Bentes blogg

Jag har ju beklagat mig över att jag inte ser vägen framåt i tillvaron. Det har handlat om jobbvägen, om företagens utveckling. Jag otrivs rejält med en situation där kompassen snurrar 360 grader. Eller ännu värre, där jag känner mig instängd utan väg ut. Det har känts som val mellan pest eller kolera. Så har det varit en tid.

Nu konstaterar jag att det händer intressanta saker. Det är som att tillvaron självt stakar ut vägen, som jag alltså inte ser. Det är som att jag sitter och kör i en bil som står stilla men att tillvaron under och runt omkring rusar förbi så att det ändå blir en rörelse av det hela. Tillvaron visar vägen. Det är tillvaron som kör, inte jag.

Sitter hemma vid TVn, Malou efter tio. Skriver protokoll från ett möte medan en stek strax blir klar i ugnen. Modevisning där årets vinnare av Guldknappen visar kläder. Visningen spär på min aversion mot modet nu. Jag får spunk.

 

Alla brudarna har stövlar på sig. Sportiga kläder. Väldigt smala ben. Läderbrallor. En del glitter.

Tröjorna såg riktigt härliga ut. Sportigheten har jag intet emot. De smala benen inte heller, även om de inte är något för mig. Men stövlarna. Alla, och då menar jag verkligen ALLA, har skyhöga sylvassa klackar. Malou kommenterade – man får väl ta med sig gympadojor i väskan.

Jag blir skjutvild i humöret.

Det jag nu undrar över är varför det här med skorna provocerar mig så. Jag ser mig inte som en särskilt lättprovocerad person. Men nu djävlar…

 

Det finns värre samhälleliga knepigheter att förfasa sig över här i världen. Min erfarenhet av terapi får mig att misstänka att roten till upprördheten finns i min barndom nånstans. Jag ska nog komma på vad det handlar om. Jag till och med anar. Redan.

 

Kanske blir det en blogg om det med?

Alla som känner mig vet att jag gillar sköna foträta skor. Så har det varit så länge jag kan minnas. Mina fötter har fått en dröm-uppväxt. Aldrig att jag stoppat in dem i såna där sylvassa spetsskor eller högklackat. Som tonåring bar jag möjligen tax-klack på examen. Det var väl i stort sett allt. (Det är möjligt att jag förskönar historien lite, men den är i princip sann.)

Jag förfasar mig över dagens skomode, som jag tycker konkurrerar med modet i Kina att stympa fötterna på bättre bemedlade damer.

Kan inte förstå moden som förstör kroppar. Låt den får vara fri.

Min inställning är bekant bland de mina. Dotter Tuva gav mig vatten på kvarnen då hon la ut denna länk på fejsbook med särskild hälsning till mig.

 

 

Och jag går igång.

 

Det är ju för djävligt. Hur kan vi kvinnor låna ut oss till detta? Hur kan designers ge sig på att skapa dylika tortyrredskap? Hur kan modeindustrin supporta detta mode? Hur kan styliseter vilja ge råd som förstör? Hur kan vi ge oss på att köpa eländet? 

 

- Ur led är tiden! Idag ska kvinnor se ut som vore de hästar med hovar till fötter. Hästhovsmode - urk!

 

- Upp till kamp, alla kvinnor! Gör revolution mott detta tyranniets förtryck! Era liv står på spel! Ni måste inte ställa upp! Var sunda förebilder för era döttrar! Och söner med, för den delen. Kom an!

Här i Göteborg är det utvecklingstryck. I alla fall om man jämför med Härnösand och de allra flesta orterna i Norrland. 

 

Utvecklingstrycket tar sig uttryck i att jag inte kommer fram som jag tänkt. Det var idel gatuarbeten längs turen till Annedalskyrkan där Alma-kören håller till. Det som var i princip två raksträckor till mål blev en krumbuktig tur mellan diverse kravallstaket än på den ena och än på den andra sidan av gatan. Det tog sin lilla tid och jag hann med ett nödrop.

 

Tänker att det här bara är en piece of cake när byggandet av Västsvenska paketet kommer igång på allvar. T ex när västra länken ska bli verklighet. 

 

Jag kopplar på ett gilla-läget-läge. Det är stökigt, men det är också vitaliserande. I alla fall för en annan. Det var nämnda tryck som fick mig att flytta hit för snart ett år sedan.

Det är ett ord jag fått en innebörd i här i Göteborg. Derby är nåt speciellt, nåt mer, nåt i hästväg.

 

Igår kväll, när jag cyklade till Alma-kören, höll taket på Ullevi att lyfta sig. Det var som en tryckkokare som pumpade ut tryckpuffar ur taket. Vid rö-ljusen pratade jag med en cyklistkollega. Hon sa att hela området var avstängt för trafik när alla skulle till derbyt. Det innebar att jag haft tur som kom när alla människorna satt i tryggt förvar inne i tryckkokaren.

