Bentes blogg

Jag bor i ett fint hus. Inte bara en fin lägenhet med bra läge i lummig park ganska nära Stockholms centralare delar. Min lägenhet har med andra ord ett fint yttre.

Nu vet jag också att mitt hus även har fina underkläder. Det har jag fått veta av den hantverkare, som hjälper mig med diverse praktiska saker i lägenheten. Hos mig borrar han och drar elektriskt och sånt och han kan huset utan och innan.

Redan i mitten på 80-talet installerades bergvärme. Det skedde på initiativ av en nu avliden boende i huset, som drev bergvärmeföretag. Han var tidigt ute med den teknologin, helt enkelt. Senare kom vågen då fjärrvärme installerades i hyreshus och bostadsrättsföreningar runt om i landet. Eller maffiavärme, som min hantverkare kallar det. Fjärrvärmeföretagen erbjöd bostadsrättsföreningarna fjärrvärme till ett visst fördelaktigt elpris och dessutom att gratis demontera och forsla bort oljepannor, plombera och på alla sätt och vis sopa bort spåren och snygga till efter oljepannans existens. Himla behändigt. Men vad de inte tänkte på var att den tekniska infrastrukturen, som möjliggjorde flexibla energiförsörjningslösningar, därmed slogs sönder och samman. Efter ett tag höjdes elpriserna.

Så icke i mitt hus. Här installerades inte fjärrvärme, trots att ledningar drogs fram till, men inte in i, huset. Här hade man sin väl fungerande bergvärme, som under de kalla månaderna kompletterades med oljebränning. Den tekniska infrastrukturen finns kvar, den som gör att man flexibelt kan välja energislag. T ex skulle vi kunna ha solpaneler på taket.

Mitt hus har rostfritt plåttak som håller mycket längre än andra plåttak. Det har inte de andra kringliggande syskon-husen.

I mitt hus används mobil sopsug. Det innebär att jag slänger mina hushållssopor i ett sopnedkast bara någon meter från min lägenhetsdörr. Vid gatan finns en soptunna. Eller det ser ut som en soptunna som står inom ett trästaket, sånt som soptunnor brukar kunna stå i. Men det är inte en soptunna. Det är hit som sopsugbilen kommer och stoppar sin snabel in i ”soptunnan” och suger upp soporna från byggnadens inre. Himla behändigt. Luktar inte illa. Grannhusen har såna där illaluktande sopbulor utefter gatan.

Allt det här och förmodligen en lång rad andra fiffigheter gör att min förening har anmärkningsvärt låg månadsavgift. Därmed tycker jag själv att jag bor i ett fiiint hus. 

Förra helgen var jag i Karlstad hos Ola-familjen. Då fick jag av Cissi tips om en gratis hemsida vid namn Google Site. Hade inte hört talas om den, faktiskt. Den kommer liksom inte upp då man jämför gratis hemsidor.

Google site verkar vara skapat för projektgrupper men lämpar sig mycket väl för ensamföretagare. Vid närmare betraktande har den alla funktioner som jag vill ha på en hemsida, utvecklade och klara, bara att ta sig an och använda. Jag behöver inte uppfinna hjulet. Kan använda mig av olika tillgängligheter, t ex ha kurser där kursdeltagarna har sin egen tillgänglighet, mobilanpassning, jag kan tom redigera sidan från mobilen, jag kan blogga, troligen sälja något via hemsidan, lägga dit presentationer, filmer och poddar och you name it. Det mesta är gratis, men om jag vill koppla sidan till en egen domän så kostar det en slant, och den slanten är högst överkomlig. Ca 500:- om året.

 

Borta är planerna på att göra hemsidan i Drupal 8. Det var för krångligt. 

Nu har jag skapat en hemsida på prov och vet så pass mycket som att detta får bli min nya melodi. Det var relativt enkelt att komma igång. Jag presenterar mig som konsult som ger ledarstöd och privatperson som sysslar visar krativa projekt. Vissa av dem lägger jag ut ofärdiga med möjligheten att få återkoppling. 

