Grundstämning av glädje
Det är inte alltid lätt att förstå varför man (läs jag) har en viss grundton i humöret. Min grundton i dessa dagar är glädje.
Livet är helt enkelt kul att leva. Rentav lite spännande, utan att vara gastkramande och gående hand i hand med möjligheten av en katastrof. För så kan det ju vara. Livet kan vara spännande balanserande mellan hisnande framgång och katastrof.
Min glädje och livsförtjusning är av annat slag. Den är som finväder utan hotande moln i horisonten. Här några glädjeämnen.
-
Förra helgen träffades Max och Mimmi och hunden Winky, Tuva Leo och tvillingarna och jag på Tåby gård som drivs av Kristina, en kompis till mig. Det var en magiskt härlig helg fylld av förtjusta barn och vuxna, god mat och familjeumgänge. Toppupplevelser var enligt barnen att mata och klappa jujen (djuren), och enligt de vuxna att rida, plocka blåbär och svamp. Jag satte dessutom värde på att träffa Kristina.
-
Kollegan och jag, som skriver Boken om KIM, har träffats i Sundsvall och tagit del av en handfull personers synpunkter på vår nästan färdiga bok. De har tyckt till, inte alltid tyckt lika, på ett sätt att vi känner oss säkrare på hur vi ska gå vidare. Det har varit både omvälvande och värdefullt. Jag är på krigsstigen. Klar är dock att vi inte kommer i tryck på den här sidan året.
- Jag har lyckats spela in ett långt samtal med Siv, min x-svägerska, där hon berättar om sina rötter.
- Vi har plockat ca 20 liter gula kantareller som nu ligger förvällda i min frys.
- Vi har druckit kaffe ur ärvda Rosentahl-kaffekoppar och ätit kanelbullar på kanelbullens dag i deras Lapptorp, som ligger vid en Mickelssjön i el- och väg-löst land norr om Örnsköldsvik.
- Gårdagens samtal med assistansbolaget gav vid handen att alla parter är nöjda, inte minst jag själv. Jag får också hedrande löneförhöjning. Gläder mig åt förestående utlandsresa.
- Två av mina barn är i bostadsförändring. Det ser så livsluftande ut. Inom några dagar klarnar bilden. Nagelbitare, ska de få till det?
- Igår hade jag säsongstart i Kör för alla med ledaren Caroline af Ugglas. Märkte att jag inte sjungit ut på ett tag och rösten blev skrovlig. Men hujedamej vad roligt det är. Kören har fått inbjudan från Dalhalla att även 2016 inleda säsongen där. Konsert i början av juni. Vad säger man? Jihaaaa!
- Jag har en rad träffar med nära och kära inbokade, sådana som jag inte träffar så ofta. Nu närmast idag.
- Mina nya skrivarplaner är inte så oroande längre. Oron har bytts mot förtjusning över nya kontakter och nätverk. Är medlem i Egenutgivarna och två släktforskningsföreningar. I båda nätverken finns massor med kunskap om sådant som jag inte har mycket susning om. T ex vilka arkiv som innehåller sånt jag vill veta. Eller fiffiga marknadsföringsvägar.
Jag tillbringar min tid i en hel sandlåda av glädjekorn. Men det finns smolk också. Jag har flera vänner som fått besked om allvarliga sjukdomstillstånd. Det är tungt, men rubbar inte min grundstämning av glädje.
En moralisk härdsmälta
I dagarna rullar en moralisk härdsmälta upp inom bilindustrin.
VW har under flera år medvetet manipulerat mjukvaran till diesel-motorernas inställningar, så att de mäts ha låga kvävedioxid-utsläpp i testmiljö medan värdena överstiger tillåtna gränsvärden med 30-40 gånger i landsvägskörning. Upptäckten gjordes på en viss dieselmotor som sålts världen över i 11 miljoner exemplar. Ett laboratorium i USA upptäckte fenomenet när de skulle undersöka en annan sak. Inför fakta kom VW först med en rad undanflykter men tvingades till slut krypa till korset och gör nu en pudel.
Katastrofen är nu ett faktum. VD-n sparkades omedelbart, aktien sjönk som en sten, man räknar med att det påverkar 1000-tals jobb och det blir stora hål i olika fondsparanden. Det tyska kvalitetsvarumärket har fått sig en rejäl törn.
Här har jag suttit och upprörts och tänkt att detta bara inte är sant.
Å så läser jag i morgonens DN om parallellhistorier på 90-talet och då med Volvo inblandad.
Saxat från DN: ”Bakgrunden var att EPA fann att tillverkarnas dieselmotorer släppte ut betydligt högre halter av kväveoxider i verklig trafik än vad testerna visade. Det kunde ske genom att motorerna hade utrustats med illegal devices, alltså olagliga komponenter som stängde av reningen under normal körning – precis samma anklagelser som nu riktas mot Volkswagen.
…
Utöver Volvo Lastvagnar och Mack omfattades Caterpillar, Cummins, Detroit Diesel, Navistar och Renault.
I dag vill man på Volvo Lastvagnar inte kännas vid någon koppling mellan uppgörelsen från 1998 och dagens VW-skandal.
– Först och främst är det viktigt att det är en stor skillnad mellan den situation i Nordamerika och det som nu utspelar sig med Volkswagen. Volvo var av uppfattningen att det system som då användes för att kontrollera utsläppen från lastbilar var erkänt av EPA och inte bröt mot rådande lagstiftning.
- I den ekonomiska överenskommelsen som nåddes med EPA medgav varken Volvo eller något av de andra lastbilstillverkarna att man brutit mot EPA:s regelverk, skriver Karin Wik, tf presschef på Volvokoncernen i ett mejl.
Ytterligare exempel på utsläppsskandaler är Cadillac, lyxbilsmärket inom GM-koncernen. 1995 fick GM böta 11 miljoner dollar för att ha installerat illegal devices i 470.000 bilar mellan åren 1991-1995. Komponenten gällde ett chip som styr bränsleinsprutningen. Det gjorde att förbrukningen steg dramatiskt – och därmed utsläppen av bland annat koloxid – när luftkonditioneringen kopplades in.”
