsthet.
Jag är djupt engagerad i skrivande på anbud för vår företagsgruppering. Anbudet är steg två = en andra konkurrensutsättning för ett större uppdrag i Göteborgs stad. Vore roligt om vi får det.
Jag är inklallad till det uppdrag som tog tvärstopp för att bidra till illustrationer om hur man kan tänka sig att projektet ska drivas vidare. Det finns komplicerande tids- och organisationssamband som ska framgå i bild och text.
Jag försöker sno åt mig tid för jobbansökningar. Vill göra det för att freda mitt eget samvete, men tiden är knapp.
Jag jobbar mig rödögd och hostar som en galning. Jag bör verkligen bli undersökt för både mina ögon och mina lungor. Nån gång när jag får tid. I kontakt med den sk verkligheten finner jag mig dessutom inte riktigt så kaxig som jag lyckades bli i min egna lilla bubbla häromdagen. Humöret har fått viss pyspunka, men livet är rätt OK ändå, utan känslan av uppblåsthet.
Gravid
I natt drömde jag att jag var höggravid och överburen ca en vecka. Flåsigt och tungt. Sprickfärdig.
Dessutom var jag på resande fot, i folkabuss tillsammans med min brokiga familj, någon timmes resa hemifrån. Vinter och dåligt väder var det och vi behövde tänka på bilföret och säkerheten.
Mitt BB stängde helt plötsligt och jag hade bryderier var jag skulle föda när värkarna satte in. Det kunde ju ske vilken minut som helst. Hemma? Nej, helst inte. Och vem skulle vara med mig? Ensammen, nej det hade jag inte lust med.
Kaxig
Förundras över mig själv dessa dagar. Jag har gått och blivit kaxig och är begåvad med hybris.
Förhåller mig till tillvaron som att den uppkomna arbetssituationen är världens möjlighet för mig. Nu har jag min chans att göra nåt nytt och nåt som är ännu bättre för mig. Kollar både jobb och projekt och är allmänt vaken. Har börjat skriva på min första jobbansökan vilket leder till att jag formulerar erfarenheterna och kompetensen och jag summerar mitt arbetsliv. Det går inte av för hackor, tycker jag.
I helgen var jag hos Ola och Cissi och blev ännu mer peppad i att se möjligheter för mig i arbetslivet.
Det här är inte likt mig. När jag har det magert beställt med uppdrag brukar jag bli liten i självkänslan.
Så är icke fallet nu. Nu är jag kaxig. Får väl se hur länge det håller i sig.
Förhåller mig till tillvaron som att den uppkomna arbetssituationen är världens möjlighet för mig. Nu har jag min chans att göra nåt nytt och nåt som är ännu bättre för mig. Kollar både jobb och projekt och är allmänt vaken. Har börjat skriva på min första jobbansökan vilket leder till att jag formulerar erfarenheterna och kompetensen och jag summerar mitt arbetsliv. Det går inte av för hackor, tycker jag.
I helgen var jag hos Ola och Cissi och blev ännu mer peppad i att se möjligheter för mig i arbetslivet.
Det här är inte likt mig. När jag har det magert beställt med uppdrag brukar jag bli liten i självkänslan.
Så är icke fallet nu. Nu är jag kaxig. Får väl se hur länge det håller i sig.
360-graders-simmande
Det blir lite vilset i tillvaron när det där stora viktiga jobbet bara sa poff och liksom gick upp i rök. Åtminstone ur mitt perspektiv. Jag är väl medveten om att det finns andra perspektiv. Det har sina sidor att satsa så mycket på en enda uppdragsgivare. Tar det jobbet slut så blir det tomt.
Först ska man fatta, så ska man reagera, och så ska man agera och nyorientera. Jag tror jag kör med allt på en gång. Simmar omkring 360-grader runt.
Nu spanar jag på såväl anställningar, korttidsjobb, projekt. Det går lätt att bli uppslukad måååånga timmar av att skrota runt på olika jobb-portaler, inte minst Arbetsförmedlingens. Jag har ingen lust att lägga ut min CV nånstans i cyberrymden där jag inte vet hur den hanteras. Jag vill heller inte komma till särskilda arbetsgivares intervjutillfällen. Hela jag värjer mig inför bemanningsföretagens inställning av arbetskraft som handelsvara. Jag hör många arbetslösa som upplever sig respektlöst behandlade och jag tänker inte bli en av dem som hunsas likt kreatur.
