Bentes blogg

Igår utflyktade vi med min lille bil. Max och Mimmi skulle lämna tillbaka en nyckel i Studiegången, studentbostäder i Kålltorp. Vi bilade dit i blekt solig kyla. Fortsatte därefter till Gunnebo slott. Promenerade lite. Lärde att Gunnebo är en fd sommarstuga förlagd till lantlig idyll för nån handelsmagnat på 1700-talet. Jag lärde mig ännu en sak. Nu är det fan ta mig dags att jag gör nåt åt min förbannade hosta. Efter helgerna så...

 

Det passade utmärkt att inta lunch där. Gott gott. Vackert. Mysigt. Sen lämnade jag av dem vid Korsvägen så de själva kunde gå på Universeum några timmar. Själv for jag hem att vila luftrören. 

 

Klockan halv sju på kvällen åkte de. Max tog med sig min subwoofer, som vi nu dömt ut som onödig för mig. Skönt. 

 

Nu, idag gör jag ett omtag. Jobbar lite. Tvättar. Gör mig beredd att åka till Karlstad för att träffa både vänner och anhöriga. I morgon bär det av. Då inleds andra halvlek av jul-nyårsledigheten. 

 

Sen får det verkligen bli omtag. 

Nu var det nära att jag tappade modet igen. Men, nej, så enkelt ska "dom" inte lyckas med det.

Dom, det är det där anonyma folket bakom den där förenklande tekniken. Under julen fixade Leo så att jag skulle kunna börja använda Sonos och Zappa. Vi använde de nya möjligheterna för att lyssna på all julmusik, från Spotify, till min nya högtalare. Smäktande, vackert och reklamfritt.

Sen for dom, Leo och gänget. Och Max och Mimmi kom. Jag skulle bjuda dem på ljuv julmusik på samma enkla sätt som under julen. Och här kommer det berömda "men"-et.

Det funkade inte.

Som vanligt tror jag att det är jag som gjort något fel. Samtal med Tuva, som inte kunde lotsa mig till lösning. Samtal med Teliabutikernas telefontjänst, som lotsade mig till .... nånstans och där fick jag prata med en man vars namn jag inte uppfattade. (Nu vet jag att han heter Ronny).

Det visade sig att det inte var mitt fel. Sedan FaceBook köpte halva Spotify

(- Jasså!) så strular det för Telias Spotify-kunder. Så fort FaceBook gör nån förändring så strular det för såna som mig. Ronny sa att vi skulle släcka ner mitt Spotifykonto, vänta två timmar och därefter öppna det igen. Han skulle ringa upp mig så skulle vi fixa det tillsammans.

Sen gick timmarna. Bortemot fem timmar senare ringde jag upp igen. Och det är inte det allra enklaste heller. Jag ringer ett nummer, sitter i kö för att få framföra ärendet, lotsas vidare till en ny kö, som ...

Jag hamnade hos Mergas. Nej, det går inte på två timmar. Jag måste vänta till nästa dag. Skicka ett sms till 4466 och ange Spotify, så får jag en länk med instruktioner att följa. - Jaha.

Efter en kort stund ringde Ronny och ursäktade sig att det dröjde så länge. Men nu skulle mitt Spotify Premium fixas på momangen. Och det gjorde han. Nu har jag loggat in och... DET FUNKAR. Jag fick vidare veta att numera måste man vara FaceBook-registrerad för att kunna skaffa Spotify. FaceBook lägger ut sitt garn... Nåväl. Nu funker det och jag kan lyssna på reklamfri julmusik.

 

Men...

Nu har Max och Mimmi kommit hem alldeles mätta och utsjasade från mellandagsrean. De orkar inte höra nån skön julmusik.

Nu är det omtag som gäller.

Båda julgängen har åkt sin väg och känslan är, trots sjukligheten, att det var mysigt. Ett efterjulgäng har kommit. Max och Mimmi anlände igår. De kom med bävan för hälsorisken i mitt hus. Jag hade städat och putsat avlopp, spritat och fejat. Vi bestämde att vi går ut och äter, så vi slipper mina fingrar i maten.

