Mera om Boken om KIM
Boken om KIM kommer snart
… vi fortsätter att berätta om tillblivelsen av Boken om KIM. Den har lämnats till tryckeriet och snart finns den rykande färsk hos oss. Boken om KIM rymmer vår samlade erfarenhet och reflektioner från mer än 15 års arbete med KIM-modellen.
Boken om KIM är berättelsen om ett systemiskt arbetssätt i arbetslivet. Den använder människan som metafor för att förstå komplexa samband.
Boken om KIM berättar hur du som förändringsledare kan använda KIM-modellen för utveckling av ledarskap, grupper och organisationer, oavsett verksamhet och systemnivå. Användningsområdena är många.
Innehåll och form
Boken innehåller två rikt illustrerade böcker i en och du läser dem från var sitt håll – den ena handlar om KIM-modellens innehåll och teoretiska förankring, den andra handlar om KIM-metoden med vägledning för den som vill prova på. På totalt 216 sidor blandas fakta, berättelser, svartvita illustrationer, citat och intervjuer.
Författare
Bente Kaj Henriksson organisationskonsult MSc Gestalt-akademin i Skandinavien / Derby University, med bakgrund som arkitekt, informatör och grafisk formgivare. Bente +4670 6757237
Gro Laupsa Holm organisationskonsult med bakgrund inom teater, socialt och pedagogiskt arbete. Gro +4670 6267364
Vill du glutta lite?
Läs några sidor om KIM-metoden på prov. Det tar några sekunder att ladda pdf-filen.
Vi vänder oss till dig som stöder förändringsprocesser och är öppen för både inspiration och teoretisk kunskap om systemiskt förändringsarbete.
Du kan förhandsboka nu!
Om du beställer boken senast sista maj 2016 får du köpa den till introduktionspris.
Introduktionserbjudande per styck 159kr + frakt. I priset ingår 6% moms.
Ordinarie pris per styck 265kr + frakt. I priset ingår 6% moms.
Beställning till info@kim-human org. Ange antal, leverans- och fakturaadress, som gärna får vara en mailadress.
Leverans då boken anlänt från tryckeriet, prel slutet av maj 2016.
www.kim-human.org
(Den här bloggen har identiskt innehåll med det nyhetsbrev vi skickade ut häromdagen till personer vi tror kan ha intresse för boken.)
Boken om KIM är viktig
Alltså inte en kioskvältare. Utan en smal rackarns bok som enligt mig är banbrytande.
Just nu pågår ett finlir mellan tryckeriets representant Edita Ramoiene på Print in Baltic och mig kring omslagets detaljer med färg rich black och att lägga dit en sån där streckkod som varor har nuförtiden.
Nyss fick jag inlagan sammansatt i en enda lång pdf på 216 sidor för ett sista korrektur. När jag ögnade igenom för att se om där fanns grava felaktigheter - det fanns inga såna vad jag kunde se - översköljdes jag av värme och kärlek för denna vår skapelse. Även lite vemod.
Värmen handlar nog om att jag är stolt, som över min baby. Vemodet handlar nog om insikten att det inte blir lätt att nå ut med en sån här smal bok, att få det genomslag som jag tycker den förtjänar. Sverige är måhända en liten plats för den här typen av bok.
Det leder in mig på frågor om hur vi kan få genomslag. Jag skulle vilja se den omskriven av fackfolk i facktidningar och jag skulle vilja se den internationellt spridd. Men jag står där som ett fån och har inte en aning om hur det kan gå till. Ja, jo, det har jag förstås, men känslan är att jag inte vet nåt.
Boken behöver ambassadörer här i Sverige, alltså personer som berättar om att boken finns. Boken skulle behöva en agent eller agenter som kan lotsa oss till aktörer som har potens att sprida den till olika länder.
