Resa i forn- och nutidshistoria
Vi har fått nya prominenta personer på besök. Ethels dotter och tvillingbarnbarn på 15 vårar. Idag gjorde vi en resa i fornhistoria och nutidshistoria.
Fornhistoria
Det blev Tanum med sina berömda hällristningar, rentav utnämnda till ett av Unesco världsarv.
På nätet såg jag att det fanns en nyinvigd informationsplats (juli 2015) Skräddö utefter nya E6-an, och dit begav vi oss. Snyggt Vägverket, snyggt.
Där fick vi översiktlig information om hällristningarnas geografiska sammanhang och om livsbetingelserna på stenåldrarna och bronsåldern. Föredömligt presenterat på skyltar som andades genomtänkt skyltprogram.
Själva platsen och utställningsbyggnaden var också väl gestaltade och till en estets fulla belåtenhet.
Den omtalade ”tidsmaskinen” var däremot en besvikelse. Jag antar att den inte är nyttjad till sin potential än. Tanken är att man i den här kikaren ska se landskapet av idag och via animeringar se hur landskapet och livsbetingerlserna såg ut då, på forntiden. Den är en nyhet inom utställningspedagogiken att i en kikare över nutida landskap visa hur det såg ut förr, dessutom animerat så att man skulle se förändring över tid. Vad vi såg var enimerade bilder över dåtida familjeliv, inte alls kopplat till landskapet vi tittade på. Jag var nyfiken på hur de fixat det, vilket alltså inte imponerande. Inte än.
I bilen fantiserade jag om hur man skulle kunna använda nämnda teknologi för att visa Tycho Brahes observatorium på Ven, Skeppet Vasas förlisning i Stockholm eller Alhambras utbyggnader över tid i Andalusien, Spanien. Vilken grej, värsta affärsidén! Nåväl.
Efter Skräddö informationsplats for vi till Vitlycke museum, lunchade på Ethels goda kinoa-sallad med närproducerat rökt fårkött utomhus i både sol och relativ värme, och sedan vandrade vi runt i museets ambitiösa utställning. Ja, vi var nog rätt ambitiösa själva.
Världsarv. Idag har Sverige 15 världsarv med intressant natur eller kultur att värna om.
Vitlyckes museum har modern arkitektur med associationer till långhus och skepp.
Vitlycke museibyggnad har en båtformad entrehall med fasta utställningar i sidoskeppen.
Det som bl a fångade min uppmärksamhet var en stor karta över Europa som visade metallernas väg. Kartan var gjord som en matta på golvet och det gav mig en mera fysisk upplevelse av Europa och människans färdvägar.
Vidare fäste jag mig vid den del i utställningen som visade på olika tiders uttolkning av hällristningarnas motiv. Kort sagt, tolkningarna säger kanske mer av uttolkaren och hens egen tid än av motiven som sådana. Enligt olika uttolkare föreställer ristningarna ömsom religiösa motiv, ömsom vardagliga redskap och farkoster och ömsom bilder som berättar om resor till avlägsna trakter.
Vitlycke hällristningar kunde vi beskåda från parkbänkar i solen. På bilden syns tv Ethel och hennes dotter och till höger tvillingarna, dvs Ethels båda barnbarn.
Självklart såg vi ristningar också. Och vädret var på allra bästa humör. Av någon anledning kom jag att fråga Ethels dotter om hennes syn på den nyligen publicerade PISA-undersökningen.
Ethels dotter är gymnasielärare i svenska och historia. Hon har jobbat på flera gymnasieskolor i Sverige och i Luxemburg och har genom dessa erfarenheter fått perspektiv på olika skolors och länders sätt att bedriva gymnasieutbildning.
Hon menar att PISA visar på ett allvarligt läge för Svensk skolas resultat. Det mäter inte alls, som ryktet säger, papegojkunskap utan i hög grad reflektion och sammanhangsförståelse.
Nutidshistoria
Utflykten hade tagit ett större antal timmar och vi bestämde att åka hem.
Kommentarerna om PISA väckte min nyfikenhet, så mina frågor dominerade samtalet i bilen hem. Det räckte faktiskt med två frågor för att hålla igång samtalet hela vägen hem.
Fråga 1) Om det nu är så att Sverige utmärker sig, både i ett nordiskt och europeiskt perspektiv, med att rasa kunskapsmässigt, hur kommer det sig?
