Bentes blogg

Smögenfestivalen var en upplevelse av flera och skiftande slag. Jag är ju van festivaler från Västernorrland, mest Visfestivalen i Docksta och Urkult i Näsåker. De har gett mig den idé jag har om hur familjevänliga musikfestivaler kan vara.

 

Den föreställningen fick jag ompröva. Och jag vet inte jag, vad jag ska säga om det. Känns så där…

 

Färst och främst, musiken var det inte något fel på. Den var härlig och proffsigt framfärd. Vi hörde svansen av Dough Seegers, såg Manfred Manns Earth band, som för övrigt varit aktiva i 52 år, och till sist Tomas Ledin med Höga Kusten Kapellet. Tomas framförde en hel del av sina nya låtar till vilka han inspirerats av sin barndoms somrar hos sin farmor och farfar i Höga kusten.

 

Kvällen var varm och väldigt skön. Nej då, allt var i sin ordning vad både utbud och väderlek anbelangar. Men det var hur de fysiskt arrangerat det hela.

 

Först hittade vi inte entrén. Från vårt håll, vi kom vandrande från vårt vandrarhem, fanns inte en skylt som talade om vart vi skulle gå in. Vi vandrade fram och tillbaka efter festivalinhägnaden, frågade och blev felinformerade och ja, till sist så. Därmed missade vi en del av musiken faktiskt.

 

Nästa tveksmama upplevelse var bemötandet vid entrén. Vi fick lämna från oss våra väskor som vore vi värsta banditerna. Och aja baja inga flaskor fick vi ta in. - Men det är ju vatten, vi måste få dricka vatten i den här värmen. - Tyvärr. Efter att ha hällt i oss lite av vattnet och hällt ut resten gick vi in.

 

Folk vimlade och jag såg att det fanns gott om olika stånd, mest barer på båda sidorna om den rektangulära ytan, men också mat.

 

Närmare scenen möttes vi av ett kravallstaket, som hindrade oss att komma närmare musiken. Där fanns en massa publik, men vi såg inte hur vi skulle komma dit. Hade vi fel biljetter, hade vi trots allt gått in på fel ställe? Men vad i. Det visade sig vara en gräns för alkoholens vandring på området. Ingen alkohol fick komma närmare scenområdet. Okej, då förstår vi. Men jag hann bli surarg av blotta synen av kravallstaket. Jag är en fredlig människa, faktiskt.

 

Sista tveksamma upplevelsen var då jag skulle gå och köpa mig lite vatten. Damen slängde skruvkorken och jag bad att få den för att inte spilla ut vattnet så lätt på filten. - Tyvärr. Hon fick inte låta mig ha korken. - Men vad i…

 

Kravallstaket och restriktioner på vattenintag fick mig sur liksom dubbelmoralen med omfattande ölutskänkning samtidigt som drinkarna förhindrades av kravallstaket att lyssna till artisterna.

 

Det kändes inte så där familjevänligt som jag är van att ha det. Jag är van att man kan ströva omkring, träffa folk fritt, att barnen har något att göra, att besökarna är hyfsat nyktra musikentusiaster i alla åldrar.

 

Ja, jo, jag förstår att det finns alkoholutskänkningsbestämmelser som arrangörerna har att hålla sig till och att de också måste ha in pengar för att arrangemanget ska gå ihop. Här fanns massor av alkohol att köpa och samtidigt skulle den liksom inte få finnas. Visuellt fokus på alkohol/inte alkohol. Men nog är det trivselvärden som går förlorade alltid. Musiken kom liksom i skymundan. Nej tacka vet jag Urkult.