Bentes blogg

Ute sken solen och Djurgårn visade sig från sin vackra sida. Vi vandrade längs vattnet i riktning mot Nordiska Museet. Såg en del småmuséer som jag inte ens visste fanns. Isbrytarmuséet och Spritmuséet t ex. Damerna satt lugna och fina i vagnen och jag tänkte att de nog somnar strax. I närheten av Junibacken hittade jag en skuggig fläck där jag stannade. Napp, gossedjur, sänkt ryggstöd… Jag lade mig själv på marken och VILADE i hopp om att vara ett föredöme.

 

Men det uppfattade inte damerna. De gjorde situps och sprattlade med benen och kom inte till ro. Kanske hade det hjälpt med ett mörkläggningsskynke som de är vana vid, och som jag glömt packa med.

 

Jaha, det var den vilan det. Den var kort. Jag fortsatte vandringen och rundade Junibacken. Vi tittade på Junibackens fasadbilder, deras goda vänner Mamma Mu, Alfons, Pippi, Emil, Mumin etc och det var minsann både upphetsande och förvånande att finna dom där. På ett hus! Vid Junibackens uteservering kunde jag själv landa en stund samtidigt som jag släppte lös damerna igen mutade med glass. Signe åt sin kula med koncentrerad aptit, medan Hedda inte ville ha just nåt alls, så Signe åt hennes med.

Nu var frågan hur Hedda skulle bete sig. Krånglet (läs rymning) hängde liksom i luften. Betänk då att vi var alldeles intill Mälarens strand helt utan avskärmning och det var en bit att falla ner till stenskravlet och vattnet. Då såg jag en diskret placerad sandlåda intill serveringen, bakom ett buskage. Dit lotsade jag Hedda.

Det var ännu ett lyckat drag. Det visade sig vara en fantastiskt fin sandlåda i all sin enkelhet. Där fanns sluttande plan och plana ytor i form av gångar att balansera på, baka sandkakor på, ösa sand, sopa sand och att göra det med bra arbetshöjd. Hedda valde också att ösa sand över sig som om det vore en dusch. Den sandlådan rekommenderar jag verkligen.

Efter avslutat glassätande gjorde Signe henne följe. De lekte och lekte och lekte. Länge. Bortemot dryga 16.30 var det hög tid att ge sig hemöver. På hemvägen motade jag framtida hungerkravaller med powerkex och frukt. Naturligtvis somnade de. Helt olämpligt nära kvällen. Attans. Det underlättade hemfärdens alla olika steg med hissar ner och upp ur underjorden. Det är bara det att när de väl har somnat så är de inte lätta att väcka. Och det brukar betala sig framemot kvällen då de verkligen ska sova.

Nåväl. Signe vaknade av sig själv vid hemkomsten och svårväckta Hedda fick jag liv igenom att lyfta upp henne och visa filmer tagna på dem under dagen. Blodpudding till middag. Bananer i rosa pyamas som kvällsfilm. I badet kunde jag tvätta bort sandlådan ur Heddas huvud med bara lite protesterande skrik. Vi var definitivt nere för räkning av den dagen. Vi lade oss i stort sett samtidigt. Hedda försökte hålla oss vakna så gott hon kunde, men hon kunde inte så gott, utan föll även hon till föga. Natten tog sitt grepp om oss alla tre och gjorde jobbet väl.

 

Framför oss hade vi en helt ny dag med nya väntande äventyr. Därför passade jag på att sova så länge jag kunde, jag med.