Plockepin
Ektorp
Söndag eftermiddag en mulen dag i slutet av juli gick allt geschwint. Jag satt hemma och såg ut några tänkbara bäddsoffor. Kollade om de fanns i lager i Bäckebol. En del gjorde det, med andra var det osäkert.
Jag tänkte att jag ju må provsitta i dem innan jag bestämmer mig. Och provligga med, för den delen. Ingen av dem är överdrivet skön att ligga i, det ingår liksom i konceptet. För att de skall vara riktigt sköna som sängar behöver man köpa en skön säng, inte en hybrid.
Jag kollade också om det fanns nåt begagnat i närområdet som passade mig. Det gjorde det inte. Sen körde jag till IKEA Bäckebol.
Bäddsofforna befann sig en trappa upp alldeles i början. Bäddsoffan Ektorp passade mig riktigt bra. En tresitsig jätteskön soffa med volang (själva volangen får jag bara stå ut med) till ett hyfsat pris. Man bäddar ut den rakt ut så att det par (tvillingföräldrarna t ex) som ligger i sängen kan kliva ur på var sin sida, utan att klättra över den andre. Bredd 160 cm. Ganska skön bädd, möjligen aningen hård. Funderar på att skaffa en extra madrass lite senare.
Å så är den grå. Min favo-färg. Jag kollade med en expedit att allt fanns hemma som jag behövde. Det gjorde det. Jag fick en lapp i min hand där det stod 8995 kr på slutet.
Med lappen gick jag till självbetjäningskassan och betalade efter en mycket kort tids köande. Sen blev jag hänvisad till varuutlämningen att bara sätta mig ner och vänta. På en skylt stod att varan redan var på väg och att mitt könummer stod på kvittot. Det stämde. Blippade lite med min iPhone och vittjade en handfull WhatsUp-ade badbilder på tvillingarna tagna på en Öländsk strand. Fick veta att de sovit utomordentligt bra på främmande mark, med mörkläggningsgardin. Jag hann bara blippa några få vändor innan min bäddsoffa kom som 5 paket på två stora varuvagnar. Inte en chans att få in dom i bilen. Men det visste jag redan, för det hade jag kollat med hans om var min expedit.
Minnen bleknar, verkligheten färgar
Bruce brus mys
Igår for Ola-familjen och några timmar senare kom kompisarna Ingrid och Anders på kortvisit.
Kvällen var varm och Göteborg kokade av Bruce Springsteenyra. Folk strömmade likt myror på myrstigar mot Ullevi och vi gick motströms till Trädgårn för att äta middag. På restaurang Trädgård var det sån hög Bruce-musik att vi gamlingar insåg att det skulle bli svårpratat. Rosencaféet i Trädgårn hade just stängt, så vi promenerade in i stadssmeten och hittade oss en restaurang på Harry Hjörnes plats. Det påminde om tiderna då vi tre var lundastudenter och unnade oss gå på restaurang i Köpenhamn. Efter en helt OK Cesarsallad gick vi tillbaka hem till mig och … ja vi passerade och gick bortemot Ullevi där Bruce-konserten var i full gång.
Det var som om luften i området darrade, morrade, jublade, kokade. Efter att ha stått och insupit atmosfären en stund gick vi upp till mig, på översta våningen och balkongen mot Ullevi. Där tog jag den här bilden.
Knökfullt på nya Ullevi då Bruce Springsteen håller konsert.
Då Madonna spelade häromveckan var det inte lika fullsatt. Då tänkte jag
- Oj, va mycke folk. Fullsatt är det inte, men det är nog flera hundra i alla fall.
Senare fick jag veta att det var 40 000.
Nu var det absolut knökfullt, vilket bör luta åt ännu flera hundra i publiken. Alltså, på riktiska (=på riktigt), 50-60-70000 pers. Alltså så många som Ullevi över huvud taget kan ta. (Har kollat på nätet. Där var 66 018 betalande.)
Det hördes lite bättre där uppe på taket, men var ändå svårt att urskilja låtarna. Ingrid tog den här bilden. Ett litet bevis för att jag faktiskt var där.
