Bentes blogg

Häromdan la jag ut en blogg Med en leende mage och hintade om den på Facebook. Jag är den lite fåfänge och självupptagne som tycker det är roligt med kommentarer. Därför händer det att jag gluttar i mobilen då och då om nån sagt nåt.

Så skedde även efter att jag la ut Leende-mage-bloggen. Kollade som hastigast i mobilen. Då såg jag till min förfäran att jag själv lagt ut en blodig engelskspråkig länk om en pitbull som dödat sin ägare. Ja, alltså, det var naturligtvis inte jag som lagt ut den, men det såg ut som om jag var avsändaren.

Shit. Nu steg pulsen åtskilligt och ja, jag kommenterade den omedelbart med att jag inte alls lagt ut den länken och lite senare hittade jag ett sätt att ta bort den helt och hållet. Och så ringde datakunnige sonen för att få råd.

Han sa att det var nån som kommit åt mitt konto och att jag omedelbart skulle byta lösenord. Det gjorde jag. Och så skrev jag i FaceBook om att jag blivit skändligen facerapad.

I kommentarerna på FaceBook fick jag ytterligare belysning.

Cissi skrev: Jag tror inte du blivit facerapad. Detta är en typ av elände som sprids på annat vis, exempelvis genom att du tittar på ett filmklipp (behöver inte vara den med pitbullen) som någon delat. Detta innebär då att så fort du tittar (ja ibland räcker det med att bara klicka på länken), så läggs det upp filmer så att det ser ut som om du delat dem. Med andra ord ska man vara lite försiktig med vilka klipp man tittar på - verkar det långsökt att personen ifråga skulle delat ett sådant filmklipp, så är det förmodligen så.

Flera höll med och Anders menade: Det gäller att vara försiktig.

Jag skrev upprört: För övrigt tycker jag detta spridningsfenomen är för djävligt. Om ett budskap lämnar mitt konto vill jag ha skickat det själv och inte en maskin. Otyg och krabbfötter är vad det är. Kan sånt stoppas?

Birgitta kommenterade: Krabbfötter låter sig aldrig stoppas. Bara att vara försiktig.

Nu har jag frågat runt lite och ja, det här är ett allmänt känt problem som gått mig förbi. (Jag skäms över min okunnighet.)

Ja, alltså, jag vet att jag kan få en massa info om sånt som hör till den länk jag tittat på och att det gäller att vara försiktig för att slippa få en massa skit. Och jag vet att jag inte ska delta i allsköns tester på FaceBook, för att det bakomliggande syftet egentligen är att komma åt mina kontakter. Det vet jag. Och därför är jag försiktig. Faktiskt mycket försiktig. Känner mig närmast som en ängslig tant som är rädd för allt och alla. - Titta inte där, det kan vara farligt, tänker jag.

Men jag erkänner att jag kollar en och annan söt kattunge som busar med en hund, sångare som dyker upp från ingenstans, underbarn som dirigerar dansar trummar och sjunger äschlet av publiken, vetenskapliga tänkisar etc. Jag lägger också ut en och annan länk som jag tycker är intressant.

Fenomenet med att mitt konto blir kidnappat har gått mig förbi. Och det upprör mig så in i… Här går väl ändå gränsen. Det är oetiskt, vidrigt, osmakligt och borde vara olagligt så det bara stänker om det.

Det måste gå att lita på att avsändaren är avsändaren. Det ska inte få ske att jag har lagt ut en blodig länk som jag inte har lagt ut. Alltså hallå. Jag nöjer mig inte med att vara försiktig. Det måste gå att ”stoppa krabbfötter”! Ett samhälle där vi tillåts tillskriva varandra allehanda budskap som inte stämmer, det är ett farligt samhälle. I det vill inte jag leva. Och jag vill motverka att det sker.

Så nu undrar jag: Vad kallas fenomenet?  Vad görs konkret för att stoppa fenomenet? Jag vill sälla mig till protestkören på ett sätt som gör skillnad. Jag vill medverka till att krabbfötterna soppas.

Det här får bara inte vara vara OK. Stoppa krabbfötterna!

