Oväntad utmaning
Inför brolyftet (se förra bloggen) förberedde jag mig genom att sova en stund på tidiga kvällen. Sen cyklade jag till Olskrokens parkering där min bil står. Jag har gjort så på senare tid, alltså cyklat till och från och ställt cykeln i ett cykelställ intill p-huset.
Inatt, när jag kom hem och skulle ta min cykel blev jag besviken. Båda däcken var fullkomligt platta. Det kan bara inte finnas någon annan förklaring än att någon varit där och fixat detta.
- Fan ta dig, Någon! Vad finns det för nöje med att bara sabba? Gör nåt konstruktivt istället!
- Trist. Jag som är så fint igång med mitt nya hälsosammare liv, som bygger på mycket cyklande för att skona mina onda knän.
Nåväl, det är världsligt. Däck går att laga. Desutom kunde det ha varit väre. Cykeln kunde ha blivit helt vandaliserad eller till och med stulen. Men jag vet också med mig att jag behöver hänga på medan inspirationen bär mig. Sugen tappar jag väldigt lätt. Det har mitt 60+ liv lärt mig. Så nu har jag en utmaning. Två onda knän med alltför många kilon att bära. Med en lösning som stavas c y k e l.
- En oväntad utmaning. Hej och hå.
Trist! jag blir vansinnigt arg på sånt där,men har som tur är klarat cykeln. Till priset av att inte våga ställa den nån längre stund obevakad. Och alltid i vår källare - ett sjujäkla bök, när man ska ut o iväg. Så då cyklas det mindre av den anledningen, helidiotiskt! Det är ju så skönt att cykla! Å nyttigt på alla vis. Hoppas den går att laga lätt, tur du är teknikbegåvad!
Teknikbegåvad - jag?!? Nä, jag har redan ställt cykeln utanför min cykelreparatör så att den blir fixad, förhoppningsvis, i morgon.