Till slut gick vi ner till mig och bänkade oss med Bruce på Spotify på min balkong och krämade på hög volym. Nu hörde vi. Underbart. Vi hade jublet från alla tusentals i publiken i bakgrunden, den kokande känslan och hyfsad ljudkvalitet där på balkongen. Snacka om att känna sig ung på nytt. Det var magiskt. Tända ljus behövdes också för nu börjar det minsann skymma på kvällarna.
Mysigt var det, riktigt Bruce brus mys.
Tidiga rumsupplevelser
När Tyra ammade här på restaurang Trädgård och tittade upp från bröstet såg hon det här. Jag tyckte mig tydligt urskilja att hennes kroppsspråk sa
– Wow, va häftigt.
När vi var med tvillingarna på Skansen tyckte jag att deras kroppsspråk sa ungefär samma när vi var inne i en av gårdarna där det var mörkt, sprakande eld och snedtak.
Jag ser som min självpåtagna uppgift att ge barnbarnen härliga rumsupplevelser, vilket enligt min mening är en underskattad skolning av små barn. Mina barnbarn ska inte bli svältfödda på rumsupplevelser och kulturevenemang, det lovar jag. Senare ska jag ge dem kulturupplevelser som heter duga. Jag ivrar.
Kulinarisk vecka
Gosakerna är inhandlade i Feskekörka till en ansenlig penning. Billiga är de inte, de där krypen. Krabba och havskräfta i bakre raden, räka och mussla i den främre. Till vänster romsås, hovmästarsås och aioli. De är uppställda på min nya rullvagn och vi mumsar på min nyinredda balkong. Jag är så nöjd med hur det blev.
Appen Wrap
Nu ska jag berätta om hurusom jag skaffade sågen. Alla mina sågar jag hade en gång är borta. Jag måtte ha slängt hela bunten i flytten. Sågen ska jag använda till golvtrallens kantbitar som behöver sågas till för att passa. Införskaffandet av sågen berättar något om modern marknadsföring.
Jag har fått ett presentkort på 50 kr i Clas Olsson via Wrap. Wrap är en gratis app till mobilen. Företag tillhandahåller presentkort via Wrap och ungdomliga bekantskapskrets har börjat strössla med dem. Presentkorten är gratis för givaren, åtminstone de flesta. Leo gav mig ett presentkort på Clas Olsson.
Men ur gick det här till? Utan presentkortet hade jag skaffat sågen på närmare håll. Det här är ju magiskt effektiv marknadsföring! Det är vi kunder som själva gör kundmålsökningen. Leo hade sett ut mig som mottagare, för han trodde att det skulle passa mig. Det är vi kunder som själva är köplojala. Jag menar, sågar finns på många ställen. Men nu hade jag sett ut Clas Olsson för mitt såginköp. Bara för att jag skulle använda presentkortet. Dessutom känner jag mig nöjd, för jag fick den ju så billigt. Och Leo kan glädja sig åt att ha gett mig något jag verkligen behöver, helt gratis för honom. Alltså, vi gör marknadsföringsjobbet själva och känner oss dessutom nöjda. Clas Olsson fick en kund som annars skulle inhandlat sågen på närmare ställe. Kan det bli bättre?
Det ska bli intressant att se om den här affärsiden håller. Får Wrapp de pengar de behöver för att ta hand om anstormningen av brukare? Är det här för bra för att vara sant? Det återstår att se.
Semesterkoma
Jag har legat i som en liten rem för att bli klar med ett jag-ska-bara-moment på jobbet och kom att jobba betydligt mer än den halvtid jag sagt åt mig att jobba. Och klar blev jag och kunde i fredags resa till tvillingfamiljen i Stockholm. Det är en bra markör mot ev jobbtankar.