 

Derbyt var en match i allsvenskan mellan IFK Göteborg och GAIS. Två hemmalag. Det är det som är grejen, det är det som gör derbyt. Det är när två hemmalag spelar mot varandra.

 

Derby är ett ord som relativt sent kommit in i min egen vokabulär. Antar att det gör mig till lite mer Göteborgare att liksom kunna ordets innebörd.

 

Läser några notiser om derbyt. Det verkar ha varit en tragisk tillställning, resultatmässigt. Oavgjort. Båda lagen betraktas som förlorare. Det stärker innebörden av ordet. Det är nåt i hästväg. I derbyn ska det finnas en vinnare. Annars är det botten. Annars är båda förlorare. Ja, hej och hå.

Livet före och efter cancern är sig inte likt i åtminstone ett avseende. Numera har jag cancernoja. Det var jag totalt befriad från innan. Cancer var nåt sällsynt som andra fick. Inte jag. Tills jag fick det.

Nu vet jag att cancer är både vanligt och kan drabba även mig. Nojan tar sig uttryck i att jag periodvis är rätt upptagen av grubblerier kring om jag fått en ny cancer nån helt annan stans. Jag har fullt sjå att hålla mig på mattan och bara söka hjälp med proffsbedömning när det verkligen finns anledning att kolla.

Hittills har jag kollats upp på några ställen. Nej då, jag har inte cancer i huden (ett skumt födelsemärke). Jag har inte heller cancer i livmodern, fast fler än jag undrade. Inte heller i knät. Eller mjälten. Eller levern.

Nu är jag inne i en sån där grubbelperiod igen. Tror att det är den pågående urinvägsinfektionen med taggtråd i urinröret som väcker cancerminnen. Så nu tycker jag att jag har onödigt många egenblåmärken – kan det vara leukemi? Fnas i ansiktet och ett egensår – är det hudcancer? En del födelsemärken ser skumma ut – hudcancer även det? Det kliar i huvudet - hudcancer? (Det har i a f varit mjäll.) Har jag inte lite känningar åt levern till – har den vuxit på sig det där blodnystandet som inte ansågs vara cancer? Tänk om den bara kommer att explodera en vacker dag? Lungorna - det är som ett tryck över bröstkorgen - lungcancer? För att inte tala om nämnda taggtråd. Tänk om cancern kommit tillbaka? 

Jag läser på nätet. Cancerfonden mest. Mina associationer är för det mesta långsökta. Det lugnar ner mig. Jag konstaterar att jag nog mest bara är inbillningssjuk.

I ett avseende var det bättre förr. Det var då, när jag levde i tron att cancer inte drabbar mig. Det var en sorglös tillvaro i avsaknad av oro.

 

- Jaa, det var i sanning bättre förr.

Inger och jag hade egentligen tänkt plocka svamp, men vädret ville inte riktigt. Det var för ostadigt och blött för att vi ville ge oss ut. Nu ringde hon och föreslog att vi skulle se filmen Palme. Mitt på dan. Det passade mig utmärkt att ta paus i städningen. Jag var inte svårövertalad.

Vilken fin film. Och tänkvärd. Vi gick och fikade efteråt för att gnugga några tanketrådar som filmen gav upphov till.

Vi var båda stolta över delar av det han representerade och stod upp för. Tex motståndet mot apartheid-politiken och stödet för Nelson Mandela i Sydafrika. Kritiken mot USAs bombningar i Vietnam. Kritiken mot totalitära stater som Portugal, Spanien och Grekland i Europa och kritik mot brister på yttrandefrihet och demokrati i Sovjet och Kina.

Vi noterade att mannen med hög moral avseende länder långt bort inte höll samma höga svansföring i Sverige. Han blåljög om IB-affären. Vi undrade hur mycket han faktiskt visste om Geijer-affären (bordellbesökande justitieminister), egentligen. Han förnekade i sten att det var en affär, och vi undrar om han bara höll Geijer om ryggen. Han tonande definitivt ner affären med transport-basen Hans Ericson på tvivelaktig resa/nöjen på fackets bekostnad. Jag förundrades över att han drev en politik om löntagarfonder, som han inte trodde på det minsta.

 

Han var både en föregångsman (de utrikespolitiska ställningstagandena) och en som inte hängde med (levde i tron på teknikens möjligheter och förnekade kärnkraftens farlighet). Och ur genussynpunkt en man av sin tid. Han omgav sig med ett gäng unga politiker. De gick under namnet Palmes pojkar. Och han höll manliga genus-svinerier om ryggen. Tänker på vad Mona Sahlin fick utstå för den där tobleronen några decennier senare.

