Bentes blogg

Vi vaknade till en ny dag ungefär samtidigt. Jag hade gjort upp med Matilda, damernas faster, om att besöka Junibacken. 10.30 skulle vi träffas vid spårvagnen på Sergels torg.

 

Morgonseansen kan beskrivas genom kopiera-klistra-förfarande. Frukost - OK, diskning och packning medan damerna tittade på film – OK, blöja och kläder – inte OK.

 

Det här blev också en händelserik dag för damerna, men för mig hade den helt andra kvalitéer. Nu var vi två vuxna, och det gjorde all skillnad i världen. Det blev inte de där vansinnessituationerna då man som vuxen får välja mellan två onda ting och hoppas på det bästa.

 

Jag tror att barnen känner av hur utmanande de kan vara. Med en ensam vårdnadshavare tar de måhända inte ut svängarna lika mycket som med två. De har väl en livsbejakande självbevarelsedrift i sig, trots allt.

 

Med det sagt förstår du kanske att de var än vildare denna dag. Det var än mer folk, många fler barn och inne på Junibacken sprang de omkring helt hysteriskt. Jag vet faktiskt inte vad de upplevde av alla sagomiljöer. Det var nog mest en upplevelse av grovmotorik, klätter, spring, rutsch… Jag gjorde mina tappra försök att hålla i ett av barnen, stanna upp och tillsammans titta på detaljer. - Titta här, vems hus tror du det här är? (Muminhuset). Såna reflekterande samtal var fullkomligt ointressanta. Det var turbo som gällde.

 

Jag såg något alldeles förtvivlat barn som bara grät och som inte orkade med stojet och han hade ingenstans att ta vägen för att få lite lugn och ro. Jag tänkte medlidsamt på honom. Mina barnbarn var två av alla dem som bidrog till stojet.

 

Sagotåget, tänkte jag, kunde kanske hjälpa till med lite fokusering på en sak i taget. Till tåget var det kö men den var uthärdlig. Och så satte vi oss, alla fyra och lät oss guidas av Astrid Lindgrens röst genom de olika sagomiljöerna. Jo då, nu var de receptiva. Det var gripande och de var fullkomligt uppfyllda av resan, som efter en stund blev lite läskig. Drakar, natt, Nils Karlsson Pysslings råtta, Nangiala… Hedda blev mer och mer dämpad och ledsen. Jag höll både i henne och om henne. Till slut, medan vi hängde en bit ovan mark, sa hon – Jag vill inte vara här.

 

Väl framme fick de var sin ballong och kunde springa in i en stor lekhall och fortsätta sitt röj. Vid ett tillfälle var Signe utan sina skor, dem hade hon bara tagit av sig utan att veta var hon lämnade dem.

 

Vi gick ut. Till en medhavd lunch, och för oss vuxna en kopp kaffe och för damerna en tur till sandlådan, som jag ju kände till existensen av. Efter en stund uppstod en fantastisk omgång ”chokladpudding” i Heddas blöja, som hon till varje pris ville behålla. Hon ville på inga villkors vis bli störd i sin lek. Vi slogs om saken och min skjorta och hennes klänning blev smetiga. Men det var bara till Hedda jag hade reservkläder. Däremot hade jag många våtservetter med mig och de kom väl till pass.

 

Barngrafitti var också en aktivitet av stort intresse. Damerna har fått en sorts kritor som man kan rita med utomhus. Asfalt och betong är perfekt underlag. Grafittin regnar bort. Jattekul och lite mer fokuserat.

 

Sen promenerade vi bort till Blå Porten och damerna somnade i vettig tid och Matilda och jag kunde småprata en låång vilsam stund.

 

Damerna vaknade upp med Blå Portens lilla stenbelagda damm i blickfånget. Den har en fontän i och är kantad av vackra blommor. Där satte de sig på kanten och plockade stenar. Upp, ner, hit dit. Klänningarna blev våtare och våtare och det bara satt fokuserade och plockade. Länge.

 

Det gav en tankeställare som heter duga. Junibacken kostade 500 kr för oss fyra. Blå Porten kostade 50 kr för var sin iste till oss vuxna. Jag kan sätta en peng på att Blå Portens stillsamma lilla damm med dess runda stenar var väl så intressant som hela Junibacken tillsammans. Men det är klart, de kunde inte berätta om att de träffat Mamma Mu.

 

Det är nåt med den där yrsigheten som drar igång på de där ställena som är anpassade för barn. Jag tycker nåt om det där, men jag vet inte riktigt vad. Än.

 

Det är nåt med att man tagit fasta på barns rörelsebehov i första hand, till men för eftertänksamma och reflekterande kvaliteter. … Ja, det här får jag fundera över lite. Jag ska nog komma fram till nåt.

 

På hemvägen fick de vara blöjon för deras klänningar var alldeles för våta och reservplaggen förbrukade. Vi skildes från faster Matilda vid Kungsträdgården och jag manade damerna att faktiskt titta på utsmyckningen av Kungsans T-banestation. Med rejäl stimulans blev de lite nyfikna, faktiskt. De upptäckte av egen kraft skulpturer och takmönster. På tunnelbanans blå linje dök nästa överraskning upp och den inkluderade även mej.

 

Plötsligt stod mamma och pappa där. Det var ett glatt återseende för oss alla. Dom längtade efter sina döttrar som de fått underhandsrapporter om och damerna blev självklart jätteglada.

 

Kvällen gick i ett huj. Bl a fick de var sin sax och ett nytt fyspass tog vid. Det var saxpremiär. Det var fantastiskt att se hur många muskler och koncentrerade tungor som behövdes för att bemästra sax, papper och fingrar som skulle göra jobbet.

 

Natten tog oss. Måndag-morgonen kom och damerna och jag vaknade ungefär samtidigt. De småpysslade lite tidigt på morgonen och plötsligt sa Hedda:

- Det är kul att leka med dig, mojmoj.

 

Efter någon timme hade jag packat, överlämnat barnbarnen både hela och rena, och framför allt vid liv, till föräldrarna, som fortsatte överraskningstemat. De fick var sin gå-cykel, en för-tidig-födelsedagspresent. Själv sade jag hej då, tackade för lånet och drog vidare till lunchmöte och hemresa.

 

Med ett varmt pulserande hjärta, bedagat yttre och i behov av lite vila. Och med en undran om hur de orkar, de där två små damerna som jobbar så sanslöst intensivt hela tiden. Och så undrar jag hur föräldrarna orkar.