Den frågan fick en lååång utläggning och blir mager med min tudelade sammanfattning i A och B:
A) Under 1900-talet har det långsamt men säkert smugit sig in ett bildningsförakt som genomsyrar hela samhällskroppen och som påverkar allt.
B) Synen på elevers förmågor har också förändrats. Vi tenderar att patologisera barn och ungdomar med läs- och skrivsvårigheter. Förmågan att tillägna sig längre texter har sjunkit drastiskt och vi tycker synd om dem som måste genomgå något så tråkigt som att läsa. Vi tror att tillägnandet av kunskap och bildning måste vara roligt på ett ytligt sätt.
Hon menar tom att vi numera bygger en fåtalets bildningselit och att vi kommer att få ett stort bildningsproletariat, vilket är förödande för samhällets utveckling. Och att det inte alls behöver bli så.
Fråga 2) I den här bilen är du nu utbildningsminister, med uppdrag att styra över utbildningspolitiken kommande 4 år. Vilket är ditt 5-punktsprogram?
• Inför ett fåtal gymnasieprogram med viss valbarhet, dagens valmöjligheter är rena cirkusen
• Ändra betygssystemet, som idag är "atomiserat" och omöjliggör helhetsbedömningar
• Tillåt gymnasieutbildning för vuxna, låt folk få en andra chans
• Ändra Skolverkets egna styrdokument och dokumentation så att de hänger ihop
• Ta bort högskoleprovet, det mäter fel saker och gynnar vissa på ett orättvist sätt
Summa summarum
PISA viasr att de elerver som är duktiga och har lätt för sig har försämrat sina resultat något. Det allvarliga är att den grupp elever som svenskt skolsystem velat värna om, de som inte har lika lätt för sig, de har dippat katastrofalt och vi kan tala om en förlorad generation. Vi gör klokt i att ta PISA-undersökningarna på allvar.
Dessa ord kommer från en som älskar sitt jobb i klassrummet men ogillar förutsättningarna och regelverket runt arbetssituationen.
Jag frågade också om det finns något politiskt parti som företräder hennes åsikter. -Nej.
Och om hennes åsikter är kontroversiella. -Njaej.
I mig sätter hennes synpunkter griller i huvudet. En riktig grubbla.
Det här vädret finns inte
Nordiska Akvalrellmuseets brygga gav oss en stunds kulturintrycksvila. Vi såg på klipporna och på havet och på himlen som började spricka upp och sprida värme runt sig. Väder-appen sade att det skulle regna, allt mer. Bara att konstatera – Det här vädret finns inte.
Kulturutflykt och en nystartad process
Igår var vi två tanter kulturella igen. Det fick bli på Tjörn.
Vi kikade på ett hus möjligt att hyra nästa sommar. Det hade både förtjänster och, framför allt, brister.
Huset ligger alldeles intill en alldeles livs levande dös. Det är inte var dag man ser en sån. Vi är i trakter där historiens vingslag flaxar runt öronen. Skylten intill dösen berättade för mig att den yngre stenåldern pågick för 5000 - 4300 år sedan och delas upp i tre perioder med olika gravformer, dösar, gånggrifter och hällkistor. Dösen är äldst. Den kräver kunskap och lagarbete för att byggas och man tror att de var gravar för välbeställda.
Vi for till Skärhamn och lunchade på Café xx. Föredömligt finkulturellt med en välkomnande utställning av konst, konsthantverk och tematiska böcker (tema mat, natur och kultur på Västkusten) och än en gång konstaterar jag att jag har onödigt exklusiv och dyr smak. Lunchen var sisådär.
Sen fängslades vi av utställningar på Nordens Akvarellmuseum. Urkraft. Island i färg och vatten.
Tänk att hav och dramatisk natur kan skildras så olika.
Denna akvarell från Island tidigt 1900-tal ställer jag mot denna film, (kommer) för att illustrera de olika konstnärliga språken. Filmen tog jag i en rumsligt filmiskt verk av Rúrí, f 1951, som heter Water Wocal.
Några andra exempel på sånt som fångade mitt intresse kommer här.
Erró, Sitting Bulls dotter från 1993 - en nutida isländsk konstnär född 1932. Tror inte den tillhörde utställningen Urkraft, men den skulle mycket väl kunna göra det, tycker jag.
Den här minimalistiska stenen tillhör nog inte heller Urkraftutställningen, men nog uttrycker den urkraft, väl?
Bilder i kluster. Mums för en arkitekt.
På väg till bilen ville jag kolla en båt med tre master.