 

Han bidrog till ett raljant svart tonläge som använde välformulerade dräpande släggor till motståndarna. I filmen framgår att han hölls tillbaka av de sina, för att inte göra sig till ovän med de egna väljanrna. Han kunde alltså värre. Måhända kan man säga att han var medskapare till den hatiska inställningen till honom. Men vi förfärades över det hat som florerade runt honom. Det tog otäcka former, långt utöver den välriktade retorikens. Kan det vara så att när man inte kan mäta sig intellektuellt och verbalt, då tar man till det man har. Hat och hot. (Det har jag erfarenhet av från mitt hem. När orden tröt kom aggressionen och våldet fram.) Kanske ett långsökt samband, men det är i alla fall så som mina reflekterande tankar formas så här efteråt.

 

Inger undrade hur det var med Shirley MacLaine, egentligen. Han verkade vara en bra far - fyra veckor om året - och jag undrar hur han i övrigt var som familjemedlem resten av året.

Alltså. Filmen aktualiserade en lång rad minnestrådar som vi ville veta mer om. Och den gjorde honom mänsklig. Och med tiden alltmer maktberusad.

Det finns en situation i livet som jag ogillar stort. Det är när jag inte ser vägen framåt. Eller känner mig fångad i en fälla utan att komma ut. Det behöver inte vara rent fysiskt, eller, det är inte rent fysiskt. Det är snarare mentalt.

En del av mig tuggar och tuggar på en situation i arbetslivet där jag inte ser, inte förstår, där jag vet varken ut eller in.

Mitt väsen säger - Kom och ta mig härifrån.
Mitt förnuft säger - Det får du minsann göra själv. Det är ingen annan som kan göra det åt dig.

En sån här gång är det skönt att det finns diverse glädjeämnen också. Som att det är höst, att luften är klar eller vädret busigt, att det växer svampar i skogen, att det finns både gamla och nya vänner som stimulerar det ömma intellektet.

För ömt, det är det.

Jag var på ett kvällsseminarium igår kväll. Gestaltakademins avdelning i Göteborg anordnar tisdagsseminarier ungefär en gång i månaden och nu var det dags för temat KÄRLEK & INDUSTRI.

Det var ett inspirerande seminarium av Carina Livh, som gjort sin mastersuppsats på detta tema. Vi deltagare utforskade begreppet, liksom hon gjort i sin studie där hon involverat några chefer på en större Göteborgsindustri.

Det som först verkade "i flummigaste laget" blev, i vart fall för mig, efter en stund inget konstigt alls. Det är klart att kärlek på en arbetsplats, t ex en industri, handlar om en kärleksfull hållning. Om att vara just, att vilja varandra och verksamheten väl, att göra varandra bra etc. Vi pratade också om vilka effekter det blir av en kärleksfull arbetsplats och vilka uttryck de tar sig. Då handlade det om tillit, trygghet, personlig växt, förbättrade resultat, effektivare arbetsmetoder, en stolthet över vad jag och vi gör och en vilja att sprida en mission. Det är alltså smittsamt.

Jag kom att inse att det minsann finns kärlek i det projekt jag är verksam i. Vi har alla tänkbara symtom på detta. Folk växer så de knakar till höger och vänster, projektgruppen är betydligt trivsammare att vara i än för några år sedan, det finns ett intresse för varandras område, alla kan lite om helheten och tar ansvar för sin bit av kakan, det respektfulla bemötandet inom gruppen smittar av sig i alla externa kontakter, vilket är måååånga. Gubbarna ute på arbetsplatserna är stolta över vad de gör och hur fint det blir och vilket häftigt projekt de är med i och vi i projektgruppen är stolta över vad vi gör (även om det naturligtvis finns förbättringsområden) och vi vill sprida våra erfarenheter till vår beställare. Till och med finns viljan att kommunicera ut att Västtrafik minsann inte är nån dålig organisation, det är en bra beställare och de gör mycket bra (även om det naturligtvis finns förbättringsområden).

Så långt är allt gott och väl. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt en liten detalj som fastnat i min hjärna. En schlager från tiden då jag var ung.


Minns ni Anna-Lena Löfgren? Hon sjöng den här låten, Kärlek på lasarett.

 

- Befria mig, snälla.

I kölvattnet av min förra blogg (om ointresse för män) kommer jag att tänka på ett annat tillfälle då jag kom att se den verklighet jag beskrev. Då, när det skedde, var det fullkomligt odramatiskt och med en alldaglig känsla i kroppen. Så här var det då, det som jag nu kommer att tänka på. (Varför jag nu gör det, lämnar jag därhän.)

 

Det här hände på tidiga 90-talet. Jag var skild sedan några år, jobbade ihjäl mig, hade ansvar för firma, stort hus och tre barn i tidiga skolåldern (med delad vårdnad). Jag stressade så det var hälsovådligt (inser jag nu, inte då). Kände mig jagad av jag-vet-inte-vad och min almanacka var svartklottrad. Jag hade också börjat sätta mig i utvecklande sammanhang. Bl a ingick jag i en kvinnogrupp. En av kvinnorna där, Kristina, var (är) gift med en företagskonsult, som bl a genomförde tid-planerings- och personlig effektivitets-seminarier.