Roligast var att kolla korttidsjobb, alltså som varar max 6 månader. Blev lite sugen att i 3 månader vara samordnare för migranter som akut behöver tak över huvudet när de kommer till Sverige. Det föll bl a på att jag inte talar långt-bort-i-stanska. Jag blev - och är – sugen på att vara metodutvecklare inom en nybildad statlig myndighet i Stockholm inom ett område som jag inte kan nånting om. Annat än just metodutveckling och implementering, som jobbet innebar. Mina kvalifikationer matchar sisådär.
Rolig är också tanken på att äntligen skriva den där boken om KIM. Det har vi mer eller mindre beslutat att göra. Men det ska ha sin graverade tid och inte blir vi rika på det. Inte nån gång. No way. Varken i det korta eller långa perspektivet. Varken i det nationella perspektivet eller det internationella. Det är bra om vi blir ersatta för tryckkostnaden och lite till.
Jag jobbar också med KIMs hemsida. Kreerar nya avsnitt, summerar, illustrerar och blir liksom i gasen av det. Men det är också sånt som inte ger en enda krona i börsen. Och inte syns det för allmänheten heller. Inte än.
Jag kom också i kontakt med hur ytligt rotad jag är i Göteborg. Det är helt och hållet jobbet som står för den förankringen. Utan stadigt välbetalt jobb kan jag flyga vart som helst. Närmare barnbarnen, t ex.
Jag var också inne på en portal som förmedlar offentliga förfrågningsunderlag i Göteborgsområdet. www.upphandlingar.nu beskriver sig som Göteborgsregionens marknadsplats. Tidigare har jag ju berättat om hur genuint less vi är på det där med offentlig upphandling av våra tjänster. Men nu är det min själ några intressanta på gång. Och tiden finns ju att skriva. Så kanske ändå? Måste erkänna att det finns lite energi i saken.
Så är det för Bente att surfa runt i 360 grader. Energin kan upptäckas i gamla bekanta fåror. I alla fall är det denna veckas resultat av 360-graders-simmande.
Dra åt fanders!
Allting krånglar. Både tekniken och människorna.
Internettet på Landeriet funkade inte. Skrivaren ville inte skriva ut dokumentets alla sidor, bara en sida, den som jag inte var betjänt av. Hemma konstrar skrivaren också maximalt. Kan inte skicka filer somjag kunnat skicka tidigare. Det är en soppa av missförstånd och hullerombullerkommunikation kring Boken om mentorskap som borde ligga i tryckpressarna vid det här laget, men som inte kommit ut ur originalproduktionen än. Jag verkar kommunicera med en dam i nåt öststatsland som inte kan svenska annat än via Google translate. Osv osv.
Alla är dessutom dumma och fattar ingenting. Idioter, pottsorkar och bladlöss, är dom allihop. Jag själv, däremot, är ett felfritt helgon som står helt utanför allt vad tekniskt krångel, maktkamper och annat strul heter. DET är i alla fall skönt att veta. Kan man bli annat än arg, när allt och alla är så himla dumma?
Den som kommer och säger att jag ska tänka positivt, gilla läget, att allting ordnar sig, att det som händer händer för att jag ska lära mig nånting på kuppen, tänker jag slå ett välriktat slag på käften. Hurtbullsfilosofer göre sig inte besvär.
- Dra åt fanders, allt och alla!
Återfesten
Såg Anna Odells Återfesten i går med kompis Inger.
Djävlar i det vilken stark film. Gick direkt in under huden och stannade där ett bra tag. Skönt att ha nån att eftersnacka med.
Om man vill se en film som berör, som väcker frågor om ungdomsliv och arbetsliv, som väcker egna minnen, så ska man se den. Men det är allt annat än en feel-good-film.
Dessutom delar vi, Anna och jag, intresset för strukturer och hierarkier. Såg en intervju med henne där hon får frågan om hur hon medverkade till att bli mobbad. Anna svarar väldigt bra, att den mobbade blir udda av att bli mobbad, men att starten till mobbningen ligger i systemet, strukturen, tillfälligheterna, omständigheterna och att problematiken är allt annat än enkel. Intervjuaren hade individperspektiv, Anna lyfter upp frågan till systemperspektiv.