På väg mot masterna hittade vi fiskboden med stort utbud av fisk och skaldjur. ÄNTLIGEN.
På turistbyrån skaffade vi nya kartor och så kom jag på att fråga.
– Finns ett mera havsnära någorlunda rymligt och prisvärt boende för oss nästa sommar?
Därmed är en process startad utan att vi egentligen pratat igenom huruvida vi vill hyra nästa sommar eller inte. Men agerandet kan kanske anses vara svar nog. Med dessa upplevelser åkte vi hem...
... och frossade i skaldjur.
Världsunikt
Alltså, jag har läst mig till att skalbankerna i Uddevalla är världsunika. När vi kom till Skalbanksmuseet trillade polletten ner. Nu förstår jag på en högre nivå hur märkligt unika dessa skalbankar verkligen är. - Wow, helt enklet!
Under några hundra år för ca 10 000 år sedan var betingelserna sådana att det bildades tjocka lager av skal efter skaldjur som levde på grunt vatten på det som idag är Uddevalla.
När inlandsisen drog sig tillbaka höjde sig det nedtryckta landet ur havet. Vid en tid fanns en mycket stort sund som förband nuvarande Vänern med havet. Salt näringsrikt havsvatten och sött isvatten blandades och skapade gynnsamma betingelser för det marina djurlivet i sundets mynning, vilket är den plats där Uddevalla nu ligger. Allt eftersom landet höjde sig spolade bränningar och strömmar samman de döda djurens skal i sänkor nedanför bergbranterna. Så bildades skalgrusbankarna.
På ytterligare några hundra år hade landet höjts ytterligare och gjort Vänern till insjö. Tillflödet av sötvatten upphörde och de gynnsamma förutsättningarna för skaldjursliv upphörde. Sådana betingelser som rådde just där och då finns inte någon annan stans på jordklotet, i alla fall känner man inte till någon motsvarighet. Det behövdes en inlandsis, en landhöjning och grunt vatten där salt och sött kunde mötas. Skalbanksavlagringar finns i Uddevallatrakten och på ytterligare någon plats i Norge.
De kalkrika markerna gör att både florans och faunans artrikedom frodas, här finns minst 400 växtarter och en rik fjärilsfauna. Idag finns bara 1/10-del av dessa skalbankar kvar. Skalgruset har använts till fyllnadsmaterial, hönsfoder, väg- och järnvägsbyggande etc. För att värna om skalbankarna har reservaten Kuröd, Bräcke och Samneröd bildats. Dessa rymmer världens största kända Skalgrusbankar. En skyltad slinga på ca 2 km visar bland annat tre av landets äldsta stenåldersboplatser från Hensbacka-kultur. Om skalbankarna har betydelse för tidig bosättning vet jag inget, men det kan väl vara troligt, tänker jag.
Med ungdomar
Vi har haft några dagars besök av Ethels son med familj, fru och två ynglingar på 11 respektive 14 år. Med dem for vi hit och dit för att ge dem, främst ungdomarna, goda upplevelser av Västkusten.
Det bar av till Lysekil för att fiska krabbor i pinande blåst, vi upplevde Havets hus som visade upp det salta vattnets mångfald av havslevande växter och djur, nära land och ute till havs, ytligt levande och de som lever sina dagar på mycket stort djup dit dagsljuset inte når ner och fotosyntesen därför inte fungerar.
Dag 2 for vi till Slussen för att kanske kunna bada och slippa pinblåsten. Där fanns hopptorn som ynglingarna uppskattade och ett badhotell med lunchservering som alla uppskattade.
Dag 3 var vi uppe på fjället och modern tog sönerna på en fjällvandring i hällande regn.
Dag 4 besökte vi Bohusläns museum och började med att fika medhavda pannkakor i ett utrymme intill båtsamlingen. Där satt vi i ett jättefint svagt tjärdoftande rum, nästan alldeles ostörda. Därefter nyttjade vi museets förtjänstfullt uttänkta ”övningar” eller ”uppdrag” att utföra för besökaren. Där fanns historiska spår att finna, skattjakt, bildjakt och äggletning och för genomfört värv belönades vi med en liten pin att sätta på jackan. Dessa uppdrag höll oss sysselsatta i flera regniga timmar. Senare samma dag for vi till Skalbanksmuseet för att bättre förstå hur det kom sig att skalbankarna i Uddevalla är världsunika. Jag kom också på att vi kunde leta efter en cach i området (har introducerat geocaching för den besökande familjen), vilket särskilt uppskattades av 11-åringen.
