Bentes blogg

Helgen med twiblings, Signe och Hedda, som blir 3 år senare i augusti var kul, livsfarlig och inspirerande. Full rulle, kan man säga. Här berättar jag ordrikt hur det var ur en mormors perspektiv. Det får bli i flera bloggar, för det roar mig att förstå vad jag varit med om och hur det kommer sig att jag nu är aningens bedagad.

I förra bloggen skrev jag om uppdraget till föräldrarna att hitta på utflyktsmål. De hade inte några särskilt kreativa förslag till utflyktsmål att komma med. Eller rättare sagt, de följde min kravspec till punkt och pricka och landade i besök till Hunnebergsparken i Solna. Det är en inhägnad park där tjejerna lekte nästan dagligen då de var hos sin förra dagmamma och jag har varit där med dem ensammen förut. De hade också laddat upp med ett flertal snabblagade och älskade maträtter, typ kokt falukorv med makaroner, fiskpinnar, köttbullar och blodpudding. Maten var bara toppen. Kändes skönt att det fanns lättlagade alternativ i ladorna. Men Hunnebergsparken. Njae. Det tände mig inte precis. Jag vill helt enkelt inte förknippas med att vara den där försiktiga överbeskyddande och begränsande mormorn.

Mitt intresse föll på Aquaria Vattenmuseum intill Liljewalchs på Djurgårn. Kollade av med föräldrarna, som nu hade kommit iväg på sin välförtjänta vift på egen hand, om det var i tuffaste laget. Ja, det var det nog, men… Ta med ombyteskläder och kör till.

Så fick det bli. Jag kavlade upp de entusiastiska armarna, förberedde damerna på vad som skulle hända, packade vagnen med förnödenheter, alltså mellanmål, frukt, blöjor, avfallspåsar, våtservetter, skor av olika slag, extra kläder, nappar, vatten, gossedjur, solskyddsmedel, egna pengar och nycklar. Solhattarna glömde jag. (Förlåt!) Jag uppfattade det som en sorts kollektiv entusiasm där i lägenheten.

- Nu, mina vänner är det bara två saker som ska till. Ni ska ha rena blöjor och en klänning på er.

Där tog det tvärstopp.

Detta hände sig på den tiden då det fortfarande var högsommar i Stockholm och lägenhetstemperaturen var ansenligt hög. Damerna ansåg att nakenhet var den korrekta utstyrseln och ja, det kunde jag i och för sig sympatisera med, men nej, det går ju inte för sig, inte inne i storstan.

Himmel vad det går att tjafsa om skitsaker. Jag tog till våld. Framför allt Hedda agerade stucken gris med stor trovärdighet. Till slut vann jag och vi kunde ge oss iväg. De är duktiga på att själva kliva upp i vagnen och spänna fast sig och jag passade på att torka den forsande svetten med en handduk. Den tog jag med mig för eventuellt kommande bataljer med svettutbrott.

De är vana Stockholmsresenärer och det gick finfint att åka hissar, tunnelbana och till sist spårvagn nr 7 ut på Djurgårn. Med undantag för en händelse vid Sergels torg. Den vill jag berätta om för att illustrera hur påpasslig man behöver vara.

- Jag får hjärtklappning bara jag tänker på händelsen. Handduken, hitåt!

Vi gick från T-Centralen på Plattan mot det håll där jag vet att spårvagnen går. Där vi skulle ta oss upp till markplan fanns bara trappor och rulltrappa, men ingen hiss och vid det här tillfället vågade jag ännu inte åka rulltrappa med dem i vagn. Jag stod och kliade mig i håret för att tänka ut hur jag nu skulle göra. Då trädde en äldre dam in på scenen och undrade om jag behövde hjälp. Det var ett sånt där handlingskraftigt rekorderligt fruntimmer som verkade ha varit med förr och som hade flera bra förslag.

1) Låt tjejerna gå uppför trappen själva så bär du och jag upp vagnen.

– Njae, det går inte så bra. Dom är rymningsbenägna och jag vågar inte släppa lös dem.

2) OK, då tar du dem i hand och jag tar vagnen.

– Ja det vore ju fantastiskt.

På med skorna med bara lite krångel och upp vi gick, jag med en dam i var hand och de gick så snällt så snällt. Vagnen var betydligt krångligare att få upp, men det kom en gentleman och hjälpte till, så till slut var vi alla samlade, vagnen, damerna och jag. Jag skulle precis till att instruera damerna om att de nu kunde hoppa upp i vagnen igen, då det hände. Hedda for som skjuten ur en kanon rakt ut mot gatan och trafiken. Det var en mikrosekunds verk.

Exakt i den stunden transformerades jag till en sorts ungdomligt vigsnabb stålmormor som flög efter henne och fångade in henne med de pedagogiskt uppskattande orden:

– Djäkla unge!

Och det rekorderliga och hjälpande fruntimret såg det hela och flämtade

– Oj.

 

Om den spännande fortsättningen får du läsa i nästa blogg. Jag ska bara skriva den först.