Om jaget och kroppen
Här kommer en stunds amatörfilosoferande.
I olika sammanhang har jag lyssnat till personer som funnit ”glädje” i att tänka på sig själva som uppdelade människor. Alltså delade i en kropp och ett själv. Det går stick i stäv med vad jag ”lärt” som gestaltare. Där betonas att vi är hela och odelbara människor.
Själv tänker jag att jag haft glädje av båda sätten att betrakta mig själv. Ibland har det gjort mig gott att se mig som hel och odelbar. Ibland har det varit hjälpsamt att mentalt dela upp mig i delpersonligheter. T ex att har det varit bra att se den så ofta gnagande självkritiska Benten som en del av mig som aktiveras ibland och som liksom sitter på axeln och tjatar om min oduglighet. Det har varit ett sätt att erkänna självkritiken och samtidigt se att den inte är hela jag, bara aktiv ibland.
Nyss lyssnade jag till Marit Paulsen i TV-programmet Min sanning. Hon berättade om synen på sin framtid som opinionsbildare och EU-parlamentariker. – Hur det blir, vet jag inte. Om jag ser till mig själv, så både kan och vill jag. Men jag har en kropp som inte riktigt vill hänga med på det. Så vi får se hur det blir.
Under rehab-vistelsen i Spanien träffade jag en hel hoper människor med olika handikappande sjukdomar, den ena tristare än den andra. När jag tänker på dem så blir det verksamt att se dem som uppdelade. De är kapabla, trevliga, ömsinta, kärleksfulla och alldeles vanliga människor inklämda i en kropp som ställer till diverse olika problem för dem.
I ett TV-program om assisterat självmord berättade vännerna till en person med svår och hopplös ALS om resan till Schweiz och tiden innan hon fick hjälp att själv avsluta sitt liv. Den döda hade berättat om sin tro på hur hon nu skulle leva vidare med mycket att uträtta, befriad från den hopplösa kropp hon befanns sig i. Hennes allra sista ord innan hon fick sitt starka sömnmedel var - Uhu, vad spännande det här ska bli.
Nu på äldre dar finner jag det alltmer hjälpsamt att tänka mig som uppdelad. Som att jaget är placerat inne i kroppen men ändå att jaget är större och något mer än kroppen.
Tentatant
De senaste 6 månaderna har jag kunnat göra tillägg till mitt CV med två typer av jobb, båda med timanställningar.
- Personlig assistent
- Tentamensvakt
Jag tycker det är fint att vara tentatant. Vi är medaktörer som garanter för att de som utbildas till ärade uppburna ingenjörer på väg till samhällets topp får, på lika villkor, säkerställt att utbildningsmål uppfylls och KTH genomför sina tentamina på ett rättssäkert sätt. Med detta viktiga värv satte jag mig med allvarsfylld förtjusning att vakta
korridoren.
Efter 4 timmar gick jag hem, nöjd med att ha genomfört mitt viktiga arbete i samhällets tjänst.
Hur det var med informationen i förväg om detta viktiga värv är en annan och inte lika vacker historia. Organisationsnörden i mig kan inte låta bli att fundera över hur så ambitiöst tänk från KTH centralt om att säkra kvalitén på tentakedjan för att uppnå rättssäkerhet och kunskapsmål på lika villkor kan landa i så lite av den varan.
En sån som jag utgör, med min okunskap, kedjans svaga länk. KTH har i mig fått en outbildad kunskapstörstande tentatant, som alltså bara till det yttre uppfyller tentatantskriterierna.
Meeja Bugo sinka
Planen igår var att skinkan skulle sprättas och ätas under trevliga former. Alltså Jabugo-skinkan.
Den förtjänar först några beskrivande ord. Jabugo-skinka är nämligen inte vilken skinka som helst. Den är de lufttorkade skinkornas Rolls Royse. Jag har saxat från nätet följande.
År 1879 öppnade Juan Sánchez Romero det första slakteriet i den lilla staden Jabugo i Huelva-provinsen i Spanien. Staden blev då hem till världens bästa skinka, den iberiska skinkan Jamón Iberico de Bellota Puro från svartfotade grisar.