De allra närmsta restautrangerna var stängda så vi gick till Clarion Post Hotel och hängde på låset 16.55 när restaurangen öppnade klockan 17. Och vi hade turen att få oss ett bord, om vi inte satt så länge.

Det var väldigt gott. Jag åt en fläsksida med hummer och diverse tillbehör. Och till det en lokalt bryggd öl, Dogger, med lite blommig karaktär. Max och Mimmi åt en mör stek med frittes. Det möraste kött hon någonsin ätit. Mimmi tog en cola och Max en Dogger.

För att krydda colan lite hällde hon i en liten slurk Dogger. Och vips förvandlades colan till en hel blombukett. En magisk transformation, det var de båda eniga om, de som provade.

Därefter vandrade vi vidare in och skådade julpyntet i stan och avslutade med en kaffe och chokladtryffel på ett lugnare fik.

Därmed kan vi alla tre pricka för Clarion Post Hotel restaurangen - check. Med upplevelsen av en hel blombukett i en simpel cola.

Nu är det julaftons morgon. Vi spelar stillsam julmusik med tända ljus medan det ljusnar. Småttingarna poar på och är på allmänt gott julhumör.

Men det finns ett "men".

Det har varit en närmast komist bedrövlig jul. Jag var mer eller mindre sängliggande i förrgår. Sov mest. Gunnel kände av en växande knöl på kinden, så hon skjutsades omkring av Kattis, som aldrig kört i Göteborg förr, till diverse vårdinrättningar för att få utklarat vad det var. Efter läkarbesök på två olika ställen och ett besök till akutöppet apotek kunde vi alla lugna oss med att det var en spottkörtelinflammation som kan behandlas med antibiotika.

 

Det var sen eftermiddag när vi kommit så långt. Jag var alltså utslagen och Gunnel behandlades. Kattis hade lyckats peta in sin egen ögonlins längre bak i ögat och fick inte ut den. Där låg den och skavde. Timmarna gick. Mot kvällningen lyckades Leo hjälpa henne få ut den. De fick några timmars mys med bastuumgänge den kvällen.

Den natten var småtjejerna - hur ska jag uttrycka det - skrikigare och diaréigare än tidigare, och den natten blev Gunnel magsjuk. Hon låg på sitt hotell och hade sånt för sig som man har då man är magsjuk. Framemot dagen fick hon sällis av Lova, som även hon tillhörde de magsjukas skara. Själv var jag hyfsat bra den dan. Det var igår.

Småttingarna fortsätter att marinera sig i diarréer. Jag är sämre igen. Stockholmsgänget åkte enligt tidagare plan i morse men lämnade Lova kvar - hon var för sjuk för att klara bilresan.

Il Divo sjunger sina allra vackraste ljullåtar och stearinljusen ger sitt milda sken över idyllen. Det är jul och det är kul, men...

Barnen var ju inte riktigt krya i sina magar innan avresan till Göteborg. Jag har varit god mormor och torkat mängder med rinnande bajs, både dag och natt.

 

Det har straffat sig. Nu är jag magsjuk.

 

- Suck.

Nu har dom kommit, tvillingfamiljen. Nu ere hålligång i luckan. Två självgående ettåringar i en liten lägenhet sätter fart, kan jag säga. Dessutom blir det en hel del mer disk efter 6 personer än efter en.

På kvällen igår praktiserade vi kinesisk diskpoker. Det är ett begrepp som kan behöva förklaras. Det är en blandning av kinesisk poker och disk.

Det går till så här.
Man har en stor otrevlig disk som ska tas om hand och man har en kortlek. Gänget sätter sig att spela (kinesisk) poker. Förloraren ställer sig att diska. De andra fortsätter att spela tills en ny förlorare lommar iväg och byter plats med den som just diskat. Så håller man på tills åtminstone disken är avklarad. Är disken väldigt stor och gänget också stort är det bra att ha två i ett disklag samtidigt. Men principen är densamma.

 

Det kinesiska får jag förklara en annan dag, för John Blund har varit och slagit till mig i ögona.

