Bentes blogg

Idag har vi varit kulturtanter i kubik. I Bottna.

 

Först åkte vi av misstag till Hamburgsund, för jag hade fått för mig att Gerlesborgsskolan låg alldeles intill. Det där med intill är relativt. I själva verket ligger skolan intill Bovalsstrand i Bottna. Dit tog vi oss, åt lunch och spanade in konstundervisningslokalerna. Fick också veta lite om bakgrunden.

 

Till Gerlesborg kom en dag den unge konstnären Arne Isacsson cyklandes, tog in på gästgiveriet där och bestämde sig för att här skulle startas en konstskola. Den blev verklighet 1944, fick en filial i Stockholm 1948 och en i Provence 1958. Skolorna drivs i stiftelseform och Arne Isacsson var inflytelserik till sin död 2010. I sommar ställer hans änka Margareta Blomberg ut oljemålningar på skolan.

Där fick jag en första nostalgi-boost. Mindes min egen tid på Capellagården och Nyckelviksskolan och året som konsthistoriestuderande i Lund bland idel kulturmuppar i slutet av 60-talet. Mindes också tiden som arkitekturstuderande och de sabbatsår jag tog av diffusa orsaker. När jag skulle förklara för Ethel, så fattades mig orden. Det var något med den stöddiga tvärsäkra kulturen på arkitektur som jag var en bidragande del av men inte trivdes med. Min naiva kreativitet liksom dog där på arkitektur. Men utforskandet på konstskolorna minns jag med värme. Jag kan till och med ståta med att ha träffat Carl Malmsten och ställt ut elevarbeten på Liljewalchs.

I konsthallen några hundra meter bort såg vi en svårsmält och tänkvärd utställning med verk av Leif Holmstrand och Helene Billgren. För mig handlade den om instängdhet i kulturellt skapade ramar, om genus och sexuell maktkamp och andra tyngre teman. Där fick vi tips om att se skulpturutställningen på KKV-B i det röda huskomplexet inom synhåll bara en bit bort.

Efter konsthallsbesöket åkte vi till Skärkäll ekoby alldeles intill.

 

 

Skärkäll är en ateljé- och ekoby där stjärnorna lyser upp på natten. Här bygger man som man vill inom egen stadsplan och eget regelverk. Husen ser ut lite hur som helst, så som de gör i Kristiania (Köpenhamn) och Skogsnäs (Ramsele i det inre Västernorrland). En del är fantasifulla hopplock enligt principen man tager vad man haver, en del är arkitektoniskt riktigt intressanta och en del bara skräpigt fula. En ung kille cyklade förbi och vi kom att språkas vid lite. Han är byggherre för ett nytillskott, ett 8-kantigt gult hus.

 

På nätet har jag hittat viss bakgrundsinformation. Optikern, konstnären och Sundsvallsbon Klas Nilsson (död 2011) "...var elev på Gerlesborgsskolan och hans engagerade samarbete med dåvarande rektor Per Lilienberg resulterade bland annat i etablerandet av ateljé- och ekobyn Skärkäll, vars första symbolbild blev Starbrak-skulpturen av Lars Vilks." Det finns alltså en koppling mellan Skärkäll och Gerlesborgsskolan.  Området köptes in 1991 och Ekobyn Skärkäll har drivits som ekonomisk förening. De har också Bottnafjordens Inköpsförening. 

 

Jag valde att inte fota några hus alls av hänsyn till de boende. Om du vill se bildexempel kan du kolla fotona i denna blogg. Hela miljön gav mig nostalgi-boost nr 2. Kopplar boosten till kulturarbetarna som utgjorde en viktig del av min bekantskapskrets i Härnösand och Västermorrland.

 

Så var det dags för skulpturerna på KKV-B. Så här beskriver de sig själva. "Mitt i skärningspunkten mellan hav och berg ligger Konstnärernas kollektivverkstad Bohuslän, en av Sveriges 26 kollektivverkstäder och en av fyra med riksintresse. Vi finns, som det tycks, mitt ute i naturen – men i själva verket är vi ett av flera nav i en kulturtät miljö. Vi finns framför allt till för att ge yrkesverksamma konstnärer professionellt utrustade verkstäder för olika tekniker och material, men också vara en plats för stimulerande, utvecklande och spännande möten i konstens och kulturens tecken."

 

Det får mig att tänka på vad de olika KKV-arna, alltså de olika Kollektiva Konstnärsverkstäderna i Sverige haft för betydelse för konst- och kulturlivet. Kanske återkommer jag med en blogg om det?

 

 

Det fanns konst inomhus också men jag var konst-trött och orkade inte ge denna stora mängt konst mitt engagemang. Utom möjligen dessa två anspråkslösa hus.

 

Orken räckte däremot till att fika en skrädmjölskaka med sylt och grädde. Personalen var nog konstnärer, sålde hembakt och gott med modest prisnivå, inte så vidare värst organiserat vid disk och kassa. Gav mig nostalgiboost 3. Känner hemtam samhörighet med dessa virriga kreativa knäppisar. Minns också åren som ordförande i KKV Härnösand på 80-talet.

Vid det här laget var vi kulturmätta och Ethel upptäckte att hennes solglasögon var borta. Så vi letade baklänges, KKV-B, biltur till Skärkäll och Gerlesborg, utan att hitta dem. Sen for vi hem.

 

Det var en nostalgitripp det. En sån där tripp som ger mig både hemkänsla och längtan. Till vad?