På kvällarna lagades det, under gemytliga former, ekologisk och närproducerad mat av hög kulinarisk klass. Vi spelade också ett och annat familjespel.
Vädret var både blåskallt och regnigt och vi ansträngde oss verkligen för att ge ungdomarna minnesvärda upplevelser. Själv är jag verkligen nöjd med vad vi, utifrån omständigheterna, fick till.
På en direkt fråga om det mest minnesvärda blev det unisona svaret badet och maten.
- Jahapp.
Nostalgitripp
Idag har vi varit kulturtanter i kubik. I Bottna.
Först åkte vi av misstag till Hamburgsund, för jag hade fått för mig att Gerlesborgsskolan låg alldeles intill. Det där med intill är relativt. I själva verket ligger skolan intill Bovalsstrand i Bottna. Dit tog vi oss, åt lunch och spanade in konstundervisningslokalerna. Fick också veta lite om bakgrunden.
Till Gerlesborg kom en dag den unge konstnären Arne Isacsson cyklandes, tog in på gästgiveriet där och bestämde sig för att här skulle startas en konstskola. Den blev verklighet 1944, fick en filial i Stockholm 1948 och en i Provence 1958. Skolorna drivs i stiftelseform och Arne Isacsson var inflytelserik till sin död 2010. I sommar ställer hans änka Margareta Blomberg ut oljemålningar på skolan.
Där fick jag en första nostalgi-boost. Mindes min egen tid på Capellagården och Nyckelviksskolan och året som konsthistoriestuderande i Lund bland idel kulturmuppar i slutet av 60-talet. Mindes också tiden som arkitekturstuderande och de sabbatsår jag tog av diffusa orsaker. När jag skulle förklara för Ethel, så fattades mig orden. Det var något med den stöddiga tvärsäkra kulturen på arkitektur som jag var en bidragande del av men inte trivdes med. Min naiva kreativitet liksom dog där på arkitektur. Men utforskandet på konstskolorna minns jag med värme. Jag kan till och med ståta med att ha träffat Carl Malmsten och ställt ut elevarbeten på Liljewalchs.
I konsthallen några hundra meter bort såg vi en svårsmält och tänkvärd utställning med verk av Leif Holmstrand och Helene Billgren. För mig handlade den om instängdhet i kulturellt skapade ramar, om genus och sexuell maktkamp och andra tyngre teman. Där fick vi tips om att se skulpturutställningen på KKV-B i det röda huskomplexet inom synhåll bara en bit bort.
Efter konsthallsbesöket åkte vi till Skärkäll ekoby alldeles intill.
Mossbelupen skylt om och i Skärkäll
Där var jag för 10 år sedan med vänner och nu ville jag visa Ethel något som hon troligen aldrig skulle få se annars. För vem kan se något man inte ens vet att det finns? Turistandets överkurs, kallade vi det för.
Skärkäll är en ateljé- och ekoby där stjärnorna lyser upp på natten. Här bygger man som man vill inom egen stadsplan och eget regelverk. Husen ser ut lite hur som helst, så som de gör i Kristiania (Köpenhamn) och Skogsnäs (Ramsele i det inre Västernorrland). En del är fantasifulla hopplock enligt principen man tager vad man haver, en del är arkitektoniskt riktigt intressanta och en del bara skräpigt fula. En ung kille cyklade förbi och vi kom att språkas vid lite. Han är byggherre för ett nytillskott, ett 8-kantigt gult hus.
På nätet har jag hittat viss bakgrundsinformation. Optikern, konstnären och Sundsvallsbon Klas Nilsson (död 2011) "...var elev på Gerlesborgsskolan och hans engagerade samarbete med dåvarande rektor Per Lilienberg resulterade bland annat i etablerandet av ateljé- och ekobyn Skärkäll, vars första symbolbild blev Starbrak-skulpturen av Lars Vilks." Det finns alltså en koppling mellan Skärkäll och Gerlesborgsskolan. Området köptes in 1991 och Ekobyn Skärkäll har drivits som ekonomisk förening. De har också Bottnafjordens Inköpsförening.
Jag valde att inte fota några hus alls av hänsyn till de boende. Om du vill se bildexempel kan du kolla fotona i denna blogg. Hela miljön gav mig nostalgi-boost nr 2. Kopplar boosten till kulturarbetarna som utgjorde en viktig del av min bekantskapskrets i Härnösand och Västermorrland.