Själv ser jag mobbing som ett symtom på tillståndet i "systemet" och att både mobbare och mobboffer, liksom sammanhanget runtikring, medskapar och påverkar det som sker.
Å så är det också i arbetslivet också.
Annas film lyfter fram hur starka dessa processer är, hur strikta ramarna är för vad som är OK, hur svårt det är att se och erkänna att de finns, hur obehagligt det är när någon går utanför ramarna (t ex säger sitt hjärtas mening när alla är samlade och hör). En angelägen film, tänkvärd.
Det går att själv vara frisk och finnas i ett sjukt system. Men det är inte så lätt att förbli frisk där.
Så mycket bättre
älskar jag. Ett genialt TV-program. Så eget, så kärleksfullt, så kompetent.
TV kan helt enkelt inte bli så mycket bättre.
Ofrivillig kreativitet
Det andra grubbletemat handlar om den kreativitet som föds ur ofrivillighet eller motgång. Det bevingade orden för denna företeelse är "Nöden är uppfinningarnas moder".
Jag berättar bara lite lätt om bakgrunden. Känns oetiskt att bli för detaljerad. Finns också visst nyhetsvärde för dem som vädrar nyheter. Men för mig väcker situationen en fråga om vad motgång är. De är i allra högsta grad är relativa.
Motgången för mig handlar om att projektet jag jobbar i är stoppat. Därmed är min bekvämlighet rubbad. Kanske tillfälligt, kanske för gott. Återupptas det, så är det troligtvis med ny huvudman och då är projektorganisationen inte given. Min framtid i projektet är alltså oviss. Och just nu finns den inte alls. Därmed har jag inte längre min största inkomst tryggad. Det är det som känns som en motgång.
Ur andra perspektiv kan detta vara hur bra som helst. Tillvaron omorganiserar sig på ett sätt som förmodligen är ändamålsenligt för projektet.
Motgångar föder en särskild sorts kreativitet som inte skulle födas om inte motgången fanns. Så är det nu. Min kollega och jag ställer oss naturligtvis frågan – Now what? Svaren kommer inte simsalabim, men hjärnan söker definitivt svar. Under tiden tar jag det bara lugnt och vårdar den förkylning med tillhörande luftrörskatarr som jag dragit på mig.
Min egen kreativitet handlar om att nu är tiden mogen för att skriva Boken om KIM, att starta nya KIM-utbildningar, kanske ta tag i några möjlighetstrådar som vi bara inte hunnit odla…
Vidare märker jag att jag inte suktar efter det där konsulteriet som jag ägnade mig åt så mycket förr. Jag är mätt på att leda chefer och grupper i insiktshöjande samtal och övningar på något internat någonstans. Jag vill vara mer verksamhetsnära och tillföra min kompetens. Har funderat på utredningar, kvalitativa sådana, … För visst är det för tidigt att gå i pension nu?
Ja, hela det här tankesjoket är alltså möjliggjort av att ”det stora projektet” gått i stå.
En tröst i sammanhanget är att jag är en garvad person. Det har ordnat sig förr, så varför skulle det inte göra det nu? Jag har dessutom aldrig haft sån ekonomisk buffert som jag har nu. Klarar mig några månader i alla fall. Dessutom är det lite häftigt att se på livet som ett stort oskrivet blad. Det är den typen av ångest som en konstnär står inför vid sitt staffli. Tills de första penseldragen är dragna.
Duger
Lever med två grubbelteman dessa dagar. Humanitär hjälp är den ena.
Tyfonen i Filippinerna och det enorma hjälpbehovet där väcker frågor om att hjälpa till. Brottas med frågan vad som ”räcker”. Känns så futtigt att skicka några SMS och ge några hundringar. Samtidigt är alla bidrag värdefulla. Grubblet handlar om att duga. Jag har bestämt mig för att jag duger om jag skänker några hundra, och att jag inte behöver skänka allt jag äger och har.
Inflyttningsmingel
I torsdags firade vi vår inflyttning i lokalerna på Landeriet. En enkel tillställning på kvällskvisten. Det vällde in folk och värmen var god och stor. Nu har jag diverse blomster som pryder mitt hem. Blir varm inombords av att tänka på tillställningen.
