Bentes blogg

Jag är som uppslukad av teknikstress. 

 

Ola hjälpte mig med att kunna maila. Det var ett Applefel som såna som jag drabbades av då jag har Telia som inkommande server och Inguza som utgående. Nu använder jag Outlook istället. Det gjorde jag förr också, men jag har glömt hur det var. Nu ävlas jag med synkroniseringar och mappar och mail som bara försvinner så-jag-blir-vansinnig. Pulsen upp.

 

Vidare har jag gjort ett gediget undersökningsarbete kring vad slags mobilabonnemang jag ska ha. Ännu noggrannare än det jag gjorde för en tid sedan. Jag har faktiskt sammanställt statistik över de senaste två årens förbrukning av antal samtal, antal minuter, antal SMS och MMS och surfmängd. Nu vet jag min profil. Samtals- och SMS-mängd ligger rätt konstant medan surfmängden  på mobilen har gått ner drastiskt. Jag surfar nu för 1/3 jämfört med för två år sedan. Det måste bero på att jag numera har fasta bredband både hemma och på jobbet. För jag tror min själ att jag surfar mer än någonsin, men det syns inte på mobiltrafiken. Det här ger mig en relativ trygghet. Jag vet vad jag behöver. Har naturligtvis sammanställt vad leverantörerna erbjuder. Comviq var faktiskt billigast.

 

Men. Jag valde att prova deras kundsupport. Fanns inget telnummer men jag kunde maila mina frågor. Så det gjorde jag samtidigt som jag skrev att jag övervägde att bli kund och att jag hade behov av att PRATA med någon. Kom ett svar med en gång att de mottagit mailet och återkommer med svar inom 48 timmar. Sen gick timmarna. Till slut kom ett svar som sa att jag skulle gå in på deras hemsida och hitta svaren där. Ante mig. Dom går bort. Nej, jag vill ha en leverantör som har mänsklig support.

 

Så har jag mitt kära Spotify-premium-ärende. Där händer ingenting, just nu. Telia hänvisar till Spotify och Spoty har hänvisat till sin hemsida, som inte hjälpte mig och nu för jag en sporadisk kommunikation med någon på engelska som tror att jag vill ändra mailadress. Jag har sedan snart ett år ett Spotify Premium abonnemang som jag inte kommer åt att använda och ingen hjälper mig. Helt horribelt.

 

Igår besökte jag Teliabutiken för att teckna nytt abonnemang Telia Flex Mellan (kom fram till att dom sammantaget är billigast och bäst för såna som mig). Jag var lite för het på gröten. Inte förrän om en knapp månad kan jag teckna detta nya abonnemang och då kanske det finns käcka jul-erbjudanden, så jag får snällt vänta. I februari har jag ett nytt abonnemang och en ny iPhone 5 som jag ska fylla med innehåll och ...

 

Det är med andra ord ingen ände på teknikstressen. 

Jag har en tid gått och ruvat på den här bloggen. Nu är det morgon hos Karlstadsfamiljen och jag får skrivlust just nu.

Tänk, det var en tid, ungefär då jag växte upp och var ung vuxen. Det var tider det.

Det var då det var helt OK att röka överallt, hemma, på restaurang och fik, på jobbet, i bil och på flyg. Det var liksom inte ens farligt. Snarare var det hälsosamt att ta ett lugnande pip-stopp. Det var på den tiden då man var extremist om man inte tillät rökning i hemmet.  

Det var på den tiden då det var ofarligt att köra bil. Säkerhetsbälte, nä det är för besvärligt att använda. Cykelhjälm kände vi inte till över huvud taget. 

 

Ishockey spelades med frivillig användning av hjälm. De tuffa grabbarna var utan.

Maten, den var till för att ätas. I vilka proportioner och vilket innehåll som helst. Sallad, nej tack, sa många.

 

När jag växte upp och var ung vuxen, ja till och med förälder, fanns inte Höstblåsor. I vart fall inte i mitt medvetande. Det är idag en vanlig ofarlig virusinfektion som framför allt drabbar barn.  Mitt barnbarn i Karlstad har höstblåsor och det ser inte bättre ut än att den även drabbat modern. 