Så var det dags för skulpturerna på KKV-B. Så här beskriver de sig själva. "Mitt i skärningspunkten mellan hav och berg ligger Konstnärernas kollektivverkstad Bohuslän, en av Sveriges 26 kollektivverkstäder och en av fyra med riksintresse. Vi finns, som det tycks, mitt ute i naturen – men i själva verket är vi ett av flera nav i en kulturtät miljö. Vi finns framför allt till för att ge yrkesverksamma konstnärer professionellt utrustade verkstäder för olika tekniker och material, men också vara en plats för stimulerande, utvecklande och spännande möten i konstens och kulturens tecken."
Det får mig att tänka på vad de olika KKV-arna, alltså de olika Kollektiva Konstnärsverkstäderna i Sverige haft för betydelse för konst- och kulturlivet. Kanske återkommer jag med en blogg om det?
KKV-B visade en intressant och delvis rolig skulpturutställning.
Att sy i sten är knäppt Frida Svensson. Granit bomull syntetgarn.
Poesigeneratorn Siv Boström. Bohus granit och rostfritt stål.
Stol Ulf Johansson Diabas Lappland, sockel Svandalsgranit. Jag tycker det ser ut som ett H. H som i Henriksson.
Det fanns konst inomhus också men jag var konst-trött och orkade inte ge denna stora mängt konst mitt engagemang. Utom möjligen dessa två anspråkslösa hus.
Orken räckte däremot till att fika en skrädmjölskaka med sylt och grädde. Personalen var nog konstnärer, sålde hembakt och gott med modest prisnivå, inte så vidare värst organiserat vid disk och kassa. Gav mig nostalgiboost 3. Känner hemtam samhörighet med dessa virriga kreativa knäppisar. Minns också åren som ordförande i KKV Härnösand på 80-talet.
Vid det här laget var vi kulturmätta och Ethel upptäckte att hennes solglasögon var borta. Så vi letade baklänges, KKV-B, biltur till Skärkäll och Gerlesborg, utan att hitta dem. Sen for vi hem.
Det var en nostalgitripp det. En sån där tripp som ger mig både hemkänsla och längtan. Till vad?
Merula, med mera
Igår, efter Taube-framträdandena, såg jag utställningen Revolutionary micro gestures. Två spanska konstnärer, Cristina Lucas och Fernando Sanchez Castillo, hade gett sina kommentarer till fenomenet att små gester kan få revolutionerande samhällseffekt (kaosteori).
Castillo hade gjort Tank man, en ultrarealistisk skulptur av den man som ställde sig framför tanks på Himmelska fridens torg 1989. Han stod blick stilla och kom att stoppa tanksens framfart och sedan försvann han in i folkvimlet. Han har aldrig blivit identifierad, ingen vet vem han var. Händelsen fick enormt medialt genomslag, trots att flera tusen människor dödades.
Castillo hade gjort Tank man, en ultrarealistisk skulptur av den man som ställde sig framför tanks på Himmelska fridens torg 1989. Han stod blick stilla och kom att stoppa tanksens framfart och sedan försvann han in i folkvimlet. Han har aldrig blivit identifierad, ingen vet vem han var. Händelsen fick enormt medialt genomslag, trots att flera tusen människor dödades.
Castillo - Tank man
Lucas har gjort videon "La libertée Raisonée" från 2009 som inspirerats av målningen "Friheten på barrikaderna” (La Liberté guidant le peuple) från 1830 av konstnären Euguène Delacroix. I videon blir friheten lynchad av mobben.
Lucas – video La libertée Raisonée
I anslutning till utställningen kunde vi besökare kommentera vår syn på demokrati. Jag skrev något i stil med detta
Demokrati är en paradox –
lätt förlorare vid attack,
vinnare i det långa loppet.
Så skör och stark
på en och samma gång.
För detta filosofiska bidrag kunde jag kvittera ut en alldeles egen Tank man.
I museibutiken köpte jag både en svampkniv och en liten kanna.
Kniven köpte jag för att vara rustad omutifallatt. Man kan ju bli överfallen av kantareller igen. Kan fästas i ett bälte.
Min nyinköpta svampkniv
Merula - rolig och hällvänlig, en verklig skönhet.