Men hallå! Hur står det till med moralen inom bilindustrin. Så många inblandade, så många huvuden stuckna i sanden, så många plåster på munnarna. Det här är ju ett långt större problem än att ett enskild företag, VW, medvetet manipulerat mjukvaran. En riktig moralisk härdsmälta inom bilindustrin är vad det är.
- Skäms!
Berg-och-dal-bana-resa igen
Kreerandet av nästa aktivitetsprojekt tycks innebära ännu ett SKRIV-projekt. Det är i skrivandet jag har min mesta lust-energi och det skänker mig också en känslomässig berg-och-dal-bana.
Hela situationen får mig att minnas tiden för ett år sedan då jag ville flytta till Stockholm men inte visste närmare vart och om jag skulle klara det ekonomiskt. Den stora friheten att flytta vart jag ville och den stora ekonomiska omöjligheten gillrade mig i ett städ och förde mig in i en känslomässig berg-och-dal-bana.
Stockholm är stort och många områden och boenden finns det. Jag sökte hej vilt på boenden inom och även lite utanför min ekonomiska ram. Norr och söder, öster och väster, på landet, inne i stad-staden, långt från centrum, nära… Jag reste runt, kände in resvägar, bedömde avstånd och restid till barn och barnbarn i Solna. Samtidigt visste jag att jag inte kan räkna med att de ska bo kvar där i evighet, ja det var, och är, helt enkelt inte troligt att de skulle bo där mer än något år. Jag skulle helt enkelt inte söka bostad med deras boende som parameter i beslutsprocessen, boendet ska funka utan dem. Vidare skulle det vara enkelt att resa till övriga barn- och barnbarn. Jag hörde också hur länge folk var aktiva bostadssökare innan de hittade sina boenden. Alltså, det handlade om att syna 100-tals objekt under flertalet år. Jag blev alltmer yr i mössan.
Jag gjorde en del känna-in-resor i Stockholm på sommaren och därefter en del torrsimmande research i Göteborg medan jag tömde och sålde min Göteborgslägenhet. I oktober drog jag till Stockholm och påbörjade mitt aktiva letande och i mitten av november hade jag tillträde till min nuvarande bostad. Målmedvetet, fokuserat heltidsarbete inklusive en känslomässig berg-och-dal-bana. Tvivlen på att lyckas fick emellanåt sina törnar. Ändå gnetade jag på.
Verksamt var när jag valde att begränsa mitt sökande till att ligga utmed Södertälje-Uppsala-pendeln med för mig intressanta stopp i Solna (barn och barnbarn), Sollentuna (vissa släktingar) och Upplands Väsby (jobbet). Det minskade utbudet och blev mer överblickbart. Efter bara några få budgivningar blev nuvarande bostad plötsligt min.
Detta minns jag med nån sorts igenkänning. Nu letar jag inte bostad utan istället mitt nästa aktivitetsprojekt. Jag har nog (?) passerat leta-i-hela-Stockholm-stadiet. Jag tror jag börjat smala in sökfältet till utefter-pendel-stadiet. I praktiken innebär det att jag nu lagt barnböcker och facklitteratur inom HR åt sidan. Närheten till pendeln-metaforen innebär valet av friare skrivande typ spänningsroman och jag har embryo till tema jag vill ta upp. Det i sig stakar ut en ny väg för mig. På denna väg har jag en hel del research att göra. Målmedvetet, fokuserat, gnetande på alla lediga stunder. Tråkigt har jag inte. Inte ens då tvivlen sätter in.
Jag är helt klart på en berg-och-dal-bane-resa. Igen.
Kreativ förlamning
Boken om KIM närmar sig vägs ände. Vi har lämnat våra filer till en dryg handfull personer för att få feed-back. Jag konstaterar att det tagit ofattbart många timmar att komma så långt som vi kommit och att jag på något märkligt sätt älskar denna syssla. Inte utan att jag börjar känna separationsångest. Långt bak i bakhuvudet går jag med undran vad jag ska sätta tänderna i härnäst. Vidare börjar jag ägna mig åt funderingar hur vi ska sälja in boken. Ja, alltså, tanken är inte ny. Men även här börjar marknasföringsskedet att landa i ett NU, det som var så mycket av sedan tidigare.
Ena stunden tror jag att vi skrivit världens nördigaste bok, en bok som ger inblick i systemiskt organisationsarbete av intresse för ett ytterst fåtal människor. Alltså, hur nördigt får det bli? Det är nog så få intresserade att inte ens tryckkostnaden betalar sig. Andra stunder tror jag att boken är av intresse för fler, blir upptäckt, och får efterfrågan på fler språk än svenska. Och hur matchar vi det? Men blir det så, så har vi angenäma problem. Problemet är nog troligare att vi får ett stort lager osålda böcker i våra förråd.
Rätt ofta är jag i tanken kring nästa bokprojekt. Ja, jo, på ett vis har jag ju en hel surv med lösa idéer om både böcker och poddar. Men nu är skarpt läge. Tiden ligger uppdukad framför mig. Det är skillnad att spåna idéer utan förpliktelser jämfört med att faktiskt välja ett projekt och bli vid den lästen länge, många många timmar och alla dom timmarna är inte lika roliga. Känner mig vilsen i denna totala frihet. Jag vet inte alls vartåt engagemanget blåser. Ännu en fackbok (tex medarbetarsamtal)? En intervjubok om ett visst tema (tex att vara mellanchef), alltså fånga vad andra tycker och tänker. Spänningsroman (tex med människohandel / bärplockare som utsätts för brott i de norrländska skogarna eller att gå in i en ångest-och rädsledriven hjärna, så som min mammans hjärna var på slutet, och försöka förstå den och samtidigt låta något liknande hända som det hon var rädd för, en sorts psykoskräckbok)? Barnbok (om supermormor eller magiska frågan eller en filosofibok för barn). Jag saknar inte uppslag, men de spretar så. Eget förlag eller ja, vilket förlag skulle vilja ge ut mig? Skriva tillsammans med någon eller själv? Marknadsanpassa temat eller bara gå på egen lust och skita i om den kan tänkas ha en marknad? Frågorna hopar sig medan svaren låter sig dröja.