 

Nä, det var bättre förr. Då höstblåsor inte fanns. Det var en lycklig tid då allt var säkert och tryggt och ofarligt. 

Nu händer det saker med det internettiska som fått mig på gränsen att mista förståndet. Pulens upp, upp, upp.

 

Igår var allt frid och fröjd fram till strax efter kl 14. Sen kunde jag plötsligt inte skicka mail längre. Men ta emot, det gick bra. Pulsen börjar sin vandring uppåt.

 

Jag försökte och försökte och kunde verkligen inte få det att funka. Stängde av datorn och försökte igen. Höll på med felsökning säkert en timma.

 

Sen ringde jag Ola. Han tog sig an mitt fall med en gång. Tillsammans sökte vi vad som kunde ha gått fel. Var problemet hos Telia, Eskaderns nät, Inguza (Olas företag som jag anvnder för utgående mail) eller var det datorn, som... ? Det tog sin tid och vi lyckades inte få något vettigt svar. Sen var vi båda tvungna att rusa hem för att hinna till våra respektive åtaganden. Själv skulle jag träffa Kristin på Älvhuset (se förra bloggen).

 

Väl hemma på kvällen konstaterade jag att det funkar att skicka mail från paddan, men inte datorn.

 

Natten gick och morgonen gjorde sitt antåg. Långsamt långsamt kröp en obehaglig tanke in i min hjärna.

- Men, vänta nu. Det var ju igår som mitt uråldriga Internetabonnemang skulle upphöra. Det där Duocom-abonnemanget. Var det månne så att det var ett högst levande abonnemang som jag nu sagt upp?

 

Provade igen med dongeln med samma resultat som tidigare - ingen uppkoppling, kunde inte skicka mail. Inget funkade. Trots att jag alltså har kraftfulla internetuppkopplingar både hemma och på jobbet.

 

Samtal med Ola igen. Jo, han trodde på ett samband. Vi råddade en stund och kom fram till att det inte fanns tid att  experimentera mer. Ja behövde gå på jobbet och dra några kopior samt posta böcker innan jag skulle sätta mig på tåget. Egentligen kan han hjälpa mig först under helgen då jag ska besöka Karlstadsfamiljen. 

 

Jag var i upplösning. Men lugnade ner mig en aning med insikten att jag trots allt kan maila via telefonen. Jag var inte helt strandsatt.

 

Gjorde mina ärenden. Det gick bra att skriva ut. Men så kom jag då till Copp med mitt bokpaket och skulle till att betala. VISA-betalkortet funkade inte, kunde inte accepteras.

- Det är inte sant. Det här finns inte. 

 

Coop-mannen hjälpte mig att betala från själva Coop-kortet. Själv knappade jag in mig på bankens App för att kolla VISA-kortet. Uppkopplingen till banken funkade inte. Var vänlig återkom senare.

 

Det är såna här gånger jag är farligt nära att mista förståndet.

Igår gick Kristin och jag på utställning om Västsvenska paketet i Älvhuset vid Operan. Klockan var 17 och det var redan mörkt då vi klev in genom dörrarna. Där välkomnades vi av en man som självutnämnde sig till vår personliga guide. Tyvärr var rummet med info om Västsvenska paketet upptaget av ett möte, men...

 

 

I rummet fanns en stor modell, kanske 3x5 meter, eller 5x10 meter. Svårt att bedöma storleken. Det var i alla fall så att vi stod vid modellen och tittade på alla träfärgade hus = befintliga och alla vita hus = planerade. Befintliga gator var grå och nya knallröda. Det visade sig att mannen ifråga kunde berätta om Älvstaden. 

 

 

Vi började här. Mitt i bilden syns Jänrnvägsstationen och Nissesterminalen (den långa tarmen snett upp till höger i bild). Bangårdsförbileden (den röda) är alltså en led som går förbi GP-huset. Alltså alldeles nära min bostad. Jag förstår inte hur den är tänkt rent höjdmässigt och inte riktigt var den tar vägen heller. Under mark? Eller över? Nåväl.

