3-års-kalas
Tvillingarna fyllde tre i söndags och hade stort kalas.
Tjejerna hade helt klart för sig att det var kalas på gång. De vaknade och stod båda i arla morgonstund och stirrade på mamma Tuva med förväntansfulla ögon och napp i mun. De var redo.
- Var är kalaset!
Det där med att kissa, äta frukost, vänta flera timmar på gästerna, klä sig fina ... det var bara onödig transportsträcka på dagen. Men till slut kom gästerna och klänningarna åkte motvilligt på.
Sen var det full rulle. Vädret bidrog till rullet. Först var vi innne, sen kunde vi gå ut och alla fick ta något med ut på gården, sen kom ösregnet och vi gick alla in igen, och sen, ja sen, när vi kalasat mer eller mindre klart, så behagade solen skina med fast sken från en nästan klarblå himmel.
Kolla vilka tårtor som bjöds.
Det var tårta med fiskiga ingridienser eller bara vegetariska. Kolla sjöodjuren som simmar runt på tårtorna.
Söttårtorna var utan laktos respektive gluten.
Som mest var vi över tretti i en lägenhet. Och paketen, ja, de var många. Efter kalaset fanns flera oöppnade paket, och de kan avnjutas i lagom takt dagarna framöver.
En av favoriterna var ett alldeles speciellt diadem som Karolina gjort. Det var klätt med bruna tovade öron, benvita horn och gul pannlugg, likt Mamma Mu. Perfekt rollmarkör. Diademet på och de var Mamma Mu. Diademet av och de var sig själva igen. Om och om igen. Eller så kunde diademet sättas på någon annan.
De agerade förträffliga födelsedagsbarn som gärna lekte med sina presenter och ogärna lät sig avbrytas. Dagen därpå var det lite kinkigare med både det ena och det andra, men det är en helt annan historia.
Home is where I put my hat
Det drar ihop sig.
Igår tecknade jag avtal med mäklaren. Det innebär att vi lagt en tidsplan för försäljningen. Snart är jag bostadslös.
Min känsla av vilsenhet i tillvaron tilltar. Jag undrar var jag hör hemma och om det är möjligt att hitta det där som kallas ”hemma” till vettigt pris och läge i Stockholmstrakten.
Tuva formulerade det krasst. Home is where I put my hat.
Det är bara det att jag själv inte råder särskilt mycket över var hatten kan placeras.
Men jag får väl tro på det. Det ordnar sig på någe vis.
Home is where I put my hat.
Igår tecknade jag avtal med mäklaren. Det innebär att vi lagt en tidsplan för försäljningen. Snart är jag bostadslös.
Min känsla av vilsenhet i tillvaron tilltar. Jag undrar var jag hör hemma och om det är möjligt att hitta det där som kallas ”hemma” till vettigt pris och läge i Stockholmstrakten.
Tuva formulerade det krasst. Home is where I put my hat.
Det är bara det att jag själv inte råder särskilt mycket över var hatten kan placeras.
Men jag får väl tro på det. Det ordnar sig på någe vis.
Home is where I put my hat.
Att vara i nutiden
Bodil Jönssons vinterprogram från nyårsafton 2013 tål att lyssnas på, både en, två och tre gånger. Det är fullkomligt lysande och fullmatat med tankeväckande information, bl a på temat åldrande, kunskap/visdom och samhällsutveckling.
Ta till exempel detta.
Idag genomförs 100 000 starroperationer per åt och man räknar med att över en miljon är opererade i Sverige. Det är 10% av befolkningen. Det är inte mer än någon generation bort som vi inte kunde genomföra dessa operationer. Försämrad syn ingick liksom i konceptet att bli gammal. I princip gäller samma sak med hörapparater, med operationer av förslitna leder och annat reservdelsutbyte.
Betänk alternativet.
Jag för min del, som nyligen är starroperad, har i färskt minne hur det var. Det var handikappande. Jag såg inte att läsa skyltar i trafiken, gjorde mig av med min bil, jag missade tåg, slutade se TV och hade mig. Och det påverkade min professionella självkänsla negativt. Jag såg mig som mer eller mindre förbrukad.
Betänk också hur snabb den här utvecklingen är. Det är inte konstigt om vi har förlegad syn t ex på åldrande, och på vad kunskap är. Men det är viktigt, för alla parter, att vara i nutiden. Inte minst gäller det mig själv.
Om åldrande - ett försök till förklaringsmodell
Nu har jag sovit på de reaktioner jag fick på FaceBook angående min blogg Åldrande transformerade män. Det blev en givande tråd, både berättelserna om egna erfarenheter och generaliserandet, och gav upphov till följande försök till teoretisk förklaringsmodell.
Förklaringsmodell
Det tycks mig finnas genusskillnader vad gäller åldrande personers prioriteringar avseende barn och familj. Vår syn på äldre personers föräldraskap och far-och-mor-föräldraskap kommer ur olika värderingar om vad vi som genus finns till för här i livet. Det är existentiellt grundade värderingar.
Kvinnor tycks i högre grad prioritera barn och barnbarn, dvs underlätta för generationernas långsiktiga fortlevnad. Deras livsprojekt är långsiktigt.
Män tycks i högre grad prioritera sin aktuella familjebildning, dvs reproduktion och befolkningstillväxt. Deras livsprojekt är mera kortsiktigt, men upprepningsbart.
Utan att vara matematiker går det att räkna ut att bådas roller är viktiga för mänsklighetens fortlevnad. Min förklaringsmodell är åt biologistiska hållet. Förenklat uttryckt: Barnen ska inte bara alstras, de ska tas om hand också.
Jag drar mig till minnes ett program på TV om människans evolution där man lyfte fram den åldrade kvinnans viktiga roll för mänsklighetens framgångsrika utveckling, alltså farmorn och mormorn som extra resurs för familjerna. Om det bloggade jag för en tid sedan. Lägger en länk till den när jag återfunnit den.
Utifrån min fråga i förra bloggen tänker jag mig att parterna har ett och annat att säga till varandra. Här har de fått ikläda sig ytterligheter inom sin sort.
Venus
När Venusianerna (honor) tittar på Marsianerna (hanar), som abdikerat från sin första kull och där de inte har någon fortplantande funktion längre, och som med stort engagemang värnar om sina nya familjer, upplevs deras agerande fullkomligt obegripligt.
Venus säger till Mars: - Vart tog du vägen, du sviker ju dina egna barn! Kom ut ur din familjegrotta och inse att du är viktig och behövd av dina barn och barnbarn. (Min blogg Åldrande transformerade män är ett enda stort Venus-tal.)
Mars
När Marsianer tittar på Venusianer som fortsätter att relatera och hålla livaktig kontakt med vuxna barn och barnbarn, ja till och med aktivt hjälper till, ter sig beteendet fullkomligt gränslöst snurrigt.
Mars säger till Venus: - Tänk att du inte kan släppa taget. Ta hand om ditt eget liv istället för att leva genom barn och barnbarn!
Nu undrar jag vad ni andra tänker om denna förklaringsmodell.
Om att ge sig in i bostadsmarknaden
Jag fortsätter att grubbla över temat i föregående blogg och återkommer när jag tycker att jag kommit fram till nåt. Vilket inte kommer att vara nåt nytt, men det kommer kanske att vara insikter mer förankrade i min egen erfarenhet.
Under frukosten vid TV-soffan annonserades att strax kommer samtal om bostadsköp. Jag vässade uppmärksamheten. Det är något för mig.
Under frukosten vid TV-soffan annonserades att strax kommer samtal om bostadsköp. Jag vässade uppmärksamheten. Det är något för mig.
Till slut, efter nån reklamvända och annat småprat kom så husköpsexperten. Hon skulle komma med goda råd. Jag satt som en hund i väntan på godisbelöning.
Efter en introduktion om att bostadsmarknaden är hetare än någonsin, åtminstone i storstadsområdena, att antalet besökare på Hemnet slår rekord och att det är rekordartat få objekt till salu, drog hon slutsaten att det därmed är säljarens marknad. Så var det dags för råden:
- Se till att välja med hjärtat. Husköp är inte bara en investering, man ska faktiskt bo och trivas där också, kanske länge. Välj heller inte bara med hjärnan.
- Spara till handpenningen.
- Kontakta fler banker – det är lätt att låna. Rörlig ränta är i långa loppet alltid fördelaktigt.
Ja, det var ungefär det hon sa. Eller, för att vara sanningsenlig, det var det jag hörde. Det lämnade mig med en tomhänt känsla och aningen av att vara dum-förklarad.
För att vända besvikelsen skulle jag kunna säga så här. På ett generellt husköparplan är jag väl uppdaterad med villkoren och marknaden. Jag kan en del om det här.
Jag börjar dessutom bli redo att ta tjuren i hornen. Och det ska ske snart. Inför det är jag som Bambi på isen. Jag känner mig rädd för att sitta utan bostad om ett tag, otrygg med att hitta ett bra och prisvärt boende med hyfsat läge inom rimlig tid, och jag jobbar aktivt med egen-peppning.
Åldrande transformerade män
En av mina grubblor handlar om män, närmare bestämt åldrande män och deras relationer med sin avkomma.
På sistone har jag pratat en hel del med vänner och anhöriga om åldrande män. Samtalens gemensamma tema är de åldrande männens förvandling.
