Bentes blogg

Boken om KIM närmar sig vägs ände. Vi har lämnat våra filer till en dryg handfull personer för att få feed-back. Jag konstaterar att det tagit ofattbart många timmar att komma så långt som vi kommit och att jag på något märkligt sätt älskar denna syssla. Inte utan att jag börjar känna separationsångest. Långt bak i bakhuvudet går jag med undran vad jag ska sätta tänderna i härnäst. Vidare börjar jag ägna mig åt funderingar hur vi ska sälja in boken. Ja, alltså, tanken är inte ny. Men även här börjar marknasföringsskedet att landa i ett NU, det som var så mycket av sedan tidigare.

 

Ena stunden tror jag att vi skrivit världens nördigaste bok, en bok som ger inblick i systemiskt organisationsarbete av intresse för ett ytterst fåtal människor. Alltså, hur nördigt får det bli? Det är nog så få intresserade att inte ens tryckkostnaden betalar sig. Andra stunder tror jag att boken är av intresse för fler, blir upptäckt, och får efterfrågan på fler språk än svenska. Och hur matchar vi det? Men blir det så, så har vi angenäma problem. Problemet är nog troligare att vi får ett stort lager osålda böcker i våra förråd.

 

Rätt ofta är jag i tanken kring nästa bokprojekt. Ja, jo, på ett vis har jag ju en hel surv med lösa idéer om både böcker och poddar. Men nu är skarpt läge. Tiden ligger uppdukad framför mig. Det är skillnad att spåna idéer utan förpliktelser jämfört med att faktiskt välja ett projekt och bli vid den lästen länge, många många timmar och alla dom timmarna är inte lika roliga. Känner mig vilsen i denna totala frihet. Jag vet inte alls vartåt engagemanget blåser. Ännu en fackbok (tex medarbetarsamtal)? En intervjubok om ett visst tema (tex att vara mellanchef), alltså fånga vad andra tycker och tänker. Spänningsroman (tex med människohandel / bärplockare som utsätts för brott i de norrländska skogarna eller att gå in i en ångest-och rädsledriven hjärna, så som min mammans hjärna var på slutet, och försöka förstå den och samtidigt låta något liknande hända som det hon var rädd för, en sorts psykoskräckbok)? Barnbok (om supermormor eller magiska frågan eller en filosofibok för barn). Jag saknar inte uppslag, men de spretar så. Eget förlag eller ja, vilket förlag skulle vilja ge ut mig? Skriva tillsammans med någon eller själv? Marknadsanpassa temat eller bara gå på egen lust och skita i om den kan tänkas ha en marknad? Frågorna hopar sig medan svaren låter sig dröja.

 

Jag tror min själ jag drabbats av kreativ förlamning. Om det vet jag också en del. Det är bara att ta det lugnt och bara vara med frågorna. Tids nog kommer svaren till mig. Och gör de inte det så har jag inget att skriva, och det må ju vara OK det med. Men jag vill ju så gärna.

 

Vid min ålder vet jag att det kreativa förlamningsstadiet är en del i processen, i vart fall för mig. Kanske till och med en viktig del. Dock inte den roligaste.

 

För att muntra upp vill jag berätta om en händelse häromdagen. Medan jag satte uteskorna på barnbarnet Hedda, hon som nyss fyllde 4 år, klappade hon mig på mitt vita åldrade hår och konstaterade:

- Du är gammal. Hur gammal är du? 10... 4, 5, 6?