 

Vi vandrade vidare och fick berättat om förtätningen av kajområdet i centrala stan och att Stena-terminalerna kanske behöver flyttas. 900 nya lägenheter skall byggas i urban blandmiljö. Alltså där boende blandas med handel och kontor. Kan bli ett lyft för Göteborg, tänker jag.

 

 

Vi betraktade område för område. Fick veta hur nära i tid för genomförande de låg och vi fick veta hur det tycks hit och dit om förslagen. Inte minst önskemålet om låga broar och om hamnverksamhetens och båttrafikens vara eller inte vara. Jag flikade in att Göta älv är av allt större riksintresse som transportled och att det inte bara går att bygga låga broar hur sem helst.

 

 

Den här bilden fotade jag av för jag tycker den är så vacker.

 

När vi gått varvet runt och vår ciseron pratat bort rösten, så han var hes och drack vatten, så visade det sig att rummet med info om Västsvenska paketet var på väg att bli ledigt. Ville vi inte ha en kopp kaffe först. Jo, det ville vi. Eller i alla fall jag. 

 

Västsvenska paketet förklarades med två filmer som var mycket illustrativa och på cafébordsytorna förklarades också paketets huvudpunkter på ett begripligt sätt. En eloge till dem som jobbat fram den informationen!

 

Jag kände mig närmast berusad av all information. Det visade sig att den första guidningen gav en överblick av Göteborgs utvecklingsplaner och det blev en värdefull ram eller sammanhang för att förstå Västsvenska paketet.

 

Jag var definitivt mycket kunnigare när jag lämnade Älvhuset och kände jag mig som en VIP, så väl omhändertagna blev vi. 

 

Dessutom fick jag veta att matchen mellan AIK (ja, de är ett stockholmslag, eller närmare bestämt ett lag från Solna) och IFK Göteborg klassas som en högriskmatch och att stockholmsanhängare brukar bråka och ha sig, så att polis behövs. Vår ciceron var nämligen en fotbollsfan, närmast bosatt på gamla Ullevi. Och jag dristade mig att ställa den där frågan - Visst är AIK ett stockholmslag? Ja, jag vet att jag borde veta det, men nu ställer jag frågan. Och säg det inte till nån!

 

Jag tog mej ut i den nyss framkomna solen på sena söndagseftermiddagen. För att få lite luft. Som förevändning för det gick jag till Trädgårn å kolla om Alfons-Åberg-huset har öppnat än. Hur det är med den saken vet jag inte, det såg inte särskilt öppet ut. Men i sanning ska sägas att jag fångades av något helt annat.

 

Under promenaden upptäckte jag att jag gick mot strömmen. Strömmen var testosteron-stinn (vågar jag påstå) så jag nästan var lite rädd. Massor med folk, blåvitklädda eller normalklädda och massor – och då menar jag massor – med poliser. På mark, i bilar och surrandes uppe i luften.

 

Jag vet inte vad det var, men en inte alltför dum gissning är att det var derby på gång. Folk gick och jagade upp sig, blåste upp sig i humöret redan på väg till gamla Ullevi.

Jag valde att följa med eller bara stå och titta på skådespelet med tappad haka. Jag tillät mig att vara så naiv som jag är. Nog är det ändå bara sanslöst att det kan vara så upphetsande med några pojkar som sparkar på en boll tillsammans. Så att publiken rusar dit i tusentals. Och att de påverkar varandra till en testosteronstinn tornado som behöver dessa horder av poliser. Jag såg mängder med bilar med kravallutrustad polis. Och jag befann mig i tornadons öga.

 

Vilka som spelade? Inte en aning. Men jag tror, efter lite googlande, att det var AIK mot IFK Göteborg. Stockholm (?) mot Göteborg. Och jag tror att Stockholm vann. Lätt.