Vi har försökt förstå hur det kommer sig att våra ex-partners respektive fäder liksom bara försvinner. Dessa män, som var den första banbrytande barnledighets-pappa-generationen, var barnlediga på lika villkor, de lämnade och hämtade på dagis och var hemma då barnen var sjuka. De stod upp gentemot arbetsgivare och hävdade vikten av aktivt faderskap.
Från att ha varit väl fungerande närvarande och engagerade fäder under barnens uppväxt har de nu transformerats till grottmän. Det är som om gjorde de ett jästspel i jämställdhetens land för att sedan återgå till äldre generationers genusordning.
Några av de jag tänker på har bytt partner och liksom helt gått upp i den nya relationen. Deras egna barn kommer långt ner på prioriteringslistan över relationer att vårda och deras barn känner sig svikna. Fäderna är initiativlösa om inte deras nya kvinna sköter den relationella taktpinnen. Andra män har helt enkelt omöjliggjort ett fungerande umgänge med sina barn. Det kan ha varit alkohol eller samlarmani eller helt enkelt bara jobb som de fyllt sina åldrande liv med. En del sitter förfördelade och surar över att inte bli kontaktade utan att lägga ett enda eget strå till. De tycks inte förstå att relationer är ett tvåpartsverk. En del har kanske en ny relation med svartsjuk partner som hindrar dem att umgås med sina barn och barnbarn.
I all ovetenskaplighet ser jag en hel drös dysfunktionella åldrande män runt omkring mig. Naturligtvis inte alla, men påfallande många. I mina ögon är det något obegripligt, dysfunktionellt över dessa åldrande grottmän. I synnerhet då jag jämför med hur de var då de var unga fäder. Vilken förvandling!
Vad jag mera ser, eller inte ser, är motsvarande fenomen hos de åldrande kvinnorna. Tvärtom. De far som skållade råttor land och rike kring för att hålla relationerna med barn och barnbarn vid liv, parallellt med ett aktivt eget liv. Jag själv är en sådan. Kan inte tänka mig ett liv där jag inte knyter an till mina nya barnbarn. De är ju livets efterrätt, så underbart ljuvligt spännande. Jag skulle krisa om jag förvägrades detta. Och skulle jag hindras av någon käresta (vilket jag inte har) så, ja, far och flyg!
- Hjälp mig! Är det jag ser ett samhällsfenomen? I så fall, hur i fridens dar kommer det sig? Vad är transformationens källa och drivkraft? Eller har jag bara sett fel? Jag grubblar mig tokig. Nja, det var kanske ett starkt uttryck. Men jag förundras verkligen.
- Vad är det jag inte begriper? Hur kan det bli så här? Om det nu är så här. Tala om det för mig.
Man-tager-vad-man-haver-saft
Mitt i allt skrivande, för jag skriver faktiskt ganska så flitigt, så får jag annat gjort under tiden som jag tänker. Jag skuttar upp från datorns tangenter och sträcker ut kroppen och så gör jag nåt som jag väl då aldrig gör i vanliga fall.
Kokar saft, till exempel.
Jag hade 4, eller var det 5, förtorkade lime och en dito citron, krav. Dessa hackade jag grovt i en kastrull. Jag hade också 3 mogna, på gränsen till övermogna, mörkröda plommon som jag också hackade.
Tillsatte en mindre hög med muskovadosocker och en större hög vanligt socker. Och en liter kokt vatten. Uppkok. Silade och kramade ur safterna ur fruktslirvet.
Ta, da.
- Skål. Det blev en intressant och ovan smak. Faktiskt gott.
Millennieskifte
Kompis Lotti och jag har tillsammans genomgått ett millennieskifte.
Vi spelar DrawSomething tillsammans. Det är ett spel helt utan mening, man kan inte ens vinna. Vi bara ritar figurer tillvarandra och den andra får gissa vad teckningen föreställer. Det är himla kul.
Nu har vi ritat 1000 teckningar.
Bevis
Därmed har vi gått igenom ett millennieskifte.
Yrkesvägledning
Här sitter jag och skriver och tänker och redigerar och skriver och tänker och… samtidigt som jag lyssnar på PewDiePie, Felix Kjellberg, sommarprataren 9/8.
Han tog risken att sluta på Chalmers trots föräldrars och vänners bestämda avrådan, sålde varmkorv i kiosken intill, och spelade videospel som han spelade in och som han la ut på YouTube. Han hade inte något egentligt mål, han var skoltrött och ville ta en paus och göra det han tyckte var kul.
Idag är han ett medialt fenomen, störst på TouTube med 29 miljoner prenumeranter, miljardtals visningar och tjänar ett flertal 10-tals miljoner kronor varje år. Under resans gång växte målsättningen fram, han ville bli störst på YouTube och ja, det lyckades han med. Han fick många följare och många hatare. Allt har tagit rent groteska proportioner. Och som sagt, han anses vara ett medialt fenomen. Kännarna kliar sina huvuden. How come?
Jag lämnar dem att fundera ut svaren på den frågan alldeles själva. Det jag vill skjuta in mig på är allas våra goda råd till våra barn. För vi vill ju väl, eller hur?
Vad grundar vi våra goda råd och vår oro på? Det må ju vara bilder från det förgångna, hur det var när jag själv växte upp. Om ens det. Jag tänker på min som Max som landat lyckosamt efter många år av harvande där han haft lusten som drivkraft. Han har också hamnat i den internetburna globala svängen, kan man säga. Även han jobbar med sånt som det inte ens var möjligt att tänka ut innan det landade i ett faktum.
Alltså, alla lyckas ju inte, men … Jag själv tar i alla fall till mig att det kan vara en god idé med en viss ödmjukhet till vad som kan vara möjligt i framtiden för dagens unga. Yrkesvägledning - till vad och varför?
Han tog risken att sluta på Chalmers trots föräldrars och vänners bestämda avrådan, sålde varmkorv i kiosken intill, och spelade videospel som han spelade in och som han la ut på YouTube. Han hade inte något egentligt mål, han var skoltrött och ville ta en paus och göra det han tyckte var kul.
Idag är han ett medialt fenomen, störst på TouTube med 29 miljoner prenumeranter, miljardtals visningar och tjänar ett flertal 10-tals miljoner kronor varje år. Under resans gång växte målsättningen fram, han ville bli störst på YouTube och ja, det lyckades han med. Han fick många följare och många hatare. Allt har tagit rent groteska proportioner. Och som sagt, han anses vara ett medialt fenomen. Kännarna kliar sina huvuden. How come?
Jag lämnar dem att fundera ut svaren på den frågan alldeles själva. Det jag vill skjuta in mig på är allas våra goda råd till våra barn. För vi vill ju väl, eller hur?
Vad grundar vi våra goda råd och vår oro på? Det må ju vara bilder från det förgångna, hur det var när jag själv växte upp. Om ens det. Jag tänker på min som Max som landat lyckosamt efter många år av harvande där han haft lusten som drivkraft. Han har också hamnat i den internetburna globala svängen, kan man säga. Även han jobbar med sånt som det inte ens var möjligt att tänka ut innan det landade i ett faktum.
Alltså, alla lyckas ju inte, men … Jag själv tar i alla fall till mig att det kan vara en god idé med en viss ödmjukhet till vad som kan vara möjligt i framtiden för dagens unga. Yrkesvägledning - till vad och varför?
Skuld och halleluja-jubel
Jag har för vana att lyssna på alla sommarprogram. Det är ett sommarnöje som jag delar med många.
Däremot är det sällan jag lyssnar i direktsändning. Det gjorde jag igår med Kakan Hermansson, som värmde upp mitt hjärta för HBTQ-frågor. Hon beskrev den aktiva okunskap och strukturella motstånd som omgärdar dessa frågor och människor, ja till och med det aktiva hat det får utstå. Mitt eget ointresse är egentligen en passivitet som gör att jag är del i det strukturella motståndet. Skulden tynger och ja, den får jag bära.
Det finns mycket här i världen som jag inte gör något åt. Jag väljer att vara rätt nöjd med det jag faktiskt gör, vilket är en så kallad droppe i havet. Det här skuldtemat grubblar jag en del på och kommer förmodligen att återkomma med en blogg om det. Behöver bara tänka lite mer på saken.
Nu idag har jag lyssnat på Sommar med Agnes Wold från 11/8.
Nu idag har jag lyssnat på Sommar med Agnes Wold från 11/8.
Jag tror min själ att jag är rörd till tårar. Både för den historiebeskrivning hon gav om hur akademikerkvinnor strukturellt förfördelades, alltmedan det spreds (och sprids) myter om kvinnliga forskares osjälvständighet, deras ofokusering då de bildar familj och blir mammor, att de är så få så det finns inte så stort urval till forskningstjänser, etc. Och för den hållning hon propagerar för oss nutida levande människor.
1. Det borde krävas samma vetenskapliga grund för de råd som ges av det offentliga, typ kostråd och barnavårdsråd, som det krävs av mediciner som lanseras. För de kan ha samma förfärliga konsekvenser. Som exempel ger hon det råd som gavs om att spädbarn bör ligga på mage – vilket medförde drastisk ökning i plötslig spädbarnsdöd. Eller rådet att med amning länge till våra babysar undviker man allergier. Det menar hon är helt fel. Liksom att rådet att städa noga och undvika husdjur inte alls leder till minskad allergirisk. Det är snarare tvärt om.