 

- !

 

För att göra historien kort. Jag anlitade honom, arrangerade kursen som jag också själv deltog i. Under ett moment i kursen skulle vi föreställa oss att vi levt våra liv och befann oss på gravens kant och tittade tillbaka på det liv vi levt. Då såg jag mig som en missnöjd person. I alla fall om jag fortsatte att knata på med livet som jag dittills gjort.

 

- Jaha, ock?

 

Ja, alltså det var inget mer med det. Jag jobbade då med utställningar åt olika verksamheter. Utvecklade fiffiga konstruktioner och använde okonventionella material (t ex textil, som kan rullas. Det här var före alla flop-up-utställningarnas tid.) Jag utvecklade små lätt-transportabla utställningar för kvinnor i karriären. Man skulle inte ens behöva skruvmejsel för att ställa upp och fälla ihop utställningen. Började också göra interaktiva utställningar, också där med fiffiga konstruktioner. Men, nu insåg jag alltså att det inte spelade nån roll hur fiffiga och kommunikativa mina utställningar var. Det räckte liksom inte för att jag skulle se tillbaka på ett liv med nöjdhet. Jag ville mer. Jag ville annat. Jag ville göra större skillnad än vad jag dittills gjorde. Jag hade en mission. Men vilken?

 

Tiden gick. Åren gick. Långsamt långsamt grodde något inom mig. Jag är inte precis den som njuter av att vara missnöjd. Gnällspikar är ohyra i min värld och jag ville för all del inte bli nån sån. (En förklaring till min avoghet mot gnäll kan vara att jag är uppväxt i ett gnälligt hem.)

 

I ljuset av dagens insikt skulle man kunna säga att jag då satte ord på den livsväg jag vandrade på och den upplevelse jag skulle ha om jag fortsatte att vandra på den. Jag fick syn på den verklighet jag beskrev.

 

Det tog sin tid av vilsenhet och det fanns säkert många orsaker till det, men jag kom att totalt göra rockad i arbetslivet. Insikten kom att vara odramatisk när den kom men fullkomligt omdanande efter ett tag.

 

Detta kommer jag att tänka på just nu. Det är som om min nyvunna insikt kan läggas i en låda med texten Hänt förr. Inklusive det odramatiska lugnet i kroppen. 

 

- Hm.

Jag beskriver inte verkligheten jag ser

utan ser den verklighet jag beskriver.

 

Tänkisen representerar ett socialkonstruktivt sätt att se på tillvaron och den tänkisen använde min kollega under seminariet i måndags. Den tål att grunna på, både ett och två och tre varv. Nu tar jag ett varv med den.

 

Under promenaden med Kerstin i svampskogen kom jag att sätta ord på något som jag liksom inte sett hos mig själv förut. Men när jag satte ord på erfarenheten så såg jag det. Och nu efteråt förundras jag över vad jag fick syn på. Så här är det.

 

Jag fick en svår sjukdom 2007. Och klarade av den tack vare suverän sjukvård och en del umbäranden. Men det är som att något ändrades i mig. Det har måhända inte alls med sjukdomen att göra. Före 2007 var jag fortfarande intresserad av män. Av en romans, av sex, av en kvinna-man-samvaro. Det var inte nåt snack om saken. På tidiga 2000-talet hade jag en kort och intensiv kärleksrelation med en betydligt yngre man, som jag då beskrev som mannen i mitt liv. Det sket sig.

 

När jag tänker tillbaka på det hela ser jag att jag nu faktiskt är ganska ointresserad av män. Alltså män att ha romans med. Tanken känns närmast besvärande. Jag har gått och blivit mer människointresserad, skit samma vilket kön det är. 

 

Kan en sjukdom ställa till det så? Eller är det här bara en variant av normalt - eller onormalt - åldrande? Jag skiter faktiskt i vilket. Normalt eller inte normalt - det är så relativa begrepp att jag inte orkar bry mig. Det är som det är så länge som det är det. Och jag fick syn på det genom att sätta ord på erfarenheten. Jag fick syn på den verklighet jag beskrev.

 

Nu inställer sig ett undrande tillstånd. Det är både ovant och intressant att göra delvis andra genusprioriteringar än tidigare. Hur blir det då, kan man undra?

 

- Hm.

Jag tillhör absolut inte gräddan av matlagningseliten. Snarare dess motsats. Men en höjdare menar jag att jag tillfört mänskligheten. Har stulit några takter här och var och satt samman till följande extremt lättlagade recept.

 

Förväll allehanda kantareller så att mesta vätskan kokar bort. Inget smör behövs.

Tillsätt 1 dl vermouth och 1 grönsaksbuljongtärning till ungefär 2 dl förvälld svamp och låt det koka ihop till hälften.