Jag fick belöning efter gårdagens ouppklarade krig med det internettiska och, faktiskt, städning av lägenheten. En sån där städning med skurning av golv.


Belöningen var en middag med Ulla hemma hos mig och en tur till Musikens Hus och spelning med en trio av bluesgubbar, Ale Möller Eric Bibb och Knut Relersrud. Det gjorde rejält gott för den kulturellt svältfödda själen.

 

- Himmel vad det kan svänga om gubbs.

Fortsatt rapportering om den spännande tillblivelsen av min ljuvliga sjal.

Detta har hänt
Jag besökte Kofoten och son Max i helgen.
Träffade hantverksnörden Linnea och beställde en gråmelerad sjal av henne.
Handgjord från ax till limpa = från ull till sjal. Ullen är en blandning av alpacka-baby-ull och angora.
Garnet kardades.
Garnet spanns.

Det finns fler än jag som är intresserade av tillblivelsen av sjalen. Intressenter är också två kattungar vid namn Smilla och Hassel…

 

 

Garnet nystades upp på nystvinda.

 

Nu finns också bevis för att garnet lindades till en doftande härva i väntan på tvätt.

 

Och att Smilla gått till handgripligheter mot det doftande bytet.

 

Vi undrar med bävan hur det ska gå ...

Jag återkommer med rapporter om den spännande tillblivelsen av min ljuvliga sjal.

Om den nu klarar av att bli till i denna gastkramande intressekonflikt.

Nu är jag där igen. Jag pratar med Telia supporten och mitt hjärta bultar på högvarv.

 

Redan vid uppringningen börjas det med att jag sitter i kö med plats nummer över tretti. Sen höjs pulsen för då säger en maskin att jag ska ange mitt ärende och ja, jag har tre ärenden och jag är inte så bra på att förklara för en maskin vad jag vill. Dunk dunk dunk. Maskinen tolkar mig och ja, tolkningen får duga. Huvudsaken jag får prata med en människa, tänker jag.

 

För hummelmummel Andersson (jag hör ju dåligt också) förklarar jag redigt mina ärenden:

1 Spotify premium funkar inte - vill att det ska funka synkat i dator, padda och mobil.

2 Säg upp det urgamla internettet Telia Internet duocom INT1691017

3 Hur gör jag för att flytta både appar och info från Iphone 4 till min nya (kommer snart) iPhone 5?

 

Om iPhone 5 ska jag prata med iPhonesupporten.

Om Spotify, vilket telefonnummer har du? Jag säger det. - Vi kan inte se något Spotify Premium kopplat till det numret. Så följer en förvirrad parlaver och jag får veta att jag har ett Premiumkonto, fast det är kopplat till fasta kundtjänsten. Först fattar jag ingenting. Premium är väl Premium, tycker jag. Sen får jag veta att jag ska prata med Fasta kundtjänsten och ...

 

- Jag har mitt tredje ärende också.

 

Men hon är inte kvar. Jag har hamnat i ännu en kö. Pulsen upp lite till.

 

Till slut svarar mummel mummel Sibel.

Hon är bra på att förklara för mig hur jag för över både appar och all lagrad data från min befintliga iPhone till den nya. Det gör jag via ITunes och jag har skrivit ner hur jag gör och framför allt begrep jag vad hon sa. Pulsen gick ner en aning. Hon förklarar att jag har ett Spotify Premium och att jag ska få prata med fasta kundtjänsten.

 

Ny kö. En klämkäck Fredrik nånting undrar vad han kan hjälpa till med. Han bombarderar mig med frågor om mitt abbonnemang, om jag graderat upp, loggat in och... Egentligen kan inte jag sånt här, men vi kan göra ett försök, säger han också. Jag är på vanliga kundtjänsten bara.

- Vänta nu lite. Jag har Spotify uppe i min dator och få se, vad undrar du nu över?