2. Ett råd till hur vi föräldrar ska kunna förhålla oss till goda råd om våra barn då vi känner tvivel och tveksamhet, då de skaver mot vad som känns rätt. Skulle min anmoder på stenåldern kunna följa rådet? Om svaret är ja är det förmodligen ett bra råd. Om svaret är nej, så kan jag trösta mig med att mänskligheten överlevt tusentals år utan det rådet, så då ska nog mina barn också göra det.
Alltså, bara rakt av, om du missat Sommar med Agnes Wold, så har du missat nåt. Men än är det inte för sent.
En sån som hon får min hjärna att njuta och jubla och hela jag blir inspirerad att göra nåt själv. Så stringent, så självständigt tänkande, så modig, så saklig, så osentimental, så... ja, jag är kort på ord att beskriva.
- Hallejua!
Love-bombning
Nu har Max och Mimmi äntligen fått sin mycket efterlängtade hund, 8 veckor gamla Winky.
Winky är en love-bombad dansk-svensk gårdshund.
Den har redan både kissat och bajsat inomhus, fast inte på så ”farliga” ställen. Den behöver också lära sig att vara ensammen stundvis.
På Facebook visas emellanåt Youtubefilmer med hundar som välkomnar sin husse som varit borta i krig såååå länge och hunden kastar sig på husse och slickar och slickar och är jätteglad. Rörande små glädjefilmer. Max sa att han inte längre är så imponerad av de där filmerna.
När han gick ut häromdan hörde han lilla Winky yla ända ut på gatan. Senare, när han kom hem utspelade sig en liknande glädjeyttring som de på YouTube/FaceBook.
Han hade inte varit ute i krig i månader/år, han hade bara varit borta en kvart.
Här praktiseras alltså ömsesidig love-bombning.
Han hade inte varit ute i krig i månader/år, han hade bara varit borta en kvart.
Här praktiseras alltså ömsesidig love-bombning.
Åsna mellan hötappar
Det där med att vara åsnan mellan hötappar är något som nog varit ett tema för mig på sistone. Alltså inte bara i sällskap av mina tvillingbarnbarn (se bloggarna Full rulle 1-5).
Det har varit nödvändigt för mig att stå där och inte veta, att vänta in svaret och låta tillvaron tala till mig. Samtidigt blir känslan att det inte finns nån rörelse och riktining. Frustrerande för såna som mig.
Jag ska förklara mig.
De senaste månaderna har jag varit målmedeveten kring min snara flytt till Mälardalen. Nu under sommaren har jag umgåtts mer med gamla och nya vänner än vad jag förväntade mig och med en intensitet som jag nog inte upplevt sedan jag flyttade hit.
Jag har fört kreativa samtal med Marie, Anita, Ethel, Inger, Ulla med fler om hur det är att vara i vår ålder, alltså i eller på väg till tredje livsåldern, om att vara i eller utanför arbetslivet, om olika politikområden av särskilt intresse för oss lite äldre, om hur vi bor eller skulle kunna bo etc.
Kollektivboende för oss i mogen ålder har av och till poppat upp som en kittlande möjlighet. Läser man på lite, så finner man att jag och mina vänner inte alls är ensamma. Vi ingår i en stor grupp av aktiva äldre som har både kraft, behov och krav som inte riktigt är tillgodosedda i samhället. De första tonåringarna och den rebelliska ”68-generationen” är nu gamla och sugna på att leva, verka och organisera sig på okonventionella sätt.
De här samtalen var, och är, stimulerande tycker jag. Men de störde också mitt flyttfokus. Kort sagt, jag blev förvirrad.
Jag ställde frågan – finns intresse att pröva kollektivhustanken mer seriöst, underförstått i Göteborg? Än mer förvirrande blev det med responsen – Javisst! Kompassnålen virrade runt i 360 grader utan att stanna.
När jag var i Stockholm i helgen kände jag rätt starkt att det är till Stockholm jag vill. När jag, som t ex i går under Göteborgs Kulturkalas, lyssnade till stadsarkitekten Björn Siesjö om skapandet av det framtida Göteborg och när jag i samtal med en av mina nya vänner pratade kollektivboendets möjligheter, så kändes Göteborg absolut som ett möjligt och inspirerande alternativ.
Snacka om att befinna sig mellan två hötappar!
Vid närmare betraktande finns en vägvisande komponent med i spelet. Den heter Tiden. Jag vill sänka min bokostnad nu. Min vän har tunga uppdrag nu i höst och det är inte riktigt läge att rycka upp bo-rötterna nu. Ingen av oss vill forsera kollektivbo-tanken. Jag drog slutsatsen att Tajmingen inte är på vår sida. Alltså den sida som söker kollektivboende i Göteborg.
Det var förlösande att komma fram till. Nu har kompassen stannat. Den pekar mot Stockholm.
Däremot har en ny fråga smugit sig in i min hjärna. Skulle man kunna omsätta kollektivbotanken där? Då tänker jag mig inte de där stora kollektivhuskomplexen, utan ett boende i betydligt mindre skala, typ 3-5 personer i gemensamhetsägt boende.
Därmed befinner jag mig än en gång som åsnan mellan två hötappar. Singelboende eller kollektivboende (ännu så länge utan intressenter).
Full rulle 5
Vi vaknade till en ny dag ungefär samtidigt. Jag hade gjort upp med Matilda, damernas faster, om att besöka Junibacken. 10.30 skulle vi träffas vid spårvagnen på Sergels torg.
Morgonseansen kan beskrivas genom kopiera-klistra-förfarande. Frukost - OK, diskning och packning medan damerna tittade på film – OK, blöja och kläder – inte OK.
Det här blev också en händelserik dag för damerna, men för mig hade den helt andra kvalitéer. Nu var vi två vuxna, och det gjorde all skillnad i världen. Det blev inte de där vansinnessituationerna då man som vuxen får välja mellan två onda ting och hoppas på det bästa.
Jag tror att barnen känner av hur utmanande de kan vara. Med en ensam vårdnadshavare tar de måhända inte ut svängarna lika mycket som med två. De har väl en livsbejakande självbevarelsedrift i sig, trots allt.
Med det sagt förstår du kanske att de var än vildare denna dag. Det var än mer folk, många fler barn och inne på Junibacken sprang de omkring helt hysteriskt. Jag vet faktiskt inte vad de upplevde av alla sagomiljöer. Det var nog mest en upplevelse av grovmotorik, klätter, spring, rutsch… Jag gjorde mina tappra försök att hålla i ett av barnen, stanna upp och tillsammans titta på detaljer. - Titta här, vems hus tror du det här är? (Muminhuset). Såna reflekterande samtal var fullkomligt ointressanta. Det var turbo som gällde.
Jag såg något alldeles förtvivlat barn som bara grät och som inte orkade med stojet och han hade ingenstans att ta vägen för att få lite lugn och ro. Jag tänkte medlidsamt på honom. Mina barnbarn var två av alla dem som bidrog till stojet.
Sagotåget, tänkte jag, kunde kanske hjälpa till med lite fokusering på en sak i taget. Till tåget var det kö men den var uthärdlig. Och så satte vi oss, alla fyra och lät oss guidas av Astrid Lindgrens röst genom de olika sagomiljöerna. Jo då, nu var de receptiva. Det var gripande och de var fullkomligt uppfyllda av resan, som efter en stund blev lite läskig. Drakar, natt, Nils Karlsson Pysslings råtta, Nangiala… Hedda blev mer och mer dämpad och ledsen. Jag höll både i henne och om henne. Till slut, medan vi hängde en bit ovan mark, sa hon – Jag vill inte vara här.
Väl framme fick de var sin ballong och kunde springa in i en stor lekhall och fortsätta sitt röj. Vid ett tillfälle var Signe utan sina skor, dem hade hon bara tagit av sig utan att veta var hon lämnade dem.
Vi gick ut. Till en medhavd lunch, och för oss vuxna en kopp kaffe och för damerna en tur till sandlådan, som jag ju kände till existensen av. Efter en stund uppstod en fantastisk omgång ”chokladpudding” i Heddas blöja, som hon till varje pris ville behålla. Hon ville på inga villkors vis bli störd i sin lek. Vi slogs om saken och min skjorta och hennes klänning blev smetiga. Men det var bara till Hedda jag hade reservkläder. Däremot hade jag många våtservetter med mig och de kom väl till pass.
Barngrafitti var också en aktivitet av stort intresse. Damerna har fått en sorts kritor som man kan rita med utomhus. Asfalt och betong är perfekt underlag. Grafittin regnar bort. Jattekul och lite mer fokuserat.
Sen promenerade vi bort till Blå Porten och damerna somnade i vettig tid och Matilda och jag kunde småprata en låång vilsam stund.
Damerna vaknade upp med Blå Portens lilla stenbelagda damm i blickfånget. Den har en fontän i och är kantad av vackra blommor. Där satte de sig på kanten och plockade stenar. Upp, ner, hit dit. Klänningarna blev våtare och våtare och det bara satt fokuserade och plockade. Länge.