Jag tror min själ jag drabbats av kreativ förlamning. Om det vet jag också en del. Det är bara att ta det lugnt och bara vara med frågorna. Tids nog kommer svaren till mig. Och gör de inte det så har jag inget att skriva, och det må ju vara OK det med. Men jag vill ju så gärna.
Vid min ålder vet jag att det kreativa förlamningsstadiet är en del i processen, i vart fall för mig. Kanske till och med en viktig del. Dock inte den roligaste.
För att muntra upp vill jag berätta om en händelse häromdagen. Medan jag satte uteskorna på barnbarnet Hedda, hon som nyss fyllde 4 år, klappade hon mig på mitt vita åldrade hår och konstaterade:
- Du är gammal. Hur gammal är du? 10... 4, 5, 6?
Smått och gott
Dagarna rusar, känns det som. Tillvaron har både flyt och grus i maskineriet.
Jag skulle kunna skriva en lång och rolig blogg om hur det är att vara Bente när både mobil och dator kraschade ungefär samtidigt. Men det gör jag inte, för jag vill inte riva i upprördheten. Nu börjar jag så smått komma i normala gängor, även om det saknas en del appar och funktioner jag inte fått fart på.
Jag skulle kunna skriva en lång och rolig blogg om hur det är att vara Bente när både mobil och dator kraschade ungefär samtidigt. Men det gör jag inte, för jag vill inte riva i upprördheten. Nu börjar jag så smått komma i normala gängor, även om det saknas en del appar och funktioner jag inte fått fart på.
Ett pärlband av bemärkelsedagar har också passerat. Tvillingarna fyllde 4, Vera 7 månader fick officiellt sitt namn, Tuva fyllde 33... och det är inte slut än. Familjekalasen har avlöst varandra och det känns bara så himla gott att ha en så supergo familj som jag har.
Jag jobbar mer än vanligt, vilket är helt OK. Vissa dagar kl 8 - 22 är mastiga. Roligt att tänka på är att jobbet innebär en dryg vecka till Marbella Spanien senare i höst. Då ska jag, förutom assistentjobbet, ägna mig åt ett nytt skrivprojekt. Kanske funkar det lika bra att skriva på nya stället som på det gamla vi var till i februari-mars i år? Kanske blir det jag som följer med på vårens månadslånga Spanienresa, om den nu blir av? Tills dess ska jag definitivt ha struktur och synopsis klart för en ny bok att sätta tänderna i.
Jag jobbar mer än vanligt, vilket är helt OK. Vissa dagar kl 8 - 22 är mastiga. Roligt att tänka på är att jobbet innebär en dryg vecka till Marbella Spanien senare i höst. Då ska jag, förutom assistentjobbet, ägna mig åt ett nytt skrivprojekt. Kanske funkar det lika bra att skriva på nya stället som på det gamla vi var till i februari-mars i år? Kanske blir det jag som följer med på vårens månadslånga Spanienresa, om den nu blir av? Tills dess ska jag definitivt ha struktur och synopsis klart för en ny bok att sätta tänderna i.
En besvärande dröm
Varianter på den här drömmen har jag drömt länge, av och till i flera år. Men nu besvärar den mig ofta, i stort sett varje natt, och jag begriper inte riktigt vad den har i mitt liv att göra.
I drömmen ska jag ut och resa till Amerikat, dit jag aldrig varit i verkligheten. Träffa avlägsna släktingar eller bara intressanta personer som lovat ta emot mig. Det är nåt hisnande spännande och intressant med resan, som är planerad sedan flera år och som nu närmar sig. Men jag har varken biljetter, en exakt avresedag eller bekräftelser på mottagande med logi. I natt löste jag det med att tänka att jag ska skicka ett mail med en fråga om allt är i sin ordning och med kontaktuppgifter till mig så att de kan fråga mig om saker de undrar. Det finns också ett ressällskap, en medelålders man, som har alla biljetter och kontakter i sin ordning. Han är peppande att jag verkligen ska resa.
Det blir aldrig nåt av vare sig det ena eller det andra. Inget mail blir skickat, ingen resa blir av, den peppande vännen glider ut i tomma intet.
-Vad vill den här drömmen mig?
Normala gängor
Alltså, jag är tillbaka i vardagen nu.
Det inleddes med övernattning hos tvillingfamiljen så jag skulle kunna lämna tjejerna till Nettan i mer kristlig tid än vad föräldrarna skulle klara utifrån sina jobb i ottan. Jag tyckte att en mjukstart för tjejerna var att förorda helt enkelt, så här första dagen för dem hos dagmamman efter sommarledigheten.
Vi är alltså alla tillbaka och ska knö in oss i "normala gängor".
Ekobyar
Under vistelsen på Västkusten kom jag att besöka två eko-byar. Källskär i Gerlesborg och Utsikten i Lille Krosseskärr, Orust.
Det får mig att undra hur det är med ekobyarnas framväxt, inre utveckling och vad de tillför i kunskap om ett miljövänligt leverne. Jag vet just ingenting, har bara frågorna. Sätter mitt hopp till en nyskriven bok om ekobyar som är författad av en av dem som bor i Utsikten.
mer kommer
Pilane
Vi har avslutat vår vistelse på Herrestadsfjället. Tillvaron blev fylld av hinna-med-aktiviteter och städning, så jag beskrev aldrig dagen då vi åkte till Pilane, nordvästra Tjörn. Det var en av sommarens höjdpunkter.
På vägen dit hamnade vi på Sundsby säteri, vilket heller inte var ett dåligt utflyktsmål. Men Pilane, wow. Vi fick båda kickar av konst- och naturupplevelsen. Vädret var perfekt, växlande molnighet och rätt svalt. 100 kr inträde och i entréskjulet satt en man i min ålder ungefär. Vi betalade och småpratade om att häftet var gratis i år, vilket det inte brukar vara, och vem driver Pilande – sneglandes på Västra Götalandsloggan på häftet, och vem äger marken och, ja, såna frågor. Vi fick kryptiska svar.