 

Ett dygn senare:

Kinesisk poker

 

Dela ut 13 kort till de spelande, som kan vara max 4 till antalet. Är man fler får man spela vanlig poker.

Sordera korten så att du bygger två bra pokerhänder och tre bra kort. Två kortbyten får ske med max tre kort per gång. Nu skall du sortera så att du får två pokerhänder där den bästa handen (= ger mest poäng enligt traditionell pokerberäkning) ligger först, därefter den näst bästa handen och sist de tre korten.

 

Spelarna visar först sin bästa hand och utser vinnare som får ett poäng för att ha gjort bästa handen. Därefter visar de sin nästa hand och delar ut poäng för den. Sist visas de tre korten, som också ger poäng för att vara bäst.

Lägsta poäng/kort går ut och diskar.

 

Det här är en trevlig variant av poker som jag lärt av Max i Västerås.

Jag bor i händelsernas centrum. I orkanens lugna öga, skulle man kunna säga. Jag märker inget av oroligheterna utom att det rapporteras flitigt i media. 

 

Det pågår nån sorts upplopp bland ungdomar här i centrala Göteborg. Plusgymnasiet, utanför vilken upploppen pågick igår, ligger bara några hundra meter bort från min bostad åt ena hållet och polisens högkvarter några få hundra meter åt det andra hållet.

 

Det tycks mig att bränslet till upploppen har flera vedslag.

 

Dels finns en upprördhet över att tjejer kränkts sexistiskt på Instagram och Facebook. Någon har lagt upp en plats där tjejer hängs ut, med bild och kränkande tillmälen. En tjej på Plusgymnasiet misstänks vara upphovet och hon dementerar och säger att hon är falskt anklagad. Men mobben ville ta itu med henne.

 

Vidare verkar det finnas en förtjusning över att det hettar till, oavsett om vad. Det var lugnt inne på skolan. Det var utanför "det hände". Tillresta ungdomar kom från andra skolor bara för att mucka eller för att se hur det muckas. Mellan ungdomar. Med Polisen.

 

Skolan håller stängt idag efter råd från Polisen, som säger att det ordnats flera Face-book-grupper som uppmanar till samling...

 

Det här är möjligt tack vare den snabba informationstekniken som finns. Med uppkopplade mobiler kan folk mobilisera och mobiliseras på några få minuter. Om det finns en tändande gnista. Och det fanns det alltså här. 

 

Kränkningar på nätet är inte nytt. Nätet är inte nytt. Men det var nånting i det som hände igår, som var en täntande gnista. Och detta nånting är väl, som oftast, inte en enskild isolerad händelse, utan rad händelser som tillsammans utlöser en folksamling att bli en mobb. Jag är nyfiken att förstå mekanismerna. 

 

Kränkningar. Olika värderingar runt sexualitet. Olika kvinnosyn. Alltså olika grundläggande värderingar.

Ungdomlig frustration. Kanske över den pågående lågkonjunkturen med massor av uppsägningar i regionen. 

?????

 

Det är inte så lätt att förstå sin samtid, inte ens när den pågår alldeles om knuten. I händelsernas centrum.

 

Jag har pratat (skajpat) med julfirarna, som packar för fullt och kommer till mig ikväll. De var mer insatta än jag om HÄNDELSERNA. 

 

En tjej la upp ett konto och bjöd in kompisar att delta anonymt och att kränka andra anonymt, dvs att lägga ut orrar (sexistiska påståenden avsedda att kränka). Det kom in massor. Efteråt redigerade hon uppgifterna och namngav både de kränkta och kränkarna. Det väckte enorma reaktioner. Några av de kränkta blev dessutom blockade och kunde inte läsa om sig själva. Alltså ett samelsurium av skvaller och baktaleri, av lurendrjeri och mobbingbeteende. 

 

Hoppas att det här ger upphov till en viktig diskussion om hur man beter sig människor emellan. I real eller på nätet.