Det gav en tankeställare som heter duga. Junibacken kostade 500 kr för oss fyra. Blå Porten kostade 50 kr för var sin iste till oss vuxna. Jag kan sätta en peng på att Blå Portens stillsamma lilla damm med dess runda stenar var väl så intressant som hela Junibacken tillsammans. Men det är klart, de kunde inte berätta om att de träffat Mamma Mu.
Det är nåt med den där yrsigheten som drar igång på de där ställena som är anpassade för barn. Jag tycker nåt om det där, men jag vet inte riktigt vad. Än.
Det är nåt med att man tagit fasta på barns rörelsebehov i första hand, till men för eftertänksamma och reflekterande kvaliteter. … Ja, det här får jag fundera över lite. Jag ska nog komma fram till nåt.
På hemvägen fick de vara blöjon för deras klänningar var alldeles för våta och reservplaggen förbrukade. Vi skildes från faster Matilda vid Kungsträdgården och jag manade damerna att faktiskt titta på utsmyckningen av Kungsans T-banestation. Med rejäl stimulans blev de lite nyfikna, faktiskt. De upptäckte av egen kraft skulpturer och takmönster. På tunnelbanans blå linje dök nästa överraskning upp och den inkluderade även mej.
Plötsligt stod mamma och pappa där. Det var ett glatt återseende för oss alla. Dom längtade efter sina döttrar som de fått underhandsrapporter om och damerna blev självklart jätteglada.
Kvällen gick i ett huj. Bl a fick de var sin sax och ett nytt fyspass tog vid. Det var saxpremiär. Det var fantastiskt att se hur många muskler och koncentrerade tungor som behövdes för att bemästra sax, papper och fingrar som skulle göra jobbet.
Natten tog oss. Måndag-morgonen kom och damerna och jag vaknade ungefär samtidigt. De småpysslade lite tidigt på morgonen och plötsligt sa Hedda:
- Det är kul att leka med dig, mojmoj.
Efter någon timme hade jag packat, överlämnat barnbarnen både hela och rena, och framför allt vid liv, till föräldrarna, som fortsatte överraskningstemat. De fick var sin gå-cykel, en för-tidig-födelsedagspresent. Själv sade jag hej då, tackade för lånet och drog vidare till lunchmöte och hemresa.
Med ett varmt pulserande hjärta, bedagat yttre och i behov av lite vila. Och med en undran om hur de orkar, de där två små damerna som jobbar så sanslöst intensivt hela tiden. Och så undrar jag hur föräldrarna orkar.
Full rulle 4
Ute sken solen och Djurgårn visade sig från sin vackra sida. Vi vandrade längs vattnet i riktning mot Nordiska Museet. Såg en del småmuséer som jag inte ens visste fanns. Isbrytarmuséet och Spritmuséet t ex. Damerna satt lugna och fina i vagnen och jag tänkte att de nog somnar strax. I närheten av Junibacken hittade jag en skuggig fläck där jag stannade. Napp, gossedjur, sänkt ryggstöd… Jag lade mig själv på marken och VILADE i hopp om att vara ett föredöme.
Men det uppfattade inte damerna. De gjorde situps och sprattlade med benen och kom inte till ro. Kanske hade det hjälpt med ett mörkläggningsskynke som de är vana vid, och som jag glömt packa med.
Vila medelst bensprattel och situps.
Jaha, det var den vilan det. Den var kort. Jag fortsatte vandringen och rundade Junibacken. Vi tittade på Junibackens fasadbilder, deras goda vänner Mamma Mu, Alfons, Pippi, Emil, Mumin etc och det var minsann både upphetsande och förvånande att finna dom där. På ett hus! Vid Junibackens uteservering kunde jag själv landa en stund samtidigt som jag släppte lös damerna igen mutade med glass. Signe åt sin kula med koncentrerad aptit, medan Hedda inte ville ha just nåt alls, så Signe åt hennes med.
Nu var frågan hur Hedda skulle bete sig. Krånglet (läs rymning) hängde liksom i luften. Betänk då att vi var alldeles intill Mälarens strand helt utan avskärmning och det var en bit att falla ner till stenskravlet och vattnet. Då såg jag en diskret placerad sandlåda intill serveringen, bakom ett buskage. Dit lotsade jag Hedda.
Det var ännu ett lyckat drag. Det visade sig vara en fantastiskt fin sandlåda i all sin enkelhet. Där fanns sluttande plan och plana ytor i form av gångar att balansera på, baka sandkakor på, ösa sand, sopa sand och att göra det med bra arbetshöjd. Hedda valde också att ösa sand över sig som om det vore en dusch. Den sandlådan rekommenderar jag verkligen.
Efter avslutat glassätande gjorde Signe henne följe. De lekte och lekte och lekte. Länge. Bortemot dryga 16.30 var det hög tid att ge sig hemöver. På hemvägen motade jag framtida hungerkravaller med powerkex och frukt. Naturligtvis somnade de. Helt olämpligt nära kvällen. Attans. Det underlättade hemfärdens alla olika steg med hissar ner och upp ur underjorden. Det är bara det att när de väl har somnat så är de inte lätta att väcka. Och det brukar betala sig framemot kvällen då de verkligen ska sova.
Nåväl. Signe vaknade av sig själv vid hemkomsten och svårväckta Hedda fick jag liv igenom att lyfta upp henne och visa filmer tagna på dem under dagen. Blodpudding till middag. Bananer i rosa pyamas som kvällsfilm. I badet kunde jag tvätta bort sandlådan ur Heddas huvud med bara lite protesterande skrik. Vi var definitivt nere för räkning av den dagen. Vi lade oss i stort sett samtidigt. Hedda försökte hålla oss vakna så gott hon kunde, men hon kunde inte så gott, utan föll även hon till föga. Natten tog sitt grepp om oss alla tre och gjorde jobbet väl.
Framför oss hade vi en helt ny dag med nya väntande äventyr. Därför passade jag på att sova så länge jag kunde, jag med.
Full rulle 3
Damerna var mätta och nöjda med att både få springa och klättra i eoner av tid, alltså någon timme. Då bedömde jag situationen som så, att de borde vara lite möra och därmed mera följsamma. Jag tänkte mig en långsam reträtt via alla utställningarna i självaste Aquaria-byggnaden.
Jodå, det var kul. Akvarier med fiskar i alla de färger. Hajar och rockor. Men nog fanns det mycket spring kvar i de där benen. Det innebär att de sprang hit och dit och utan att ge sig riktigt tid att titta efter vad de såg. Lite hysteriskt. Man får liksom hålla i dem rent fysiskt och peka och säga titta, ser du… Med två ystra höns är det inte så lätt att få till den där kvalitativa tiden. Jag gjorde i alla fall så gott jag kunde.
Vid ett tillfälle försvann Signe mot utgången till och jag var observant och följde henne hack i häl. Hedda sa jag åt att stå still vid påsen som jag lade vid hennes fötter. Hon lydde! Men tro på fan, Signe hann förbi alla hinder, bland annat ett draperi av hängande rep och lyckades ta sig ut ur byggnaden, ut på gatan, innan jag fick tag på henne. – Stööön.
Dags att avsluta Aquaria-besöket tyckte jag. Men så fick jag syn på den tropiska delen en trappa upp.
Jag tog dem i hand och vi gick tillsammans upp till tropikerna. Vi möttes av en vältalig skylt: Med både text och bild förmedlade den att det är förbjudet att stoppa fingrarna i vattnet, det är förenat med fara. Den skylten tittade vi noga på. Mycket noga. Jag är helt säker på att de faktiskt hajade budskapet.
Alla dammarna i tropiska delen har en perfekt nästan-treårings-höjd utan skyddsräcken. Det är verkligen fullt möjligt att stoppa ner en hand där. Och jag såg med en kännares blick att där minsann simmade pirayor.
Jag skärpte min egen uppmärksamhet ytterligare och tyckte att det här nog inte var en så bra idé. Ville gå därifrån. Och vips så stack Signe i förväg. Hon följde den utstakade stigen, över en liten svajig hängbro, via ytterligare några dammar och så fanns där en trappa ner. En annan trappa än den vi gick uppför.
Försökte påkalla hennes uppmärksamhet att stanna och vänta på oss. I färskt minne hade jag ju erfarenheten av att hon stack ut ur huset. Hon lystrade inte. Jag sprang efter henne och hon sprang ner för trappen och tog den andra upp igen. Vilken upptäckt, man kunde springa runt runt.
Om jag tidigare var mellan två hötappar i samma lokaliteter, så var jag nu mellan två infernoscenarier i vitt skilda rum. Det ena var en i Djurgårdstrafiken bortsprungen Signe och det andra var en av tropiska fiskar lätt uppäten Hedda.
Jag gjorde det enda jag kunde komma på just då. Jag ställde mig på bottenvåningen mellan de två trapporna för att kunna fånga in rymmande barn och så satte jag mitt hopp till att det fanns kloka omdömesgilla vuxna där uppe i tropikerna som kunde förhindra fiskarnas mumsande på mina barnbarn. Det funkade.
Efter en stund hade jag fångat in dem, gått iväg med dem till barnvagnsförvaringen, bett dem sätta sig i vagnen och spänna fast sig själva. För de blir så kränkta om man gör det åt dem.
Och så gick jag med mina fastspända nästan treåriga barnbarn UT därifrån.