Taubedagen
Vi for in till Uddevalla idag för att lyssna på trubadurer sjungandes till Evert Taubes ära i museiparken. I sol, lagom värme, kanske aningen kylslaget, med scenen mot vattnet och med båtar som passerade strax därbakom. Evert Taube tog initiativ till bildandet av Sällskapet visans vänner och den lever än, om inte i önsklig välmåga så i alla fall är den vid liv och firade ett 25-årsjubileum. Riktigt vad som firades minns jag inte, men i alla fall. Vi fick veta en del om Everts liv och leverne varvat med framträdanden av föreningens och traktens trubadurer.
Sällskapet visans vänner sjunger Taube i museiparken, Uddevalla
Själv kompletterade jag informationen med att läsa i Wikipedia om Everts liv och leverne.
Han var en strulig och ganska naiv man med kreativa gåvor. Det gick ju bra för honom, tänker jag, trots att han var både strulig och hypokondrisk.
Spaning
Leo har lyft fram två trend-spaningar som här fått karaktären av grubblor.
Den ena spaningen handlar om konflikten mellan olika grupper av bergsklättrare, en växande grupp i samhället. Det finns sportklättrare och traditionella klättrare och de har, verkar det som, en intressekonflikt. Sportklättrarna är värsta amatörerna som uppskattar den säkerhet som utgörs av en och annan bult fastsatt i berget. Traditionalisterna använder sig av säkrande kilar i bergssprickor, alltså lite mer av the natural way. Lite mer krävande och lite farligare. Man behöver helt enkelt vara lite duktigare för att klara det. Traditionalisterna motarbetar sportklättring med att helt enkelt sabotera och plocka bort ditsatta bultar. Det har de i alla fall gjort där i Lysekil. Vi sitter som frågetecken kring denna intressekonflikt. De klättrar inte på samma berg, de stör inte varandra, och inte någon annan för den delen. Så varför bråka?
Den andra spaningen handlar om en annan intressekonflikt inom friluftsområdet. Med ökande tryck på våra naturområden väcks traditionella björnar. Campingläger med tiggare eller bärplockare eller jägare från långtbortistan, som inte känner till gränser för vår allemansrätt, kan komma att kliva över gränser för vad vår oskrivna lag medger. Och ska de i så fall avhysas och av vem? Och kan allemansrätten komma att förändras i ett samhälle i förändring?
Lärdom
Vi har gjort två familje-utflykter i gassande sol eller pinande vind.
Ena dagen till Lysekil där det idkades krabbmete och försök till bergsklättring. Andra dagen i Unda, det gamla nudistbadet med ytterligare krabbmete i pinande vind. Båda dagarna har det varit lite väl kallt i vattnet så till och med tjejerna avstod bad.
Flickornas lärdom efter dessa två dagar i hjärtat av Västkusten är att man inte ska bada i vare sig hav eller sjö, för där finns otäcka krabbor.
Lugnet före stormen
Jag har kommit att uppskatta lugnet här uppe på fjället.
Ja, det låter som om vi är uppe i fjällvärlden. Men så är det alltså inte. Vi bebor ett ensligt beläget torp på en höjd, Herrestadsfjället, nordväst om Uddevalla. Fjället är en mindre variant av Skuleskogen. I närheten finns spridda gårdar, ett igenväxande pastoralt landskap, skogar med porlande bäckar och längre upp på fjället ett antal skogstjärnar. En och annan bil passerar på denna vår återvändsväg. Hee-Lursteg står det på skylten vid stora vägen. Förundras över hur ett ortsnamn eller en trakt kan heta just Hee och Lursteg. Den berättelsen har inte förtäljts mig.
Relaterat till livet i Stockholm och Göteborg och relaterat till de turisttyngda samhällena vid havet här i närheten, så är här lugnet självt. Det är OK att dyka in i vimlet emellanåt för att bada, handla eller se någon kulturbegivenhet. Att sedan lämna vimlet och stojet för att komma hem till vårt torp är så avstressande att det är svårt att beskriva. Jag brukar sitta och bara lyssna till tystnaden. Ett och annat knäpp i huset, någon fågel som kvittrar, ett och annat flygfä, vinden som susar.
I eftemiddag kommer tvillingfamiljen på några dagars kärt besök. Krabbmetspöna är framtagna, plasthinkar och fotbollar inköpta och sängarna är bäddade. Senare kommer två av Ethels barn med sina familjer med tonåriga barn, 4 personer åt gången, i några dagar vardera.
Helt klart är det just nu som det är lugnet före stormen. Och våra gäster är såå välkomna att ge lugnet här uppe på fjället olika nyanser av liv.