På vägen dit hamnade vi på Sundsby säteri, vilket heller inte var ett dåligt utflyktsmål. Men Pilane, wow. Vi fick båda kickar av konst- och naturupplevelsen. Vädret var perfekt, växlande molnighet och rätt svalt. 100 kr inträde och i entréskjulet satt en man i min ålder ungefär. Vi betalade och småpratade om att häftet var gratis i år, vilket det inte brukar vara, och vem driver Pilande – sneglandes på Västra Götalandsloggan på häftet, och vem äger marken och, ja, såna frågor. Vi fick kryptiska svar.
Sånt här drivs inte av en styrelse i demokratisk anda. Konst kan inte drivas demokratiskt. Staten äger marken. – Nehej, sa Ethel, Staten äger inte mark, det är alltid en företrädare för staten, t ex kommunen, landstinget, något verk eller så, men aldrig bara Staten. Mummel mummel, Statens Fastighetsverk, mummel, mummel. Jag sneglade som hastigast på förordet i häftet samtidigt som det blev kö bakom oss. Det var skrivet av en för mig obekant person, Peter Lennberg. Jag fick bara för mig att mammen vi hade framför oss visste långt mer om Pilande än vad han gav sken av. Så jag frågade – Vad heter du?
- Peter sa han och så gick vi.
Konstupplevelsen tog vid. Vi betade av skulpturerna allteftersom under en maklig promenad. Ibland stötte vi ihop med andra och resonerade om vad konstnären kan tänkas ha menat. Själv fick jag klockrena egna tolkningar.
Mot slutet satt vi vid några skulpturer uppe på ett berg då nämnde Peter kom förbi. Vid det här laget var Ethel och jag helt överens om att Peter måste vara Peter Lennberg och att han förmodligen var upphovsman till hela grejen. Vi ropade åt honom med ett Wow och tummen upp. Han var på väg att ta hand om ett lamm som han fått meddelande om att det haltade. För ja, det var hans lamm som betade bland skulpturerna.
Bilder med kommentarer kommer
Vi pratade en bra stund med Peter på vägen ut och fick veta att han var fd SVT-filmare, att han bosatt sig i närheten och fascinerats av landskapet och dess förhistoria. Det började med att han ville öppna landskapet så som han föreställde sig att det måste ha sett ut en gång i tiden. Så han fick projekthjälp till röjning och fårbete på mark som då tillhörde Riksantikvarieämbetet. Allteftersom landskapet faktiskt öppnade sig föddes idén om skulpturpark och så drev han igång Pilane Heritage Museum i egen regi, ibland med offentlig hjälp, ibland inte, och nu visas skulpturer för 9-e året. Eller var det 10-e-? Initierat och drivet mer eller mindre en person, fick vi intrycket av. Så vitt jag förstått saken, efter koll på nätet, så driver han denna Museiverksamhet som Enskild firma med en omsättning på 1-4 miljoner kronor per år.
Kommer ev mer text också
Nedräkning
Lördag 8/8 är sista dagen vi hyr här på fjället. Vi är inne på sista veckan här. Omärkligt har det smugit sig in en känsla av nedräkning i tillvaron.
Det är tankar och samtal på vad vi ska handla och inte handla dessa sista dagar här, vad vi vill göra ytterligare, hur och när vi ska packa och städa efter oss liksom tankar på vad som ska ske när vi kommer hem. För egen del handlar det bl a om att sätta mig med bokskrivandet och ritandet igen. Jag är redo för den somriga hösten i Stockholmstrakten. Och alla svampar som ska plockas även där. För att inte tala om alla tonerna i kören som ska tas.
Det har varit en avkopplande och skön sommar, om än aningen blöt och kylslagen. Det ska också bli skönt att kliva in i vardagen hemma.
Det är tankar och samtal på vad vi ska handla och inte handla dessa sista dagar här, vad vi vill göra ytterligare, hur och när vi ska packa och städa efter oss liksom tankar på vad som ska ske när vi kommer hem. För egen del handlar det bl a om att sätta mig med bokskrivandet och ritandet igen. Jag är redo för den somriga hösten i Stockholmstrakten. Och alla svampar som ska plockas även där. För att inte tala om alla tonerna i kören som ska tas.
Det har varit en avkopplande och skön sommar, om än aningen blöt och kylslagen. Det ska också bli skönt att kliva in i vardagen hemma.
Ny och tuffare klimatplan, Clean Power plan
Igår såg Ethel och jag på ett direktsänt tal från Vita Huset på SVT Live. President Obama presenterade en ny och tuffare klimatplan, Clean Power Plan. Kolla understrukna länken. Vi var hänförda, både av innehållet och av det faktum att vi kunde se det direkt medan det pågick.
Jag missade de första minuterna av talet så jag tittade på programmet igen, från SVT play. Det var väl nån timme efter direktsändningen. Jag förundrades över det tysta allvaret i rummet fullt av folk i väntan på presidentens entré. Och Obamas hållning, beslutsam och på samma gång lättsam med en och annan glimt i ögat. Hade känslan av att ha sett ett historiskt viktigt tal och en världsnyhet.
Vi hade förväntan på kommentarer i nyheterna på TV4. En första-nyhet, trodde vi. Men de nämnde inte talet med ett ord. Sporten fick däremot sin rundliga tid. – A men va fan…
Då bestämde jag mig för att lägga ut talet på FaceBook så att fler skulle kunna se det. Men då var programmet borta från SVT play. Jag kunde i alla fall inte hitta det, trots att jag sökte på Obama och på Clean Power Plan. Borta. Känslan av overklighet kröp sig på. Det här är bara inte möjligt. En världsnyhet om den största utmaningen mänskligheten står inför flimrar förbi som om den inte har hänt.
Om det skrev jag på FaceBook. En kompis hittade dock filen och lade in den på mitt FaceBook-inlägg. Så ny kan fler läsa. Gör det.
Jag missade de första minuterna av talet så jag tittade på programmet igen, från SVT play. Det var väl nån timme efter direktsändningen. Jag förundrades över det tysta allvaret i rummet fullt av folk i väntan på presidentens entré. Och Obamas hållning, beslutsam och på samma gång lättsam med en och annan glimt i ögat. Hade känslan av att ha sett ett historiskt viktigt tal och en världsnyhet.