Jodå, det var kul. Akvarier med fiskar i alla de färger. Hajar och rockor. Men nog fanns det mycket spring kvar i de där benen. Det innebär att de sprang hit och dit och utan att ge sig riktigt tid att titta efter vad de såg. Lite hysteriskt. Man får liksom hålla i dem rent fysiskt och peka och säga titta, ser du… Med två ystra höns är det inte så lätt att få till den där kvalitativa tiden. Jag gjorde i alla fall så gott jag kunde.
Vid ett tillfälle försvann Signe mot utgången till och jag var observant och följde henne hack i häl. Hedda sa jag åt att stå still vid påsen som jag lade vid hennes fötter. Hon lydde! Men tro på fan, Signe hann förbi alla hinder, bland annat ett draperi av hängande rep och lyckades ta sig ut ur byggnaden, ut på gatan, innan jag fick tag på henne. – Stööön.
Dags att avsluta Aquaria-besöket tyckte jag. Men så fick jag syn på den tropiska delen en trappa upp.
Jag tog dem i hand och vi gick tillsammans upp till tropikerna. Vi möttes av en vältalig skylt: Med både text och bild förmedlade den att det är förbjudet att stoppa fingrarna i vattnet, det är förenat med fara. Den skylten tittade vi noga på. Mycket noga. Jag är helt säker på att de faktiskt hajade budskapet.
Alla dammarna i tropiska delen har en perfekt nästan-treårings-höjd utan skyddsräcken. Det är verkligen fullt möjligt att stoppa ner en hand där. Och jag såg med en kännares blick att där minsann simmade pirayor.
Jag skärpte min egen uppmärksamhet ytterligare och tyckte att det här nog inte var en så bra idé. Ville gå därifrån. Och vips så stack Signe i förväg. Hon följde den utstakade stigen, över en liten svajig hängbro, via ytterligare några dammar och så fanns där en trappa ner. En annan trappa än den vi gick uppför.
Försökte påkalla hennes uppmärksamhet att stanna och vänta på oss. I färskt minne hade jag ju erfarenheten av att hon stack ut ur huset. Hon lystrade inte. Jag sprang efter henne och hon sprang ner för trappen och tog den andra upp igen. Vilken upptäckt, man kunde springa runt runt.
Om jag tidigare var mellan två hötappar i samma lokaliteter, så var jag nu mellan två infernoscenarier i vitt skilda rum. Det ena var en i Djurgårdstrafiken bortsprungen Signe och det andra var en av tropiska fiskar lätt uppäten Hedda.
Jag gjorde det enda jag kunde komma på just då. Jag ställde mig på bottenvåningen mellan de två trapporna för att kunna fånga in rymmande barn och så satte jag mitt hopp till att det fanns kloka omdömesgilla vuxna där uppe i tropikerna som kunde förhindra fiskarnas mumsande på mina barnbarn. Det funkade.
Efter en stund hade jag fångat in dem, gått iväg med dem till barnvagnsförvaringen, bett dem sätta sig i vagnen och spänna fast sig själva. För de blir så kränkta om man gör det åt dem.
Och så gick jag med mina fastspända nästan treåriga barnbarn UT därifrån.
Full rulle 2
Efter den livsfarliga incidensen på Plattan fortsatte vi mot målet, Aquaria. Vi klev av där vi skulle och Aquarias entre lovade äventyr. Det forsar utmed väggarna och det rinner vatten på entrétaket. - Wow!
Det var fler som verkade tycka att Aquaria var ett bra utflyktsmål. Det var nämligen kö ända ut på gatan för att få komma in.
Jag hade tänkt ut att vi först skulle leka på Aquaria och sen skulle vi luncha på Blå Porten, som är ett någorlunda inhägnat ställe där vi skulle kunna pusta ut ett tag. Läs: där jag skulle kunna pusta ut ett tag.
Där, i kön, tittade jag på klockan. Oj då, den är redan 12. Det är ju lunchdags och vi har inte ens betalat entréavgiften. Skulle vi inte äta först så vi har lite energi att jobba på? Damerna tyckte inte det var en bra idé att vända precis som vi kommit över tröskeln. Nu var goda råd dyra och snabba beslut behövde fattas. Jag chansade på att Aquarias cafeteria hade fungerande lunch till oss.
- Var ligger cafeterian?
- Den ligger längst in. Du måste passera alla utställningarna först.
– O,nej! tänkte jag.
- Tyvärr måste du lämna vagnen här vid entrén, av utrymningsskäl.
- Javisst, det förstår jag.
Där försvann min ”livlina”. I vagnen kunde jag nämligen sätta dem och spänna fast dem. Nu var det verkligen bara att tuta och köra, det fanns liksom inga alternativ.
Jag förklarade för damerna att vi först skulle äta och sedan leka och att vi skulle passera en massa roliga saker, som vi sedan skulle återvända till.
- Därför får ni hålla mig hårt i handen och så går vi.
Alltså, det finns väl gränser för vad som går att förklara för nästan-treåringar, i trängsel, på nolltid. Och det finns definitivt gränser för vad sådana kan förstå, i trängsel, med skojsigt skvittrande vatten, på nolltid. Men med lite handfast våld, så går det. Jag var mycket målmedveten och de hängde med som vantar.
Längst upp till vänster är entrén, längst upp till höger cafeterian. Nere till höger utomhusterrassen mellan cafeteria och Sjöhästens hus. Där ser man vattendraget som rinner från ingenstans ut i Mälaren.
Väl framme i cafeterian möttes blicken av en liten damm med fiskar i. Det fångade damernas intresse. Dammen var inhägnad med liggande stålwajrar med sisådär 30 cm mellanrum. Idealiskt att klättra på. Vilket de gjorde. Där stod de svajande på stålwajrarna och tjöt av förtjusning över fiskarna som simmade strax inunder dem. De hade lätt kunnat ramla i.
Där stod jag som åsnan mellan hötappar. Skulle jag rädda damerna från att plaska i dammen och slå sig eller skulle jag beställa mat till oss. Jag valde det senare. Därmed hade jag i ett avseende gett upp.
Jag hade gett upp hoppet om att kunna vara deras änglavakt i alla stunder. Det hoppet flaxade iväg och återkom inte mer den dagen, kan jag säga. Jag lärde mig snabbt att prioritera. Jag valde att värna om deras liv, men inte om deras lem, om man säger så. De fick alltså slå sig, plumsa i vatten, men de fick inte skada sig till döds. Jag ville absolut kunna återlämna dem, om inte hela och rena, så i alla fall återlämna dem i livet och tacka för lånet när helgen var slut.
Vi åt pannkaka. Snabbt som ögat, för här skulle kollas simmande fiskar. Servitrisen rekommenderade ett lite mindre hus, Sjöhästens hus, det skulle nog falla damerna på läppen.
För att komma till Sjöhästens hus behövde vi gå över en terrasserad uteplats med ett korsande forskande vattendrag som rann ut i Mälaren. Jag höll damerna i ett järngrepp tills de slet sig just komna in i Sjöhästens hus. Signe förtjusades ev en rund liten fiskdamm medan Hedda… ja, hon förtjusades inte av samma sak som Signe, kan man säga. På lätta ben skuttade hon vidare till nästa sevärdhet, men, ja, jag tror hon var lite för kort, för hon skuttade lika lättfotad vidare och plötsligt hade jag henne ur sikte, alltmedan Signe stod kvar vid fiskdamm nr 1 och engagerat försökte få tag på fiskarna med sina händer i grytan.
Nu fick jag ett lysande tillfälle att praktisera min nya prioriteringsordning. Signe stod bra där hon stod, men jag må ju kolla om Hedda sprungit ut igen på den där terrassen. Den var potentiellt livsfarlig utan tillsyn. Hon skulle ha kunnat druttla ner i forsen och bli transporterad ut i Mälaren (alltså, vid knappt tre är man inte simkunnig än) och hon skulle kunnat klättra upp för det wajer-”staket” som avgränsade terrassen mot Mälarens slirviga steniga strand och trilla däruti.
Hon hade sprungit ut på terrassen. Nu hade jag en dam utomhus, där det garanterat var farligt, och en dam inomhus, där jag inte hade hunnit utforska graden av livsfara än. Vän av ny prioriteringsordning valde jag att locka med Signe ut ur Sjöhästens hus så att jag åtminstone hade ögonkontakt med båda två.
Det visade sig vara ett lyckodrag. Den livsfarliga terrassen var hur kul som helst. De sprang som yra höns, än hit, än dig, klättrade upp och ner, lekte kurra gömma, lutade sig ut över forsen för att stänka vatten, hoppade vidare till andra delar av forsen, runt runt om och om igen. Garanterat roligt var att klättra på stålwajern mot Mälarens strand.
Nu fick jag lära mig ytterligare en sak. Nämligen att välja mina strider. Jag valde att låta dem klättra då jag var i deras närhet och – osynligt – höll i deras kläder för att kunna fånga upp den som var på väg att druttla i. De kände inte att jag höll i dem, men det gjorde jag.
Jag hittade en plats där jag hade maximal uppsikt. Där kunde jag lätt plocka upp en forsrännande dam och jag fanns till hands för de wajerklättrande aktiviteterna. Tyvärr hade jag inte uppsikt över dörren mot cafeterian, för det var ett buskage som skymde sikten. De hade alltså kunnat slinka ur mitt garn den vägen, men det gjorde de faktiskt inte.