Jag har lärt mig navigera på IKEA och på deras hemsida och nu har jag inhandlat trätrallen Platta, lagt det mesta på min balkong och även inköpt en rullvagn som ska trona där på balkongen. Slagbord och pallar har inte funnits inne på lagret. IKEA-köpen gjorde jag på väg hem från jobbet vid 17-18-tiden vilket visade sig vara en bra tid med korta köer. Jag behöver en såg för att såga till kantbitar. Hade mängder med sågar i Härnösand och nu hittade jag inte en enda. Så kanterna återstår att fixa till innan balkongtrallen är klar. Är väldigt nöjd, so far.
Jag har hållit andan. En god vän till mig har gått igenom en gastkramande passage kring sin dotter. Dottern har cancer som hon behandlas för och nu hade de hittat nåt på levern som omedelbart måste kollas upp. Jag höll andan i väntan på undersökningen. Det var ingenting, gud ske lov. Puh. Det här väckte minnen. Man intar en sorts beredskap för det värsta och man stålsätter sig för att klara av det och sen, när man kan andas ut, så blir lättnaden och tacksamheten kryddad med en sorts tomhet, som svarar mot kontrasten mellan beredskapen för nåt livsfarligt och det där som blev ett intet. Jag känner varmt för dem i deras situation.
Veckan var alltså intensiv på tre sätt.
Det sket sig - inte
För nån vecka sedan tog jag fram en alldeles särskild tyghög. De är ämnade att bli enklare särkar till mig. Typ nattsärkar. De jag har är alldeles utslitna och hänger i trasor. En gång i tiden var de dyra märkesplagg inköpta på nån boutique nån stans. Enkel skärning, så där enkel så att den blir dyr om man går in i sån affär. Jag har aldrig använt de där fina plaggen dagtid. Jag gillar inte att gå i klänning. Men på nätterna duger de. De har blivit mina favo-nattplagg. De är underbara att sova i och ser någorlunda ut att tufsa omkring i på morgnarna. Ja, om sanningen ska fram, så kan jag tufsa omkring i dessa plagg långt in på dagen, de dagar jag är ledig.
De har alltså blivit flitigt använda. Tills de blivit så slitna att trasorna hänger. Den enkla skärningen har gjort att jag tänkte – Det här borde vara lätt använda mönstret för att sy upp nya plagg. Därtill har jag samlat på tyger lämpliga för ändamålet. Tyg har lagts till tyg och blivit en liten hög. Ja, inte så liten heller.
I flytten fick de komma med, liksom mina två symaskiner som inte använts på jag vet inte hur länge. Minst 15 år.
För någon månad sedan tog jag fram maskinerna från källaren. För nån vecka sedan tog jag fram tyghögen. Häromdagen tog jag ett tyg och en gammal trasa och klippte till. Jag till och med nålade några blivande sömmar. Det var ett stort konstruktivt steg. Ikväll gjorde jag nästa ryck. Jag tog fram den ena maskinen, Huskvarnan som vi fick i bröllopspresent, mitt X och jag. Det måste ha varit 1977. Jo då, den tog ström. Lampan lyste. Lirkade fram undertrådsrullen. Svart tråd var det i den och jag behöver sy med vit tråd. Få se nu. Var har jag undertrådsrullarna? Kollade i syskrinet som kompis Ann så förtjänstfullt laddat åt mig när jag höll på att packa ihop mitt hem i vintras. Inte en enda undertrådsrulle. Kollade andra möjliga utrymmen för undertrådsrullar, men, nej. Hmm. Jag har ett problem.
Skam den som ger sig. Jag tog fram nästa maskin, en Bernina, som jag ärvt efter min mamma. Den borde vara minst lika gammal, om inte mycket äldre. Jo då, den tog också ström. Lampan lyste så fint. Och vad undertrådsrullar anbelangar, så kryllade det av dem. De var laddade med alla möjliga färger inklusive vitt. Jippi. Det här går ju finfint. Satte i undertråden och skulle till att trä vit tråd i nålen.
Nålen, ja. Den fanns inte. Det fanns ingen nål i den andra maskinen heller. Inte nån annanstans heller. Inte en enda sketen symaskinsnål i sikte. Och utan nål går det inte att sy.