Blommor hemma hos mig. Kvar är ytterligare blommor på Landeriet. De fick pryda coachsamtal under fredagen.
Hjärtinfarkt
Ett tåg har spårat ur strax norr om Södra Station i Stockholm. Vidden av händelsen klarnar så sakteliga. Hörde nyss att det kan ta någon vecka att bärga tåget. All tågtrafik söder om Stockholm är alltså stoppad. Länge. Det påverkar all långdistanstrafik till och från Stockholm.
Det får mig att tänka på hjärtinfarkt. Det har blivit en infarkt i tågsystemet. Det lär väl inte finnas så många alternativa vägar för trafiken att ta. Så är vårt tågnät uppbyggt. Det liknar kroppspulsådror så här nära huvudstaden, som är själva hjärtat i systemet.
Det får mig att tänka på hjärtinfarkt. Det har blivit en infarkt i tågsystemet. Det lär väl inte finnas så många alternativa vägar för trafiken att ta. Så är vårt tågnät uppbyggt. Det liknar kroppspulsådror så här nära huvudstaden, som är själva hjärtat i systemet.
Ruter mamma
I helgen har jag varit hos tvillingbarnbarnen och gnussat så att jag idag är hemma för vård av mig själv med influensa. Men det var det värt.
Det var regnigt hela tiden så vi höll oss inomhus och tog det bara lugnt. Bl a har jag ägnat mig åt att introducera kortlekens uppbyggnad för Signe.
Det finns röda och svarta kort. Av de röda finns ruter och hjärter. Av de svarta finns klöver och spader. Signe fick träna på att lägga kort i rätt hög, spader för sig, hjärter, ruter och klöver för sig.
Det var regnigt hela tiden så vi höll oss inomhus och tog det bara lugnt. Bl a har jag ägnat mig åt att introducera kortlekens uppbyggnad för Signe.
Det finns röda och svarta kort. Av de röda finns ruter och hjärter. Av de svarta finns klöver och spader. Signe fick träna på att lägga kort i rätt hög, spader för sig, hjärter, ruter och klöver för sig.
Det var roligt och hon övervägde noga vilken hög ett kort skulle ligga i. Det blev rätt ca 80% av gångerna. Mest osäker blev hon med korten som hade kläder på sig. Hon ville liksom lägga de klädförsedda korten i en egen hög, oavsett färg.
Inte illa för att vara en nyss fyllda två-åring.
När man ändå har ett liv
I går morse såg jag två unga damer intervjuas i TV. De var 11 respektive 12 år gamla och på var sitt håll aktiva i att rädda utrotningshotade djur.
De fick naturllgtvis frågor om vad de gör och hur det kommer sig, hur kompisarna reagerar, hur det går, hur mycket pengar de samlat in, vilka föreningar de stöder, etc. Mot slutet fick de frågan varför.
Den 11-åriga damen svarade:
- När man ändå har ett liv, är det lika bra att göra nåt vettigt av det.
De fick naturllgtvis frågor om vad de gör och hur det kommer sig, hur kompisarna reagerar, hur det går, hur mycket pengar de samlat in, vilka föreningar de stöder, etc. Mot slutet fick de frågan varför.
Den 11-åriga damen svarade:
- När man ändå har ett liv, är det lika bra att göra nåt vettigt av det.
Enklare kan inte en existesiellt filosofisk tankegång inte beskrivas. Av en 11-åring! Hoppfullt, på min ära.
- När man ändå har ett liv...
Så enkelt
Det kommer en liten, förhoppningsvis avslutande, skvätt av mitt senaste krig med den digitala världen.
Det är måndag och jag har sovit gott och nöjd med att ha lyckats så bra med det digitala under helgen. Morgonkaffe, macka och TV. Som vanligt.
Den här morgonen ville inte TVn. Ingen signal. Bytte batterier i fjärrkontrollen. Försäkrade mig om att inställningen var HDMI 1, som det ska vara. Ibland kan den inställningen hoppa ur. Men nu var det inte den inställningen som var fel.
- O nej. Efter en stund samlade jag ihop mig, kollade Mina sidor på Telia och såg mitt samlade köp av deras tjänster. Jag har allt samlat hos Telia. Men jag såg inget som kunde tyda på något fel.