En dag i veckan som gick, tisdag närmare bestämt, for jag in till stan för att medverka i vad jag trodde var ett tillfälle att känna mig för om Kör-för-alla kan vara nåt.

På nätet hade jag sett att vänner till körmedlemmar var välkomna. Jag hade mailat och frågat om det var OK att jag kom trots att jag inte har nån vän i kören, än. På det mailet ficka jag inte något svar. Jag tänkte att det nog var OK att jag kom. Så jag tog min buss till Sollentuna och därifrån pendeln söderut.

Av i Karlberg som reseplaneraren föreslog. Kom ut och såg ett glittrigt Stockholm med St Eriksplan i sikte och tänkte
- Wow, tänk att jag bor här.

Vandrade några få 100 meter till Rörstrandsgatan 5. Eller, jag hittade inte det riktigt. Vare sig på Reseplanerarens karta eller på Google Map. Däremot fanns en stor Filadelfiabyggnad med en mycket stor mängd människor vimlande utanför som skulle på julkonsert eller handla i de julmarknadsaktiga stånden utanför.

Jag letade runt hörnet men fann inte det jag sökte. Så jag gick tillbaka och frågade två tjejer i folkvimlet och jodå, de skulle också på Kör för alla och en av tjejernas mamma var körmedlem och de var ”vänner”. Jag bad att få vara vän till den där mamman jag med. Den ena tjejen ringde sin körande mamma för att höra var det var nånstans.

Det visade sig att alla människorna, alltså folkhorden, skulle på samma ställe. Vi landade i en stor proppfull hall och det glunkades om att där var 1500 människor. Jag hade ståplats längst bak.

Julkonserten var indelad i två delar, en uppvärmning för både kör och vänner och en konsert-del med bara kören. Caroline, alltså Caroline af Ugglas som leder kören, showade och hade sig på bekant maner, så man blev alldeles glad.

 

Uppvärmning

Hon beskrev det viktigaste med att sjunga: Attityd (alltså här-kommer-jag-och-jag-kan-sjunga, minsann-attityden) och gäspa (för att en slapp käke ger avslappnade stämband). Vi andades med magstöd (in - tjock mage, ut - liten mage) och sjöng några skalor och övade vibrato på översta respektive nedersta tonen i skalan. Vibrato kan åstadkommas om man låtsas att man blir rädd för ett spöke som kommer och skrämmer just på översta och nedersta tonen. Vi höll rytmen genom att veva med armarna och allmänt röra oss. Sjöng lite Elvis, U2 och nåt mer. Texterna projicerade hon på två stora väggskärmar.

Alltså, första lektionen: attityd, gäspa, magstöd, spöke och veva-med-armarna-rytm. Det kommer man rätt långt med.

Konsert

Konserten gick till så att vi vänner fick sitta på scen och så sjöng kören för oss. Alltså, det bör ha varit över tusen personer som sjöng så det visslade om det. Pop och rock. Mest tanter. Glada sådana. Med attityd och arm-rull. En 70-åring grattades på scen med att vi alla sjöng för henne. En musiker, minns inte namnet, kom på slutet och tackade för körens medverkan på hans skiva och så sjöng dom en låt tillsammans.

Så var det då slut och alla människorna tycktes välla till Karlbergs pendeltågstation, så som efter värsta fotbollsmatchen. I två vågor. Förs gänget som skulle med Bålsta-tåget och så vi som skulle med Märsta-tåget.

 

Efteråt gick jag med känslan av att ha ett stort leende i magen. Det leendet sitter kvar än, nästan en vecka senare. Det här ska få bli min melodi.

Jag hade finbesök fredag-lördag, av hela Tuva-familjen från Solna. Alla damerna (Tuva, Signe, Hedda) övernattade medan Leo var på kvälls- och nattjobb. De unga damerna håller på att lära sig att mormor flyttat till Sollentuna, eller som de säger, Solnatuta. Man kan inte få alla stavelserna rätt när man är nyss fyllda tre.

Jag var lite fundersam hur de skulle reagera på en lägenhet med massor av skräppåsar, en hel del ouppackade lådor och ett fullproppat och lättillgängligt bokskåp. Jag hade laddat med en skål med träklotsar och en stor hög barnböcker i förrådet. Skulle de gå bärsärk och riva och slita i allt, eller?