Vi hade förväntan på kommentarer i nyheterna på TV4. En första-nyhet, trodde vi. Men de nämnde inte talet med ett ord. Sporten fick däremot sin rundliga tid. – A men va fan…
Då bestämde jag mig för att lägga ut talet på FaceBook så att fler skulle kunna se det. Men då var programmet borta från SVT play. Jag kunde i alla fall inte hitta det, trots att jag sökte på Obama och på Clean Power Plan. Borta. Känslan av overklighet kröp sig på. Det här är bara inte möjligt. En världsnyhet om den största utmaningen mänskligheten står inför flimrar förbi som om den inte har hänt.
Om det skrev jag på FaceBook. En kompis hittade dock filen och lade in den på mitt FaceBook-inlägg. Så ny kan fler läsa. Gör det.
Resa i forn- och nutidshistoria
Vi har fått nya prominenta personer på besök. Ethels dotter och tvillingbarnbarn på 15 vårar. Idag gjorde vi en resa i fornhistoria och nutidshistoria.
Fornhistoria
Det blev Tanum med sina berömda hällristningar, rentav utnämnda till ett av Unesco världsarv.
På nätet såg jag att det fanns en nyinvigd informationsplats (juli 2015) Skräddö utefter nya E6-an, och dit begav vi oss. Snyggt Vägverket, snyggt.
Där fick vi översiktlig information om hällristningarnas geografiska sammanhang och om livsbetingelserna på stenåldrarna och bronsåldern. Föredömligt presenterat på skyltar som andades genomtänkt skyltprogram.
Själva platsen och utställningsbyggnaden var också väl gestaltade och till en estets fulla belåtenhet.
Den omtalade ”tidsmaskinen” var däremot en besvikelse. Jag antar att den inte är nyttjad till sin potential än. Tanken är att man i den här kikaren ska se landskapet av idag och via animeringar se hur landskapet och livsbetingerlserna såg ut då, på forntiden. Den är en nyhet inom utställningspedagogiken att i en kikare över nutida landskap visa hur det såg ut förr, dessutom animerat så att man skulle se förändring över tid. Vad vi såg var enimerade bilder över dåtida familjeliv, inte alls kopplat till landskapet vi tittade på. Jag var nyfiken på hur de fixat det, vilket alltså inte imponerande. Inte än.
I bilen fantiserade jag om hur man skulle kunna använda nämnda teknologi för att visa Tycho Brahes observatorium på Ven, Skeppet Vasas förlisning i Stockholm eller Alhambras utbyggnader över tid i Andalusien, Spanien. Vilken grej, värsta affärsidén! Nåväl.
Efter Skräddö informationsplats for vi till Vitlycke museum, lunchade på Ethels goda kinoa-sallad med närproducerat rökt fårkött utomhus i både sol och relativ värme, och sedan vandrade vi runt i museets ambitiösa utställning. Ja, vi var nog rätt ambitiösa själva.
Världsarv. Idag har Sverige 15 världsarv med intressant natur eller kultur att värna om.
Vitlyckes museum har modern arkitektur med associationer till långhus och skepp.
Vitlycke museibyggnad har en båtformad entrehall med fasta utställningar i sidoskeppen.
Det som bl a fångade min uppmärksamhet var en stor karta över Europa som visade metallernas väg. Kartan var gjord som en matta på golvet och det gav mig en mera fysisk upplevelse av Europa och människans färdvägar.
Vidare fäste jag mig vid den del i utställningen som visade på olika tiders uttolkning av hällristningarnas motiv. Kort sagt, tolkningarna säger kanske mer av uttolkaren och hens egen tid än av motiven som sådana. Enligt olika uttolkare föreställer ristningarna ömsom religiösa motiv, ömsom vardagliga redskap och farkoster och ömsom bilder som berättar om resor till avlägsna trakter.
Vitlycke hällristningar kunde vi beskåda från parkbänkar i solen. På bilden syns tv Ethel och hennes dotter och till höger tvillingarna, dvs Ethels båda barnbarn.
Självklart såg vi ristningar också. Och vädret var på allra bästa humör. Av någon anledning kom jag att fråga Ethels dotter om hennes syn på den nyligen publicerade PISA-undersökningen.
Ethels dotter är gymnasielärare i svenska och historia. Hon har jobbat på flera gymnasieskolor i Sverige och i Luxemburg och har genom dessa erfarenheter fått perspektiv på olika skolors och länders sätt att bedriva gymnasieutbildning.
Hon menar att PISA visar på ett allvarligt läge för Svensk skolas resultat. Det mäter inte alls, som ryktet säger, papegojkunskap utan i hög grad reflektion och sammanhangsförståelse.
Nutidshistoria
Utflykten hade tagit ett större antal timmar och vi bestämde att åka hem.
Kommentarerna om PISA väckte min nyfikenhet, så mina frågor dominerade samtalet i bilen hem. Det räckte faktiskt med två frågor för att hålla igång samtalet hela vägen hem.
Fråga 1) Om det nu är så att Sverige utmärker sig, både i ett nordiskt och europeiskt perspektiv, med att rasa kunskapsmässigt, hur kommer det sig?
Den frågan fick en lååång utläggning och blir mager med min tudelade sammanfattning i A och B:
A) Under 1900-talet har det långsamt men säkert smugit sig in ett bildningsförakt som genomsyrar hela samhällskroppen och som påverkar allt.
B) Synen på elevers förmågor har också förändrats. Vi tenderar att patologisera barn och ungdomar med läs- och skrivsvårigheter. Förmågan att tillägna sig längre texter har sjunkit drastiskt och vi tycker synd om dem som måste genomgå något så tråkigt som att läsa. Vi tror att tillägnandet av kunskap och bildning måste vara roligt på ett ytligt sätt.
Hon menar tom att vi numera bygger en fåtalets bildningselit och att vi kommer att få ett stort bildningsproletariat, vilket är förödande för samhällets utveckling. Och att det inte alls behöver bli så.
Fråga 2) I den här bilen är du nu utbildningsminister, med uppdrag att styra över utbildningspolitiken kommande 4 år. Vilket är ditt 5-punktsprogram?