Den nya hemsidan kommer att hittas på min gamla domän, så småningom. Jag samlar mitt gamla jag och mitt nya jag under en hatt och sidan blir mitt nya digitala skyltfönster.

Det innebär att jag kommer att blogga där i fortsättningen. Den här bloggen blir kanske inte den sista här, men snudd på.

Det finns många grubblor i mig. Förutom dem kring bokens markandsföring, se förra bloggen, så pågår grubblor hur och med vad jag ska presentera mig digitalt i framtiden. 

 

I helgen var jag i Karlstad hos Olafamiljen och fick av Cissi tips om ett hemsidesverktyg jag inte kände till. Google sites. Nu testar jag det och det tycks mig som att tidigare planer på Drupal 8 bleknar bort. Google sites har alla funktioner jag vill ha och fler därtill. T ex olika tillgänglighetsnivåer, användargrupper, interaktivitet, med eller utan kommentarsfält, blogg, bokförsäljning över nätet, koppling till min befintliga domän (kursiv funktion kräver G Suite som kostar en årlig inte alltför stor slant), etc.

 

Men det är mödosamt att lära sig själv och just nu undrar jag hur i fridens dar jag gör min provsida mobilvänlig. Löser jag det så dröjer det inte länge förrän jag kan presentera mig med mina nuvarande verksamheter.

Jag grubblar en del på vad som är en bra story värd att berättas för en allmänhet. Alltså på marknadsföring i allmänhet och vår Boken om KIM i synnerhet. För att vara ärlig, jag har närmast stångat mig blodig.

Efter ett antal kringelikrokar landade vi i pressmeddelandets rubrik "Boken om KIM – en praktisk och rolig bok om utveckling av verksamheter och grupper". Ja, alltså, jag förstår att det inte får garvade journalister att höja på ögonbrynen, men det blev i alla fall en kort kärnfull och ärlig rubrik. Vi bjöd in till mediaträff i förra veckan och skickade inbjudan till några hundra personer och eller redaktioner.

Alltmedan jag grubblar över en bra story drar jag mig till minnes följande.

För många år sedan, jag minns inte när, hörde jag på TV-nyheterna om en ny bok om ledarskap. Vässade öronen lite surt. Det ges ju ut mängder med böcker om ledarskap så varför skulle just den här hamna på TVs bästa sändningstid? Jag var sur ända tills jag hörde storyn.

 

Boken var skriven av en man som satt som spärrvakt på Trångsunds T-banestation. Det ganska urtråkiga jobbet gav honom gott om utrymme att tänka stora tankar om ledarskap och samhällsutveckling.

Måste erkänna att jag blev så pass intresserad att jag köpte boken. Den heter Den vise Vdn och är skriven av Karl-Erik Edris. Ja, jodå, den var intressant. Handlade om en vd som tog in på ett kloster där man skulle vara tyst och hitta sig själv. Fullkomligt tyst, förutom en stunds dagliga samtal med en munk. Det var besvärande för Vdn som var oumbärlig med många järn i elden. Man får följa hans frustration och de insikter han får i sin tystnad och av samtalen med munken.

Nog om innehållet i just den boken. Det jag vill komma åt är storyn eller nyhetsvärdet. Vad jag vet har Karl-Erik Edris ett förflutet inom akademin, han har alltså kvalificerat fackkunnande, men om det berättades inget under nyhetssändningen. Inte heller berättades om bokens innehåll. Det var spärrvakten som skrev en ledarskapsbok, som var grejen. Den storyn väckte mig. Alltså en story som inte handlade om boken i sig utan om den udda tillkomsten.

Därmed inställer sig frågan - Har jag eller vi en intressant story runtikring vår bok att komma med? Nåt som går att berätta och som gärna återberättas av andra. Jag är tex en personlig assistent som skrivit en bok om organisation och ledarskap. Dessutom är boken delvis skriven under våra rehabvistelser i Spanien. Kan det vara nåt? Men nej, inte går det att göra reportage från mitt ibland urtråkiga jobb där jag har gott om tid att tänka stora tankar. Jag har tystnadsplikt och får inte utelämna min brukare. Och inte vill jag det heller.