Lögardag
Dagarna glider iväg som en harmoniskt rinnande bäck av trevligheter. Jag har hunnit med att jobba i Stockholm, en hel vecka på tre dar, och återkommit till semestermediterandet på och runtikring Herrestadsfjället.
Inger var hos oss i två dagar. Vi promenerade i sol till skogs åt fjället till och hittade kantareller och vi promenerade i sol till ett fd nudistbad åt havet till och hittade kantareller.
Fd nudistbadet. En pärla för oss som tycker det är småjobbigt att vistas bland hundratals andra.
En extra tandborste kom väl till pass vid rengöring av de jordiga gulklimparna.
Emellanåt åt vi mycket goda anrättningar med antingen genomgående champagne eller alkoholfritt öl. Fårkottlett (av ett sånt där närodlat får) med färskpotatis, smörstekta kantareller och sallad till champagnen och med citronglass och citronlikör till efterrätt. Ädel jordgubbssallad med vitlöksbröd till ölen. Idel goa samtal om stort och smått. Greklandskrisen å ena sidan, våra släktträd förlagt till ett politiskt landskap, och å andra sidan, vad arbete är egentligen och vilka de roligaste jobben varit under arbetslivskarriären och vad vi lärt oss. För min egen del var det nog tiden då jag forskade. Det skulle jag gärna göra igen.
Igår var vi åter två och det var både lördag och lögardag. Tvättmaskinen både invigdes och gick varm. Ethel tvättade en maskin och jag tre. Den gassande solen fick tvätten att torka ute på rekordtid och lukta så där gott som utehängd tvätt gör.
På eftermiddagen gjorde vi ännu en utflykt till en av alla fd kurorter, Lyckorna, strax söder om Ljungskile. Glass, promenad efter stranden och bland snickarglädjeshusen, middag på Musselbaren och promenad till kyrkan.
Musselbarens presentation kunde inte bli mer träffsäker med tanke på våra preferenser.
Promenad bort till kyrkan som hade ovant placerade gravar som en mur runt kyrkan.
Det tornade upp sig på himlen i kvällningen. Dags att bege sig hem och rädda tvätten från annalkande regn. Och dricka ett glas vitt vin som avslutning på denna lögardag.
Glädje över riktig mat
Värmen sprider sig i hela Sverige och omfamnar även oss i Uddevalla-trakten. Noterar att vårt torp håller sig någorlunda svalt. Om det inte går att komma undan värmen någon annan stans, så går det att ha det drägligt hemma.
På eftermiddagen gjorde vi en tur till Orust. Och se, det lönade sig. På våra kartor hade jag hittat ett antal gårdsbutiker och försäljningsställen för närproducerat och ekologiskt. Vi bestämde att ge oss till några av dem. På väg mot Tegneby, där det skulle finnas flera butiker av intresse, fann vi 2 intressanta företag. Ingen av dem fanns omnämnd på kartan och på påsarna de lade varorna i stod Orustmat.se. Kunde utläsa symbolen av ett Leaderprojekt (Europeiska jordbruksfondens stöd till landsbygdsutveckling).
Ethel hittade dem i närheten av Varekil då jag var upptagen att finna rätt avfart mot Tegneby. Vi for dit, till RJ Närproducerat i industribyggnaden och lilla försäljningsstället från en husvagn vars sida var omgjord till butiksdisk. På kvittot stod Margaretha Jedemo.
JR Närproducerat har stort utbud och många kunder. Här köpte vi lammfärs, lammkotletter, grisentrecote, fyra olika korvar, leverpastej, hårdrökt bog och honung.
Här kommer Ethel ut med påsar fulla med mat.
Hos paret i husvagnen köpte vi mild yoghurt, jordgubbar, gräslök, dill, flädersaft, bröd, potatis och ostkaka gjord på opastöriserad mjölk.
Väl på plats i bilen skrek Ethel rakt ut.
– Yesss. Jag äääälskar att köpa RIKTIG MAT!
På middagstallriken ligger vildsvinskorv, älgkorv, lammkorv och choritzo. Efterrätten av ostkaka och färska jordgubbar var magisk. Mättnaden monumental.
Skåpen är fyllda och nya kulinariska upplevelser ligger för våra fötter. Vi vet också att vi bara skrapat på ytan av intressanta matbutiker. Häromdan letade vi alldeles tydligt på fel ställe. Det lönade sig att inte ge sig i ambitionen att avnjuta riktigt bra och god mat.