Alltså, det sket sig.
Rekognoseringstur
Åkte till IKEA för att köpa trätrall till min inglasade balkong och kanske en pall eller två som ska fungera som sideboard till stolarna på balkongen. Som den erfarne IKEA-handlare jag är, hade jag laddat batterierna med både mat, dryck och ett optimistiskt målinriktat humör. Körde som en inföding och hittade på första försöket.
Trallarna borde finnas i tag-själv-lagret, tänkte jag. Kollade i en sån där hitta-din-vara-station nära entrén och där stod att jag skulle kontakta personal för att få veta. Frågade första bästa guling (IKEA-folket har gula tröjor) och var nöjd med att hitta någon så där på en gång.
– Du behöver fråga en personal, sa han.
– Jag trodde du var en sån.
– Gå in på tag-själv-lagret och fråga en säljare där.
– OK
I tag-själv-lagret var det kö till säljaren i en informationsstation. Nu servades nr 09. Jag hade nr 21. Vankade av och annan. Kollade ett litet utemöbelbord. Barnstolar för en spottstyver. Anslagstavla. Könummer 13. Tog ytterligare en tur runtikring. Könummer 16. Ytterligare en lov. Fortfarande 16. Det tog liksom stopp. Inga gulingar (säljare) i sikte. Evigheters evigheter gick och vi som köade stod som får och väntade. Snälla godmodiga får med lätt böjda uttråkade huvuden. Säljaren var som uppslukad, han liksom inte fanns, i alla fall inte där. Den tid som går åt till oviss väntan upplevs som oändlig. Den är mycket längre än den väntan jag vet något om. Nåväl. Till slut så var det min tur.
- Trätrallen Platta, var finns den?
- Ligger den inte där borta vid fcqwercq qwercq?
- Va, var då, där borta?
- Ja, men de brukar ju ligga där borta.
- Det finns två ställen de kan ligga på, vid kassorna och på sin ordinarie plats.
- Var är den ordinarie platsen då?
Blipp blipp.
- Ja ha, nu förstår jag. De är slut.
- OK, när kommer de in då?
- Troligen på måndag.
- Tack för hjälpen.
Där rök kanske en timme. Eller mer.
Jag går igenom hela bottenvåningen i jakt på idéer till lämpliga möbler till min balkong. Men hittar inget. Går upp och kollar utställningen där. Knat knat. Gick igenom hela övervåningen också och benen blev allt stummare. De allra sista metrarna fann jag en liten guldgruva. Jodå. Jag är riktigt nöjd med vad jag fann. Ett litet slagbord, en rullvagn och en liten ihopfällbar pall i en serie utemöbler vid namn Äpplarö. Kändes verkligen bra. De stod för övrigt på den där trätrallen Platta, som jag var på jakt efter. Vandringen tog minst en timma, kanske 1,5.
Nu var jag både trött och hungrig. Ställde mig i en kö på IKEAs cefeteria. Alltså, vi pratar KÖ. Den var osannolikt lång och dessutom tvåsvansad. Den snirklade sig så sakteliga och det tog dryga 45 minuter att komma fram till maten och ytterligare en evighet att komma ut igen, genom kassan och sätta sig och äta. Gott var det i alla fall.
Sen var jag alldeles slut. Då hade jag ändå bara mig själv att dras med. Inga uttråkade barn eller oengagerad man. Gick raskt därifrån och fick med mig två barnstolar à 139 och en textil skohylla för 39 spän. Kastade ett lystet öga på delikatesserna utanför möbelkassorna. Men efter att också ha kollat in betalningskön dröp jag bara av. Inga delikatesser i världen kunde få mig att stå i ännu en kö.
IKEA är ett paradoxalt ställe. Finns så mycke bra grejer och det är så extremt tröttsamt att handla där. Och hur i fridens dar har dom lyckats få oss att acceptera en timmes väntetid för att kunna fråga var en viss vara ligger nånstans? Det är bra gjort. Helt horibelt, tycker jag.