Vid ett tillfälle såg jag en äldre kvinna lite högre upp på terrassen som tog sig förfasad för munnen och så gick hon in i cafeterian. Då höll damerna på med sitt wajerklättrande. Efter en stund kom en av servitriserna ut och sade åt mig att de inte fick klättra där. Och att hon fått en tillsägelse från en av gästerna.
Jag sa som det var. Att jag hade järnkoll och höll i deras kläder medan de klättrade men att det för övrigt inte är nådigt att förbjuda något som är jättekul för 3-åringar.
I efterhand har jag blivit lite sur på den där tillsägelsen. Stället är gjort för besökare såna som oss och då måste det vara utformat så det funkar. Mitt kritiska budskap till Aquaria är: Ha inte klätterlinor som avgränsning där barn absolut inte ska få klättra. Det finns andra avgränsningsmöjligheter, t ex plexiglasskivor. Jag vill slippa bli tillsagd/skuldbelagd för en utformning som inte är genomtänkt för barn.
Den där terrassen var huvudattraktion. Oj, vad de skuttade och lekte och hade himla kul. Jag vill också säga att de inte en sekund var i närheten av att druttla forsen i eller ”trilla över bord”. Men ”aktade sig för stupet”, det gjorde de hela tiden.
Full rulle 1
Helgen med twiblings, Signe och Hedda, som blir 3 år senare i augusti var kul, livsfarlig och inspirerande. Full rulle, kan man säga. Här berättar jag ordrikt hur det var ur en mormors perspektiv. Det får bli i flera bloggar, för det roar mig att förstå vad jag varit med om och hur det kommer sig att jag nu är aningens bedagad.
I förra bloggen skrev jag om uppdraget till föräldrarna att hitta på utflyktsmål. De hade inte några särskilt kreativa förslag till utflyktsmål att komma med. Eller rättare sagt, de följde min kravspec till punkt och pricka och landade i besök till Hunnebergsparken i Solna. Det är en inhägnad park där tjejerna lekte nästan dagligen då de var hos sin förra dagmamma och jag har varit där med dem ensammen förut. De hade också laddat upp med ett flertal snabblagade och älskade maträtter, typ kokt falukorv med makaroner, fiskpinnar, köttbullar och blodpudding. Maten var bara toppen. Kändes skönt att det fanns lättlagade alternativ i ladorna. Men Hunnebergsparken. Njae. Det tände mig inte precis. Jag vill helt enkelt inte förknippas med att vara den där försiktiga överbeskyddande och begränsande mormorn.
I förra bloggen skrev jag om uppdraget till föräldrarna att hitta på utflyktsmål. De hade inte några särskilt kreativa förslag till utflyktsmål att komma med. Eller rättare sagt, de följde min kravspec till punkt och pricka och landade i besök till Hunnebergsparken i Solna. Det är en inhägnad park där tjejerna lekte nästan dagligen då de var hos sin förra dagmamma och jag har varit där med dem ensammen förut. De hade också laddat upp med ett flertal snabblagade och älskade maträtter, typ kokt falukorv med makaroner, fiskpinnar, köttbullar och blodpudding. Maten var bara toppen. Kändes skönt att det fanns lättlagade alternativ i ladorna. Men Hunnebergsparken. Njae. Det tände mig inte precis. Jag vill helt enkelt inte förknippas med att vara den där försiktiga överbeskyddande och begränsande mormorn.
Mitt intresse föll på Aquaria Vattenmuseum intill Liljewalchs på Djurgårn. Kollade av med föräldrarna, som nu hade kommit iväg på sin välförtjänta vift på egen hand, om det var i tuffaste laget. Ja, det var det nog, men… Ta med ombyteskläder och kör till.
Så fick det bli. Jag kavlade upp de entusiastiska armarna, förberedde damerna på vad som skulle hända, packade vagnen med förnödenheter, alltså mellanmål, frukt, blöjor, avfallspåsar, våtservetter, skor av olika slag, extra kläder, nappar, vatten, gossedjur, solskyddsmedel, egna pengar och nycklar. Solhattarna glömde jag. (Förlåt!) Jag uppfattade det som en sorts kollektiv entusiasm där i lägenheten.
- Nu, mina vänner är det bara två saker som ska till. Ni ska ha rena blöjor och en klänning på er.
Där tog det tvärstopp.
Detta hände sig på den tiden då det fortfarande var högsommar i Stockholm och lägenhetstemperaturen var ansenligt hög. Damerna ansåg att nakenhet var den korrekta utstyrseln och ja, det kunde jag i och för sig sympatisera med, men nej, det går ju inte för sig, inte inne i storstan.
Himmel vad det går att tjafsa om skitsaker. Jag tog till våld. Framför allt Hedda agerade stucken gris med stor trovärdighet. Till slut vann jag och vi kunde ge oss iväg. De är duktiga på att själva kliva upp i vagnen och spänna fast sig och jag passade på att torka den forsande svetten med en handduk. Den tog jag med mig för eventuellt kommande bataljer med svettutbrott.
De är vana Stockholmsresenärer och det gick finfint att åka hissar, tunnelbana och till sist spårvagn nr 7 ut på Djurgårn. Med undantag för en händelse vid Sergels torg. Den vill jag berätta om för att illustrera hur påpasslig man behöver vara.
- Jag får hjärtklappning bara jag tänker på händelsen. Handduken, hitåt!
Vi gick från T-Centralen på Plattan mot det håll där jag vet att spårvagnen går. Där vi skulle ta oss upp till markplan fanns bara trappor och rulltrappa, men ingen hiss och vid det här tillfället vågade jag ännu inte åka rulltrappa med dem i vagn. Jag stod och kliade mig i håret för att tänka ut hur jag nu skulle göra. Då trädde en äldre dam in på scenen och undrade om jag behövde hjälp. Det var ett sånt där handlingskraftigt rekorderligt fruntimmer som verkade ha varit med förr och som hade flera bra förslag.
1) Låt tjejerna gå uppför trappen själva så bär du och jag upp vagnen.
– Njae, det går inte så bra. Dom är rymningsbenägna och jag vågar inte släppa lös dem.
2) OK, då tar du dem i hand och jag tar vagnen.
– Ja det vore ju fantastiskt.
På med skorna med bara lite krångel och upp vi gick, jag med en dam i var hand och de gick så snällt så snällt. Vagnen var betydligt krångligare att få upp, men det kom en gentleman och hjälpte till, så till slut var vi alla samlade, vagnen, damerna och jag. Jag skulle precis till att instruera damerna om att de nu kunde hoppa upp i vagnen igen, då det hände. Hedda for som skjuten ur en kanon rakt ut mot gatan och trafiken. Det var en mikrosekunds verk.
Exakt i den stunden transformerades jag till en sorts ungdomligt vigsnabb stålmormor som flög efter henne och fångade in henne med de pedagogiskt uppskattande orden:
– Djäkla unge!
Och det rekorderliga och hjälpande fruntimret såg det hela och flämtade
– Oj.
Om den spännande fortsättningen får du läsa i nästa blogg. Jag ska bara skriva den först.
Undrar så
Tuff tuff. Sitter på tåget till Stockholm för att ta hand om tvillingarna på egen hand medan föräldrarna ägnar sig åt sig själva över helgen. Det är dem mer än väl unt och det är mig väl unt att få umgås med mina barnbarn på tu man hand.
Tankarna går till hur vi ska använda tiden vi har tillsammans. Det är uteslutet att bara vara i lägenheten, den där ettan i Solna som de bor i. Vi måste ut och uppleva något. Gärna något nytt, dit vi inte varit förut eller i vart fall inte så ofta. Det måste vara något som fångar deras intresse. Vi kan gott resa en bit, för då sitter de fastspända i sin tvillingvagn.
Så långt är det enkelt att planera. Väl på plats ställer jag vissa krav. Nu hopar sig frågetecknen. Den stora frågan är vart?
Saken är nämligen så här. Damerna är rymningsbenägna. De har mycket spring och klätter i benen och de drar gärna iväg, längre och längre bort. Det är heller inte precis så att de kommer när man ropar. Snarare tvärt om. Om jag ropar springer de än längre bort. Åt var sitt håll.
Ja, jo, jag kan ha sele på dem – och det tänker jag också ha. Men de uppskattar inte att vara fjättrade, så det där med att använda selen är en absolut nödlösning.
Frågan är därför vart jag kan bege mig med dem så att vi alla får tillvaron att funka. Det ska vara roligt för snart 3-åriga damer med brett intressefält, det får inte vara häftig trafik i närheten, de får inte kunna drunkna. Helst ska det vara ordentligt inhägnat, så att jag kan slappna av och inte bli så där nervöst mormoraktig.
Jag har uppdragit åt föräldrarna att tänka ut lämpliga utflyktsmål. Undrar så vad de kommer fram till. För jag vill kunna överlämna två små damer till föräldrarna efteråt och tacka för lånet.
How come?
Häromdagen skrev jag på Facebook en blänkare med fotot på mig i de röda glasögonen:
"Efter flera års allt luddigare syn, operation på båda ögonen i början av juni, och en oändlig väntan på nya glasögon har jag nu äntligen gått i mål. Ser troligtvis bättre än på sisådär 30 år. Det är värt ett Hurra!!!!"