Då ringde jag. Ett himla stök med att komma fram: - Ange ditt personnummer, telefonnummer eller abbonnemangsnummer, du kan säga numret eller knappa in. Jag sade mitt personnummer. - Det nummer du angett finns inte, prova med att ange ett annat nummer eller knappa in... Jag knappade in. Det dög. Sen skulle jag välja nåt mer och nåt mer, som jag inte kommer ihåg. Jag tror det var 1) TV och 2) Felanmälan och 3) Support. Ett röstmeddelande - Tänk på att de flesta felen kan avhjälpas med att dra ut alla sladdar och starta om. Om du gjort detta och ändå inte kommit till rätta med problemet, välj Fortsätt.
- Ja visst ja. Det hade jag ju inte gjort. Jag la på och så drog jag ur alla sladdar kopplade till mitt digitala ljud-bild-system.
En svag tanke kröp på mig. Tänk om Sonos, som inte funkat på närmare ett år och som jag inte idits felsöka, skulle bli avhjälpt med detta förfarande?
I med sladdarna igen. På med TVn. Först skrämdes den, för den sa nåt om att digitalboxen inte kände igen IP-numret och därför inte kunnda ladda sig. Medan jag satt där handlingsförlamad och grubblade över vad jag skulle göra nu, så ändrade den sig och laddade digitalboxen.
Under tiden kollade jag Sonos. Den funkar!
Och nu funkar TVn.
- Halleluja. Så enkelt det kan vara när det vill sig.
Det är måndag och jag har sovit gott och nöjd med att ha lyckats så bra med det digitala under helgen. Morgonkaffe, macka och TV. Som vanligt.
Den här morgonen ville inte TVn. Ingen signal. Bytte batterier i fjärrkontrollen. Försäkrade mig om att inställningen var HDMI 1, som det ska vara. Ibland kan den inställningen hoppa ur. Men nu var det inte den inställningen som var fel.
- O nej. Efter en stund samlade jag ihop mig, kollade Mina sidor på Telia och såg mitt samlade köp av deras tjänster. Jag har allt samlat hos Telia. Men jag såg inget som kunde tyda på något fel.
Då ringde jag. Ett himla stök med att komma fram: - Ange ditt personnummer, telefonnummer eller abbonnemangsnummer, du kan säga numret eller knappa in. Jag sade mitt personnummer. - Det nummer du angett finns inte, prova med att ange ett annat nummer eller knappa in... Jag knappade in. Det dög. Sen skulle jag välja nåt mer och nåt mer, som jag inte kommer ihåg. Jag tror det var 1) TV och 2) Felanmälan och 3) Support. Ett röstmeddelande - Tänk på att de flesta felen kan avhjälpas med att dra ut alla sladdar och starta om. Om du gjort detta och ändå inte kommit till rätta med problemet, välj Fortsätt.
- Ja visst ja. Det hade jag ju inte gjort. Jag la på och så drog jag ur alla sladdar kopplade till mitt digitala ljud-bild-system.
En svag tanke kröp på mig. Tänk om Sonos, som inte funkat på närmare ett år och som jag inte idits felsöka, skulle bli avhjälpt med detta förfarande?
I med sladdarna igen. På med TVn. Först skrämdes den, för den sa nåt om att digitalboxen inte kände igen IP-numret och därför inte kunnda ladda sig. Medan jag satt där handlingsförlamad och grubblade över vad jag skulle göra nu, så ändrade den sig och laddade digitalboxen.
Under tiden kollade jag Sonos. Den funkar!
Och nu funkar TVn.
- Halleluja. Så enkelt det kan vara när det vill sig.
Fredsutbrott
Nu kan mina inre krigande krafter lägga ner vapnen. Jag har lyckats med det mesta som jag skulle klara av i helgen. Ett 20-tal nya illustrationer är gjorda och inlagda i originalfilerna (Indesign) Texterna är korrekturlästa en första vända.
För mig var det inte korrekturläsningen i sig som stressade utan hanteringen av Indesign. Det enda jag inte klarat av är att göra pdf-er från originalen med rätt storlek. Men jag har en lösning på det. Får skicka USB-minne med originalen i Indesign i stället. Så brottom har vi inte så jag inte hinner med det.