Jag for därifrån med en känsla av oförättat värv och att detta värv tog hela halva dagen i anspråk. Särskilt om man räknar in den återhämtningstid som behövs. Nu försöker jag intala mig att jag i alla fall var på rekognoseringstur.
För dem som lyckas få nåt med sig därifrån, ja, för det är ju en och annan, vidtar nästa kapitel. Nämligen att montera ihop prylarna. Det slapp jag den här gången. Sånt går lätt att göra humorinslag av. Jag bävar för nästa vända, då jag nog köpt både trätrall, slagbord, ihopfällbara pallar och en rullvagn. Men det är då det.
Nu tog jag mig hem och vilade på soffan till dagens sommarpratare Petter Stordalen, hotellägare av det stora formatet. Han var bl a varit inblandad i Clarion Hotel Post här i centrala Göteborg. Bara ett stenkast från min bostad. Det var en energisk en, man blir ju alldeles svettig att lyssna på honom. Men även för väldigt lyckosamma personer far livet fram och brännmärker. Även deras anhöriga blir sjuka eller dör, de går igenom skilsmässor och konkurser. Fascineras av de här stenrika personerna som använder sin makt och sina pengar till nåt uppenbart vettigt. Petter engagerar sig i grön teknologi. Heja, heja.
Ja, det om detta. Det var min rekogoseringstur med påföljande behövliga vila. En vardagshändelse jag inte är ensam om. Tror jag.
Kurant och längtande
Sommar
Tar det bara lugnt
Det här med att ta det lugnt är inte helt lätt och det är absolut relativt och ja, jag gör så gott jag kan. Har satt ambitionen till att jobba halvtid, ungefär, i två veckor innan jag tar definitiv semester. Här fortsätter jag med en rapport om hur det går för mig att ta det lugnt.
I morse kavlade jag upp ärmarna, tog min lilla bentebil och åkte till Nol. Här ska halvtidsjobbas.
Jag visste att det låg en skiss på tillfällig skyltning till en av pendeltågstationerna och jag har fått uppdraget att driva frågan. Det är lite bråttom. Jag satte mig in i skissen, noterade frågor, stämde av med projektchefen, inventerade skyltprogram, intervjuade byggledarna om läget på skyltfronten, kontaktade en järnvägare som kunde ge besked om spårtrafiken, jag kollade skyltarnas tillverkningstid, letade rätt på situationsplaner som skissunderlag, etc. Sånt här är roligt och jag är bra på att börja från noll.
En av byggledarna skulle komma först på eftermiddagen. Shit, jag som skulle jobba bara halvtid. Nåväl, det är ju lite bråttom, så det är bäst att stanna så jag får den information han kan ge mig. Jag knegade på med mitt materialinsamlande och bortemot två kände jag det där svirret i huvudet med lätt kallsvettkänsla. Dags att packa ihop och ge mig iväg. Färdigjobbat för idag. Här är vi (Bente) lyhörda för vad kroppen säger.
När jag gick till bilen kom jag att tänka på att jag nog borde bege mig till pendeltågstationen som skulle få skyltar. Sagt och gjort. Jag bilade nån mil norrut, körde lite fel bland alla byggnadsarbeten som pågår där, vandrade omkring i byggbråten och tänkte på hur folk kommer att röra sig och vilka vägledande skyltar de kan behöva för att kunna hitta till och från pendeltågstationen. Det tog en stund. Så åkte jag tillbaka igen.
Den berömda kissnödigheten gjorde sig påmind. Bäst att stanna till på kontoret i Nol, så det inte händer en olycka i bilen. Nu var kockan bortåt halv fyra.
Jag åkte raka spåret till Göteborg. Alltså, så rakt jag kunde.
Under dagen, den första dagen efter månadsskiftet, skulle jag återlämna en låsplupp och ett inbetalningsbevis för Olskroksparkeringen till Göteborgs Parkerings AB. Dom håller till i Haga. Klockan började ticka mot dagens slut och jag insåg att jag nog inte skulle hinna fara hem, parkera bilen och cykla dit, vilket var min ursprungliga plan.