 

I mig händer det att jag minns min tonårstid. Det fanns mobbing då med. Det fanns enstaka tjejer som samlade kompisar att snacka skit om andra. Det tycks mig som en sorts maktexperiment. Vara inne, stänga ute.  Jag får såna tankar nu när det här händer. Experimenterandet får bara sån spridning och såna proportioner med dagens kommunikationsteknologi.

Igår fick jag den hantverkshjälp jag bett om genom HSB.

 

Nu är två tavlor och en liten spegel uppsatta och dessutom min väggskulptur. Det läcker inte längre ur kranarna i duschrummet. Jag har ytterligare en brandvarnare uppsatt och bokhyllan i sovrummet är barnsäkrad. 

 

Jag är rustad. Lite städning och släng av återvinningsprylar och skräp, så. Nu kan dom få komma, julfirarna. Och om allt går enligt planerna så kommer dom i kväll. (Om inte de blivit än mer magsjuka, förstås.)

 

- Iiiiiiii. 

Min nygamla tvättmaskin tömde sig inte då jag tvättade min tredje tvätt och jag ringde företaget som levererade den i fredags. Dom skickade skickade en reparatör, min vän serben, att byta ut den. Nu har jag en Bosch, en 7 kilos maskin, med diverse finesser som jag ska lära mig.

 

Reparatören var min nya vän serben och han kom igår. Den här gången hade han sin tonårige son med sig. Anade jag inte en viss stolthet där? Sonen har varit i Sverige i 4 månader och pratade mycket bättre svenska än pappan, som varit här två år.

Vi konstaterade att det är bättre att umgås med klasskamrater än med tvättmaskiner, om man ska lära sig svenska. Jag rekommenderade sonen att prata svenska med pappan. Åtminstone 5 minuter om dagen.

 

Konstaterar att jag har ett självpåtaget uppdrag att verka för SFI, svenska för invandrare.

Det är högkonjunktur. Ja, jag menar verkligen det. Allt är ju relativt och beror på vem som tittar, på vad och vilket sammanhanget är.

Just nu är det jag som tycker, jag som tittar (på TV) och sammanhanget är en föreläsning om den genetiska revolutionen (repris från 9/12). Föreläsningen ingår i ett nytt "Nobel-grepp" - Nobel week dialogue - som vill vara  brygga mellan olika intressen, forskning, samhälle, entreprenörskap etc.

 

Så här i Nobelpristider är det högsäsong för kloka snillen som förmedlar sånt de kommit fram till under – oftast – ett helt liv av studier i hängivna forskarlag. Just nu blir jag alldeles hög av en snubbe, Eric Lander, som berättar om den genetiska revolutionen under 1900-talet. Rubriken på hans föreläsning är Fem varv i dubbelhelixen. Han gör det med en energi som får mig rosig om kinderna. Kolla själv, han börjar några minuter in i programmet.

Fan va häftigt det är med kunskap, med letandet efter ny kunskap. Det är också häftigt att det i december är kunskapens högkonjunktur. 

 

Han avslutar med reflektion över framtiden och behovet av att göra nuvarande fragmentariska kunskap mer heltäckande och komplett. Naturligtvis kommer han in på kunskapens tillgänglighet. Ska den göras öppen och delbar eller ska vi stänga in den bakom staket och vad får det för koncekvenser? 

Fan ta mej. Hur gaggig får man bli egentligen?

Här går jag och hostar. Och hostar och hostar och hostar. Ja, det är de vanliga sviterna efter en flunsa. Jag brukar få ner nåt skit i luftrören och lungorna och detta något brukar bosätta sig där. Ett längre tag.  I hög ålder har jag lärt mig att det underlättar med astmamedicin. 

Nu har jag gått och längtat efter astmamedicinen. Men var ligger den? Fick jag med mig nån i flytten? Det skulle vara så skönt att ha, när det liksom nyper där nere i lungan nånstans och jag nästan vill kvävas. Och kräkas. Ja, inte bara nästan, förresten.

Ja, så har jag gått och tänkt, medan jag hostat och hostat. Å så har jag tänkt att jag liksom inte ids ringa nån jourcentral, komma på undersökning efter att ha suttit 6 timmar i kö. Därför har jag bara fortsatt att hosta. Av det blir jag så här på kvällskvisten ganska slak.

