Bentes blogg

En av mina grubblor handlar om män, närmare bestämt åldrande män och deras relationer med sin avkomma.

 

På sistone har jag pratat en hel del med vänner och anhöriga om åldrande män. Samtalens gemensamma tema är de åldrande männens förvandling.

 

Vi har försökt förstå hur det kommer sig att våra ex-partners respektive fäder liksom bara försvinner. Dessa män, som var den första banbrytande barnledighets-pappa-generationen, var barnlediga på lika villkor, de lämnade och hämtade på dagis och var hemma då barnen var sjuka. De stod upp gentemot arbetsgivare och hävdade vikten av aktivt faderskap.

 

Från att ha varit väl fungerande närvarande och engagerade fäder under barnens uppväxt har de nu transformerats till grottmän. Det är som om gjorde de ett jästspel i jämställdhetens land för att sedan återgå till äldre generationers genusordning.

 

Några av de jag tänker på har bytt partner och liksom helt gått upp i den nya relationen. Deras egna barn kommer långt ner på prioriteringslistan över relationer att vårda och deras barn känner sig svikna. Fäderna är initiativlösa om inte deras nya kvinna sköter den relationella taktpinnen. Andra män har helt enkelt omöjliggjort ett fungerande umgänge med sina barn. Det kan ha varit alkohol eller samlarmani eller helt enkelt bara jobb som de fyllt sina åldrande liv med. En del sitter förfördelade och surar över att inte bli kontaktade utan att lägga ett enda eget strå till. De tycks inte förstå att relationer är ett tvåpartsverk. En del har kanske en ny relation med svartsjuk partner som hindrar dem att umgås med sina barn och barnbarn.

 

I all ovetenskaplighet ser jag en hel drös dysfunktionella åldrande män runt omkring mig. Naturligtvis inte alla, men påfallande många. I mina ögon är det något obegripligt, dysfunktionellt över dessa åldrande grottmän. I synnerhet då jag jämför med hur de var då de var unga fäder. Vilken förvandling!

 

Vad jag mera ser, eller inte ser, är motsvarande fenomen hos de åldrande kvinnorna. Tvärtom. De far som skållade råttor land och rike kring för att hålla relationerna med barn och barnbarn vid liv, parallellt med ett aktivt eget liv. Jag själv är en sådan. Kan inte tänka mig ett liv där jag inte knyter an till mina nya barnbarn. De är ju livets efterrätt, så underbart ljuvligt spännande. Jag skulle krisa om jag förvägrades detta. Och skulle jag hindras av någon käresta (vilket jag inte har) så, ja, far och flyg!

 

- Hjälp mig! Är det jag ser ett samhällsfenomen? I så fall, hur i fridens dar kommer det sig? Vad är transformationens källa och drivkraft? Eller har jag bara sett fel? Jag grubblar mig tokig. Nja, det var kanske ett starkt uttryck. Men jag förundras verkligen.

 

- Vad är det jag inte begriper? Hur kan det bli så här? Om det nu är så här. Tala om det för mig.