 

Kommer en ny hagelskur av frågor. Jag blir blockorad, men ger mig inte. Han guidar mig runt och vi ser att jag inte har Premium aktiverat trots att jag många gånger försökt göra det. Då är han snabb på att säga att det här inte är en Teliafråga. Det är en Spotify-fråga. Gå in på deras hemsida och skicka ett mailfråga om varför jag inte lyckats aktivera Premium. Pulsen upp. Det är såna här gånger jag känner mig övergiven. 

 

Men innan vi skiljs åt hjälper han mig att säga upp det där urgamla internettet. Fast han egentligen inte kan fixa sånt heller.

 

Ensammast i världen går jag in på Sotifys hemsida och först hittar jag inte nån mailadress, och sen hittar jag ingen mailadress och sen... nä, de verkar inte ha nån mail. Vilket jag påförhand hade på känn. Pulsen upp. När jag gett upp, så hittar jag den. Nu har jag skickat ett mail med min fråga.

 

Få se nu, hur ligger jag till med mina ärenden. 

1) inte fixad, men ett mail har gått i väg.

2) fixat

3) fixat, dvs jag vet hur jag ska göra den dagen det är aktuellt.

 

Inte så illa trots allt. Pulsen ner. Lunchdags. - Men sa det inte pling i mailboxen. Jo. Jag har fått ett svar från Spotify. 

 

Hallå där,  Tack så mycket för ditt email.    Om du har några frågor angående Spotify så borde du först ta en titt på vårt forum: http://community.spotify.com/ för support från andra användare. Detta är också ett ypperligt ställe att läsa om uppdateringar i företaget som kan påverka ditt Spotify och du kan också lämna dina egna idéer och feedback.    Sedan har vi också en sektion på hemsidan med de vanligaste frågorna som vi får in och svar på dessa: http://www.spotify.com/help/overview/. Här kan du också hitta guider om hur du kan använda olika funktioner i Spotify.     ar på dina frågor genom dessa kanaler. Kom också ihåg att vi håller dig uppdaterad om aktuella problem på Twitter: https://twitter.com/#!/spotifystatus @Spotifystatus   Vänliga hälsningar,  Spotify Kundtjänst ref:_00DD0pxIW._500D0Kqw0K:ref

 

 Pulsen upp igen.

Blev uppringd av Ola med frågan

– Hur är det?

 

Jag kom på mig med att vara alldeles bedrövad.

 

Det kommer sig av att jag tillåtit mig duschas med berättelser om tiden då jag var ung vuxen. Tiden då bögarna klev ut ur sina garderober och AIDs klev in på sjukdomsarenan.

 

Jonas Gardells serie på TV Torka aldrig tårar utan handskar följer jag. Nu på morgonen har jag lyssnat på några radiodokumentärer om samma tema. Det är alls inte så att jag inte var vaken då, när det begav sig. Men jag brydde mig liksom inte. Det berörde inte mig.

 

Nu ger berättelserna en förfärande skildring av livet då. Hur det var då såna som jag inte brydde oss. Berättelserna är så mångfasetterade och genomgripande i olika samhällsfunktioner. De blottlägger ett ganska grymt samhälle och gör mig bedrövad.

 

Kompisar, präster, sjukvårdspersonal, begravningsentreprenörer, journalister, föräldrar, AIDS-drabbade, en läkare som just läst en undanskymd artikel i en amerikansk läkartidskrift och förstod att han hade en sådan patient framför sig… alla har sina berättelser. Gemensamt för alla är att situationen förändrade… både dem som individer och samhället. Alltmedan unga män dog som flugor och just inga ville ta i dem med tång eller marginaliserade dem. Och jag hade fullt upp med mitt eget liv som småbarnsförälder.

 

Jag tog fram stridsyxan när BB i Härnösand lades ner. Det var mitt fokus.

Ibland är det häftigt med glasfasader

Jag får rapporter om min sjal i vardande. I bloggen Kofoten, längst ner, börjar skildringen.

 

Linnea Öhman heter hon som gör den. Hon kardar, spinner, designar och stickar. Se här hur den blir till. Jag återkommer med rapporter allteftersom. Det är mitt sätt att njuta av att få en ljuvlig sjal, speciellt tillverkad med speciella råvaror speciellt till mig.

