Bentes blogg

Jag är superstressad och misstänker att det är den stundande ögonoperationen som gör mig extra hispig. Det är som om jag inte kan räkna med ett normalt liv efteråt. Och då vill jag för mig själv framhålla att den operation jag ska genomgå är den vanligaste och säkraste som görs i Sverige och att de flesta är arbetsföra dagen efter.

Igår hade jag en sån där dag då jag bara ville grina och tyckte att allt går mig emot eller - framför allt - kommer att gå mig emot. Och att jag är Sveriges mesta looser.

 

Igår började jag också att boka träffar med mäklare för förutsättningslösa samtal och lägenhetsvärdering. Redan nu på fredag kommer den förste. Därför ska jag både snofsa upp lägenheten och putsa fönster tills dess. Det ger mig en känsla av att nu händer det och att det liksom inte går att stoppa. Katastrofhjärnan aktiveras:

• Jag kommer att sitta med en såld lägenhet här i Göteborg utan att ha hittat ett bra alternativ i Stockholm och jag kommer att vara halvt blind.
• Jag kommer att ha hittat ett superalternativ till boende i Stockholm som halverar min boendekostnad, men förvägras lån. 
• Just när jag flyttat lossnar det på jobbfronten i Göteborg.
• Etc.

- Säg mig, hur får man katastrofhjärnan att lugna ner sig?

 

Så här säger den coola Bente, som liksom flyttat ut ur min kropp och hjärna, står på behörigt avstånd, men som svarar på direkt tilltal:

- Det är ju faktiskt så att du bestämmer själv om och när du ska flytta och till vad, förutsatt att du beviljats nödvändiga lån. Utan lån förändras bilden, men du är inte "stuck", kan bara inte välja lika centrala Stockholmsalternativ. För att lugna ner stormen i vattenglaset ska du nog inte fatta några avgörande beslut om ditt boende förrän efter operationen. Ta ett steg i taget. Se först till att få en förbättrad syn. Ordna sen med alternativt boende. Du har inte bråttom. Snarare tvärt om. Take your time och njut av upplevelsen av att planera ditt framtida boende.

- Men då kanske jag missar den där fina Nockebylägenheten?

- Ja, ock? Hur vore det om du lekte gädda i vassen ett tag?

Jag har pratat med mina nära och kära, jag har varit hos mina vänner i Lund under helgen och även där vänt och vridit på boendefrågan. Och kommit fram till att jag

• vill flytta
• bo i Stockholm, gärna hyfsat centralt, där jag har vänner och anhöriga och varifrån det är lätt att resa
• kan tumma på mina kriterier för att få till det

Efter många timmars surfande har jag erfarit att jag kan bo i intressanta miljöer ganska centralt i Stockholm om jag bor mindre och kan tänka mig att tvätta i tvättstuga.

I helgen har jag träffat idel godingar. Först en övernattning hos tvillingfamiljen med påföljande morgongos. Därefter ett intressant jobbmöte tillsammans med kollegan. Sist men inte minst en helg tillsammans med mina BUCar. Tre damer som träffats regelbundet sedan mååånga år tillbaka. Först för att stötta varandra genom forskning och examen som organisationskonsulter. Därefter har det blivit allmänt stöttande i våra liv och, har det visat sig, arbetsliv. Så även den här gången.

Sedan förra träffen har Ullis fyllt 50 och vi passade på att gratta henne med Afternoon tea på Sundbyholms slott, som ligger vid Mälaren några få mil nordost om Eskilstuna.

 

 

Under helgen passade jag på att berätta för dem - och mig själv - om senaste vändan med Gapminder. Kommentar – Som värsta förälskelsen!

 

Summerade läget nu och vad tillvaron säger till mig om mitt arbetsliv. Taget i beaktande min nuvarande hälsostatus. Eftersom jag hör och ser sämre och minns namn sämre och på det hela taget inte är lika observant som förr så ska jag inte satsa på att leda de seminarier som jag livnärt mig på i 20-talet år. Det är däremot mycket jag kan göra och som jag är riktigt rejält duglig i. Men som sagt, det verkar inte arbetslivet tycka.

 

Blir lite fundersam över samhällssnacket att vi behöver jobba längre för att finansiera ökande andel åldringar. Vi ska helst jobba till 70. Här finns en som både kan och vill, ett tag till! Men det verkar finnas strukturella hinder för en bra matchning. Och jag vägrar problematisera mig själv för det.

 

Jag fortsätter söka jobb - med hög svansföring - och hittills har jag kammat noll och jag förväntar mig inget annat heller. Jag är inte önskad. Inte som arvoderad i alla fall. Man kan säga att jag dricker arbetslivets afternoon tea. Och då blir det ju intressant att se vad som bjuds som tilltugg.