Jag har fått överraskande och översvallande reaktioner med bortemot 80 gillanden och 25 kommentarer.
Det förbryllar mig. Det var ju bara en liten liten blänkare, mest tänkt för att peppa mig själv.
Hur kommer det här sig?
"Efter flera års allt luddigare syn, operation på båda ögonen i början av juni, och en oändlig väntan på nya glasögon har jag nu äntligen gått i mål. Ser troligtvis bättre än på sisådär 30 år. Det är värt ett Hurra!!!!"
Jag har fått överraskande och översvallande reaktioner med bortemot 80 gillanden och 25 kommentarer.
Det förbryllar mig. Det var ju bara en liten liten blänkare, mest tänkt för att peppa mig själv.
Hur kommer det här sig?
Kan det vara så att vi gillar små glada nyheter? Eller den röda bilden och brillorna? Eller?
-How come?
Politisk tango
Igår kväll såg jag glimtar av Uppdrag granskning. De granskade Sveriges hållning till uppgifter om internetövervakning som Snowden-dokumenten läckt. Att Sveriges FRA samarbetar med USA på ”intim” nivå och att Sverige inte bara praktiserar passiv signalspaning, utan även aktiv. Vi har t ex spionerat på Ryssland åt USA.
Den stora världsvisslingen är hur allmän den internetiska övervakningen är. Vissa toppolitiker har protesterat mot att ha blivit övervakade, t ex Angela Merkel. Vissa länder har reagerat kraftigt. Men inte Sverige, som varit tyst, tyst, tyst. Fram kommer hur väl förbundna vi är med USAs övervakning.
Det är inte fakta i målet jag vill lyfta fram utan den särskilda sorts beteendelogik som kommer i dagen.
- Först kommer en granskande upptäckt som leder till blånekande alternativt bara deflektion.
- Därefter, när bevis läggs fram, kommer tvärvändningen med en hållning att så-gör-ju-alla och på så sätt förlöjligar avslöjaren.
Om det inger förtroende? Nej, inte ett dugg. Min slutsats är att när en stat ihärdigt framhärdar en ståndpunkt så ska man ana ugglor i mossen. Ihärdigt förmedlande av en bild döljer något annat, som inte tål dagsljus. Och då pratar vi ändå om demokratier. Att sanningen handhas nyckfullt även i totalitära stater är väl inte en avancerad gissning precis.
- Nej på toppnivå praktiserar nog alla stater en sorts politisk tango.
Inte så illa trots allt
Idag skulle jag ha velat vara tre år med kraft att uttrycka min vilja. Eller rättare ovilja. Och om jag inte fick min vilja fram så skulle jag skrika och gråta och bli tröstad och så skulle allt vara bra igen, om en stund.
Men vid fyllda 64 får man ju hålla igen lite. Även om det är bra att kunna säga ifrån och uttrycka sin vilja.
- Vad var det nu som var så hemskt?
- Jag var på synkoll på Mölndals sjukhus igen. Ögontrycket.
Men vid fyllda 64 får man ju hålla igen lite. Även om det är bra att kunna säga ifrån och uttrycka sin vilja.
- Vad var det nu som var så hemskt?
- Jag var på synkoll på Mölndals sjukhus igen. Ögontrycket.
- ???
- Ja, alltså, det är ju bra att dom kollar upp ögontrycket, som verkar vara ömsom upp och ömsom ner. Jag vill verkligen inte ha bestående skador på synnerven. Den här gången var det ner.
- Men då så. Vad är problemet?
- Det var så himla läskigt den här gången. Jag jobbade med lugnande andning, peppade systern att peppa mig, bad henne göra mycket lugna rörelser, men när det-där-nånting rörde sig framför ögat nära nära, så blinkade jag. Hela huvudet liksom flög av den där luta haka-och-panna-ställningen. Om och om igen. Och igen. Och igen. Svetten lackade, jag bleknade, och svor och så fick jag mer bedövningsmedel och tog ett djupt andetag och ... samma visa. Till slut gick hon ut och hämtade syster Susan, som jag träffat förut.
- Det var så himla läskigt den här gången. Jag jobbade med lugnande andning, peppade systern att peppa mig, bad henne göra mycket lugna rörelser, men när det-där-nånting rörde sig framför ögat nära nära, så blinkade jag. Hela huvudet liksom flög av den där luta haka-och-panna-ställningen. Om och om igen. Och igen. Och igen. Svetten lackade, jag bleknade, och svor och så fick jag mer bedövningsmedel och tog ett djupt andetag och ... samma visa. Till slut gick hon ut och hämtade syster Susan, som jag träffat förut.
- Och ...?
- Jag vet inte riktigt vad som var skillnaden, men när syster Susan satte sig vid apparaturen så funkade det på en gång. Hon kom fram till att vänster öga hade 13 och höger 20 och båda var ense om att det är OK och inom ramarna. Jag vet inte vad tryckenheten heter. Å så fick jag gå hem med beskedet att läkaren skickar ett skriftligt brev om resultatet.
- Så skönt, då.
- Sen ville jag mest bara grina, för det hade varit så hemskt. Så där som en treåring, du vet. Jag satt på spårvagnen och tröstade med mig själv i knät.
Senare på dagen kom det efterlängtade brevet med besked om att mitt andra par glasögon kommit.
- Kolla!
- Äntligen. Nu ser jag både in och ut.
- Efter alla läskiga undersökningar, operation och sjukhusvistelse i början på juni, ocn en oändligt lång väntan efter nya glasögon, kan jag nu summera:
Glasögonen sitter skönt på näsa och öron och jag ser bättre än på sisådär 30 år. Och det är ju inte så illa, trots allt. Jag har kommit i mål. Hurra!
Det ni!
Djävlar i min lilla låda. Nu har jag tagit ytterligare ett litet kliv in i den digitala och mediala världen.
För första gången har jag lagt upp en filmsnutt på min blogg. Och inte bera en, utan två.
Det ser inte mycket ut för världen, bara som ett färgmarkerat ord. Men grejen är att klickar man där så kommer man till en filmsnutt som jag först publicerat på Toutube. Jag googlade och hittade en person som 2011 ställde exakt den fråga som jag ställer mig. Hur lägger jag in filmsnuttar på min blogg då jag använder blogg.se? Det fanns några få svar, och det var precis vad jag behövde.
Bloggen som jag lyckats förse med film heter Liseberg och nöjesförhöjare. Där finns filmerna som illustrerar texten. Och här sitter jag och är så himla nöjd med vad jag just lärt mig.
- Detta, mina vänner, är bara början. Det ni!
Nästa steg är att klara av inbäddningen av filmen, så att den syns med en bild och en pil i bilden att trycka på så att filmen går igång. Men det får bli en annan gång.
- Då ni!
Egen-vilja-åldern
I bilen hem från Smögen satt Ethel och jag och reflekterade över barnuppfostran. Ethel har också tre barn och en drös med barnbarn, varav – minsann – två av dem är tvillingar. Vi har helt enkelt många liknande erfarenheter.
Jag berättade om vad jag lärt av nutidens föräldrar, dvs mina barn med respektive.
På min tid som ung förälder hette det att små barn inte kan välja och att man inte ska utsätta dem för det, för de blir bara frustrerade. Mina barnbarn utsätts för ett ständigt väljande och de verkar bara må bra av det. Ja, de blir till och med lugna av det.
Exempel vid matbordet: - Vill du ha äpple eller päron? Vid klädskåpet: - Vill du ha klänningen med monster eller Bamse på? Vill du sätta på skorna själv eller ska jag hjälpa dig?
Vid ett tillfälle för en tid sedan, då jag hade hand om tvillingarna själv, var det dags att sova middag. Signe somnade på en gång medan Hedda for runt som en orolig mask. Minutrarna gick, kvarten, halvtimmen, timmen och vid närmare två timmars snurrande ringde jag Tuva och frågade hur jag skulle hantera situationen.
– Ge henne ett val. Sova bör hon göra, men hon kan få välja var. OK, jag återkom till Hedda och förklarade att det var bra för henne att sova en stund för att orka leka på eftermiddagen och att hon nu kunde välja att sova i sin egen säng eller intill mej i mammas och pappas säng. Hon valde det senare och somnade inom någon minut. Då kanske jag ska nämna att jag tidigare provade båda sov-alternativen med den skillnaden att jag då inte gav henne en valmöjlighet.
Jag skulle kunna räkna upp mängder med situationer där de utsätts för en valsituation som de verkar bli lugna och trygga med. Det ger dem en chans att påverka situationen och ge uttryck för en egen vilja. För de är ju trots allt i jag-vill-och-kan-själv-åldern.
Jag skulle vilja döpa om begreppet trotsåldern till egen-vilja-åldern. De protesterar om de serveras bara ett sätt, en lösning. Nej, de vill öva sin förmåga att göra val och att påverka sin situation. De är inte primärt ute efter att protestera emot vuxenvärlden, utan de verkar för sin egen mognadsutveckling. Många gör det kraftfullt!
Det är en himla skillnad. De är inte emot, de är för. Sug på den! Jag skulle gärna höra andra reflektera kring detta. Begreppet trotsålder har ett vuxenperspektiv inbyggt, egen-vilja-åder har ett barnperspektiv inbyggt. De statsar på sin egen självständiga mognadsutveckling och det är deras jobb.