Men nej då. Det var serveringsvagnen, som för närvarande är mitt soffbord, och kontorsstolen på hjul som låg bäst till. Med dem kunde de leka hur länge som helst och i stort sett vad som helst också. Men det blev mycket leka-åka-buss-och-tåg. Säkerhetsbälte är något alla måste ha. De hittade en låda med gamla skräpsmycken. Halsbanden blev säkerhetsbälten och armbanden blev säkerhetsbälten till gossedjuren. Hur länge som helst. Sedan gick det också bra att hoppa strömhopp från soffans armstöd ned i ett kuddhav. 25-30 år gamla Bamsetidningar kom väl till pass i nedlugnande syfte. Och de njöt hejdlöst över att sova skavfötters på en uppblåsbar madrass under ett rosa täcke. – Jättemüsigt, tyckte de.

På lördan såg vi dansföreställningen Marmelad i Zebra-dans regi och lokaler på Söder. Efter det drog vi åt olika håll. Jag for till Ikea Barkarby för att titta på de byråar (Malm) jag tänkte köpa. Vita, vitlaserad ek eller bara ekfaner? Det var första gången jag var där och jag hade problem med orienteringen. Var är vagnarna, var är toaletten, var är tag-själv-lagret och var är kassan. Och inte minst, var är jag?

Jag var bedövande trött efter att ha hittat mina prylar, bestämt ytskikt och skulle till att börja ta från de olika hyllorna i tag-själv-lagret. Alldeles för tungt för såna som mig. Det blev en lång kö-väntan innan jag kunde resonera om min situation. Valde både plockservice och hemtransport. Själv satte jag mig på en buss till Sollentuna och ännu en buss till Kvarnskogen och mest bara dooog när jag kom hem.

Nu, söndag kväll, har varorna kommit och ja, de är fortfarande tunga och jag gruvar mig att ge mig i kast med minsta byrån, som får bli den som jag ska lära mig monterandets konst på, har jag tänkt. 

Men snart så, snart har jag kommit i ordning i Solnatuta.

Nu har det slagit runt för min natthjärna. Den verkar ta itu med de verkligt omvälvande händelserna. Så här i nyvaket tillstånd inser jag att det här med nyval är sant. För det sa Stefan Löwén redan i förrgår. Men det här med HIV?

Nyval
Den 22 mars ska vi svenskar få tala om vart regeringsskåpet ska stå efter senaste tidens tumult och omöjliggörande av styrfart i regerandet.

Med mitt ringa politiska förstånd tycker jag det verkar som den enda vettiga vägen. I ett unikt parlamentariskt läge där blocken inte kan eller vill samverka och där ett stort, men inte största, parti (SD) bestämt sig för att fälla båda blockens budget, dvs handlingsplan, i regeringsposition. Då må ju de regerande gå tillbaka till svenska folket och säga, det här funkar inte, gör om och säg hur ni vill ha det nu rå. Och vi väljare behöver ta ansvaret för att ge goda förutsättningar för regerandet.

Vad jag inte vet är om nyvalet gäller alla delar, alltså riksdag, landsting och kommun eller om det bara är riksdagsval. Något får mig att tro att det är det senare. Alltså bara riksdagsval. Och hur blir det då? Det finns ju kommun- och landstingspolitiker som avstått poster för att sitta i riksdag och regering. Med ett helt annat valresultat blir de liksom utan. Och inte bara de. Vi blir utan deras kompetens. Eller?

HIV
Alltså, i min brevlåda låg ett brev från Landstinget där det stod att resultatet av provet (vilket prov?) var positivt för HIV. Punkt.

 

Jag fattar ingenting. Jag har aldrig misstänkt det, inte utsatt mig för att kunna bli smittat på jag vet inte hur många år, inte låtit mig testas och så plötsligt får jag ett sånt brev. Från ingenstans, känns det som.

 

Det är omvälvande information. Inget att bara ta som en klackspark. Ja, jag vet ju att HIV idag inte är omedelbart dödlig, att bromsmedicinerna gör god och långvarig nytta, men också att det visst kan vara problematiskt med att bära på HIV. Ständiga kontroller, om inte annat. Det är inte samma sak som att vara HIV-fri. Dels finns visst problem och dels finns oron.