Hur livet levs
Tom Alandh sommarpratade häromdan och vi lyssnade till honom idag. Jag fångade med förtjusning denna klokhet.
Ska man veta något om hur livet levs
ska man åka kommunalt.
Skam den som ger sig
Jag befinner mig i ett högt beläget torp på Herrestadsfjället nordväst om Uddevalla. Torpet har Ethel och jag hyrt hela sommaren, ända in i augusti. Så här ser det ut.
Sommarviste 2015
Ethel är urgöteborgare, miljövän och socialt och samhälleligt kompetent och kunnig. Vill gärna köpa ekologiskt och fairtrade och närproducerat och gott. Hon har, omedvetet, värvat mig till att vilja turista bland olika gårdsbutiker där man kan köpa den ena läckerheten efter den andra. Må vara lite dyrare än på Willys, men det får man ta.
Häromdagen kollade jag runt på nätet och kunde identifiera ett antal gårdsbutiker inom en radie på 5 mil. Det var inte överdådigt med gårdsbutiker inom den radien, så den fick utvidgas till att omfatta Bohuslän. De verkade nischade på olika specialiteter och alldeles lätt att förstå utbudet var det inte. T ex kunde en gårdsbutik sälja dammode. Kläderna såldes från en gård på landet, alltså en gårdsbutik. Gårdsbutik kan också vara en butik som säljer trädgårdsmaskiner, griskött, hantverk, barnkläder, plant, antikt etc. Det där vi såg framför oss, t ex närodlade ekologiskt odlade grönsaker, goda ostar, intressanta bröd och kex, sylt och saft, öl, rökt kött, korvar, honung, det var inte så lätt att se vad respektive gårdsbutik erbjöd.
Lite skönt var det då att hitta E. K. Logisk handel inne i centrala Uddevalla. Dit kunde vi fara första dagen och lägga en grund av de där ekologiskt och solidariskt producerade läckerheterna. Så kunde vi ta de övriga gårdsbutikerna allt eftersom.
Efter ett besök på Bohusläns museum, där åtminstone jag fick den översiktliga geologiska och kulturhistoriska överblick jag ville ha, begav vi oss köpsugna per fots till E K Logisk handel. Men vi tappade hakan. Den var stängd till slutet av juli. BESVIKEN! I grannbutiken Bodyshop kunde de berätta att butiksinnehavaren faktiskt stängde just idag. Men vi fick tips om ställen nära Ljungskile. Jag kände igen butiksnamnen från min research på nätet.
Så vi körde till Ljungskile och hittade till väl skyltade Kärrstigens gård. Det var ett stort ställe för att vara nära och ekologiskt, så åtminstone jag gick in med köplusten i högsta hugg. Där fanns flaskor och byttor, sylt, ostar och kött, godis och jag vet inte vad. Stället var fullkomligt nerlusat med pyngle. Teddybjörnar, korgar, ute- och innemöbler, kristallkronor, korgar, rosetter och krimskrams. Och var fanns det närproducerade? Ingenstans. Där var franska och italienska ostar, godis och sylt från världens alla hörn, oljor och vinäger från Sydeuropa (vilket inte är något att säga om). Och så hemskt mycket ekologist och fairtrade var det inte heller. Det blev bara en flaska balsamvinäger och olivolja och lite parmaskinka för vår del.
Vidare till nästa. Det skulle finnas en man som stod i en husvagnsliknande "kiosk" och sålde så länge det fanns folk ute. Jodå. Vi hittade honom med. Hos honom kunde vi köpa lamm från Nya Zeeland, entrecote från Brasilien och ytterligare något från långtbortistan. Han berättade att det närproducerade blir osäljbart dyrt. Det blev i alla fall några traktens ägg köpta.
Vi började ana att det där med gårdsbutiker som säljer närodlat kanske inte finns i något överflöd eller kanske inte alls finns. Turistinformationen luras. Eller så har jag läst som en kratta.
Vi tog en tur till COOP och jag intog en lärande hållning. En helt ny värld öppnar sig. Ekologiskt svenskt, helst riktigt närproducerat och i övrigt fairtrade begränsar utbudet ”en aning”, om man så säger.
På det hela taget går det inte så bra för oss. Alltså inte med den grönt etiska OCH kulinariska målsättningen. Men trevligt har vi och vackert är vädret och grisskär är huden. Och skam den som ger sig.