Den är smal, javisst, men den är absolut så bra att den förtjänar annat öde än att stå och damma i våra förråd. Människor med intresse för utvecklingsarbete i arbetslivet kan ha nytta av att läsa, inspireras och kanske praktisera KIM-arbete. De kan komma att bli bekräftade och stärkta i sånt de redan erfarit och vet. Eller få tillgång till delvis nya tankegångar att grunna över och som kanske gör skillnad. Den är viktig. Tycker jag.
Oocool
Nåväl, detta är bara en liten, men inte desto mindre föraktlig, del av min stress. Till saken hör att deklarationen ska vara inne 2 maj.
Igår såg jag på en lägenhet som i många avseenden fick 5 rattmuffar av 5 möjliga:
- Läge i stan, mera centralt än mitt nuvarande boende – Hallonbergen, 13 min till T-Centralen
- Allmänna kommunikationer till mina vanligaste resmål – Bussar och T-bana, 90 meter till T-bana, busstorg och centrumanläggning.
- Lägenhetens planlösning och skick – toppen, smakfullt nyrenoverad, 8 m2 större än min nuvarande
- Ljuset i lägenheten, balkong eller uteplats – fint ljus, sydvästläge med sol från mitt på dan och framåt, högt läge så den blir inte skuggad i första taget
- Tillgång till förråd – stort och på samma våningsplan som lägenheten dessutom
- Tillgång till tvättstuga, cykelförråd och festlokal – ja i gårdshus
- Låg månadsavgift – mycket låg dessutom
- En prisnivå som jag kanske skulle kunna hänga med på.
- Fina natur- och strövområden en liten bit bort, både åt väster, norr och öster.
Men
Korridoren till lägenheten, gårdsmiljön och närmsta omgivningarna inklusive centrum var miljonprogramsunkiga och en massa vägar runtikring bullrade ganska duktigt. Gården var kringgärdad av kravallstaket och husen klädda i förhatligt mexitegel!
Excelprogrammet fick sig ännu en boendekalkyl och jag räknade och räknade och visste till slut vilket mitt absoluta tak var. Det märkliga var att trots en dyrare lägenhet skulle månadsavgiften inte bli mer än någon hundring mer i månaden. Åtminstone med nuvarande ränteläge.
I morse pratade jag med tre mäklare om försäljning av min egen lgh och det troliga värdet av den och jodå, alla ville sälja lägenheten, till samma arvode, med liknande tankar om min lägenhets värde och hur fort det skulle gå att sälja den. Jag konstaterar att jag själv hade en god uppfattning om värdet på min lägenhet. Jag hade lagt mig på realismens underkant för säkerhets skull.
Nå, jag bestämde mig för att man inte kan få allt med den pott pengar jag har, så jag gav mig in i leken.
Hjärtat skenade och jag tungandades under några få timmar medan jag fortfarande var med. Alltså, oocoolare människa får man leta efter. Jag klättrade efter väggarna.
Kanske är detta månne förklaringen till att bokföring är så väldigt väldigt svårt just nu. Jag har inte ork att tänka en redig tanke. Debet och kredet hit, konton dit och jag själv är mitt i centrifugen.
Maschasad
Jag erbjöd mig att komma till tvillingfamiljen igår, äta middag med dem, umgås med tjejerna medan föräldrarna klättrade, träna på användande av Google Hangouts (videosamtal), sova över och kanske få massage innan jag drog vidare för att titta på en bostad i närheten.
Det där med att titta på bostad i närheten blev inte aktuellt. Här säljs lägenheterna innan visningen varit och jag blev snuvad ännu en gång. Men trots att anledningen föll, så sov jag över och blev ”maschasad”, som Hedda säger. Tuva har gått utbildning till massageteraput och tränar nu på oss frivilliga mot en ringa penning.