Det ställs sex krav på skinkan:
• Köttet kommer från renrasiga, iberiska, svartfotade grisar
• Grisarna strövar fritt under uppväxten
• Grisarna får beta fritt och enbart ekollon under sista tiden
• Traditionell, naturlig torkning
• Lokal produktion, endast i godkända regioner
• Övervakning av skinkmästaren "Maestro Jamonero"
Den förtjänar först några beskrivande ord. Jabugo-skinka är nämligen inte vilken skinka som helst. Den är de lufttorkade skinkornas Rolls Royse. Jag har saxat från nätet följande.
År 1879 öppnade Juan Sánchez Romero det första slakteriet i den lilla staden Jabugo i Huelva-provinsen i Spanien. Staden blev då hem till världens bästa skinka, den iberiska skinkan Jamón Iberico de Bellota Puro från svartfotade grisar.
Det ställs sex krav på skinkan:
• Köttet kommer från renrasiga, iberiska, svartfotade grisar
• Grisarna strövar fritt under uppväxten
• Grisarna får beta fritt och enbart ekollon under sista tiden
• Traditionell, naturlig torkning
• Lokal produktion, endast i godkända regioner
• Övervakning av skinkmästaren "Maestro Jamonero"
Strövar fritt under uppväxten och äter bara ekollon i slutet av livet
Den iberiska grisen får ströva fritt under uppväxten och betar på fälten i den sydvästra delen av den iberiska halvön fram tills den sista fasen av livet då de livnär sig på ekollon från stenek, bergek och korkek. Den slutfasen kallas Montanera och sträcker sig från oktober till februari. De rör sig fritt på gräsmarkerna vilket är viktigt eftersom det bidrar till den fina fettmarmoreringen i grisarnas muskelmassa. Det är kombinationen av grisens ras, uppfödningen i fritt tillstånd och det ekollonbaserade fodret som skapar ett väldoftande och välsmakande nötaktigt kött med fin fettmarmorering.
Den iberiska grisen får ströva fritt under uppväxten och betar på fälten i den sydvästra delen av den iberiska halvön fram tills den sista fasen av livet då de livnär sig på ekollon från stenek, bergek och korkek. Den slutfasen kallas Montanera och sträcker sig från oktober till februari. De rör sig fritt på gräsmarkerna vilket är viktigt eftersom det bidrar till den fina fettmarmoreringen i grisarnas muskelmassa. Det är kombinationen av grisens ras, uppfödningen i fritt tillstånd och det ekollonbaserade fodret som skapar ett väldoftande och välsmakande nötaktigt kött med fin fettmarmorering.
De svartfotade grisarnas egenskaper
De svartfotade grisarna kännetecknas av sin mörka hud och de svarta klövarna. Grisarna har också en mycket speciell fysiologi, vilket ger ett marmorerat kött. Den iberiska grisen fortplantar sig i liten grad, suggan föder i genomsnitt fem till sex kultingar. Samtidigt är produktionscykeln mycket lång. Man slaktar djuren när de är 18 månader, när deras vikt är runt 160 kg.
De svartfotade grisarna kännetecknas av sin mörka hud och de svarta klövarna. Grisarna har också en mycket speciell fysiologi, vilket ger ett marmorerat kött. Den iberiska grisen fortplantar sig i liten grad, suggan föder i genomsnitt fem till sex kultingar. Samtidigt är produktionscykeln mycket lång. Man slaktar djuren när de är 18 månader, när deras vikt är runt 160 kg.
En traditionell och naturlig mognadsprocess
Torknings- och mognadsprocessen är helt konventionell och naturlig. Den pågår längre för skinka från iberiska grisar än för skinka från vita grisar. Det är en lång, mödosam och hantverksmässig process som är uppdelad i tre faser:
- Saltning med havssalt
- Naturlig torkning
- Lufttorkning i källarmiljö, tiden är beroende på vikten, men minst 24 månader
Torknings- och mognadsprocessen är helt konventionell och naturlig. Den pågår längre för skinka från iberiska grisar än för skinka från vita grisar. Det är en lång, mödosam och hantverksmässig process som är uppdelad i tre faser:
- Saltning med havssalt
- Naturlig torkning
- Lufttorkning i källarmiljö, tiden är beroende på vikten, men minst 24 månader
Endast fyra godkända spanska produktionsområden
Cinco Jotas ligger i staden Jabugo som har ett unikt mikroklimat. Det och platsens utsträckta betesmarker är viktigt för aveln, för torkningen och för köttets efterföljande mognad. Här är det varmt på sommaren, kallt på vintern, torrt på dagen och fuktigt på kvällen.