Tillsätts 2 dl creme fraiche. Låt det puttra en stund.

 

Klart.

 

Gott till renskav, tjälknöl på älg eller ko, gris… gärna med en klick gelé, en ljummen rotsakssallad och en grön sallad.

 

Proportionerna är ungefär 2+1+1+2 (alltså 2 dl förvälld svamp + 1 dl vermouth + 1 buljongtärning + 2 dl creme fraiche).

 

Lite mer utspädd, kanske också mixad, blir det här en god svampsoppa (fast grå, kan behöva nån form av garnering för att se lite roligare ut). Såsen blir till en god paj med några ägg i. Då brukar jag garnera pajen med rukolasallad, tomat och riven parmesan eller västerbottensost.

Jag har vistat Sundsvall några dagar för att jobba torsdag, fredag och måndag. På fejsbook hoade jag om det var nån som ville umgås med mig under helgen. Gärna nära svampskog. På det nappade nyvunna kompisen Kerstin. Jag bad henne dessutom om sol.

Kerstin och jag har ”umgåtts” sedan 2007, men inte som kompisar. För en tid sedan, i samband med min flytt, gjorde vi slut på det gamla umgänget och inledde en ny relation, kallad vänskap. Det är lite speciellt att byta roller. Man både känner varandra och inte alls känner varandra. Lika bra att liksom börja från början.

 

Jag tror faktiskt inte jag gjort det nån gång förut, alltså bytt roller inom en befintlig relation. I alla fall inte så tydligt rollbyte. (Ja, jo, när jag tänker efter så har jag ju varit med om att gå från kärt äktenskap till sval vänskap och knappt det). Nu är jag alltså med om ännu en rollförändringsresa och det hänger jag gärna med på, för Kerstin är en underbar, intelligent, kreativ, drivande och ganska galen människa.

Nåväl.

Jag konstaterar att hon levererade över förväntan. Full pott. Skog, säng och massor med sol. Brittsommar. Vansinnigt trevligt.

Vi har lagat mat, stängt en sommarstuga, plockat svamp, handlat mat och PRATAT. Om livet, bakåt och framåt. Om kärlekar. Om att vara uppfylld av och gilla sitt jobb och att det har ett pris. Om att vara karriärkvinna och mamma. Och dotter med för den delen. Om hennes studier i annat land. Om boenden och den svårplanerade framtiden. Det kommer så lätt in händelser som ställer alla planer över ända. Existentiella händelser, som inte låter sig viftas bort. Om oskrivna böcker. Om kläder och saker och ja, massor. Och det känns liksom inte färdigpratat.

Kerstin är inte den passionerade kantarellplockare som jag är. Men hon lotsade mig ut i skogen helt nära där hon bor och sa att hon hört att det ska finnas svamp här. Vi knatade på ett tag och såg inga. Inte först. Kom överens om att den som först ser en liten gynnare må skrika tjoho.

 

Tjohoet kom efter ett tag. Där stod dom. Trattisarna. Inte i mängder, men absolut till belåtenhet. Sen dök guldet upp. Dubbeltjoho. Vi fann minsann både trattisar och gulisar. Med det blev min helg fullkomnad. En halv korg blev det. 

 

Jag hade på förhand tänkt ut att jag ville visa en karaktäristisk sida av mig. Den sidan av mig heter Bentes kantarellsås. Den gör man så här, se nästa blogg. Den såsen gjorde jag till söndagsmiddagen och den gick av allt att döma hem.

Det var en jättefin helg. Verkligen vilsamt aktiv och befriad från jobbtankar. Rena semestern.

- Tjoho.

- Dubbeltjoho.

Nyheterna präglas av frigivningen av Johan och Martin från Etiopiskt fängelse. Och scoopet att den film som så att säga bevisade deras skuld var fejk.

 

Imponerande journalistik att få fram dessa uppgifter, dvs hela filmmaterialet från några dagar efter att de greps och som klippts ihop till "bevis". Den mannen som bit för bit smugglat ut filmsnuttarna lever farligt.

 

Det är inte förvånande att ojusta länder fejkar bevismaterial mot oliktänkande och granskande personer. Det fantastiska är att det kunnat visas hur de gör. Etiopen verkar ha blivit ertappat med byxorna nere. Vilken grej.

11 september är en bra dag. I alla fall i år.

Vi fick besked om ramavtal med Göteborgs stad idag. Vi, det är en samverkansgrupp av tre företag. KIM AB (som jag är delägare i) är en av de tre. Eskadern företagsutveckling AB (där jag hyr) är huvudanbudsgivare och GCK AB är den tredje parten. Man umgås med "fint folk", dvs verkligt duktiga och trevliga företag. Det är hedrande att vara ders samarbetspart.