Det var då sjutton också. Jag började för mitt inre minnas hur de såg ut, de där förpackningarna med Bricanyl och Pulmicort (ungefärliga namn). De ser till formen ut som en såndär Mum rollon som man har under armarna.

Jag satt på toaletten och hostade och drömde mig bort i längtan efter Bricanyl och så låter jag ögonen gå uppåt längsmed kakelväggen och där, på en krok, hänger min nessesär. (Till mitt försvar vill jag bara säga att jag använder den mycket sällan.)

!

Kanske skulle jag kolla i den? För säkerhets skull.

Ja du förstår väl. I den låg de båda. Och jag inhalerade med omedelbar effekt. Så himla skönt att kunna andas lättsamt och relativt hostbefriat.

Har haft en vecka då jag mest bara varit kontorsråtta som fixat med ekonomi-administration på längden och tvären. Sånt som jag normalt skjuter upp i det längsta. Nu ligger jag flera steg i förväg inför årsbokslut.

Laddar för att kunna betala av en rejäl bit av topplånet och då kom ett lägligt besked att min vilande firma skall få tillbaka en rejäl slant i skatt. Det skulle vara himla skönt att kunna sänka månadskostnaden för boendet nu när jag går in i osäkrare tider vad inkomster anbelangar.

 

Parallellt med detta "arbete" - ja jag har svårt att se detta som arbete, men det är det ju - pysslar jag med min årskrönika. Det är ett mysigt pyssel när jag inte är i tidsnöd. Vilket jag alltså inte är.

 

Julkrönikan adresseras, julmusiken ljuder och en och annan måltid intas.

 

Går också och tittar på mitt hem med ögon som vet att det snart kommer två frigående ettåringar som... Ja det kan du kan nog räkna ut själv. Allt under enåtjugo är i direkt fara. Eller. Allt under enåtjugo är en direkt fara. Var ska jag göra av allt? Knivar, köksprylar, kastruller, verktyg, böcker, kontorsprylar, värdepapper, hårschampo, diverse taolettgrejer, toaborsten (mums), toapappersrullar, skor, nycklar, sygrejer, ... Inte en enda låda, inte ett enda skåp är barnsäkrat.

 

Dagens rapport är att Hedda kräkts i natt. Bara att avvakta händelseutvecklingen. En magsjuk tvillingfamilj ska absolut hålla sig i närheten av den sjukvård som känner till de där små damerna. Håller tummarna för att jag verkligen får anledning att barnsäkra mitt hem.

 

Vid närmare eftertanke varvar jag inte bara ner. Jag varvar också upp. Med ett frågetecken vidhäftat upplevelsen.

Under de här dagarna som konvalescent har jag inte gjort många knop. Närmare bestämt ingen. Utom i ett avseende.

Min tvättmaskin har börjat krångla. Det gick inte att öppna luckan efter en tvätt och efter ett tag visade det sig att den inte tömt vattnet som den brukar. Jag plockade fram mina gamla tvättmaskinägarkunskaper och tömde maskinen nedtill. Sen kunde jag centrifugera, om än knappt, och därefter öppna luckan och hänga tvätten på tork. 

Ungefär så långt kom jag innan jag åkte iväg som Florence Nightingale till sjuka tvillingfamijen i Stockholm.

När jag kom hem igen hade mitt problem faktiskt inte försvunnit. Samma sak hände med ännu en tvätt. Dessutom visste jag inte om det var tvättmedelsbemängt vatten som var kvar i maskinen eller om det bara var sköljvatten som skulle ut på någe vis. Samma tömningsmetod som förra gången.

När vattenåarna på golvet väl börjat torka in tyckte jag mig se ett vitt pulver i strimmor blandat med rött ludd. Drog slutsatsen att plaggen som hängde på tork var fulla med tvättmedel.

Å så tog flunsan ett hårdare järngrepp om mig och tvingade ner mig till soffläge.