Nu ska ni få höra på story

Kanske håller den inte måttet för bästa sändningstid på TV, men en story är det likväl.

Vi kallade till ju till mediaträff i förra veckan. Inbjudna var Radio, TV, dags- och facktidningar. Mitt åtagande var att ladda upp med böcker och att också ta med några exemplar av vår tidigare Bok om mentorskap. Kollegan skulle ta några utskrifter av en artikel om boken och en intervju. Jodå, jag kom med dramaten-vagnen full av böcker och bokställ. Jag hade slängt ner en obruten bokförpackning för säkerhets skull och nu när jag kom till caféet sprättade jag paketet med böcker.

- Skrik! Det är inte sant, fel böcker!

Inte en enda bok fanns på plats. Varken kollegan eller jag hade några lösa exemplar med oss. Det var bara helt boktomt och media skulle komma om sisådär 10 minuter. Vi hade inget att visa.

Efter några mikrosekunders övervägande slängde jag mig iväg hem, T till Fridhemsplan, T till Solna C och Buss till Framnäsbacken, hållplatsen nära mig. Vid busstorget i centrum träffade jag på dotter Tuva i nyinköpt turkos dunjacka som hon nyligen fått av mig och barnbarnen Signe och Hedda som var på väg till dagmamman. Vi åkte tillsammans till Framnäsbacken och gick därefter åt var vårt håll.

 

Själv rusade jag hem och rafsade åt mig några böcker och tog samma väg tillbaka. På håll såg jag turkosa Tuva stå och vänta på bussen tillbaka. Jag såg en buss komma och sprang, men jag hann inte ta den.

Ganska strax därpå kom ännu en buss. Ej i trafik stod det på den. En man försökte lifta med den och den stannade faktiskt. Men det visade sig vara för rött ljus. Jag fick syn på Signe och Hedda som stod intill en transformatorstation tillsammans med dagmamman. Antar att de väntade på fler barn för att tillsammans gå till en lekpark. Jag slängde slängkyssar till dem och fick några tillbaks.

 

Mannen och jag växlade några ord om att det nästan lyckades honom att stoppa en buss märkt Ej i trafik. Efter ytterligare en stund kom en buss i trafik. Medan vi klev på kommenterade mannen mina slängkyssar. - Du är så go med barnen, du kommer att få flerfalt tillbaka, sa han. Jag höll med. - De är mina barnbarn.

Vi satte oss på olika platser i bussen men möttes faktiskt i rulltrappen ner till T-tågen. Jag hade både fort i kroppen och spring i benen och ropade - Hej igen, då jag fick syn på honom i rulltrappan. Han kommenterade mitt jäktande och jag bad svettdrypande att få förklara min stress. Så kom det sig att vi fortsatte samtalet.

 

När han hörde om mitt oförlåtliga misstag att ta fel böcker till mediaträffen frågade han om jag ville ha en kram. – Ja, tack. Så jag fick en kram där i rulltrappan.

- Sa du bok om organisation och ledarskap?, sa han sen, det låter intressant, berätta mer.

På vägen ner i underjorden och i väntan på tåget fick han en bok och vi utvecklade minimalt med kontaktuppgifter med varandra med häng på fortsatt kontakt. Han presenterade sig som en intuitiv person, uppfinnare med jobb inom en av våra riktigt stora företag som just nu är inne i en dynamisk omstrukturalisering. I Fridhemsplan skildes vi åt.

Jag kom fram till caféet nästan en timme senare och där satt kollegan med en kopp kaffe och utan att ha träffat en enda mediaperson. Alltså, det kom ingen. Det är väl sånt som kallas tur i oturen.

Senare samma dag fick jag sms från Mannen. Han ville KÖPA boken. Idag hörde han av sig igen. Efter att ha ögnat större delen av boken vill han nu träffas och föra dialog om hur man mer konkret kan jobba…