Att digital-DN inte ger mig mitt behövliga korsord är inte längre lika irriterande.
Det börjar helt enkelt bli fred. Internettet på Landeriet funkar, skrivaren funkar - om än bara med kabelanslutning. Scanningen funkar. Indesign funkar. Lite krångel med att göra pdf-er bara. DN krånglar. Men det är väl inte hela världen.
Att digital-DN inte ger mig mitt behövliga korsord är inte längre lika irriterande.
Det börjar helt enkelt bli fred. Internettet på Landeriet funkar, skrivaren funkar - om än bara med kabelanslutning. Scanningen funkar. Indesign funkar. Lite krångel med att göra pdf-er bara. DN krånglar. Men det är väl inte hela världen.
Himla skönt med fredsutbrott.
Tröstlöst! Trösterikt?
Nu sitter jag här och gruvar mig. Om en stund ska jag ta itu med det jag inte klarade av igår. Jag ska helt enkelt göra ombearbetningen av boken klar. Bildkvaliteten ska förbättras, det är ett uppslag som ska förnyas och jag ska kunna göra hela bokförmatet som pdf. Både kollegan och tryckeriet ska få hela boken. Kollegan senare idag och tryckeriet senast i morgon.
Jag förväntar mig en del krångel och blir trött redan innan jag börjat.
Dessutom, och nu kommer det verkligt tragiska, hittar jag inte DNs Krypto och Lördagskorsord i den digitala DN-upplagan som jag nyligen blivit prenumerant på. Den här lördagen var den första då jag skulle åtnjuta att ha lättsam tillgång till Kryptot. Som det vanedjur jag också är, så är Kryptot ett måste för en bra början på en lördag. Jag har aktiverat min digitala prenumeration, jag har loggat in och letat i kanske en timme nu. Sökt kundtjänst, sökt bland frågor och svar och såg nåt om Serier och spel, men jag hittar det ändå inte. Det gör mig gråtfärdig.
Jag tycker det är outhärdligt tröttsamt och ledsamt med detta letande efter lösningar i den digitala världen.
Och ja, jag vet att min inställning påverkar. Jag vet att tankens kraft är stor och att mina negativa förväntningar spelar in. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Tycker det är tröstlöst.
En kopp kaffe till, en cykeltur till Landeriet, mysig musik på Spotify, ett djupt andetag och så på det. Det är vad jag ordinerar mig. Undrar hur det kommer att gå? Kanske ska jag tänka trösterikt, istället?
Lite krig löser det mesta
I dagarna har jag det mödosamt värre. Ett helt sjok av prestationströsklar ska passeras. Några är avklarade, andra känns oöverstigliga. Med sedvanlig förväntan på att alltings jävlighet ska drabba mig, har jag nu upplevt följande. Om du vill läsa min klagolåt, så läs här. Tyck gärna synd om mig.
1. Häromdan skulle jag då äntligen bli uppkopplad på GCKs bredband. Alltså bredbandet i Landeriet där våra kontorslokaler nu ligger. Hur jag än bar mig åt, så fick jag det inte att funka. Provade av och till en hel förmiddag. Hittade inte ens bredbandsnamnet, som jag sett ligga där tidigare. Gick min väg med oförättat ärende.
2. Det visade sig att dan innan hade en snubbe varit där och fixat och nu var bredbandsnamnet bytt. Någon dag senare skulle jag ännu en gång få både bredband och skrivare att funka. Helst också scannern. Jodå, lätt som en plätt blev jag uppkopplad med det nydöpta bredbandet. Dags att ta sig an skrivaren och få till den trådlösa kopplingen mellan dator och skrivare. Nu borde allt vara lätt.
3. Men det var det inte. Efter flera timmars experimenterande hade jag inte fått skrivaren att funka över huvud taget. Den var stum. Reagerade över huvud taget inte. (Jag ville mest bara slå sönder den, men jag vet ju att det inte blir bättre med våld.) Installerade om det där som man installerar, men inget hände. Otaliga försök. Varken med kabel eller trådlöst.