Skam den som ger sig. Det går ju att surfa och hämta information från sofflocket. Det går riktigt bra dessutom. Så kom det sig att jag hittade en vitvaruaffär vid Odinsplatsen. Edwins vitvaror, återvinning och service. Jag har nog sett vitvarorna i skyltfönstret på den tiden då jag väntade att bli upphämtad av nån jobbarkompis. Odinsplatsen var ett bra upphämtningsställe.

 

Jag ringde dit på fredag eftermiddag. En man med stark brytning svarade. Vi var kärnfullt korthuggna i vår konversation och jag bestämde på liggande fot att helt enkelt byta maskin. En begagnad får duga som ny. Efter stängningsdags kl 18 samma dag (!) skulle det komma hantverkare och installera den nya maskinen och ta med sig min gamla. Och jag skulle ha kontanter att betala med mot utfört arbete och en garantisedel/kvitto. Jo då. De kunde kolla det där med diskmaskinen också.

 

Det kändes overkligt att i en storstad hamna nånstans så nära med sån service. Som på bonnalandet.

 

Bortemot 19 kom två gubbar med en nästan likadan maskin som den som skulle bytas ut. De talade lite eller ingen svenska alls. Riktigt skruttiga var de.

 

Det gick snabbt att sätta dit den nya maskinen. Det var dags för koll av diskmaskinen, om den kunde installeras över huvud taget. Den stod i källaren och jag hade i mitt febriga tillstånd valt bort att bära upp den.

 

Jo visst. Jag fick den ene mannen att följa med mig till källaren att hämta diskmaskinen. I hissen ner fick jag veta att han var från Serbien, att han mest bara jobbar och liksom inte har tid lära sig svenska, att han varit här i två år.

 

Jag proteseterade. Sa att det inte finns några genvägar - det är bara att träna och träna och träna att prata svenska. Och att det är bra att kunna prata språket där man lever och bor. (Hur mycket Kajsa kavat/Bente beskäftig får man vara?). Han mumlade mest.

 

Jag pratade på, långsamt och tydligt, om min diskmaskin, att han fick bära den, att jag låser förrådet efter honom, att hissen ligger tio meter bort, vart tog kompisen vägen?, att han får undersöka själv om diskmaskinen kan anslutas i mitt kök, osv.

 

Det kunde den inte, kom vi fram till. Svetten lackade på honom och han bad att få prata engelska medan vi pratade kopplingar och dragningar. Jag tror att det var jobbigare med språket än med diskmaskinens tyngd.

 

Jag fick honom att ta med sig diskmaskinen också. Vi hade lite kul med att uttrycka "Ha en bra helg" och "God jul" och sånt.

 

Ja, han hade det inte så lätt för sig, som jag sa. Och jag var tjurig och ville verkligen höra vad han sa och rätta till de allra mest obegripliga grodorna. Å så började vi närma oss utgången och ett farväl.

 

Då tackade han mig. 

 

- Hallå, omvända världen. Det är jag som ska tacka för att han kommer och byter ut en tvättmaskin en fredag kväll då vanligt folk gjort kväll för länge sen. Samma dag som jag ringde om hjälp.

 

Jag undrade naturligtvis vad han tackade mig för. Jo, han tackade mig för att jag hade PRATAT med honom. (Det är ju så man kan gråta.)

Nu är det klart. Tuva har beviljats ledigt de där två dagarna runt jul som möjliggör julfirande i Göteborg.

Nu körs plan A, dvs julinvasion av tjock släkt till Göteborg. Första vågen (självaste tvillingfamiljen) kommer redan på onsdag om en vecka och stannar till bortemot 25-26/12. Nästa våg (tjocka släkten på fädernet) kommer på fredag 21/12 och far redan julaftons morgon.

Det ska bli så himla kul.

Tänker om folket som kommer att det är flexibla människor med låg grad av julfascisitiska drag. Värstingen i gänget är nog Tuva (dottern) som jag betraktar som en sann julfascist. Hon är välkommen att jul-poa-på så mycket hon vill och orkar. Wellcome. Eventuellt innebär moderskapet till ettåriga tvillingar en viss dämpning av ambitionerna.