• Inför ett fåtal gymnasieprogram med viss valbarhet, dagens valmöjligheter är rena cirkusen
• Ändra betygssystemet, som idag är "atomiserat" och omöjliggör helhetsbedömningar
• Tillåt gymnasieutbildning för vuxna, låt folk få en andra chans
• Ändra Skolverkets egna styrdokument och dokumentation så att de hänger ihop
• Ta bort högskoleprovet, det mäter fel saker och gynnar vissa på ett orättvist sätt
Summa summarum
PISA viasr att de elerver som är duktiga och har lätt för sig har försämrat sina resultat något. Det allvarliga är att den grupp elever som svenskt skolsystem velat värna om, de som inte har lika lätt för sig, de har dippat katastrofalt och vi kan tala om en förlorad generation. Vi gör klokt i att ta PISA-undersökningarna på allvar.
Dessa ord kommer från en som älskar sitt jobb i klassrummet men ogillar förutsättningarna och regelverket runt arbetssituationen.
Jag frågade också om det finns något politiskt parti som företräder hennes åsikter. -Nej.
Och om hennes åsikter är kontroversiella. -Njaej.
I mig sätter hennes synpunkter griller i huvudet. En riktig grubbla.
Det här vädret finns inte
Nordiska Akvalrellmuseets brygga gav oss en stunds kulturintrycksvila. Vi såg på klipporna och på havet och på himlen som började spricka upp och sprida värme runt sig. Väder-appen sade att det skulle regna, allt mer. Bara att konstatera – Det här vädret finns inte.
Kulturutflykt och en nystartad process
Igår var vi två tanter kulturella igen. Det fick bli på Tjörn.
Vi kikade på ett hus möjligt att hyra nästa sommar. Det hade både förtjänster och, framför allt, brister.
Huset ligger alldeles intill en alldeles livs levande dös. Det är inte var dag man ser en sån. Vi är i trakter där historiens vingslag flaxar runt öronen. Skylten intill dösen berättade för mig att den yngre stenåldern pågick för 5000 - 4300 år sedan och delas upp i tre perioder med olika gravformer, dösar, gånggrifter och hällkistor. Dösen är äldst. Den kräver kunskap och lagarbete för att byggas och man tror att de var gravar för välbeställda.
Vi for till Skärhamn och lunchade på Café xx. Föredömligt finkulturellt med en välkomnande utställning av konst, konsthantverk och tematiska böcker (tema mat, natur och kultur på Västkusten) och än en gång konstaterar jag att jag har onödigt exklusiv och dyr smak. Lunchen var sisådär.
Sen fängslades vi av utställningar på Nordens Akvarellmuseum. Urkraft. Island i färg och vatten.
Tänk att hav och dramatisk natur kan skildras så olika.
Denna akvarell från Island tidigt 1900-tal ställer jag mot denna film, (kommer) för att illustrera de olika konstnärliga språken. Filmen tog jag i en rumsligt filmiskt verk av Rúrí, f 1951, som heter Water Wocal.
Några andra exempel på sånt som fångade mitt intresse kommer här.
Erró, Sitting Bulls dotter från 1993 - en nutida isländsk konstnär född 1932. Tror inte den tillhörde utställningen Urkraft, men den skulle mycket väl kunna göra det, tycker jag.
Den här minimalistiska stenen tillhör nog inte heller Urkraftutställningen, men nog uttrycker den urkraft, väl?
Bilder i kluster. Mums för en arkitekt.
På väg till bilen ville jag kolla en båt med tre master.
På väg mot masterna hittade vi fiskboden med stort utbud av fisk och skaldjur. ÄNTLIGEN.
På turistbyrån skaffade vi nya kartor och så kom jag på att fråga.
– Finns ett mera havsnära någorlunda rymligt och prisvärt boende för oss nästa sommar?
Därmed är en process startad utan att vi egentligen pratat igenom huruvida vi vill hyra nästa sommar eller inte. Men agerandet kan kanske anses vara svar nog. Med dessa upplevelser åkte vi hem...
... och frossade i skaldjur.
Världsunikt
Alltså, jag har läst mig till att skalbankerna i Uddevalla är världsunika. När vi kom till Skalbanksmuseet trillade polletten ner. Nu förstår jag på en högre nivå hur märkligt unika dessa skalbankar verkligen är. - Wow, helt enklet!
Under några hundra år för ca 10 000 år sedan var betingelserna sådana att det bildades tjocka lager av skal efter skaldjur som levde på grunt vatten på det som idag är Uddevalla.
När inlandsisen drog sig tillbaka höjde sig det nedtryckta landet ur havet. Vid en tid fanns en mycket stort sund som förband nuvarande Vänern med havet. Salt näringsrikt havsvatten och sött isvatten blandades och skapade gynnsamma betingelser för det marina djurlivet i sundets mynning, vilket är den plats där Uddevalla nu ligger. Allt eftersom landet höjde sig spolade bränningar och strömmar samman de döda djurens skal i sänkor nedanför bergbranterna. Så bildades skalgrusbankarna.
På ytterligare några hundra år hade landet höjts ytterligare och gjort Vänern till insjö. Tillflödet av sötvatten upphörde och de gynnsamma förutsättningarna för skaldjursliv upphörde. Sådana betingelser som rådde just där och då finns inte någon annan stans på jordklotet, i alla fall känner man inte till någon motsvarighet. Det behövdes en inlandsis, en landhöjning och grunt vatten där salt och sött kunde mötas. Skalbanksavlagringar finns i Uddevallatrakten och på ytterligare någon plats i Norge.
De kalkrika markerna gör att både florans och faunans artrikedom frodas, här finns minst 400 växtarter och en rik fjärilsfauna. Idag finns bara 1/10-del av dessa skalbankar kvar. Skalgruset har använts till fyllnadsmaterial, hönsfoder, väg- och järnvägsbyggande etc. För att värna om skalbankarna har reservaten Kuröd, Bräcke och Samneröd bildats. Dessa rymmer världens största kända Skalgrusbankar. En skyltad slinga på ca 2 km visar bland annat tre av landets äldsta stenåldersboplatser från Hensbacka-kultur. Om skalbankarna har betydelse för tidig bosättning vet jag inget, men det kan väl vara troligt, tänker jag.
Med ungdomar
Vi har haft några dagars besök av Ethels son med familj, fru och två ynglingar på 11 respektive 14 år. Med dem for vi hit och dit för att ge dem, främst ungdomarna, goda upplevelser av Västkusten.