Ju mer jag tänker på den saken desto mer förstår jag hur symboliskt måltiden på Sundbyholm kan betraktas. Det förestående pensionärslivet är världens möjlighet. I ordets verkliga bemärkelse kan jag bli min egen arbetsgivare. Det är fritt fram för alla kreativa projekt som bara fått ligga där och samla damm. Jag behöver inte vara nyttig för någon, bara göra det jag tycker är kul.

Konstaterar också det faktum som jag och vi BUCar erfarit så många gånger. Våra mycket intensiva helger är märkligt vilsamma och stärkande. Det är ett paradoxalt samband.

 

Just nu är jag alls inget offer för det utestängande arbetslivet. Har bara några månaders transportsträcka av svångremsekonomi tills pensionspengarna finansierar min tillvaro. Det är a piece of cake in the long run. I ett helt liv är några månader hit eller dit inget att orda om.

Dags att avnjuta (arbets)livets Afternoon tea. Men frågan är om jag ska göra det med Göteborg som bas. Just nu känns det inte som det är en så god idé.

Jag har varit med om något i hästväg på sistone. Den passionerade Bente har fått stimulans och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig.

Kontakten med Gapminder gav mig en gåva. Jag gick igång på sånt jag tyckte var ohyggligt roligt och stimulerande (läromedel) och kunde med lätthet tänka mig framtida arbetsuppgifter av permanent slag. Under vissa villkor.

Likväl är det nu troligt att vi avvecklar samarbetet. Det ser ut att falla på de där ”vissa villkoren”. Sånt händer, inga hard feelings över det. Det ska stämma från båda håll för att det ska bli bra. Och det var väl för bra för att vara sant att ett förfluget mail från mig skulle leda till flerårigt samarbete med ett av de mest kända varumärken som Sverige kan ståta med. Men lite spännande har det allt varit.

Gåvan till mig själv är att jag är still going strong vad gäller att känna liv och lust för något. Det var ett bra tag sedan. Nu sitter jag med en undran om hur jag ska förvalta den här gåvan.

Jag tog med Max (sonen) på vårt möte i april för att lyfta fram den kompetens han representerar, nämligen utveckling av pedagogiska spel för skolor. Gapminder blev stört förtjusta i Max kompetens. Med rätta. Nu har Max avtal om läromedelsutveckling åt Gapminder åtskilliga månader framöver, kanske längre än så. Han har arbetsuppgifter som passar honom extremt bra till arvoden han aldrig sett maken till under hela sitt arbetsliv. Han är nämligen van att leva fattig som en kyrkråtta.

 

Han kreerar spel som förklarar komplexa skeenden och hur individuella beslut och beteenden under vissa livsbetingelser får globala konsekvenser och trender över tid. Med dessa spel blir befolkningsutvecklingen begriplig, eller genusordningen eller vad det nu kan vara som spelet avser. Jätteintressant. Han är smått genial, den där Maxen.

För mig är det här utfallet både snopet och jätteroligt. Snopet att inget spillde på mig den här gången trots att initiativet var mitt. Finner mig rejält omtumlad tillbaka på ruta ett. Jätteroligt är det att Max får riktigt goa intellektuella utmaningar och pengar i fickan. I känslornas vågskålar väger det jätteroliga över alltmer. 

Ikväll såg jag Vetenskapens värld om samband mellan klyftor i samhället, egendom och inkomster. Jätteintressant.

Det finns ingen automatik i att ökad snurr på företagandet genom skattelättnader leder till ökad välfärd för alla. Det rätlinjiga sambandet däremellan finns inte. Sambandet är komplext. Trots ökad snurr i vårt land har klyftorna ökat mest i den delen av världen som programmet handlade om. Tror det var Europas kärnländer.

 

Det ante mig. 

En av nyheterna nu på morgonen var en SIFO-undersökning som SVT beställt. Vad tycker folk om omfattningen på invandringen? Med några svarsalternativ, för få, lagom, för många. Undersökningen visar att svenska folket säger att missnöjdheten ökat jämfört med tidigare års undersökningar. Framför allt män tycker så.

När nyheten basunerades ut flådde jag runt med dammsugaren. Med min ansträngningsastma fick en hostattack så jag kräktes (slem).

Som man frågar får man svar, tänker jag. Det finns inget problematiserande eller analyserande i frågan som motsvarar verklighetens komplexitet I princip lyder frågan Hur missnöjd är du med invandringen och då får man missnöje som svar. Fast frågan är inlindat neutral - Vad tycker du om omfattningen?

Undrar hur det skulle bli om man frågade efter värden som tillförs i och med invandringen, typ - Tillförs Sverige positiva värden av invandring? Mycket, lagom, lite. Och så skulle det ge upphov till dialog om vad vi menar med värden.

Nu är jag lite aggressivt på hugget och tycker att SVT har ett ansvar för de processer de drar igång med att genomföra den här undersökningen, den bidrar till ökad främlingsfientlighet. SVT behöver tänka igenom det faktum som ligger i att som man frågar får man svar. Och att man får mer av det man intresserar sig för.