Det finns bara fyra områden i Spanien där man producerar Ibérico-skinka med DO-beteckningen, som garanterar ursprunget: Extremadura, Guijuelo (Salamanca), La Sierra de Huelva (där staden Jabugo ligger) och Los Pedroches (Cordoba).
Cinco Jotas ligger i staden Jabugo som har ett unikt mikroklimat. Det och platsens utsträckta betesmarker är viktigt för aveln, för torkningen och för köttets efterföljande mognad. Här är det varmt på sommaren, kallt på vintern, torrt på dagen och fuktigt på kvällen.
Det finns bara fyra områden i Spanien där man producerar Ibérico-skinka med DO-beteckningen, som garanterar ursprunget: Extremadura, Guijuelo (Salamanca), La Sierra de Huelva (där staden Jabugo ligger) och Los Pedroches (Cordoba).
Skinkmästarens roll: talang, magi och konst
"El maestro Jamonero" spelar en viktig roll hos Cinco Jotas, eftersom det är han som säkerställer kvaliteten genom hela tillverkningsprocessen. Det är ett hantverk som gått i arv från generation till generation i över 120 år. Vissa hävdar att det är en fråga om talang, andra ser det som magi. För Cinco Jotas är det en konst, och därför använder de termen mästare.
"El maestro Jamonero" spelar en viktig roll hos Cinco Jotas, eftersom det är han som säkerställer kvaliteten genom hela tillverkningsprocessen. Det är ett hantverk som gått i arv från generation till generation i över 120 år. Vissa hävdar att det är en fråga om talang, andra ser det som magi. För Cinco Jotas är det en konst, och därför använder de termen mästare.
"El maestro Jamonero" är ansvarig för kulmen på en process som varar ett helt liv. Den spektakulära styckningen ökar värdet på skinkornas unika kvalitet, arom och smak, och här kommer "el maestro cortador" styckmästaren, in i bilden som en nästan oumbärlig person. Det är bara mästaren som kan göra detta arbete och personen har många års utbildning. Cinco Jotas har idag även en kvinnlig Maestro Cortador, vilket är ovanligt.
Naturliga enzymer i skinkan
De vita prickarna eller fälten som ibland syns i skinkkött tyder inte på att det är något fel på skinkan, som vissa felaktigt tror. Snarare är det ett tecken på kvalitet. Det rör sig om samlingar av tyrosinkristaller, en aminosyra som bildas av de enzymer som är aktiva under skinkans mognadsprocess. De är ett tecken på en låg salthalt, en lång mognadsprocess och därmed hög kvalitet.
Så här avnjuter du din skinka på bästa sätt
De vita prickarna eller fälten som ibland syns i skinkkött tyder inte på att det är något fel på skinkan, som vissa felaktigt tror. Snarare är det ett tecken på kvalitet. Det rör sig om samlingar av tyrosinkristaller, en aminosyra som bildas av de enzymer som är aktiva under skinkans mognadsprocess. De är ett tecken på en låg salthalt, en lång mognadsprocess och därmed hög kvalitet.
Så här avnjuter du din skinka på bästa sätt
För att bättre njuta av smaken rekommenderar tillverkaren att skinkan ska ätas så enkelt som möjligt: med bara lite bröd och ett torrt och svalt vin, företrädesvis från Jerez (sherry). Det är utan tvekan den bästa fördrink man kan bjuda på inför en stor fest!
Skinkan bör ätas i skivor som skärs ut för hand med en vass kniv i ett perfekt temperatur mellan 18 och 24 °C. Den bör helst konsumeras i små bitar, så att man förlänger den unika smaken och doften. Hela skinkbiten förvaras bäst svalt, och i början när man börjar äta av skinkan, bör man lägga en bit fett från skinkan ovanpå för att förhindra att den torkar ut och sedan en handduk i bomull eller linne.
Det är svårt att överträffa kvaliteten och den utmärkta smaken av en riktigt god skinka. Men det gäller att skära den rätt, för att skinkan ska framstå från sin bästa sida.
Som du förstår så förpliktigade råvaran till att leva upp till värstingstatusen. Någonstans på nätet har jag läst att spanjorerna förhåller sig till Jabugo skinka som vi förhåller oss till kräftor eller hummer.