 

Jag förberedde mig själv på att gilla läget och jag förberedde mig på att och hur jag ska meddela mina nära och kära. Så här före jul och allt. Stön.

Sanndröm och falskdröm

Till skillnad från nyvalet, som är som en ond dröm, fast sann, så är HIV-beskedet en ond dröm, bara. Och vad i fridens dar gör den drömmen i min hjärna? Jag bara undrar.

Igår för två månader sedan genomfördes den andra och sista visningen på min Göteborgslägenhet och jag satte mig på tåget till Stockholm för att på plats ordna med nytt boende till mig och mina pinaler.

Avsikten var att fixa billigare boende och socialt mer välfungerande liv efter pensioneringen. Alltså att bo i Stockholmsområdet närmare anhöriga och vänner, som jag har betydligt fler av i Stockholm än i Göteborg. Dessutom ville jag helst kunna flytta så att jag slapp magasinera pick och pack under en tid. Förfarandet var att först sälja och sen köpa. Det uttsatte mig för en risk att stå utan vettigt boende.

Jag visste nämligen att uppgiften var tuff, ja närmast omöjlig. Det där med billigt och Stockholm kompar inte så bra med varandra. Det blev inte bättre av att höra hur folk gick i åratal och kollade lägenheter utan att landa i köp. Jag valde att, om inte tro på så i alla fall hålla det för möjligt att lyckas. Jag ville inte ge upp utan att i alla fall ha försökt. I mina bästa stunder trodde jag faktiskt att det skulle gå, det där omöjliga. Med den inställningen grep jag mig an uppgiften med allvar och idogt arbete från morgon till sen kväll, dag ut och dag in.

Nu sitter jag här med en kartongfylld fin liten lägenhet i Sollentuna (Kvarnskogsvägen 6) alldeles intill en kantarellskog och jag har just landat från en utfärd till Göteborg där jag fick slutbetalning och lämnade nycklarna ifrån mig till köparen av Göteborgslägenheten. Mitt nya boende är flera tusen billigare och det sociala livet har redan utökats. Dessutom har jag ett deltidsjobb här.

Igår, när det liksom var över och nycklarna överlämnade, drabbades jag av en monumental trötthet. Antar att det här flyttprojektet varit en anspänning som i den stunden tog ut sin rätt.

Därför vill jag, med fingret i vädret, påpeka för mig själv att nu är jag Stockholmare på riktigt och att summeringen efter två månader må bli:
- I did it!

Nu sitter jag här på SJs Lounge i Göteborg med känslopyttipanna i kroppen. Lägenhetsaffärerna är så gott som avklarade. Det strular bara lite med återbetalningen av överbryggningslånet.

Promenerade nerför Avenyn i kylslaget solsken och vandrade omkring i Nordstan. Köpte några saker på Claes Olsson.

I gott minne har jag gårdagskvällen med Inger och Ethel. Som att komma till en värmestuga och inta ett kärleksbad. Trots att framför allt Ethel var trött efter flerdagars Miljöparti-konferens i Karlstad. Ååå, vilka fina vänner jag har här.

Men alltså – summa summarum har lägenhetsaffärerna gått väldigt bra. Det är bara känslorna som inte hänger med. Eller håller på med sitt.

Göteborg är skrudat i juleskrud, vattnet blänker och här är bedövande vackert. Köprushen i Nordstan kan jag vara utan, men nu har jag det lugnt och skönt här i SJ-loungen. Flera timmar kvar innan möte med kollegan och innan jag tar tåget hem till Stockholm ikväll.

Är väl medveten om att detta är avslutet på en era i mitt liv. Jag känner mig aningen blödig, men egentligen varken ledsen, vemodig eller särskilt glad. Mest bara trött. Och intrycksmedveten. Alla påflugna värvare, tiggare och försäljare är en direkt plåga, en dag som denna. Tänker att det kanske inte är så konstigt med tröttheten efter att de största affärerna hittills i mitt liv gått vägen.

- Lämna mig ifred, säger kroppen. Stör inte mitt Göteborgsavsked.
- Känn ingen sorg för mig, Göteborg, gnolar jag.