- Jag tar bilen så jag hinner få det gjort, tänkte jag. Det är ju i princip raka vägen.
I praktiken visade det sig att det inte var så lätt. Jag körde fel på flera ställen och minutrarna gick, och på slutet irrade jag rejält.
- Fan jag missade högersvängen ut på rätt led.
- Fan jag missade infarten till Haga Kyrkogata. En lång kringelikrok tillbaka. Gick inte att svänga in på gatan från det hållet jag kom. Fan fan fan.
- Var i helsike ställer jag bilen?
Till slut hittade jag en stor Parkering mitt för Feskekörkan och kunde äntligen parkera. Klockan var bortemot halv fem och det närmade sig stängningsdags. Det var med nöd och näppe jag hann. Hos dem var det dessutom kö hos en stressad men servande kvinna. Det tog sin stund det med.
Nu var jag rejält trött. Tog bilen tillbaka. Alltså det var min avsikt att köra tillbaka längs Allevägen, men det gick inte att svänga åt det hållet, så jag hamnade vid Järntorget.
- Det är lika bra att jag lär mig umgås med trafiktjorvet, tänkte jag och tog citytunneln tillbaka bortemot mina trakter. Det gick faktiskt utan felkörningar.
- Jässs!
Äntligen var de där ska-bara-ärendena avklarade. Förutom att jag bara skulle till jobbet en sväng och fixa några ritningskopior och samla ihop juni månads ekonomipapper som min revisor skulle ha fort som ögat innan hon går på semester.
Jag hade glömt den där lilla mojängen, dosan, som jag behöver för att komma åt mina konton på Handelsbankens internetsida.
- Fan.
Skrivaren funkade inte.
- Fan igen. Eller rättare, internetuppkopplingen mot bredbandet funkade inte. En kollega kunde hjälpa mig genom att stryka datorsystemet medhårs. Det tog sin tid det med.
Klockan var närmare åtta när jag väl var hemma och då hade jag inte gjort en av de viktigaste grejerna den dan, nämligen att få iväg ekonomipappren.
Ja, ungefär så här bra går det för mig att ta det lugnt och jobba bara halvtid. Jo, jag VAR trött när jag kom hem. Åt nåt slarvigt och sen lyssnade jag på pod-radio. P3 dokumentär bereder mig nöje. Och nu nattar jag mig med dagens sommarpratare, Amirzai Sangin – IT- och Telekommunikationsminister i Afghanistan och som bott 22 år i Sverige innan han återvände för några år sedan. Han bygger upp landets IT-kommunikationer i ett land med utbredd korruption och han försöker göra det etiskt korrekt. Himla intressant.
Alltmedan jag tar det bara lugnt.
Alltid något
Dags för soffan en stund igen. En sommarpratare berörde livet i barnlöshet och konsten att gå vidare ändå alltmedan jag åt en god laxlunch. Och efter det ett program som berörde mig till tårar. Det heter Cancerland och var det första i en serie. Temat kändes både avlägset och ändå så nära. Det var gripande att höra om en läkarens sorg över att behöva meddela tunga besked.
Dags för nästa lugna aktivitet. Jag putsade balkongdörrsfönstret i mitt sovrum. Tvättade räcket och petade bort den mossa som jag kom åt under balkongen över mig. Svetten lackade och huvudet svirrade. Nu hade vädret slagit om till finväder och jag tror inte luftfuktigheten var regnbemängd längre.
Jag vet inte om hur jag ska tolka det här. Är det bara en fråga om väderomslaget eller är det jag, som är lite hjärnskakningsyr? Eller både ock? Jag går och känner mig som omjag gick på LCHF-kost, alltså med lågt intag av kolhydrater, fast jag är kanske mer yrsligt kallsvettig nu.
För övrigt noterar jag att tillvaron där ute inte är lika luddig längre. Husen och tågen långt bort har skärpt till sig. Det gör dom rätt i. Alltså, dimsynen har försvunnit. Alltid något.