 

Iiiiii

 

Fast när det är över kommer jag nog att vinda med ögonen av trötthet. Och det är det värt.

Jag har ju haft god tid på mig att kolla nyheterna dessa dagar. Idag, söndag den 9 december, händer det mycket av trafikomläggning i Göteborgsregionen. Det är trafikomläggningar inför det förväntat ökade kollektivresandet. Bl a införs trängselskatt 1 januari. Busslinjer har dragits om, turlistor har förändrats. Dessutom invigdes idag den stora satsningen på 4-filig motorväg, 2 spårig järnväg och 6 pendeltågstationer och 2 resecentra utmed sträckan Trelleborg-Göteborg. Det senare är en satsning på i runda slängar 15 miljarder kronor som liksom tillförts regionen.

På de regionala nyheterna fick jag veta om omläggningen av alla buss- och spårvagnsturer i Göteborg med bilder och intervjuer med bussresenärer och busschaufförer. Med en mening nämndes (utan bilder) de nya pendeltågstationerna utefter sträckan Göteborg-Trelleborg. Å så fick jag veta att journalisten åkte med en buss där dörrarna hängde sig och att bussfärden blev fördröjd flera minuter.

Det är faktiskt så jag tycker mediabevakningen ter sig bortskämd. En regional satsning på 15 miljarder deflekteras för en bussdörr som hakade upp sig. Som norrlänning i förskingringen tycker jag det är för djävligt. Faktiskt. Snacka om att sila mygg och svälja kameler.

Tiden kryper fram och jag bara existerar. Ser ömsom skräp och ömsom intressanta TV-program. Tex om nobelprisen. Jag känner mig som en foton. Den kan existera på två ställen samtidigt. I mitt fall soffan och sängen.

 

Jag fortsätter att rossla och snörvla. Nu har jag så ont i hostmusklerna att de ger en betydligt större plåga än att det rister i halsen. Aj!

 

Och det tycks mig som att flunsan har vänt. Jag blir långsamt bättre. Det ser jag fram emot. För det är inte min bästa gren att vara sjuk. Men å andra sidan. Jag är hellre krasslig nån vecka då och då än att jag har det där skumma eländet som jag haft tidigare och som man kan dö av, om man har otur. Så jag är både frisk fast jag är sjuk och sjuk fast jag är frisk. Som en foton.

Det senaste virusbombardemanget fick mig till sist rätt däckad. Nu är jag så pass kry att jag har görtråkigt, men är så pass sjuk att jag lever min tillvaro i soffan eller sängen. Tittar TV. Tar smärtstillande var 4e timme. Löser korsord. Slumrar till nån timme. Rosslar. Hostar så jag har träningsvärk i ett band runt lungorna. Snorar. Ja, så där som man gör när man fått en hederlig rejäl förkylning.

Eftersom Hedda blev ordentligt testad på sjukhuset häromsistens, så vet jag att jag har ett RS-virus. Alltid något. Till skillnad från Hedda så har jag ingen mamma eller pappa som övervakar mig. Så jag får inta den rollen själv. Se till att jag får vätska i mig. Jag ska inte bli mer medtagen än jag är, för då kan även jag ha fått bakteriella biverkningar och då behöver jag söka vård. Eller åtminstone få nåt luftrörsvidgande som underlättar rosslet.

 

Det är inte med förtjusning jag ser framför mig hur jag uppsöker nån akut vårdcentral (Gamlestaden tror jag det är) och får sitta i en lång rad timmar och vänta på min tur. Det orkar jag liksom inte. Känns det som. Så det gäller att hålla sig på den rätta sidan och undvika vårdbehov.

 

Ynk.

Bubblepirr i bröstet. Uppfylld känsla. Lite hisnande. Läskigt. Förändrande. 

 

Så har jag det just nu. Jag är med om något som jag inte upplevt själv förut men som många andra har varit med om, inte minst med min försorg. 

 

Jag har just träffat en person som kanske ska vara min mentor ett år framåt. 

 

Det känns faktiskt väldigt bra. Eller?