Tuva var surtrött efter att ha städat hela dagen och tjejerna hade varit inomhus hela dagen trots att solen flödade utomhus. Leo kom hem från jobb. Stämningen var inte den bästa till att börja med. Jag gjorde i alla fall en sallad med skinkan, en spansk ost, kronärtskockshjärtan, ugnsbakad succini, rukola, paprika, ärtor, glacerade champignonger och tomater. Och så vitlöksbröd, bamseoliver och rött spanskt vin därtill.
Situationen var nästan som bäddad för att gå snett. Sur familj och svåra ingredienser för 3,5-åringar. Men nej då. Skinkan föll på allas läppar. Inte minst tjejerna åt den med stor förtjusning.
Skinkan bör ätas i skivor som skärs ut för hand med en vass kniv i ett perfekt temperatur mellan 18 och 24 °C. Den bör helst konsumeras i små bitar, så att man förlänger den unika smaken och doften. Hela skinkbiten förvaras bäst svalt, och i början när man börjar äta av skinkan, bör man lägga en bit fett från skinkan ovanpå för att förhindra att den torkar ut och sedan en handduk i bomull eller linne.
Det är svårt att överträffa kvaliteten och den utmärkta smaken av en riktigt god skinka. Men det gäller att skära den rätt, för att skinkan ska framstå från sin bästa sida.
Som du förstår så förpliktigade råvaran till att leva upp till värstingstatusen. Någonstans på nätet har jag läst att spanjorerna förhåller sig till Jabugo skinka som vi förhåller oss till kräftor eller hummer.
Tuva var surtrött efter att ha städat hela dagen och tjejerna hade varit inomhus hela dagen trots att solen flödade utomhus. Leo kom hem från jobb. Stämningen var inte den bästa till att börja med. Jag gjorde i alla fall en sallad med skinkan, en spansk ost, kronärtskockshjärtan, ugnsbakad succini, rukola, paprika, ärtor, glacerade champignonger och tomater. Och så vitlöksbröd, bamseoliver och rött spanskt vin därtill.
Situationen var nästan som bäddad för att gå snett. Sur familj och svåra ingredienser för 3,5-åringar. Men nej då. Skinkan föll på allas läppar. Inte minst tjejerna åt den med stor förtjusning.
- Meeja bugo sinka!
Om och om igen ville de ha mer bugo sinka. Framför allt Hedda verkar utveckla dyra smaklökar, konstaterade föräldrarna.
Alla blev bara snällare och trevligare allteftersom måltiden intogs. Det var verkligen gott. Och nu vet vi att Jabugo-skinka är något helt annat än Parma-skinka och dess släktingar. De går inte att jämföra på samma dag, faktiskt. Parman är god på sitt sätt och Jabugon är god på ett annat sätt. Som alltså föll till belåtenhet hos alla vid middagsbordet.
Puh. Tack bugo sinkan, för det.
Puh. Tack bugo sinkan, för det.
Nörderi
En annan del av min Spanienviselse handlar om vad jag blev tokintresserad av. Alltså de områden där nörden i mig blommade.
Organisation i förändring
Rehabanläggningen där vi var ska läggas ner. Marken är såld och verksamhetens fortlevnad var en snackis. Vid ett ytligt betraktande är sanningen att en lönsam och välrennomerad verksamhet läggs ner utan rimliga skäl.
Det vilar en sorg bland de verksamma över händelseutvecklingen och snacket florerade.
Jag anade att snacket delvis var oinformerat, att det var ett samelsurium kring fastighetsägare och verksamhetsägare och att det är lätt att tycka då man inte har hela bilden klar för sig. Jag behövde bringa ordning på vilka de agerande parterna faktiskt är och vad deras mission varit och är. Nu har vi bringat ordning genom att googla och faktiskt veta mer. Händelsförloppet är begripligt och förändring är ofrånkomlig. Och det blir uppenbart att en lösnam rehab-verksamhet inte prioriteras och faller mellan olika kommersiella aktörers stolar. Men också att sista ordet inte är sagt.
Markmönster
Alltså, halleluja. Överallt denna kreativa markbeläggning och mönsterglädje. Inte bra i fina kvarter utan mer eller mindre överallt.
Bilder kommer. Även på en del väggmönster.
