Bentes blogg

Idag uppträdde Caroline af Ugglas med delar av Kör-för-alla-kören vid 18-tiden på TV4. Hon berättade att vi ska uppträda på Dalhalla 6/6 och Sanna Nielsen, Petter och Juha medverkar. Och att vi beräknas bli ca 1300 personer på scen. De flesta av oss bär en T-shirt med en speciell logga (som är värd en förklaring, som jag inte drar nu). Vi betalar en hundring för den och överskottet på ca 30 kr går till Alzheimerfonden. Så fort vi gör nåt för pengar, så skvätter det iväg en slant till olika välgörande ändamål. Och var gång flyger det iväg ett antal tiotusenlappar.

Vi ska delta i en Flashmob för att fira en känd och folkkär "institution" som fyller jämt den 15/6. Platsen är hemlig för att kunna vara just en flashmob.

Den 15 augusti ska vi medverka på en kulturfestival på Sergels Torg.

Nu senast, innan vi övade, kom ett antal personer fram och värvade frivilliga ur kören till två olika events.

 

Vi erbjöds medverka vid inspelningen av en musikvideo ”JAG ÄR FRI” med Sean-Magnus och rapparen Sellish i Gustavsberg den 31/5 kl 14:30 - 19:30. 

Vi erbjöds också medverka i en Flashmob i kärlekens tecken. En man ska överraska sin tilltänkta med ett romantiskt storslaget frieri i Nacka Forum 2/6 kl 13:00 - ca 15:30 och anmälan ska göras till [email protected].

Caroline tyckte att Måns Zelmerlöw kvalat in för ett besök i kören nästa säsong, nu när han vunnit Eurovision och allt.

 

Trots att vi bara är en amatörkör, visserligen av rang, men i alla fall, så blir vi attraktiva av det faktum att vi har en så klok-galen ledare, är så många, sjunger så gärna och tycker det är så kul. 

 

- Alltså, är inte det här ett himla kul sammanhang att flyta med i? 

För många år sedan, det var på 80-talet när jag fortfarande jobbade med utställningsproduktion, dog min kollega Tomas. Han var min ”hovsnickare”, han gjorde allt snickeri-praktiskt åt mig. Han var några år yngre än jag, en trevlig prick. Han dog knall och fall, under en hockeyträning, mitt under livets blomstring och han var på väg att bli pappa. Förfärligt och för djävligt, helt enkelt. Men han var bara kollega, inte en nära vän. I alla fall trodde jag inte det.

Jag tog farväl på hans begravning. I min verksamhet ersattes han av en annan snickare och livet fortsatte som vanligt. Trodde jag. Men nu, med blick i backspegeln, vet jag att jag inte var så sakligt oberörd som jag trodde, eller kanske snarare förväntade. För han var ju inte en nära vän, bara en kollega. Av och till, under mer än ett år efteråt, hade jag minnesluckor, oförklarlig trötthet och tillstånd av förvirring. Jag har förstått att det var kroppens sätt att hantera en ofullständigt bearbetad sorg.

Nu vet jag att bättre ta hand om mina egna reaktioner, alltså att sörja. Det platsar bra, för nu är det dags igen. I helgen dog Per-Anders knall och fall. Han var en Göteborgs-kollega, periodvis min chef, och en viktig person i mitt arbetsliv. Han möjliggjorde de senaste årens ekonomiska lyft som bl a medförde flytt till Göteborg. Men han var inte en nära vän, bara en kollega. Eller? Vad är det för skillnad på en kollega/vän och bara vän?

Nu inser jag att skillnaden mellan kollegial vänskap och vänskap mellan kompisar bara är arenan där vänskapen utspelas. Tidigare har jag bara räknat den familjära sfären som den där den djupare och nära vänskapen utspelas. Nu ska jag nog ompröva mitt bedömningsfilter. Kollegial vänskap kan vara väl så djup och nära, även om den bara utspelas på den professionella arenan.

 

Per-Anders var professionell vän, en viktig person på många plan och jag sörjer honom. Han var också en stor person i arbetslivet, en person vars tomrum nu ska fyllas. I den processen sitter jag på läktaren och där sitter jag bra. Och därifrån sörjer jag en stök-bökig karismatisk generös kollega och mycket god vän.

 

- Å du, Per-Anders. Grattis till att du fick dö som ett ögonblicks verk med arbetsfanan i topp. Det är du värd. Hej då och ha det så himla gott i det där nästa livet, som du trodde på. Du fattas mig, redan.

Mitt barnbarn Hedda har en enastående koncentrationsförmåga. Hon kan sitta mycket länge och pilla, peta, pyssla med sånt som kräver mycken koordination och fingerfärdighet. Hon försätter sig liksom själv i en bubbla och där pysslar hon koncentrerat.

Det är så pass mycket av den varan att omvärlden undrar. Men jag undrar inte.

Däremot känner jag igen mig. Jag kan också sitta mycket länge och pilla, peta och pyssla med sånt som kräver mycken koordination och fingerfärdighet. Under mitt arbetsliv har jag både fått beundran för denna egenskap, men framför allt kritik. Beundran kommer framför allt från folk på distans, de som mera ser till resultatet än till processen bakom. Arbetet bakom resultatet handlar om detta nämnda fenomen att stänga in sig i en bubbla och pilla koncentrerat. Kritikerna har tyckt att jag liksom försvinner alltför länge, blir asocial, frånvarande, icke kontaktbar.

Det kan jag förstå, faktiskt. Men det hindrar inte att det är en kvalitet jag har, på gott och ont. Det är inte något jag vill ändra på, faktiskt. Snarare utveckla.