 

Hittills har jag ägnat en del uppmärksamhet åt att inte veta så mycket om karln och det lilla jag lyckats ta reda på har liksom inte dugt i mina överkritiska ögon. I ärlighetens namn så har jag nog sågat honom jämsmed eller under fotknölarna. Jag har plockat fram hörntänderna och gjort mig beredd att återkoppla till arrangören Almi att matchningen var värdelös och att även de gör ett värdelöst jobb.

 

Då har det sina sidor att, som jag, vara tränad i självanalys och att samtidigt som jag är i en läskig process också står vid sidan om densamma och liksom betraktar mig själv. Och vad ser jag då? Jo, ett skräckslaget litet ynk.

 

För känslan av den värdelösa matchningen har inget med varken Almi eller den mansperson jag just träffat att göra. Det har BARA med mig att göra. 

 

Stora duktiga kapabla Bente darrar som ett asplöv och gör sig beredd att använda taktiken atack-är-bästa-försvar.

 

Jag har jobbat på att tagga ner. Jag må ju träffa karlskrället innan jag skåpar ut honom. Jag har till och med sagt åt mig själv att vänta in, KANSKE kan det vara givande, trots allt.

 

- Var öppen, har jag sagt till mig själv. Var öppen för att det här ska vara givande på ett eller annat sätt. 

 

Nu sitter jag här efter första mötet och har inte stort mer att säga än

- Wow. 

 

Då kommer nästa sjok av skräckslagna tankar.

- Tänk om han inte vill vara min mentor? Tänk om inte JAG duger?

 

Man kan undra hur jag ska ha det. Egentligen.

- Lilla vännen. Tagga ner. Det visar sig. Det ger sig.

Säger jag ännu en gång till mig själv.

Igår åkte jag tåg mellan Stockholm och Göteborg. Det var vitt vitt vitt utanför tågfönstret. Snöyra. Hela vägen. Konduktören ondgjorde sig över att han inte fick hålla hastigheten pga snöovädret och beklagade de förseningar som ovädret gav upphov till.

Det var lite mycket snack tycker jag, som kom fram till Göteborg endast tio minuter efter utlovad tid. Inte mycket att bråka om.

Den betydelsefulla har återvänt till hemmet ett dygn senare än ursprungligt tänkt. Med tryck i öronen, stick i halsen, begynnande snuva och aningen stickande huvudvärk. Jaha ja. Får se om jag blir däckad.

I så fall lär det vara av ett RS-virus. För det är vad som Hedda konstaterades ha då hon låg inlagd med sin mamma (Tuva) på Karolinska över helgen. Hon fick vätska och näring med sond och regelbundna inhalationer av diverse slag för att underlätta andningen. Lilla hjärtat, vad hon får jobba för att få luft ibland.

Själv umgicks jag med tillfrisknande Signe och insjuknande pappa Leo. Magen var paj på Signe vilket gav mig anledning till dagliga utflykter till tvättstugan med madrasser, lakan, gossedjur och kläder. Jammi, jammi.

I övrigt har vi haft det mysigt, hon och jag. Leo har fnattat mellan hem och sjukhus med diverse behövda prylar, närvaro vid läkarrond och sånt.

 

Nu är alla hemma där de ska vara. Barnen får bli hemma för dagmamman vill inte ha diarreande barn hos sig. Och jag är hemma i mitt lilla hem här i Göteborg. Undrandes vart viruset skall ta mig. Till sängen eller kontorsstolen på jobbet?

Jag är betydelsefull mormor i dagarna. Uppkallad till Stockholm.

- Kan du komma och hjälpa oss. Vi går på knä.

Tvillingfamiljen är sjuk, hela bunten. Troligen i nåt osnällt virus.

Tuva och Hedda kommer hem på permis strax efter några dagars sjukhusvistelse. Vi har kunnat skajpa med varandra och det märks att tvillingarna blir glada av att se varandra. Så här länge har de aldrig varit åtskilda.

Himmel vad ämligt det kan vara utan att vara så där himla allvarligt. Lägenheten är full i tvätt som hänger på tork. Akut tvättad, på förekommen anledning.

Själv är jag bara frisk och inser att jag är betydelsefull.