 

 

 

Garnet spinns...

 

 

... och nystas upp på nystvinda.

 

Vill de se mer av Linneas alster kan du kolla på hennes blogg viffla.blogspot.com och vill du få kontakt med henne är det bara att ringa 073 726 91 66. Linnea Öhman var namnet.

En del av min tid ägnar jag åt att skriva anbud. Jag har ju berättat att jag inte har en aning om vad jag ska fylla våren med, när nuvarande projekt avvecklas. Känslan är att det är tomt som i öknen.

 

Om några av dessa anbud blir till uppdrag, då är det översvämning. Då gäller det att se till att inte drunkna. Det kan alltså bli öken eller översvämning. Det där som är lagom, det är en ytterst smal tråd som inte ens går att se. Eller som en lina ytterst svår att balansera på. Det är nog helt enkelt så att lagom finns inte.

 

Ska fan planera utifrån dessa ytterligheter. Och, ja, det är min verklighet. Har liksom inget val, alldenstund jag är min egen. Och anställd, det är inte aktuellt. Det är länge sen jag var anställningsbar. 

Jag har varit vääääääldigt duktig idag.

När jag kommer med såna omdömen om mig brukar det handla om sånt som är baggis för andra och svårt för mig. Så är det nu också. Jag tog mig för att fixa med lite företagsadminsitration. Sånt där som inte varit direkt bråttom, men som ändå ska göras. Körde fast på en gång. Jag skulle fixa en ny dropbox-grupp med bara oss ägare i och så skulle jag ta bort en grupp med fyra deltagare i och så skulle jag föra över innehållet från den ena till den andra. Dölätt för den som kan. Ja, ta bort den större gruppen, det var inga problem. Jag var inte ”ägare” utan bad helt sonika ”ägaren” att fixa det. Det gjorde han bums. Men att få till den nya gruppen med bara oss två och att vi såg samma dokument, det var ett äventyr. Jag fick sova på saken och svettas nu på förmiddagen. Det krånglade för jag är två användare, en som Bente i Perspektiv och en som Bente i KIM. Och att samla mig på ett och samma ställe i min dator, det var där jag gick bet. Tills jag plötsligt lyckades. Fråga mig inte hur jag gjorde.

Glad i hågen över framgången tog jag tag i andra surdegar. Lite pyssel med hemsidan, sånt där om ingen märker. T ex rensa bort hundratals ansökare om login. Alltså såna som bara inte ska ha login. Jag har ett icke fungerande Spotify Premium, och jag har Spotify i både dator, mobil och iPad och detta bör synkas och fås att fungera. Det är hög tid. 

Vidare har jag en del abonnemang som behöver ses över och behöver ta ställning för framtiden. Ringde Max, som tyckte jag skulle gå med alltihop till Teliabutiken och få råd. Jag hade ju den där djävlar-anamma-energin i mig så det var nog klokt att smida… Sagt och gjort. Jag tog med mig mina apparater och cyklade iväg i ösregn och ställde mig snällt i kö.

Nu vet jag på ett ungefär vad jag ska ha och det kan jag beställa om några dagar då det är tre månader innan det befintliga abonnemanget går ut. Jag får lite mer för lite mindre pengar och en ny iPhone 5 på köpet. Dessutom har jag ett abonnemang som jag inte använt på 12 år minst, ett mobilt bredband på någe vis. Telia Internet duocom INT 1691017 heter det. Han, säljaren, hade inte sett nåt dylikt förut. Det är ett stenåldersfynd. Och jag betalar för det!

Det får mig att bli storirriterad. Jag går nämligen snällt och ber om översyn på mina abonnemang med jämna mellanrum och förväntar mig att de ska ge mig goda lösningar och rensningar. Nu blir det väl nåt i den stilen, men jag kan inte påstå att det var säljaren som tog det initiativet.