Just nu är jag återigen i en sån där bubbla. Eller kanske två bubblor. Dels är jag åter flitig med bokskrivandet, och just nu framför allt illustrerandet. Jag ritar, skannar, beskär, lägger in i dokumentets indesign-program så ögonen grusas.

Den andra bubblan vill jag inte säga så värst mycket om än. Men jag vet att jag bäddat för att hamna där. Kreativiteten börjar rinna till och det handlar om att utnyttja min förmåga att gå in i en bubbla och producera. Och jag vet att jag bäddat för att kreativiteten ska börja rinna till. Jag har varit laid back en tid och liksom väntat in mig själv efter flytten från Göteborg. Nu börjar det rinna till.

Som man bäddar får man ligga.

Märkligt uttryck, egentligen, finfrämmande.

Jag menar att jag haft finast tänkbara besök under helgen. Och inte var det främmande precis. Jag har haft Signe, ett av mina 3,5-åriga barnbarn boende hos mig i två nätter. Vi har haft det både helmysigt, ämligt, bara vi och tillsammans med en massa andra.

 

Kvar finns känslan av att ha umgåtts med en genuint trevlig person, intresserad och social, villig att vara duktig. Det var t ex inte tal om att rymma. Jag tror, och hoppas, att hon njöt av att ha full uppmärksamhet på sig. 

 

Fredag eftermiddag hämtade farmor Kattis och mormor Bente (det är jag det) var sin tvilling för umgänge på var sitt håll, och tillsammans, under helgen medan föräldrarna skulle få ledigt och vandra i Tiveden. Vi ville sära på dem för att de ska lära sig att det går att njuta av tillvaron utan sin tvillingsyster. Till en början var de inte helt övertygade.

 

- Jag äääälskar min syster, jag vill vara med henne, sade båda.

 

Fredag hann vi inte så mycket mer än att äta mat och pyssla i ordning för natten. Det blev en liten bädd intill min under "det rosa täcket", en absolut favorit. 

 

På lördag gjorde hon en födelsedagsteckning till Kattis och så for vi till Skansen och mötte syster Hedda, Kattis och Gunnel. Nu har jag årskort på Skansen. Mormorspoäng, eller hur?

 

De lekte med pinnar, stenar och vatten, såg ankor, höns, häst, björn och ja... en hel del av allt som går att se på Skansen. I flera timmar. Sen drog vi iväg för födelsedagsfirande på Blå Porten. Där slaknade Signe. Hon somnade helt enklet i mina armar och var svår att få liv i. Blev blek och slak.

 

På färden hem kräktes hon. På natten hade hon hög feber och orolig sömn. Varken mat eller dryck fick jag i henne sedan picnicen på Skansen.

 

Igår, söndag, var hon lätt febrig, men febern avtog. Vi kunde ta en upptäktspromenad till havet, faktiskt. Via häftiga skogen, stolphusen och stjärtlappsbacken, korsande cykelvägen, genom kärret (som var spännande) och ut till Edsviken. Med gemensamma krafter räddade vi en fotboll som låg och guppade i bäcken. Vi tror att bollens ägare kommer att bli jätteglad, då vi lade bollen synlig på en bro.

 

Nu tror vi vuxna att hon fått solsting. Pappa Leo var solstingskänslig som barn och ja, inte hade hon solhatten på hela tiden inte. Intensiv upplevelse kan trötta ut den starkaste.

 

Trots detta är helhetsintrycket att det var himla mysigt. Hon fick all uppmärksamhet, inte minst när hon var sjuk. Hoppas det stärkt henne i att det går att vara själv också, utan sin syster. Emellanåt.

Där satt den.

 

Idag fick jag till en riktig goding. En sallad som fick smaklökarna att jubla. Visserligen hade jag lånat en och annan fjäder, men också hittat på lite själv. Resultatet blev en sallads-tjottablängare. Jag var inte beredd på det, så därför är den inte fotad. Men receptet kan jag sprida i alla fall.

 

Uppläggningen blir vacker om du använder ett stort platt uppläggningsfat. Det är säkert gott med svalt vitt vin eller alkoholfritt öl till, men vi drack vatten och det var absolut gott det med. Servera gärna med ett gott surdegsbröd och äkta smör till. 

Ingredienser för fyra personer
2 succini - delas i kvadrantstavar
2 vitlöksklyftor - skalas och grovhackas
2 msk vardera av pumpa- och solrosfrön

200 g färsk babyspenat
1/2 l (drygt) färska jordgubbar - skivas

2 tomater - skivas
140 g ädellost - smulas
2 msk olivolja
balsamicokräm

flingsalt

färskmalen svartpeppar

 

Sätt på ugnen 200 grader

 

Dela succinin på längden två gånger så du får kvadrantstavar, som du sen delar i ytterligare 4 delar och lägger med insidan upp i en eldsfalst form. Strö över vitlökshacket, flingsalt, färskmalen peppar och ringla olivolja över alltihop. Grädda tills succinin fåt ordentlig färg, bitvis nästan brunsvart. Ja, jag vet att jag var nära att glömma succinin så att den nästan blev bränd. I efterhand kan jag stoltsera med att anrättningen vann på det.

 

Rosta fröna i torr stekpanna tills också de fått färg.

 

Skiva tomater och jordgubbar.

 

Varva allt på fatet. Först spenaten, därefter alla färksa röd- och grönsakerna, succinin med sitt kryddfnas, smulad ost, och sist de rostade fröna. Ringla balsamicokräm över alltihop.

 

Ta da. Ge smaklökarna tid att njuta.

 

Om jag tolkade mina smaklökar rätt, så är den intressanta kombon jordgubbr, ädelost och rostade frön.