Kulturhistoria
Ta tex Alhambra. Jag fastnar i ett oförlöst intresse för de historiska förloppen. Hur kommer det sig att morerna etablerade sig där? Hur tänkte de när de expanderade? Vad fick dem på fall? Hur tänkte Karl V då han klåfingrigt lät bygga ett schabrak på platsen? Guidningen på plats uppehöll sig till sluttiden för morernas tid och övertagandet av Karl V. Jag skulle vilja bredda tidsperspektiven och veta mer. Kunskapen finns naturligtvis, och jag är svältfödd på den.
Mina high fives
Under morgontimmarnas uppvaknande skrev jag på en blogg om minnena från Spanienvistelsen. Jag lade in ett stort antal bilder på skyltar som visar riktningen till rehabanläggningens olika lokaler. Det knepiga är att jag i vaket tillstånd inser att jag inte har en enda sådan bild. Men jag kan ju alltid dra mig till minnes vistelsens höjdare, mina high-fives.
- Den inrutade och hälsosamma tillvaron med arbete av två olika slag från kl 7:00-22:00.
- Färgerna där havet möter morgonhimlen.
- Väderleksrapporterna kvällstid där vädret hemma i Sverige fick oss att fnissande säga till varandra att vi var på rätt ställe, high five! Snö- och regnslask hemma jämfört med Europa-värmerekord där vi var.
- De magiska utflykterna till Granada/Alhambra och Ronda och promenaden till och i Marbella.
- Trevnaden med brukare, avlösande assistenter och samtalen med andra rehabbare i restaurangen.
Som första dan
Sista hela dagen här i Marbella. Soligt.
Jag har gått omkring i området och tittat och tänkt. Märkte att jag fascinerades och reagerade som första dagen.
Det blommande trädet. Horisonten och de bleka färgerna. Husen och taken. De tuktade träden, levande och döda. De höga palmerna som svajade i vinden. Värmen. Ljuset.
Wow!
Dessutom har parterna i Norwegiankonflikten kommit överens. Strejken upphör under morgondagen. Vi har gott hopp om att komma hem enligt de ursprungliga planerna, så som de var då vi anlände den första dagen.
Fisk
Jag läste för ett tag sedan i en av de där svenskspråkiga blaskorna om livet på Costa del Sol. Där stod att läsa att man i Spanien är europaledande vad gäller fiskkonsumtion. Spanjoren äter i snitt 45 kg fisk per år, vilket är dubbelt upp mot medeleuropéns konsumtion.
Idag gick vi och shoppade i La Corte Ingles, i en affär i affären, där de också har allt möjligt. Vi siktade in oss på ostar, skinkor, balsamvinäger och sånt. Hängde på låset kl 10 för att det inte skulle vara så tjockt med folk. Martha var i tjänst som assistent och hon dög till mycket. Dels hittade hon bland delikatesserna, hon kunde översätta innehållsdeklarationerna, hon kunde ge matlagningstips och hon kunde ställa frågor till butikspersonalen och, inte minst, förstå svaren. Och jo då, vi handlade så det stor härliga till.
Det som kanske imponerade mest på mig var fiskdisken. Nåt dylikt har jag aldrig sett i hela mitt liv.
Kolla här.
Det kallar jag fiskdisk. Jag börjar förstå att Spanjorerna äter mycket fisk.
Kommer vi hem som tänkt?
Vi är i en egen bubbla här i Spanien, med rätt svajig internetuppkoppling. Men vi har lyckats ha lite koll på nyheterna via SVT World, som också varit svajigt. Så vi vet att det är oroligt kring Norwegian, vårt flygbolag. Vi vet att konflikten bl a bottnar i att flygbolagets piloter, som tidigare varit anställda inom moderbolaget, nu kommer att vara anställda av tre olika dotterbolag i Norge, Sverige och Danmark.
Först såg det ut att ”bara” flygen inom Skandinavien var berörda av strejken. Men nu har den krupit även utanför. Senaste DN-rapporteringen nu i morse säger att medlingen avbrutits och förhandlingarna strandat ännu en gång. Situationen är nyss bekräftad vid en presskonferens.
Självklart ställer vi oss frågan om vi verkligen kommer hem som tänkt. Men jag har en go känsla i magen, det känns som att det nog löser sig.
Kreativ skrivarbubbla utomlands
Arbetet med boken börjar bli klart så pass att det är dags att samarbeta med min kollega.
