Bentes blogg

Det där med att vara åsnan mellan hötappar är något som nog varit ett tema för mig på sistone. Alltså inte bara i sällskap av mina tvillingbarnbarn (se bloggarna Full rulle 1-5).

Det har varit nödvändigt för mig att stå där och inte veta, att vänta in svaret och låta tillvaron tala till mig. Samtidigt blir känslan att det inte finns nån rörelse och riktining. Frustrerande för såna som mig.

Jag ska förklara mig.

De senaste månaderna har jag varit målmedeveten kring min snara flytt till Mälardalen. Nu under sommaren har jag umgåtts mer med gamla och nya vänner än vad jag förväntade mig och med en intensitet som jag nog inte upplevt sedan jag flyttade hit.

Jag har fört kreativa samtal med Marie, Anita, Ethel, Inger, Ulla med fler om hur det är att vara i vår ålder, alltså i eller på väg till tredje livsåldern, om att vara i eller utanför arbetslivet, om olika politikområden av särskilt intresse för oss lite äldre, om hur vi bor eller skulle kunna bo etc.

Kollektivboende för oss i mogen ålder har av och till poppat upp som en kittlande möjlighet. Läser man på lite, så finner man att jag och mina vänner inte alls är ensamma. Vi ingår i en stor grupp av aktiva äldre som har både kraft, behov och krav som inte riktigt är tillgodosedda i samhället. De första tonåringarna och den rebelliska ”68-generationen” är nu gamla och sugna på att leva, verka och organisera sig på okonventionella sätt. 

De här samtalen var, och är, stimulerande tycker jag. Men de störde också mitt flyttfokus. Kort sagt, jag blev förvirrad.

 

Jag ställde frågan – finns intresse att pröva kollektivhustanken mer seriöst, underförstått i Göteborg? Än mer förvirrande blev det med responsen – Javisst! Kompassnålen virrade runt i 360 grader utan att stanna.

När jag var i Stockholm i helgen kände jag rätt starkt att det är till Stockholm jag vill. När jag, som t ex i går under Göteborgs Kulturkalas, lyssnade till stadsarkitekten Björn Siesjö om skapandet av det framtida Göteborg och när jag i samtal med en av mina nya vänner pratade kollektivboendets möjligheter, så kändes Göteborg absolut som ett möjligt och inspirerande alternativ.

Snacka om att befinna sig mellan två hötappar!

Vid närmare betraktande finns en vägvisande komponent med i spelet. Den heter Tiden. Jag vill sänka min bokostnad nu. Min vän har tunga uppdrag nu i höst och det är inte riktigt läge att rycka upp bo-rötterna nu. Ingen av oss vill forsera kollektivbo-tanken. Jag drog slutsatsen att Tajmingen inte är på vår sida. Alltså den sida som söker kollektivboende i Göteborg.

Det var förlösande att komma fram till. Nu har kompassen stannat. Den pekar mot Stockholm.

Däremot har en ny fråga smugit sig in i min hjärna. Skulle man kunna omsätta kollektivbotanken där? Då tänker jag mig inte de där stora kollektivhuskomplexen, utan ett boende i betydligt mindre skala, typ 3-5 personer i gemensamhetsägt boende.

 

Därmed befinner jag mig än en gång som åsnan mellan två hötappar. Singelboende eller kollektivboende (ännu så länge utan intressenter).