1. Häromdan skulle jag då äntligen bli uppkopplad på GCKs bredband. Alltså bredbandet i Landeriet där våra kontorslokaler nu ligger. Hur jag än bar mig åt, så fick jag det inte att funka. Provade av och till en hel förmiddag. Hittade inte ens bredbandsnamnet, som jag sett ligga där tidigare. Gick min väg med oförättat ärende.
2. Det visade sig att dan innan hade en snubbe varit där och fixat och nu var bredbandsnamnet bytt. Någon dag senare skulle jag ännu en gång få både bredband och skrivare att funka. Helst också scannern. Jodå, lätt som en plätt blev jag uppkopplad med det nydöpta bredbandet. Dags att ta sig an skrivaren och få till den trådlösa kopplingen mellan dator och skrivare. Nu borde allt vara lätt.
3. Men det var det inte. Efter flera timmars experimenterande hade jag inte fått skrivaren att funka över huvud taget. Den var stum. Reagerade över huvud taget inte. (Jag ville mest bara slå sönder den, men jag vet ju att det inte blir bättre med våld.) Installerade om det där som man installerar, men inget hände. Otaliga försök. Varken med kabel eller trådlöst.
4. Support-dags. Bara att hitta ett telnummer är en historia för sig. Jag drar inte det också. Jodå, jag har gjort alldeles rätt. Routern, vad är den av för märke? Det var alltså en dygnsfärsk router utan fabrikatsnamn, men jag såg äppelloggan på den, vitt i vitt. Mycket sparsmakat. Aha, här har vi nog felet tyckte Niklas, supportkillen. Äppelroutrar stöder rent generellt inte nätverksanslutningar. (Men va fan!) Det betyder att jag valt fel sorts skrivare för det rum vi har på Landeriet. Nåväl, vi får väl hålla till godo med kabel då, fast motvilligt. Huvudsaken är att det funkar att skriva ut. Men se det gjorde det inte ändå.
5. Jag fick ytterligare supporthjälp, och minns faktiskt inte hur vi gjorde. Jag tror att jag hämtade en drivrutin för usb-anslutning från nätet. Efter ett tag funkade faktiskt skrivaren och det första pappret matades ut. Underbart. Snyggt skrev den ut också. Nu blev det scannerdags.
6. Nej då. Så lätt ska jag inte tro att tillvaron är. Supportdags igen. Nu vet jag att Samsung har två supporterkillar och de heter Niklas och Robert. I sanning ska sägas att de var riktigt bra på att supporta. Jag kände mig faktiskt som en kompetent brukare. Jag installerade om och med supporthjälp hämtade jag en drivrutin från nätet och ja, det funkade inte ändå.
7. Då kom jag själv på att jag inte provat stänga av datorn och börja om igen. Det var vi överens om att det var en god ide. Och se. Eureka. Funktionen öppnade sig. Nu kunde jag även scanna.
8. Dags att göra om en hel drös illustrationer i boken som ska nytryckas inom kort. Vi har sålt slut, har bara ett fåtal böcker kvar. Satte mig med viss njutning på nya kontoret, med färska fina illustrationspennor och med vetskap att nu funkar det tekniska. Ritade så pennorna glödde. Javisst var JAG ringrostig. Det var nåt år sedan jag senast gjorde illustrationer i den här omfattningen. Men det tog sig och mot eftermiddagen hade jag en hög bilder, försedda med sidangivelser. Jag skannade allihop och lade dem prydligt i en mapp i datorn. Därmed cyklade jag nöjd hem i blötregnet. Det här var i går.
9. Idag har jag jobbat hemifrån. Jag har provat lägga in bilder i Indesign-orginalet. Omslagsbilden – oh shit, bilden skulle ju vara inverterad med rätt färg som bakgrund. Men jag klarade det efter ett tag. Faktiskt. Både att invertera bilden och att ge bilden rätt bakgrundskulör. Men var inte bilden lite väl suddig? En obehaglig känsla kröp sig på mig.
5. Jag fick ytterligare supporthjälp, och minns faktiskt inte hur vi gjorde. Jag tror att jag hämtade en drivrutin för usb-anslutning från nätet. Efter ett tag funkade faktiskt skrivaren och det första pappret matades ut. Underbart. Snyggt skrev den ut också. Nu blev det scannerdags.
