Bentes blogg

Idag skulle jag ha velat vara tre år med kraft att uttrycka min vilja. Eller rättare ovilja. Och om jag inte fick min vilja fram så skulle jag skrika och gråta och bli tröstad och så skulle allt vara bra igen, om en stund.

Men vid fyllda 64 får man ju hålla igen lite. Även om det är bra att kunna säga ifrån och uttrycka sin vilja.

- Vad var det nu som var så hemskt? 

- Jag var på synkoll på Mölndals sjukhus igen. Ögontrycket.

 

- ???

- Ja, alltså, det är ju bra att dom kollar upp ögontrycket, som verkar vara ömsom upp och ömsom ner. Jag vill verkligen inte ha bestående skador på synnerven. Den här gången var det ner. 

 

- Men då så. Vad är problemet?

- Det var så himla läskigt den här gången. Jag jobbade med lugnande andning, peppade systern att peppa mig, bad henne göra mycket lugna rörelser, men när det-där-nånting rörde sig framför ögat nära nära, så blinkade jag. Hela huvudet liksom flög av den där luta haka-och-panna-ställningen. Om och om igen. Och igen. Och igen. Svetten lackade, jag bleknade, och svor och så fick jag mer bedövningsmedel och tog ett djupt andetag och ... samma visa. Till slut gick hon ut och hämtade syster Susan, som jag träffat förut.

 

- Och ...?

 

- Jag vet inte riktigt vad som var skillnaden, men när syster Susan satte sig vid apparaturen så funkade det på en gång. Hon kom fram till att vänster öga hade 13 och höger 20 och båda var ense om att det är OK och inom ramarna. Jag vet inte vad tryckenheten heter. Å så fick jag gå hem med beskedet att läkaren skickar ett skriftligt brev om resultatet.

 

- Så skönt, då.

 

- Sen ville jag mest bara grina, för det hade varit så hemskt. Så där som en treåring, du vet. Jag satt på spårvagnen och tröstade med mig själv i knät. 

 

Senare på dagen kom det efterlängtade brevet med besked om att mitt andra par glasögon kommit. 

 

- Kolla!

 

- Äntligen. Nu ser jag både in och ut. 

 

- Efter alla läskiga undersökningar, operation och sjukhusvistelse i början på juni, ocn en oändligt lång väntan efter nya glasögon, kan jag nu summera:

Glasögonen sitter skönt på näsa och öron och jag ser bättre än på sisådär 30 år. Och det är ju inte så illa, trots allt. Jag har kommit i mål. Hurra!