Jag har blivit masserad bara några få gånger i mitt liv och minns dessa tillfällen mest som en tortyrkammare. Så var det inte nu. Tuva var så lyhörd, ändå bestämd. Jag fick själv bestämma hur jag ville ha det med prat-inte prat, musik-inte musik. Jag valde prat och ville att Tuva skulle berätta för mig vad hon gjorde, varför och vad hon lärt sig under utbildningen. Det blev väldigt lyckat. Hela min kropp blev invaggad i trygghet om vad som skulle hända respektive hände. Hon berättade också att det får göra skön-ont, men ska helst inte göra bara ont. Jag berättade hela tiden om hon gick över gränsen och då fick jag veta att hon höll kvar trycket på det onda men dämpade hastigheten på sin rörelse. Det funkade, mina muskler slappnade av och lät sig masseras utan den där tortyrliknande upplevelsen.
Helkroppsmassage i nära 1,5 timme. Efteråt var jag nästan yr och det kändes helt enkelt som om jag blivit renad inifrån. Liksom Bente 2.0.
Efteråt ville Hedda också bli maschasad. Hon fick forsen, ormen, strilande regnet, klampande elefanterna, myrorna på marsch och andra masserande rörelser och hon njöt även hon.
Vilken tillgång att ha i familjen. Ser fram emot att nästa vecka bli maschasad igen.
Av nödvändighet
Boken om KIM har nu bara någon liten timmes arbetsinsats kvar innan pdf-erna går iväg till tryckeriet. Det är både vemodigt och skönt. Jag försöker minnas när vi började och det bör ha varit ca 3 år sedan som vi skisserade bokens innehåll och form. I 2,5 år har vi hållit på ganska aktivt och i perioder mycket intensivt. Jag förundras över hur en bok kan ta så himla lång tid att skriva (och rita).
Jag och vi får sälla oss till kadern av författare som säger att deras bok tagit 3 eller 5 eller 10 år att skriva. Min egen erfarenhet säger att det faktiskt är möjligt.
Ingen av oss väntar på någon större efterfrågan och då kan man ju fråga sig varför. Vi har skrivit kioskvältarens motsats, en smal bok till en smal målgrupp. VARFÖR?
Jag finner inget bättre svar än att hänvisa till Eva Dahlgren, som i Malou efter 10 berättade om sina olika konstnärliga uttrycksformer och att hon valde dem av en inre nödvändighet. Ett tag var det nödvändigt att skriva musik, sen var det nödvändigt att filma och skriva poesi och nu är det nödvändigt att skriva musik igen.
Så har det varit för mig. Det har varit nödvändigt att skriva boken om KIM. Nödvändigt bara inför mig själv och vad jag vikt mitt liv till. Inte alls nödvändigt för någon annan person eller marknad.
Mitt nystartade publiceringsprojekt är scribuskursen. Jag har haft en privatelev som utnämnde sig själv till försökskanin och det var guld värt att börja med bara en. På torsdag börjar kursen ör en liten grupp motiverade. Det är en utmaning för mig att lära ut scribus för en hel grupp och det är definitivt en utmaning att göra det på distans via videokonferens. Det ställer mycket precisa krav på pedagogiken, som jag just nu funderar kring. Jag har verkligen inga begrepp om jag gapat efter för mycket, dvs att vi inte kommer att hinna med oss på utsatt tid. Eller om det är tvärtom som gäller.
Jag producerar en lathund till gruppen. Ett tag tänkte jag att den skulle gå att ge ut och sälja. Men vid närmare eftertanke har jag skrotat den tanken. Målgruppen är troligen för spretig och svårinformerad. Men kanske vill jag fortsätta att utbilda i scribus och då mot en viss betalning.
Borta i horisonten ligger helt andra publiceringsprojekt. Dem väljer jag att hålla för mig själv ett tag.
Igen uppkommer frågan om varför jag gör det här. Återkommer till svaret
Som varande egenanställd och numera också pensionär får jag faktiskt ha bara kuliga projekt. Några andra göre sig inte besvär. Av nödvändighet.