Podlyssnandet skänker mig grubblor. Det senaste dygnets grubblor kan sammanfattas i drymlar och drev.

Jag har lyssnat på program om nasisträttegångarna i Göteborg på 80-talet och om jakten Mihajlo Mihajlovic, Anna Linds mördare. De var drymlare. Unga frustrerade män som projicerade sin frustration på vissa riktade företeelser i samhället.

Nasisterna var böghatare och allmänt mot alla som hade erinringar på deras framfart. Mihajlo hatade politiker. Drymleriet består i att de är skoningslöst våldsamma, oftast i rusets inverkan, och att de inte står för sina handlingar efteråt. Blånekare och lögnhalsar. Riktiga ynkryggar.

Mihajlo ljög om psykisk sjukdom. Han fick debatten att vändas mot samhällets bristande satsning på psykvården så att han snarast blev ett offer. Jag gick på det själv. Långt senare har han berättat att han ljög. Han hörde inga inre röster som sade åt honom att mörda. Däremot hade han droger i sig när han stack kniven i Anna, som råkade dyka upp som en perfekt måltavla för sitt politikerhat.

Göteborgsnasisterna var så galna att de blev besvärande för partiledningen. Två partikamrater sändes till Göteborg för att få rättning i leden. I stället kom de att, på fyllan, medverka i ett mordbrandsförsök.

Min hjärna klumpar ihop drymmelskapet. Idag finns också drymlar. Dessutom i alla åldrar. Ofta män som skyller sina tillkortakommanden i ett samhälle i omvandling på invandrare, muslimer, bögar, etc. När drymlarna förlorar sin makt skyller de på andra, oskyldiga och tar sig rätten att ha ett eget rättssystem. Riktigt lågt är det när de ger sig på svaga och utsatta.

Jag har verkligen svårt för ljusskygg verksamhet och att folk inte står för sina handlingar.

Om drev berättade Gudrun Schyman. Hon beskrev det som en buffeljord. Man ser den i horisonten, man ser den komma närmare och närmare. Och man kan inte göra nånting. Man blir helt enkelt påsprungen och det gör ont, ont, ont. En annan metafor är sunami. Man ser den komma och man kan inte göra något.

 

Drev-effekten har helt andra kvaliteter är drymlarna. Det är ett samhällsfenomen, som jag inte heller gillar. För att inte bli en medskapare i drevet rekommenderar jag mig själv en källkritisk och allmänt skeptisk hållning. Och att söka efter olika perspektiv, olika röster, på det som drevet handlar om. 

 

Tyvärr ser jag också att jag, med min nuvarande frustration, har behov att förfasa mig över något utanför mig själv. Det är inte för inte som jag just nu grubblar över drymlar och drev. Noterar också att det är starka krafter jag ger mig på i min frustrerade projektion. Det säger mig att frustrationen har rejäla mått. Och det ska jag verkligen inte skylla på vare sig drymlarna eller dreven. Det får jag ta itu med på annat sätt.

Höll på att missa det. Sista april firade min nuvarande blogg 2 år.

 

Min förra blogg kontext punkt blogg punkt se där jag valde att skriva anonymt, för jag ville inte vara sökbar med min dåvarande sjukdomsbild. Den startade jag den 5 maj 2007 och skrev aktivt på den i 5 år. Därmed firar jag totalt 7-år som bloggare. Och 5-årsjubilerar. Och 2-års.

 

Jag är en 5-2-bloggare just nu i dessa dagar. Det är min diet.

I förmiddags såg jag ett jättefint inslag på Efter tio med Malou von Sivers. Hon har bjudit in politiker att prata ideologi och idag fanns sossarnas Stefan Löfven på plats. Fredrik Reinfeldt har fått inbjudan men har tackat nej till att komma.

Det blev ett rysligt intressant program. Jag som inte brukar stå ut med det politiska käbblet hade stora öron. Inte för att jag håller med alla gånger utan för att det ideologiska samtalet var så intressant. Stefan fick tid på sig att förklara den ideologiska grunden till varför de tycker och vill på det ena eller det andra sättet. Han satte också ord på vilka ideologiska skillnader och drivkrafter han själv tycker att moderaterna och sossarna har.

 

Respektfullt, faktiskt. Och jag kan livligt föreställa mig att Fredrik Reinfeldt skulle ha invändningar. Synd Fredrik att du inte hänger på.

Jag får mina fantasier om varför han tackar nej. Jag tror han tycker att Malous program är för ointressant för honom, att Malou är för oviktig, att det hon tar upp är för lättviktigt. Det finns omedvetet genustänk i bilden. Tror jag.

Jag är lite på genushugget nuförtiden. Tänker att min arbetslöshet bl a har genusförtecken. Käringar i min ålder är inte nåt att räkna med. Åldrande män är att räkna med, men inte åldrande kvinnor.
Jag önskar jag kunde ge igen och visa hur fel ”de” har.

 

- För fel, det har de. Och vilka krafter samhället går miste om med det feltänket!