Ja, så var väl allt gott och väl. Men synkningen av Spotify klarade han inte. Det är nåt som inte funkar, så nu har jag fått telnummer till support. Den som följt mig en tid vet hur jag har det med support. Önska mig lycka till, helt enkelt. Och be en stilla bön att jag kommer ut i andra änden med förståndet i behåll.

Till dess får jag efter bästa förmåga berömma mig själv för dagens värv. Himmel va bra jag är! Och så noterar jag hur hetlevrad jag är när jag har med tåckehänna internett att göra. Rent sydländskt temperament har jag.

Jag besökte Max i Västerås i helgen. Han bor i en trea tillsammans med två andra. De säger att de bor kollektivt, under namnet Kofoten. Nördar hela bunten. Hantverksnördar. Och de attraherar likasinnade. Har öppet hantverkshus på torsdagar. T ex.

 

Deras hem vittnar om sjudande hantverkskreativitet. När jag kom satt Karl och sydde en skjorta av modell tidigt 1900-tal innan han rusade iväg för att åka på spelmansstämma i Linköping. Jag fotade olika vinklar och vrår för att illustrera den kreativa looken.

 

Jag träffade Linnea, en av Kofötterna. Hon har snöat in på garner. Jag har beställt en ny sjal av henne. Min gamla ljuvliga ulliga gosiga sjal blev nyligen stulen, så det var bara så lämpligt att hon kom i min väg.

 

 

Jag har valt en kombination av grå alpacka-baby-ull och vit angora. Hon ska spinna ihop trådarna så att intrycket blir en melerad sjal. Sen ska hon sticka den åt mig i nåt sorts mönster som inte är alltför gulligt blom-mönstrat. Jag fick titta på olika alternativ (nätet, naturligtvis) och jag tror hon fattade att jag är en torris vad gäller former och mönster.

 

Såg Skavlan häromdagen. Mot slutet av programmet gick hans journalist ut och intervjuade företrädesvis riktigt gamla människor om hur det är nu och hur det var förr. Tacksamt fanns det en hel drös med gamlingar som hade klara aningen bittra synpunkter på livet nu och förr. Allt var bättre då, de var unga och friska, nu är det så mycket våld och elände, det är inge kul längre, vädret var bättre, till och med årstiderna var bättre. Förr var somrarna riktiga somrar. Nej annat är det nuförtiden.

Ja, ja. Jag vet inte jag. Våldet har minskat - det har jag fått en initierad föreläsning om av Max (son) som jag hälsat på i helgen. Våldet har till och med minskat dramatiskt, sett i ett brett historiskt perspektiv. Och då är allt fysiskt våld medräknat, inom familjen och ute i samhället. Vi var rakt sadistiskt våldsamma på jägar- och samlartiden. Det finns många förklaringar, men demokratiutvecklingen, det ökade välståndet, globaliseringen och empatiutvecklingen är några av förklaringarna.

Så var det det där med vädret och årstiderna. Ja, den globala uppvärmningen gör ju faktiskt att klimat och väder påverkas. Men jag kan inte tycka annat än att det är lite skönt att det totalt sett blir lite varmare. Sen är det ju bara hur oroande som helst med vad detta medför sig in the long run. Nej, jag kan inte hålla med de där gamlingarna. 

 

Visst är det ett märkligt samband mellan hur vi tycker det är och det välstånd vi faktiskt lever i? Vi har väl då aldrig haft det bättre och vi lever i ett av de mest välmående länderna på jorden.

Men en sak var bättre förr. Då, för några månader sedan var Max en frisk man. Men nu segar han på med en enveten nånting ... influensa, bihåleinflammation, nåt, som inte antibiotika och kortison biter på. Han har bergochdalbanefeber och blir då alldeles rödmosig om kinderna och gulsiktig om ögonen. Och han har varit av-och-till-dålig sen jul.

Det här gillar jag inte alls. Men nu äntligen har han hamnat hos en öron-näsa-hals-specialist som ska ta sig an honom. Så tills vidare var det bättre förr. I alla fall med Maxens hälsotillstånd.