Jag summerar att jag varit flitigheten själv, suttit varje eftermiddag och några heldagar och gnetat. Det har känts både segt och med flyt i omgångar.
Totalt sett, för mig personligen, har det varit rena lyckokastet. Dels för att jag varit fullkomligt ostörd och att jobbet faktiskt blivit gjort. Dels för att jag haft något att göra, ensammen i främmande land, då jag varit ledig från jobbet som personlig assistent. Dels för att jag fått en riktigt härlig utlands-”semester” med några riktigt minnesvärda utflykter. Och dels för att jag rest och bott "gratis" med helpension och får betalt för att vistas här i ett soligt Spanien en hel månad.
Det ger mig vaga idéer om att det inte alls är så dumt att resa bort och sätta sig i sin egen skrivarbubbla. Gärna i kombination med att vara personlig assistent, men inte nödvändigtvis.
Ronda
I onsdags gjorde vi en utflykt med bil till Ronda i bästa tänkbara väder. Både bilresan upp i bergen, upp över trädgränsen på dryga 1000 m och ner lite granna på andra sidan. Och själva staden med ravinen som skär rätt genom. Den är bara overklig med sina dryga 120 meters lodräta stup.
Jag fascineras av historiens vingslag i anslutning till ravinen. Det finns spår av tidig bosättning genom 25 000 år gamla grottmålningar i området. Därefter kom, enligt Wikipedia, var kelter, fenicier, puner, sveber, östromare, visigoter, morer och kristna, som alla tog över efter föregående med därtill hörande kulturförstörelse. Napoleon var särskilt duktig på att förstöra. Snacka om att historiens vingslag flaxar om öronen. Utsikten vid stupen var hisnande och god träning i att hantera höjdrädsla. På Wikipedia läser jag också att stupet använts till att bli av med misshagliga personer genom årtusendena. Det måste ha varit ett av de smidigaste avrättningssätten som finns. En liten knuff och så är jobbet gjort.
Här är några bildbevis på ravinen och någon bild från själva stan.
Tjurfäktningsarenan, bland de äldsta i Spanien
Alhambra
Så var det då utflykten till Granada och Alhambra. Den får jag skriva på i omgångar, innan jag betraktar den som klar.
Jag tog en turistbusstur, där transporter och inträden var fixade i förväg.
Klockan 7 på morgonen kom jag släntrande till min busshållplats och där stod redan en minibuss och väntade på mig. Inne i bussen pratades det tyska och engelska, förutom chaffisen som pratade spanska så det smattrade om det. Men jag förstod så mycket som att det var honom jag skulle åka med för att komma till Granada.
Jag tog en turistbusstur, där transporter och inträden var fixade i förväg.
Klockan 7 på morgonen kom jag släntrande till min busshållplats och där stod redan en minibuss och väntade på mig. Inne i bussen pratades det tyska och engelska, förutom chaffisen som pratade spanska så det smattrade om det. Men jag förstod så mycket som att det var honom jag skulle åka med för att komma till Granada.
En bit bortanför Malaga, en liten bit upp i bergen fick vi byta upp oss till en stor orrange buss och det vällde in tyskar i den. Den blev fullsatt och jag bedömer att ca 80 % var tyskar, resten danskar och engelsktalande människor och så jag då.
Vår tysk-engelskspråkiga buss.
Matnyttig information på vägen upp genom bergen, bland moln och blåst. Om Andalusiens storlek, folkmängd, levebröd etc. Jag lärde mig bl a att de vitblommande träden är sötmandelträd, de med rosa blommor är bittermandel och resten är antingen oliv-, frukt- eller avocadoträd. Om vad som ska hända framöver och att vi senare kommer att få våra hålltider och entrébiljetter och dom får vi inte slarva bort för de ska visas upp minst 5 gånger under dagen. Och att vi ska räkna med att Alhambra kräver 5 km promenad så vi får hushålla med krafterna i Grandada. Och att vi ska hålla oss till den orange bussen, den är vår hela dagen, i den kan vi lämna saker för den kommer att vara låst. Det finns andra bussar med andra färger och i dem talas det andra språk.
I Granada knatade jag runt på egen hand efter att ha kissat på La Corde Ingles. Vandrade bland kommersens stånd nära NN-katedralen. Jesus skulle ha blivit rasande, tänkte jag, och drog mig till minnes hur han jagade månglanrna ur templet.