Vi fick ramavtal inom alla områden som vi ville ha:

• chefsutveckling
• ledningsgruppsutveckling 
• medarbetarutveckling
• team/grupp-utveckling
• outplacement

Nu inträder en överklagoperiod innan avtal kan skrivas. Det kan ta sin tid.

 

För en tid sedan fick vi (igen en samverkansgrupp) ramavtal med Göteborgs stad inom Management. Det överklagades av två företag. Första prövoinstansen sade nej till deras argument och krav och nu är upphandlingen på väg till högsta prövoinstans. Sen, när hela proceduren är klar, så har vi alltså en dörr öppen, men inte nödvändigtvis uppdrag. Nej, ramavtal innebär bara att stan får köpa av oss, efter ännu en konkurrensutsättning. Ramavtal är fint att ha, men det ger inte automatiskt jobb.

 

Ser man på. Här kom en liten upphandlingslektion.

Vidare fick vi en beställning på 120 böcker till Almi GävleDala (Handbok om systemiskt mentorskap och mentorprogram iarbetslivet, vårt förlags enda bok!). Jag har just kommit tillbaka till kontoret efter att ha postat böckerna. 120 böcker är i mesta laget att kånka på för en tant som mig. Jag fick också anledning att irritera mig på mina skridor, som inte håller måttet en sån här gång och som mest bara vill falla samman i sina beståndsdelar. Men jag vill ju inte klaga. Det är jätteroligt med en sån stor bokbeställning en dag som denna. Och jag löste ju det där med transporten till slut, alltmedan det föll en eller annan svettdroppe.

Dessutom släpptes de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson från sitt fängelse i Etiopien. Ja, dom släpptes redan igår, men det var idag de landade på fast och fri mark, någonstans, hemligt var.

Är inte detta typiska tecken på en BRA dag?

I morse hörde jag på TV Yvonne Lombard och Cissela Kyhle intervjuas om sin medverkan som skådespelare i I sista dansen. De lovordade manusförfattaren Carin Mannheimers nyanserade karaktärsrika porträtt av gamla kvinnor i en både gravallvarlig och hysteriskt rolig pjäs. De menar att det är ytterst sällsynt med nyanserade porträtt av äldre kvinnor. Normalt är de antingen elaka häxor eller oändligt blida virkande mormödrar. Liksom inget däremellan.

Å så berättade Yvonne Lombard om sina 83 år och att det inne i henne bodde en kvinna av annan ålder. Vilken, det visste hon inte, men inte var den då 83.

Så har jag både tänkt och känt förut. Det är som att det inne i mig bor en Bente som bara är, utan egentlig ålder. Den där inre personen har lånat ut sig till en kropp av olika ålder. I Yvonne Lombards fall en 83-årig kvinnas kropp, i mitt fall till en överviktig 62-åring, vars påsliknande kroppsdelar utanför den där inre sfären, innanför bukens muskelbälte, hoppade och larvade sig på badhuset igår. Det är som att dom där påsarna inte är jag, dom bara sitter där utanpå på mig.

Det här är bedrägligt. Säkert ett bra sätt att deflektera sakernas tillstånd av att jag faktiskt är en hel människa med både ålder och överdrivet ystra kroppdelar.

 

Deflektion, vilket vackert ord. Det är fikonspråk och betyder att man skärmar av, inte tar in, låter intrycket svinga iväg från sig likt en bumerang som byter riktning.

 

Men, jag blir förtjust över nyanseringen av kvinnoporträtt. Många gamla damer gör oftast annat än att virka gamla spetsar.

Idag har jag haft en dag med flyt, utan sånt där teknikgrums som förpestade tillvaron igår. Det kan bero på att jag inte konsulterat den internetiska världen just alls. Toppade dagen med att premiärbevista vattengympan på Valhallabadet.

Hur det var? Jo, det var härligt. Bra instruktör, bra musik, bra hållning hos ledaren – vi gör efter egen bästa förmåga. Jag njöt så jag skrattade. Kände kontakt med mitt själv som var förpackat inom muskelbälte runt mage och rygg. Ja, hon instruerade hur vi skulle spänna buk och stjärt och ha hållning och ja,… kan inte redogöra för allt. Men jag kände verkligen det där bältet runt det som jag upplevde vara mej själv.

 

När jag hoppade loss där i vattnet kom jag att förundras över det som kändes som främmande påsar på min kropp. Fem påsar levde sitt eget ystra liv, de rörde sig hej vilt till musiken, men alls inte i takt. I alla fall inte min takt. De flamsade runt i nåt busigt tramsigt och efter ett tag blev jag trött och irriterad på de där påsarnas livliga bångstyrighet.

Vilka de var?

påse 1 = skinka 1

påse 2 = skinka 2

påse 3 = mage

påse 4 = bröst 1 och

påse 5 = bröst 2

 

Det härliga hade alltså en förfärlig dimension.

