Stum
Jag går omkring i ett ovant tillstånd som handlar om mitt skrivande.
Jag har en hög med skisser på strippar om LIV. De behöver åtminstone en vända av renritning, som jag bara inte gör. Jag behöver kasta om ordningen på bilderna och ändra bildformat och sånt. Har hämtat ljusbord från källaren som ska underlätta renritandet.
Ljusbordet bara står här, på mitt matbord, och stirrar. Med skissark på sig.
Jag brottas oxå med behov av att skriva om några teman, som jag (nog) inte vill skriva om offentligt. Det handlar om mitt jobb, mina anhöriga och min hälsa. Det kanske jag hade gjort om jag var anonym.
Nu finns ett antal lediga eller halvlediga dagar runt Kristi Flygare som är som gjorda för skrivarförlossning. Och det är definitivt något som pockar på, men som inte kommer ut. Av den ena eller andra anledningen. Varianter på mina egna inre hinder.
Eventuellt har jag lagt press på mig själv genom att offentliggöra att jag väcker LIV till liv och genom att börja blogga under mitt riktiga namn.
Det hela ger mig i vart fall en känsla av att vara stum. Som att jag inte har nåt att säga. Fast det pockar på! Är det sånt här som kallas att gå som katten runt het gröt? Undrar när stumheten går över. För det gör den väl? Eller - kanske jag laddar?