Det bar av till Lysekil för att fiska krabbor i pinande blåst, vi upplevde Havets hus som visade upp det salta vattnets mångfald av havslevande växter och djur, nära land och ute till havs, ytligt levande och de som lever sina dagar på mycket stort djup dit dagsljuset inte når ner och fotosyntesen därför inte fungerar.
Dag 2 for vi till Slussen för att kanske kunna bada och slippa pinblåsten. Där fanns hopptorn som ynglingarna uppskattade och ett badhotell med lunchservering som alla uppskattade.
Dag 3 var vi uppe på fjället och modern tog sönerna på en fjällvandring i hällande regn.
Dag 4 besökte vi Bohusläns museum och började med att fika medhavda pannkakor i ett utrymme intill båtsamlingen. Där satt vi i ett jättefint svagt tjärdoftande rum, nästan alldeles ostörda. Därefter nyttjade vi museets förtjänstfullt uttänkta ”övningar” eller ”uppdrag” att utföra för besökaren. Där fanns historiska spår att finna, skattjakt, bildjakt och äggletning och för genomfört värv belönades vi med en liten pin att sätta på jackan. Dessa uppdrag höll oss sysselsatta i flera regniga timmar. Senare samma dag for vi till Skalbanksmuseet för att bättre förstå hur det kom sig att skalbankarna i Uddevalla är världsunika. Jag kom också på att vi kunde leta efter en cach i området (har introducerat geocaching för den besökande familjen), vilket särskilt uppskattades av 11-åringen.
På kvällarna lagades det, under gemytliga former, ekologisk och närproducerad mat av hög kulinarisk klass. Vi spelade också ett och annat familjespel.
Vädret var både blåskallt och regnigt och vi ansträngde oss verkligen för att ge ungdomarna minnesvärda upplevelser. Själv är jag verkligen nöjd med vad vi, utifrån omständigheterna, fick till.
På en direkt fråga om det mest minnesvärda blev det unisona svaret badet och maten.
- Jahapp.
Nostalgitripp
Idag har vi varit kulturtanter i kubik. I Bottna.
Först åkte vi av misstag till Hamburgsund, för jag hade fått för mig att Gerlesborgsskolan låg alldeles intill. Det där med intill är relativt. I själva verket ligger skolan intill Bovalsstrand i Bottna. Dit tog vi oss, åt lunch och spanade in konstundervisningslokalerna. Fick också veta lite om bakgrunden.
Till Gerlesborg kom en dag den unge konstnären Arne Isacsson cyklandes, tog in på gästgiveriet där och bestämde sig för att här skulle startas en konstskola. Den blev verklighet 1944, fick en filial i Stockholm 1948 och en i Provence 1958. Skolorna drivs i stiftelseform och Arne Isacsson var inflytelserik till sin död 2010. I sommar ställer hans änka Margareta Blomberg ut oljemålningar på skolan.
Där fick jag en första nostalgi-boost. Mindes min egen tid på Capellagården och Nyckelviksskolan och året som konsthistoriestuderande i Lund bland idel kulturmuppar i slutet av 60-talet. Mindes också tiden som arkitekturstuderande och de sabbatsår jag tog av diffusa orsaker. När jag skulle förklara för Ethel, så fattades mig orden. Det var något med den stöddiga tvärsäkra kulturen på arkitektur som jag var en bidragande del av men inte trivdes med. Min naiva kreativitet liksom dog där på arkitektur. Men utforskandet på konstskolorna minns jag med värme. Jag kan till och med ståta med att ha träffat Carl Malmsten och ställt ut elevarbeten på Liljewalchs.
I konsthallen några hundra meter bort såg vi en svårsmält och tänkvärd utställning med verk av Leif Holmstrand och Helene Billgren. För mig handlade den om instängdhet i kulturellt skapade ramar, om genus och sexuell maktkamp och andra tyngre teman. Där fick vi tips om att se skulpturutställningen på KKV-B i det röda huskomplexet inom synhåll bara en bit bort.
Efter konsthallsbesöket åkte vi till Skärkäll ekoby alldeles intill.
Mossbelupen skylt om och i Skärkäll
Där var jag för 10 år sedan med vänner och nu ville jag visa Ethel något som hon troligen aldrig skulle få se annars. För vem kan se något man inte ens vet att det finns? Turistandets överkurs, kallade vi det för.
Skärkäll är en ateljé- och ekoby där stjärnorna lyser upp på natten. Här bygger man som man vill inom egen stadsplan och eget regelverk. Husen ser ut lite hur som helst, så som de gör i Kristiania (Köpenhamn) och Skogsnäs (Ramsele i det inre Västernorrland). En del är fantasifulla hopplock enligt principen man tager vad man haver, en del är arkitektoniskt riktigt intressanta och en del bara skräpigt fula. En ung kille cyklade förbi och vi kom att språkas vid lite. Han är byggherre för ett nytillskott, ett 8-kantigt gult hus.
På nätet har jag hittat viss bakgrundsinformation. Optikern, konstnären och Sundsvallsbon Klas Nilsson (död 2011) "...var elev på Gerlesborgsskolan och hans engagerade samarbete med dåvarande rektor Per Lilienberg resulterade bland annat i etablerandet av ateljé- och ekobyn Skärkäll, vars första symbolbild blev Starbrak-skulpturen av Lars Vilks." Det finns alltså en koppling mellan Skärkäll och Gerlesborgsskolan. Området köptes in 1991 och Ekobyn Skärkäll har drivits som ekonomisk förening. De har också Bottnafjordens Inköpsförening.
Jag valde att inte fota några hus alls av hänsyn till de boende. Om du vill se bildexempel kan du kolla fotona i denna blogg. Hela miljön gav mig nostalgi-boost nr 2. Kopplar boosten till kulturarbetarna som utgjorde en viktig del av min bekantskapskrets i Härnösand och Västermorrland.
Så var det dags för skulpturerna på KKV-B. Så här beskriver de sig själva. "Mitt i skärningspunkten mellan hav och berg ligger Konstnärernas kollektivverkstad Bohuslän, en av Sveriges 26 kollektivverkstäder och en av fyra med riksintresse. Vi finns, som det tycks, mitt ute i naturen – men i själva verket är vi ett av flera nav i en kulturtät miljö. Vi finns framför allt till för att ge yrkesverksamma konstnärer professionellt utrustade verkstäder för olika tekniker och material, men också vara en plats för stimulerande, utvecklande och spännande möten i konstens och kulturens tecken."