Det är inte min dag idag. Delvis, i alla fall. Det tekniska bråkar. Vad jag än tar i så krånglar det.

På jobbet i (numera) Älvängen så hände sig datorn flera gånger. Jag kunde inte ladda upp bilder från den egna mobilen eller från en kollegas mobil, förrän jag stängt allt och startat om igen. Det blev flera omstarter. Å då ska man betänka att jag har en Mac och en iPhone som ”aldrig krånglar” för de är ju så sams med varandra.

Sen for jag hem och gjorde lite ekonomiadministration. Då funkade inte det är internettiska till Handelsbanken. Jag bara inte kunde logga in. Försök efter försök. Stängde datorn och på det igen. Till slut så gick det, och jag vet faktiskt inte varför den behagade fungera plötsligt. Så jag gjorde det jag skulle, både i företaget och privat.

Nu sitter jag på jobbet i Göteborg och ska boka biljetter för jag ska ju gubevars ut och resa igen. Tänkte faktiskt unna mig två flygbiljetter till Sundsvall den här månaden, för att skynda på sittresandet lite. Då kom nästa krångelkedja. Först ansåg systemet att jag inte fyllt i mailadressen rätt – det visade sig efter ett antal försök att jag skulle skriva in den på ett ställe till. Sen tog den inte emot telnumret. Ett otal försök även här, med nolla, utan nolla i början. Med mellanslag, utan mellanslag. Den totalvägrade. Tog en kollega till hjälp. Det visade sig att jag även här skulle fyllt i två telnummer, ett mobilnummer och ett hemnummer (vilket är lika med det mobila). Då funkade det.

Betalningsdags. Jag kom så pass långt att det var dags att välja betala med kort eller internetbank. Kortbetalning var 100 kr dyrare och dessutom brukar jag landa i att jag ska använda betaldosa i alla fall. Jag behövde alltså ha tillgång till min dosa, hur som. Den var hemma, det visste jag för jag hade just använt den. Sprang hem och hämtade den (har ju så nära!) och så tillbaka och på det. Igen. Landade i nån form av felmeddelande. Tyvärr funkar det inte nu. Var god försök om en stund.

Jag försökte om en stund, i den lugna förvissningen om att jag nog tog lite för lång tid på mig mellan att boka och betala. Men inte då. Hamnade i samma sak. Och nu. Nu tappar jag lusten att ävlas. Luften har gått ur. Nu går jag hem. Det är inte meningen att jag ska ha några flygbiljetter idag, helt klart.

Idag fyller dotter Tuva 30. Jag tänkte ursprungligen åka till Stockholm och gratulera. Men under senaste tiden kände jag att jag inte riktigt orkade och att det dessutom faktiskt kostar en slant. Den slanten har hon mycket större glädje av att använda till annat. Så fick det bli. Hon fick en slant och jag fick vara kvar hemma och pusta ut.

Men, vi lever ju i nutiden med möjligheter att umgås ändå. Skajp. Halleluja.

Leo och jag kom överens om att det kunde vara läge vid sisådär 8-tiden. Jag laddade med frukost och tänt ljus som skulle synas i skärmen. Det bara dröjde och dröjde. Förstod via sms att det fanns "komplikationer".

Dagen började på avigsidan. Döttrarna var skrikigare än på länge. Signe praktiserade ett nytt glas-spräckarskri. Tuva försökte hämta in några sömntimmar efter att ha varit på akuten med Hedda på natten. Det var ingen fara, men de nattliga vaken-timmarna gick ju.

I det sammanhanget kom jag med min gratulationsiver in i familjeidyllen. Vi sjöng tillsammans, Leo och jag, och vi fick en liten pratstund. Med accelererat skrikande småbarn i bakgrunden.

Så kan det också vara på en bemärkelsedag.

Det fick mig att minnas, eller snarare inte minnas, mina egna jämna födelsedagar. Jag minns över huvud taget inte 20-30- och 40-dagarna. Möjligen var det så att Lisa och jag firade 80-dag tillsammans, alltså att vi båda fyllde 40. Däremot minns jag 50- och 60-dagarna. Det var trevliga tillställningar. 50-dagen i Härnösand anordnades av de mina. Jag fick vara muminmamma med handväska och allt. 60-dagen i Karlstad med bara de allra närmsta. Barnen med respektive. 

 

Den dagen var förtrollad. Det märkte jag när förtrollningen bröts. Så här minns jag det.

 

Vi samlades hos Ola-familjen i Karlstad. Alla var idel öra kring vad jag önskade. Vi utflyktade på ett naturreservat i vinterskrud. Vi fikade. De promenerade mig och vi småpratade med varandra så puttinuttigt. Vi åkte hem till Ola och Cissi och spelade spel. Bonanza. Som sagt, de var idel öra till mina behov. Ville jag spela det eller det? Ville jag fortsätta eller sluta?  Sen for vi till restaurang och åt middag och sen bar det av hem igen för fortsatt spelande. Det var helt underbart. Tmmarna gick, och allt flöt på i harmoni.

