Bentes blogg

Igår åkte jag buss i Stockholm. Kl 17. Skulle ta en buss från Odenplan till Frösundaleden. Det var en obehaglig historia.

 

Det byggs en massa, både på Odenplan och längs Frösundaleden med ny skandalomsusad sportanläggning, vägförbättringar och gud-vet-vad. Tuva lotsade mig på telefon att gå på rätt ställe på Odenplan.

 

Det kändes konstigt redan innan jag klev på bussen. Den körde onödigt långt upp på trottoaren och ställde sig inte riktigt där kön stod. Jag lämnade min remsa för stämpling och satte mig rätt långt fram. Efter bara några meter skriker en dam långt fram

- Du körde fel!

Mummel bak i bussen.

 

Det blev upptakten till en av de mer obehagliga bussresorna jag över huvud taget gjort. Chaffisen körde en lång kringelikrok för att göra omtag från Odenplan. Stämningen blev mer och mer hetsk. Passagerare krävde att få kliva av där han inte hade tillstånd att stanna.

- Stanna här, för här är en lucka.

- Jag får inte stanna på en sån plats.

- Men stanna då vid nästa hållplats.

- Jag får inte stanna på en plats som inte är avsedd för den här rutten.

- Men du måste väl för helvete kunna stanna busen. Det finns ju massor av hållplaster att stanna vid.

- Stanna!

 

Till slut släppte han av dem som ville fly fältet och då stod en hel kö och ville in i bussen. Även de blev förbannade för att de inte fick kliva på. En lång parlaver om det. Folk bara tryckte sig på och ville in i vad de trodde var 2-an.

 

Jag förundrades över de många rösterna som var bitande sarkastiska i sina kommentarer utan att veta nåt om hur situationen hade uppkommit.

- Du kan möjligen inte meddela passagerarna om vad som sker?

- Nej, det kan jag inte.

- Du känner möjligen inte till att det finns högtalaranläggning i en buss? En sån som busschaufförer meddelar sig med!

- Jag har provat men den funkar inte.

 

Med jämna mellanrum upprepade tanten som först meddelade om felkörningen att hon minsann sa till honom att han kört fel. Som en papegoja ungefär var tredje minut. Högt och ljudligt. Som om det skulle göra nån skillnad nu.

 

Varje sväng han gjorde fick sarkastiska kommentarer. Riktigt ohagliga. Till slut var vi vid ruta ett, Odenplan.

 

Det visade sig faktiskt att han VAR osäker på hur han skulle köra.

 

Då grep en redig kvinna in. Hon tog sin väska och satte sig närmast honom och lotsade honom, handfast och tryggt i hur han skulle köra. Förklarade vilka hållplatser som var nya, vilka som han skulle stanna vid etc. Och då kröp det fram att han aldrig kört buss 70 förr, han kör 2-an. Och att han blivit hastigt utkommenderad att köra den här bussen. Han var alltså offer för situationen själv.

 

Jag skulle verkligen inte velat vara i hans kläder. Klämd mellan en arbetsgivares order och en mobb som var mer eller mindre redo att lyncha honom.

 

Himmel vad vidriga vi kan vara, vi vanliga människor som vill hem från jobbet.

 

Tuva förklarade att folks intolerans för avvikelser kan vara imponerande här i Stockholm. Särskilt i kollektivtrafiken. Hjälpsamheten = noll. Arrogansen = 100.

 

Skönt att det finns en och annan rådig människa som vill bidra till att få det hela att funka. Jag skulle vilja ge henne en eloge. Och chaffisen en klapp på axeln med en ursäkt om vårt beteende. Men också säga att det nog hade underlättat för oss alla om han redan från början sagt hur det var och att han skulle göra sitt bästa för att få resan att funka.