För oss vuxna gäller det att ge dem goda ramar och träningsmöjligheter. Förhatligt är det gamla uttrycket - Din vilja sitter i en trätopp.
Det är den vuxnes uppgift att ge dem rimliga val, dvs att välja mellan två positiva och fullt möjliga alternativ. Det handlar inte om att välja eller välja bort middagssömnen, för de kan inte överskåda konsekvensen av ett sådant val. Än mindre handlar det om att göra existentiella val. De ska inte kunna välja mellan att simma rätt ut på öppet hav eller in mot land eller att välja mellan att bo hos mamma eller pappa vid en skilsmässa. Däremot kan de gärna välja mellan två väl fungerande alternativ och träna sig att se ta konsekvensen av sitt eget val.
Jag är alldeles lyriskt över denna uppfostran och ser att den fungerar så väl. Åtminstone på mina barnbarn. Det finns verkligen hopp för kommande generationer. De här unga föräldrarna gör ett kanonjobb.
PS.
På Facebook fick jag respons på bloggen av sonahustru Cissi. Hon hänvisar till den danske familjeterapeuten Jesper Juul, som menar att det inte finns någon trotsålder i egentlig bemärkelse, utan snarare vad han kallar självständighetsåldern.
Därmed anser jag att jag tänker i gott sällskap.
Barnbarnsberoende
Idag fick jag en kommentar som värmer hjärtat så det tar hoppsasteg.
Leo, pappa till tvillingbarnbarnen, ringde och berättade att hela familjen satt och pratade om förestående födelsedagskalas. Tjejerna fyller 3 den 24 augusti. De pratade om vilka de skulle bjuda. Kattis, Petra, Lova… - Jag älskar Kattis, säger Signe. – Men vill ni inte att mormor ska komma då? – Jo, mormor får komma, hon är min favorit, säger Signe.
Det är bara för underbart. Jag tror inte Signe har innebörden i ordet ”favorit” helt klar för sig, inte än. Men hon prövar att använda orden och tids nog så lär hon sig. Jag passar på att njuta som om hon visste vad hon sa. Ett annat lite mer avancerat ord för en knapp treåring är ordet ”perfekt”. Det har jag hört henne använda flera gånger i sommar.
Igår ringde barnbarnet Tyra med sin mammas hjälp. Hon ville berätta om att hon hade ett nytt plåster på sig.
Jag älskar att följa barnbarnens språkutveckling. Det är som ett beroendeframkallande medel. Jag har definitivt torskat dit. Jag är barnbarnsberoende.
Festival med betänkligheter
Smögenfestivalen var en upplevelse av flera och skiftande slag. Jag är ju van festivaler från Västernorrland, mest Visfestivalen i Docksta och Urkult i Näsåker. De har gett mig den idé jag har om hur familjevänliga musikfestivaler kan vara.
Den föreställningen fick jag ompröva. Och jag vet inte jag, vad jag ska säga om det. Känns så där…
Färst och främst, musiken var det inte något fel på. Den var härlig och proffsigt framfärd. Vi hörde svansen av Dough Seegers, såg Manfred Manns Earth band, som för övrigt varit aktiva i 52 år, och till sist Tomas Ledin med Höga Kusten Kapellet. Tomas framförde en hel del av sina nya låtar till vilka han inspirerats av sin barndoms somrar hos sin farmor och farfar i Höga kusten.
Kvällen var varm och väldigt skön. Nej då, allt var i sin ordning vad både utbud och väderlek anbelangar. Men det var hur de fysiskt arrangerat det hela.
Först hittade vi inte entrén. Från vårt håll, vi kom vandrande från vårt vandrarhem, fanns inte en skylt som talade om vart vi skulle gå in. Vi vandrade fram och tillbaka efter festivalinhägnaden, frågade och blev felinformerade och ja, till sist så. Därmed missade vi en del av musiken faktiskt.
Nästa tveksmama upplevelse var bemötandet vid entrén. Vi fick lämna från oss våra väskor som vore vi värsta banditerna. Och aja baja inga flaskor fick vi ta in. - Men det är ju vatten, vi måste få dricka vatten i den här värmen. - Tyvärr. Efter att ha hällt i oss lite av vattnet och hällt ut resten gick vi in.
Folk vimlade och jag såg att det fanns gott om olika stånd, mest barer på båda sidorna om den rektangulära ytan, men också mat.
Närmare scenen möttes vi av ett kravallstaket, som hindrade oss att komma närmare musiken. Där fanns en massa publik, men vi såg inte hur vi skulle komma dit. Hade vi fel biljetter, hade vi trots allt gått in på fel ställe? Men vad i. Det visade sig vara en gräns för alkoholens vandring på området. Ingen alkohol fick komma närmare scenområdet. Okej, då förstår vi. Men jag hann bli surarg av blotta synen av kravallstaket. Jag är en fredlig människa, faktiskt.
Sista tveksamma upplevelsen var då jag skulle gå och köpa mig lite vatten. Damen slängde skruvkorken och jag bad att få den för att inte spilla ut vattnet så lätt på filten. - Tyvärr. Hon fick inte låta mig ha korken. - Men vad i…
Kravallstaket och restriktioner på vattenintag fick mig sur liksom dubbelmoralen med omfattande ölutskänkning samtidigt som drinkarna förhindrades av kravallstaket att lyssna till artisterna.
Det kändes inte så där familjevänligt som jag är van att ha det. Jag är van att man kan ströva omkring, träffa folk fritt, att barnen har något att göra, att besökarna är hyfsat nyktra musikentusiaster i alla åldrar.
Ja, jo, jag förstår att det finns alkoholutskänkningsbestämmelser som arrangörerna har att hålla sig till och att de också måste ha in pengar för att arrangemanget ska gå ihop. Här fanns massor av alkohol att köpa och samtidigt skulle den liksom inte få finnas. Visuellt fokus på alkohol/inte alkohol. Men nog är det trivselvärden som går förlorade alltid. Musiken kom liksom i skymundan. Nej tacka vet jag Urkult.
Ordning på objektiven
I helgen har jag gjorde en bilutflykt. Lånade min gamla bil av Max och Mimmi som parkerat den i mitt garage medan de är på medeltidsveckan i Visby.
Ethel och jag bilade till Smögenfestivalen och övernattade på Makrilvikens vandrarhem, ett fd kurbad bara några meter från vattnet. Det är en biltur på sisådär 20-30 mil.
Till en början var jag stressad över att köra och hämta henne i stan och krångla oss ut på E6 norrut. Ja det var stressande att köra så långt och veta hur ióvan jag är. Det är ju närmare ett år sedan jag körde sist och då såg jag ju så illa.
Det jag minns var en enda stor stress då, bl a över att inte kunna läsa vägskyltarna i tid. Den stressen satt liksom kvar. Till att börja med. Men efter att kört Smögen tur och retur, kan jag konstatera att jag kör riktigt stadigt och bra och att jag i god tid ser vad som står på skyltarna.
Väl hemkommen konstaterar jag att den förbättrade synen med utprovade objektiv gett mig en betydligt bättre självkänsla i trafiken. Det är därmed skönt att ha fått ordning på objektiven. Sånt ger både självförtroende och självkänsla.
Liseberg och nöjesförhöjare
Häromdagen var jag på Liseberg bjuden av vännen Ethel. Jag kom på att jag ville reka vad som passar för småväxta besökare. Alltså mina barnbarn. Jo, då, jag blev guidad bland de olika snälla och ibland aningen läskiga äventyren. Toppen.
På Liseberg har de gjort bedömningar av vilka som passar för vad genom att rangordna efter barnens längd. Gränserna jag såg var 90 cm, 110 och 120 cm.
Enkelt sorteringsverktyg. Förmodligen väl fungerande.
Det ger mig undringar. Jag tror att Signe är dryga 90 cm nu, men det är inte Hedda. Hur skulle det då bli om Signe får åka vissa begivenheter medan Hedda inte får det, trots att de är lika gamla och som enäggstvillingar borde de vara lika (o)-förståndiga?
- Men å, vad det finns trevliga saker att göra för småfolk. Liseberg är fantastiskt. För alla åldrar.
Helt bedårande är vattenmaskarna, som bara finns där för beskådande. Titta bara.
Jag kom att grubbla över vad som är roligt att göra. Det är väl så roligt att stå och titta på andra som roar sig. Det har hänt en del på sistone i det avseendet.
Här är ett exempel på nöjesuppgraderingen enligt mitt tycke. Det finns en flum ride där folk sitter som på buss på en flotte som följer en ganska lång bana. Säkert roligt att åka, men som åskådare blir man mätt efter ett tag. Det blir samma samma. En innovation är den runda flotte som guppar och kränger fram i en fors. Flottarna kan hamna i bakvatten och bli omkörda av en annan flotte. Här och var besprutas de med en vattenstråle som skjuts från ett skjul vid sidan om fåran. Strålen skickas planlöst med olika styrka och riktning. Ibland träffar den flottens besättning, ibland inte. Vilt tjut utbryter när någon blir blöt. Och det är minst lika roligt att stå och titta på. Det har inte samma-samma-ingrediens som den påkostade flum-ride har.
Här en film som visar vad jag menar.