 

Jag föreslog ett annat spel, minns inte vilket. - Nä, det vill inte jag, var det nån som sa. Jag tittade på klockan. Den hade just passerat 24. Plöstligt kom vi inte överens. Jag väcktes ur förtrollningen med att allt var som vanligt igen. Dvs enigheten om vad vi skulle göra tillsammans och vilka spel som skulle spelas fanns helt enkelt inte. Så här några år senare minns jag alltså dagen som förtrollad. 

 

Jag hoppas nu att Tuva får vara med om någon sorts förtrollning, trots den aviga starten på dagen. Och om inte det sker, så får väl dagen långsamt sjunka in i glömskans dimmor.

Dagens svamptur gav en halvfull korg och känslan av att det är rätt avplockat. Jag mötte folk i två bilar och vi språkades vid lite. De hade hittat en del gula medan jag bara trattisar. Vänligt trivsamt språkandes. Fick veta att det VAR avplockat. Men att platsen vi var på annars är ett mycket bra svampställe.

Det är jag nöjd med att veta. Jag har hittat ett BRA svampställe. Det stör mig att de små svamparna växer ca 5 mil bort. Men det gör mig himla gott att veta att stället är BRA. Med den vetskapen slår jag lite mer rot här i Göteborg.

Grubblar över entreprenörskap ur ett genusperspektiv. Det som fick igång tanketemat är att jag just kommit hem från årets kompetenskonferens i vårt nätverksföretag och att jag just lyssnat på ett dokumentärt radioprogram.

 

Vi har ett kvinnligt sätt att leda företaget. Husmorsekonomi råder. Inga utgifter på lånta pengar. Vi drivs att bygga samhällsvärden, kunskap och att utveckla vårt nyttogörande verktyg.

 

Nyss lyssnade jag på ett P3 Dokumentär-program om Gizmondos miljard-krasch. Företaget med sån potential tog marknaden med storm, investerare stod på kö att få investera för att något år senare rasa samman som ett korthus med flera konkurser som resultat och miljardbelopp som gått upp i rök. Företaget leddes av spelintresserade bilintresserade snubbar, delvis med kriminellt förflutet. Efter implosionen stod Ferraris och liknande snobb-bilar i miljonklassen i ledarnas garage. Idel statusprylar. De tycks ha haft spel och status som drivkraft.

 

Jag tänker på Grameen Bank som ger mikrokrediter bara till kvinnliga entreprenörer, för att kvinnor ser till att skapa värden som kommer samhället och kommande generationer till godo. Männen gör inte det på samma sätt, de konsumerar upp dem på sånt som inte bygger samhällsvärden. De bygger status, inte samhällsvärden. Det finns alltså nån sorts kunskap om att kvinnor och män skapar olika sorts värden med sitt entreprenörskap.

Jag känner igen mig. Min drivkraft är allt annat än glassiga kontor och häftiga bilar. Jag vill bidra till lärande och utveckling av den modell vi jobbat fram, till nytta för konsulterna som använder den och till nytta för kunderna/brukarna.

Jag förnimmer olika inställningar till oss från omvärlden. Det här är verkligen diffust och svårt att konkretisera, men jag ska göra ett försök.

En del av omvärlden behandlar oss som kvinnliga småföretagare i en ointressant klass av entreprenörskap. De har ett milt överseende. - Ja, ja, det blir nog bra det här, säger de med kvalificerat ointresse. Jag behöver väl inte säga att de är män. Inom entreprenörs- och ekonomikunskapsfältet.

En annan del av omvärlden tycker att jag och vi tar alldeles för stor plats och att vi behöver hållas på mattan. Lite av Jante i farten. Det är som om det inte är möjligt att vi har nåt ganska enastående att komma med, i all enkelhet. Det enastående kommer alltid utifrån, från USA eller så.

Ytterligare en del av omvärlden tycker att vi är enastående och har placerat oss på piedestal, där det heller inte är trivsamt att vara. Så ensamt.

Så här går jag och tänker, en dag som denna. Säga vad man vill, men vårt företag kommer inte att blåsas upp till en stor ballong som kan spricka, en vacker dag. Nej, vi blåser och blåser och ballongen vill verkligen inte bli stor och rund, alltmedan vi bara blir trötta och röda i ansiktet. Kanske är det bra, i långa loppet.

Vi har verkligen tagit oss an ett omöjligt projekt med en fråga om det inte är möjligt ändå, att bygga verksamheten på samhällsbyggande värden och med tillit och respekt. Vi har själva uttryckt det som att vi vill bidra till hälsa humanism och helhet, på vår hemsida. Och det har absolut med mer att göra än ett förenklat genus-betraktande. Men det finns med i bilden och påverkar.