Mig roade det och jag fotade en del pyngel-dyngel och gladdes åt de arabiska kvarteren med trånga gränder och blandad verksamhet. Äntligen lite STAD att prata om, till skillnad från det lyxboendets Mekka jag bor i. Jag knatade i 2,5 timme och intog i all hast en tonfisksallad-lunch innan det var dags att äntra den oranga bussen. Den skulle inte vänta på oss om vi var sena. För då skulle alla missa sin entrérätt till Alhambra.
För så är det. Besökarna slussas in i grupper om max 30 och det gäller att hålla tiden. Med 5-7 000 besökare om dagen har jag räknat ut att det startar en grupp varannan minut. Det är lätt att förstå att de måste värna om flödet annars klumpar folket ihop sig till proppar och det är inte roligt för nån. Jag fick också veta att det är NU under lågsäsongen det finns biljetter. Lite senare är visningarna utsålda långt i förväg.
Om själva Alhambra ska jag inte alls berätta så mycket, det är bättre att läsa på nätet. Men några personliga glimtar vill jag i alla fall ge.
Jag fotade landskapsmodeller som visar Alhambras läge i staden
Alhambra ligger på kullen strax till höger om mittpunkten av bilden.
... och hur det successivt växte på sig.
Om det fick vi inte veta något alls av den i övrigt duktiga guiden.
Jag slås över kulturimperialismen och maktutövningen, då som nu. Den nya makten vill ta kål på den kultur och de religiösa byggnader hos den makt de just erövrat. Så var det här, när Karl V byggde ett renässansslott som en blaffa mitt i den moriska härligheten. Kanske var de så när morerna en gång etablerade sig, det vet jag inget om.
Jag fängslades av arkitekturen, rummen, gårdarna, ljuset, trädgårdarna, vattenföringen, markbeläggningen, och självklart också överdådet av ornament och dekor, som hade en mer sofistikerad estetik (i min smak) än den senare svulstiga barocken (som jag aldrig gillat).
En liten tår fällde jag då vi gått genom sultanens palats, juridiska delen, politiska delen och kom till den privata delen, haremet (harem betyder hem, visst du det?). Det var så otroligt vackert så jag blev rörd till tårar.
I parken utanför med sina medeltida hängande trädgårdar efter förlagan i Babylon och sin konsertarena från 1900-talet fick jag associationer till Skogskyrkogården. Här skulle mycket väl herrarna Asplund och Lewerentz ha vandrat och fått inspiration till både park och arkitektur, tänkte jag. Fast vid närmare eftertanke, Asplund ritade nog sitt hus före arenan här blev till.
Några 5 km tror jag inte alls att vi gick, men vi knatade på i ett par tre timmar och mot slutet var det också en hel del trapport att gå i, så en och annan km blev det nog. Jag tror att guiden skrämdes, för att vi själva skulle ta ansvar för att orka det vi gav oss in på.
I bussen, och så småningom minibussen hem sades inte mycket. Men landskapet var bedövande vackert och vi såg en del av det agrara Andalusien med odlingar under plastskynken vilket gör att de får tre skördar per år av allt det goda både frukt och grönt som jag dagligen frossar av.
Och så vet jag nu varför Alhambra heter Alhambra. Det kommer från ordet umbra, alltså det brunröda pigmentet. Byggnaderna har gjorts av tegel från den brunröda järnhaltiga jorden som finns i området. Al Hambra betyder (om jag minns rätt) ungefär den röda borgen.
Jag snöade också in på takteglet. Det är som om munkarna i munk- och nunneteglet fått platåskor.
Kanske har jag en bild på det också.
Avsläppt här hemma blev jag bortemot 21 på kvällen och då var jag både nöjd med vad jag sett och hört och med vetskapen om att jag hade 5-6 timmars promenerande i kroppen.
Alhambra, mitt privata utflyktsmål under vistelsen här i Andalucien, var därmed att pricka av på listan.
Men man hör ju ett och annat som väcker nyfikenhet. T ex lär finnas mycket gamla grottmålningar i bergen vid både Nerja och Ronda. Förutom de fantastiska kulturbärande städerna Sevilla och Cordoba och alla intressanta byar uppe i bergen. Centrala Marbella lär inte gå av för hackor heller. Jag kommer inte att hinna en bråkdel av detta. Dock är jag rackarns nöjd med det jag faktiskt fått till.