6. Nej då. Så lätt ska jag inte tro att tillvaron är. Supportdags igen. Nu vet jag att Samsung har två supporterkillar och de heter Niklas och Robert. I sanning ska sägas att de var riktigt bra på att supporta. Jag kände mig faktiskt som en kompetent brukare. Jag installerade om och med supporthjälp hämtade jag en drivrutin från nätet och ja, det funkade inte ändå.
7. Då kom jag själv på att jag inte provat stänga av datorn och börja om igen. Det var vi överens om att det var en god ide. Och se. Eureka. Funktionen öppnade sig. Nu kunde jag även scanna.
8. Dags att göra om en hel drös illustrationer i boken som ska nytryckas inom kort. Vi har sålt slut, har bara ett fåtal böcker kvar. Satte mig med viss njutning på nya kontoret, med färska fina illustrationspennor och med vetskap att nu funkar det tekniska. Ritade så pennorna glödde. Javisst var JAG ringrostig. Det var nåt år sedan jag senast gjorde illustrationer i den här omfattningen. Men det tog sig och mot eftermiddagen hade jag en hög bilder, försedda med sidangivelser. Jag skannade allihop och lade dem prydligt i en mapp i datorn. Därmed cyklade jag nöjd hem i blötregnet. Det här var i går.
9. Idag har jag jobbat hemifrån. Jag har provat lägga in bilder i Indesign-orginalet. Omslagsbilden – oh shit, bilden skulle ju vara inverterad med rätt färg som bakgrund. Men jag klarade det efter ett tag. Faktiskt. Både att invertera bilden och att ge bilden rätt bakgrundskulör. Men var inte bilden lite väl suddig? En obehaglig känsla kröp sig på mig.
10. Nu lade jag in några svartvita bilder inne i boken. Nä, de är inte bra. Suddiga, hackiga… de duger helt enkelt inte. Jag behöver scanna om dem. Kanske välja en annan kvalité. Stön. Det var några timmars jobb bara att scanna. Nåväl, det ska nog gå. Nu kan i alla fall Gro, min kollega och författarkollega, läsa korrektur. Bilderna kan jag greja med under tiden. Hon kan få pdf-filer redan nu, mitt på fredan. Men, ja, det sket sig det med. Hur jag än bar mig åt, så inte kunde jag göra pdf-er. Och hon kan inte läsa Indesign, för hon har inte programvaran.
11. Jag läste på nätet och följde instruktionerna och det bara gick inte. Jag skulle välja Skriv ut och sen skulle jag välja spara som pdf. Den manövern gör jag närmst dagligen från word- och excelfiler. Men nu gick det inte. Det verkar som att varken min skrivare hemma eller den på Landeriet verkar kunna skriva pdf-er från Indesign.
12. Nu hamnade jag igen i det där hjälplösa övergivna tillståndet. (Gud va ensammen jag kan känna mig, när jag bjuder den sidan till. Värsta ynket!) Bestämde mig för att ge upp och meddela kollegan att det helt enkelt inte går så bra för mig. Sagt och gjort. Mailade beklagande.
13. Sen tog jag och läste en gång till på nätet om att göra pdf. Det fanns en variant jag aldrig provat nån gång, och det är att gå via förhandsvisning, välja PostScript (som konverterar till pdf) och därefter spara som pdf. Ha! Det gick. Nu kunde min kollega få de där pdf-erna trots allt.
14. Det gick bra utom i ett avseende. Omslaget är ett väldigt långsmalt format, eftersom vi viker in flikar på både fram- och baksida. Med den här PostSriptutskriften kunde jag inte välja sidformat, så det fick bli ett fjärdedels omslag i stället. Som tur var är det just den fjärdedelen som är mest förändrad. Min kollega har fått filer att läsa korrektur på och jag drar en lättnadens suck.
15. Och jag är återigen något lite nöjd. Det är en hel drös trösklar jag tagit mig förbi nu. Återstår att få vettig bildkvalitet på de scannade bilderna. Kanske jag ägnar mig åt det i morgon när ag inte är så förbannat upprörd.
Det är inte första gången jag undrar varför just jag ska ha det på detta sättet. Varför krånglar allt just för mig? Hela tiden. Samtidigt vill jag ge mig en eloge för mitt tålamod. Jag klarar ju faktiskt ett och annat. Lite krig löser det mesta.