Det får mig att tänka på vad de olika KKV-arna, alltså de olika Kollektiva Konstnärsverkstäderna i Sverige haft för betydelse för konst- och kulturlivet. Kanske återkommer jag med en blogg om det?
KKV-B visade en intressant och delvis rolig skulpturutställning.
Att sy i sten är knäppt Frida Svensson. Granit bomull syntetgarn.
Poesigeneratorn Siv Boström. Bohus granit och rostfritt stål.
Stol Ulf Johansson Diabas Lappland, sockel Svandalsgranit. Jag tycker det ser ut som ett H. H som i Henriksson.
Det fanns konst inomhus också men jag var konst-trött och orkade inte ge denna stora mängt konst mitt engagemang. Utom möjligen dessa två anspråkslösa hus.
Orken räckte däremot till att fika en skrädmjölskaka med sylt och grädde. Personalen var nog konstnärer, sålde hembakt och gott med modest prisnivå, inte så vidare värst organiserat vid disk och kassa. Gav mig nostalgiboost 3. Känner hemtam samhörighet med dessa virriga kreativa knäppisar. Minns också åren som ordförande i KKV Härnösand på 80-talet.
Vid det här laget var vi kulturmätta och Ethel upptäckte att hennes solglasögon var borta. Så vi letade baklänges, KKV-B, biltur till Skärkäll och Gerlesborg, utan att hitta dem. Sen for vi hem.
Det var en nostalgitripp det. En sån där tripp som ger mig både hemkänsla och längtan. Till vad?
Merula, med mera
Igår, efter Taube-framträdandena, såg jag utställningen Revolutionary micro gestures. Två spanska konstnärer, Cristina Lucas och Fernando Sanchez Castillo, hade gett sina kommentarer till fenomenet att små gester kan få revolutionerande samhällseffekt (kaosteori).
Castillo hade gjort Tank man, en ultrarealistisk skulptur av den man som ställde sig framför tanks på Himmelska fridens torg 1989. Han stod blick stilla och kom att stoppa tanksens framfart och sedan försvann han in i folkvimlet. Han har aldrig blivit identifierad, ingen vet vem han var. Händelsen fick enormt medialt genomslag, trots att flera tusen människor dödades.
Castillo hade gjort Tank man, en ultrarealistisk skulptur av den man som ställde sig framför tanks på Himmelska fridens torg 1989. Han stod blick stilla och kom att stoppa tanksens framfart och sedan försvann han in i folkvimlet. Han har aldrig blivit identifierad, ingen vet vem han var. Händelsen fick enormt medialt genomslag, trots att flera tusen människor dödades.
Castillo - Tank man
Lucas har gjort videon "La libertée Raisonée" från 2009 som inspirerats av målningen "Friheten på barrikaderna” (La Liberté guidant le peuple) från 1830 av konstnären Euguène Delacroix. I videon blir friheten lynchad av mobben.
Lucas – video La libertée Raisonée
I anslutning till utställningen kunde vi besökare kommentera vår syn på demokrati. Jag skrev något i stil med detta
Demokrati är en paradox –
lätt förlorare vid attack,
vinnare i det långa loppet.
Så skör och stark
på en och samma gång.
För detta filosofiska bidrag kunde jag kvittera ut en alldeles egen Tank man.
I museibutiken köpte jag både en svampkniv och en liten kanna.
Kniven köpte jag för att vara rustad omutifallatt. Man kan ju bli överfallen av kantareller igen. Kan fästas i ett bälte.
Min nyinköpta svampkniv
Merula - rolig och hällvänlig, en verklig skönhet.
Taubedagen
Vi for in till Uddevalla idag för att lyssna på trubadurer sjungandes till Evert Taubes ära i museiparken. I sol, lagom värme, kanske aningen kylslaget, med scenen mot vattnet och med båtar som passerade strax därbakom. Evert Taube tog initiativ till bildandet av Sällskapet visans vänner och den lever än, om inte i önsklig välmåga så i alla fall är den vid liv och firade ett 25-årsjubileum. Riktigt vad som firades minns jag inte, men i alla fall. Vi fick veta en del om Everts liv och leverne varvat med framträdanden av föreningens och traktens trubadurer.
Sällskapet visans vänner sjunger Taube i museiparken, Uddevalla
Själv kompletterade jag informationen med att läsa i Wikipedia om Everts liv och leverne.
Han var en strulig och ganska naiv man med kreativa gåvor. Det gick ju bra för honom, tänker jag, trots att han var både strulig och hypokondrisk.
Spaning
Leo har lyft fram två trend-spaningar som här fått karaktären av grubblor.
Den ena spaningen handlar om konflikten mellan olika grupper av bergsklättrare, en växande grupp i samhället. Det finns sportklättrare och traditionella klättrare och de har, verkar det som, en intressekonflikt. Sportklättrarna är värsta amatörerna som uppskattar den säkerhet som utgörs av en och annan bult fastsatt i berget. Traditionalisterna använder sig av säkrande kilar i bergssprickor, alltså lite mer av the natural way. Lite mer krävande och lite farligare. Man behöver helt enkelt vara lite duktigare för att klara det. Traditionalisterna motarbetar sportklättring med att helt enkelt sabotera och plocka bort ditsatta bultar. Det har de i alla fall gjort där i Lysekil. Vi sitter som frågetecken kring denna intressekonflikt. De klättrar inte på samma berg, de stör inte varandra, och inte någon annan för den delen. Så varför bråka?
Den andra spaningen handlar om en annan intressekonflikt inom friluftsområdet. Med ökande tryck på våra naturområden väcks traditionella björnar. Campingläger med tiggare eller bärplockare eller jägare från långtbortistan, som inte känner till gränser för vår allemansrätt, kan komma att kliva över gränser för vad vår oskrivna lag medger. Och ska de i så fall avhysas och av vem? Och kan allemansrätten komma att förändras i ett samhälle i förändring?