Tack för trevligt umgänge, Max, Mimmi och Kofötterna med jättesöta katter!

Nu är det som att tiden rusar i över 100 knyck. Det är redan mitten av oktober och jag tycker inte att jag ens börjat "se om mitt hus". Projektet jag jobbar är färdigbyggt till nyår och sen ska det summeras och sammanställas och överlämnas. Det tar ytterligare någon månad. Sen är det slut.

 

Jag har faktiskt inte en aning om vad jag ska fylla på med.

Helgen med skåningarna var lugnt intensiv. Skåningarna är vänner sen mycket länge, Lissen (nästan syster) och Klas.

 

Dvs husesyn och promenad i närmsta omgivningarna – i ösregn. Å så fårstek med svampsås och rotsaker i ugn. En specialitet för undertecknad. Därefter visade sig vädret på sin allra mest välvilliga sida.

 

Domkyrkan med sina ”spårvagnar”. Alltså biktkurerna. De enda i svenska kyrkan, förstod jag det som. Har det med Göteborg som högkyrklighetens näste, tro? 

Vi vandrade bort till en tygaffär jag fått tips om, Gårda textil. Den lång ungefär så långt från Gårda man kan tänka sig om man fortfarande är kvar innanför vallarna. Fick veta att den tidigare, för sisådär 40-50 år sedan låg i Gårda.

 

Jag håller på med ett litet syprojekt, en försenad födelsedagspresent till sonahustrun, och har tillsammans med dottern grubblat över vad slags kanttyg vi ska ha till det klarblåa linnetyget som klädesplagget ska sys av. Har fotat diverse tyger och det blev till slut ett av dem, inköpt på Gårda textil.

På eftermiddagen gjorde vi en bilutflykt upp längs Göta älv med paus i Starrkärr (Älvängen) där Inger och Birre (Lissens föräldrar, mina nästan-föräldrar) ligger begravda. Jag kunde berätta om mitt jobb i ledningsgruppen för Ale pendeltågstationer och vi såg stationerna livs levande utefter vägen.

 

Färden fortsatte österut mot Alingsås. På vägen stannade vi i den lilla by (Kilanda ?) där Lissens morfar har sina rötter.

 

En bedårande liten by med en bedårande liten kyrka och ett bedårande hus på andra sidan vattendraget. Där skulle de mina bo, tyckte jag, och tänkte på dotterfamiljen. På landet inte alltför långt från flera städer, bl a Göteborg. Vi åt middag på Alströmers källare och avslutade med ljusvandringen i det berömda Lights in Alingsås.

 

Söndag fortsatte i samma intensivt lugna tempo med att vi begav oss till Stena Lines tysklandsterminal.

 

Där väntade Germanicas kapten Viggo Lander. Han är gift med en barndomsvän till Lissen. Vi visades runt på Germanica. Matsalar, lyxsviter, vanliga hytter, bildäck å så kommandobryggan med alla sina instrument.


Där fanns en del ”fornminnen” dvs sånt som ska finnas men som inte längre används. Vanlig kompass och morsesignaleringspryl, t ex. Jag fick intrycket att det är mera varierat, komplext och oförutsägbart att vara kapten på en båt jämfört med att vara pilot på ett flygplan. Viggo är på väg mot pension men verkade vara en sån där nörd som fortfarande vid mogen ålder brinner för sitt jobb. Han har ägnat sig mycket åt säkerhetstänk på Stena-båtarna och nu är han engagerad i energiprojekt och hur de ska klara lagstadgade krav på en viss sorts bensin, som det idag inte finns tekniska lösningar för att kunna använda.

 

Germanica är en Roropax-båt, vilket betyder att den är både transporterar gods roll-on-roll-off och är ett passagerarfartyg som tar en bra bit över 1000 passagerare. 

Väl hemma igen gjorde vi en magiskt god laxmiddag på ett recept från kompis Kerstin i Sundsvall.

 

Kerstins superlax. Stön, va gott.

 

- Vilken härlig helg det var. I bästa tänkbara sällskap.