Bentes blogg

Damerna var mätta och nöjda med att både få springa och klättra i eoner av tid, alltså någon timme. Då bedömde jag situationen som så, att de borde vara lite möra och därmed mera följsamma. Jag tänkte mig en långsam reträtt via alla utställningarna i självaste Aquaria-byggnaden.

Jodå, det var kul. Akvarier med fiskar i alla de färger. Hajar och rockor. Men nog fanns det mycket spring kvar i de där benen. Det innebär att de sprang hit och dit och utan att ge sig riktigt tid att titta efter vad de såg. Lite hysteriskt. Man får liksom hålla i dem rent fysiskt och peka och säga titta, ser du… Med två ystra höns är det inte så lätt att få till den där kvalitativa tiden. Jag gjorde i alla fall så gott jag kunde.

Vid ett tillfälle försvann Signe mot utgången till och jag var observant och följde henne hack i häl. Hedda sa jag åt att stå still vid påsen som jag lade vid hennes fötter. Hon lydde! Men tro på fan, Signe hann förbi alla hinder, bland annat ett draperi av hängande rep och lyckades ta sig ut ur byggnaden, ut på gatan, innan jag fick tag på henne. – Stööön.

Dags att avsluta Aquaria-besöket tyckte jag. Men så fick jag syn på den tropiska delen en trappa upp.

Jag tog dem i hand och vi gick tillsammans upp till tropikerna. Vi möttes av en vältalig skylt: Med både text och bild förmedlade den att det är förbjudet att stoppa fingrarna i vattnet, det är förenat med fara. Den skylten tittade vi noga på. Mycket noga. Jag är helt säker på att de faktiskt hajade budskapet.

Alla dammarna i tropiska delen har en perfekt nästan-treårings-höjd utan skyddsräcken. Det är verkligen fullt möjligt att stoppa ner en hand där. Och jag såg med en kännares blick att där minsann simmade pirayor.

Jag skärpte min egen uppmärksamhet ytterligare och tyckte att det här nog inte var en så bra idé. Ville gå därifrån. Och vips så stack Signe i förväg. Hon följde den utstakade stigen, över en liten svajig hängbro, via ytterligare några dammar och så fanns där en trappa ner. En annan trappa än den vi gick uppför.

Försökte påkalla hennes uppmärksamhet att stanna och vänta på oss. I färskt minne hade jag ju erfarenheten av att hon stack ut ur huset. Hon lystrade inte. Jag sprang efter henne och hon sprang ner för trappen och tog den andra upp igen. Vilken upptäckt, man kunde springa runt runt.

Om jag tidigare var mellan två hötappar i samma lokaliteter, så var jag nu mellan två infernoscenarier i vitt skilda rum. Det ena var en i Djurgårdstrafiken bortsprungen Signe och det andra var en av tropiska fiskar lätt uppäten Hedda.

Jag gjorde det enda jag kunde komma på just då. Jag ställde mig på bottenvåningen mellan de två trapporna för att kunna fånga in rymmande barn och så satte jag mitt hopp till att det fanns kloka omdömesgilla vuxna där uppe i tropikerna som kunde förhindra fiskarnas mumsande på mina barnbarn. Det funkade.

Efter en stund hade jag fångat in dem, gått iväg med dem till barnvagnsförvaringen, bett dem sätta sig i vagnen och spänna fast sig själva. För de blir så kränkta om man gör det åt dem.

Och så gick jag med mina fastspända nästan treåriga barnbarn UT därifrån.