Bentes blogg

I bilen hem från Smögen satt Ethel och jag och reflekterade över barnuppfostran. Ethel har också tre barn och en drös med barnbarn, varav – minsann – två av dem är tvillingar. Vi har helt enkelt många liknande erfarenheter.

 

Jag berättade om vad jag lärt av nutidens föräldrar, dvs mina barn med respektive.

 

På min tid som ung förälder hette det att små barn inte kan välja och att man inte ska utsätta dem för det, för de blir bara frustrerade. Mina barnbarn utsätts för ett ständigt väljande och de verkar bara må bra av det. Ja, de blir till och med lugna av det.

 

Exempel vid matbordet: - Vill du ha äpple eller päron? Vid klädskåpet: - Vill du ha klänningen med monster eller Bamse på? Vill du sätta på skorna själv eller ska jag hjälpa dig?

 

Vid ett tillfälle för en tid sedan, då jag hade hand om tvillingarna själv, var det dags att sova middag. Signe somnade på en gång medan Hedda for runt som en orolig mask. Minutrarna gick, kvarten, halvtimmen, timmen och vid närmare två timmars snurrande ringde jag Tuva och frågade hur jag skulle hantera situationen.

 

– Ge henne ett val. Sova bör hon göra, men hon kan få välja var. OK, jag återkom till Hedda och förklarade att det var bra för henne att sova en stund för att orka leka på eftermiddagen och att hon nu kunde välja att sova i sin egen säng eller intill mej i mammas och pappas säng. Hon valde det senare och somnade inom någon minut. Då kanske jag ska nämna att jag tidigare provade båda sov-alternativen med den skillnaden att jag då inte gav henne en valmöjlighet.

 

Jag skulle kunna räkna upp mängder med situationer där de utsätts för en valsituation som de verkar bli lugna och trygga med. Det ger dem en chans att påverka situationen och ge uttryck för en egen vilja. För de är ju trots allt i jag-vill-och-kan-själv-åldern. 

 

Jag skulle vilja döpa om begreppet trotsåldern till egen-vilja-åldern. De protesterar om de serveras bara ett sätt, en lösning. Nej, de vill öva sin förmåga att göra val och att påverka sin situation. De är inte primärt ute efter att protestera emot vuxenvärlden, utan de verkar för sin egen mognadsutveckling. Många gör det kraftfullt!

 

Det är en himla skillnad. De är inte emot, de är för. Sug på den! Jag skulle gärna höra andra reflektera kring detta. Begreppet trotsålder har ett vuxenperspektiv inbyggt, egen-vilja-åder har ett barnperspektiv inbyggt. De statsar på sin egen självständiga mognadsutveckling och det är deras jobb.

 

För oss vuxna gäller det att ge dem goda ramar och träningsmöjligheter. Förhatligt är det gamla uttrycket - Din vilja sitter i en trätopp.

 

Det är den vuxnes uppgift att ge dem rimliga val, dvs att välja mellan två positiva och fullt möjliga alternativ. Det handlar inte om att välja eller välja bort middagssömnen, för de kan inte överskåda konsekvensen av ett sådant val. Än mindre handlar det om att göra existentiella val. De ska inte kunna välja mellan att simma rätt ut på öppet hav eller in mot land eller att välja mellan att bo hos mamma eller pappa vid en skilsmässa. Däremot kan de gärna välja mellan två väl fungerande alternativ och träna sig att se ta konsekvensen av sitt eget val.

 

Jag är alldeles lyriskt över denna uppfostran och ser att den fungerar så väl. Åtminstone på mina barnbarn. Det finns verkligen hopp för kommande generationer. De här unga föräldrarna gör ett kanonjobb.

 

PS.

På Facebook fick jag respons på bloggen av sonahustru Cissi. Hon hänvisar till den danske familjeterapeuten Jesper Juul, som menar att det inte finns någon trotsålder i egentlig bemärkelse, utan snarare vad han kallar självständighetsåldern.

 

Därmed anser jag att jag tänker i gott sällskap.