Jojo, jaja
Däremot är jag med på SJ-tåget just nu (ref till förra bloggen). Jag är lite fnattig hit och dit i Sveriges land. Förra helgen var jag till Stockholm och Uppsala. Igår var jag i Jönköping (vilken fin stad!) och nu bär det av norröver, via Stockholm till Sundsvall och Härnösand.
Jag undrar om det här jojo-andet i tillvaron har något lite med mig att göra?
Nä, så är det nog inte. Det är bara tillvaron som är sån. Eller hur?
Jag har varit upptagen av mitt arbetsliv. Tycker att det är både bråttom och stressigt samtidigt som det är segt. Men när jag tittar tillbaka på de senaste veckorna undrar jag var jag hållit på med över huvud taget. Det känns som att jag är i självsvängning med projektet som sånt. Det skakar i dess grundvalar, kan man säga. Förutsättningarna och samarbetena ser annorlunda ut än för bara en månad sedan. Det är som om en lavin kommit i rullning. En organisatorisk, ekonomisk, projekterings- och produktionsteknisk, mm lavin. Det är rätt häftigt att vara där i stormens öga. Och jag välkomnar lavinens rullning. Det blir nog bra bara det får rulla färdigt.
Ingen lavin varar för evigt. Om ett tag bedarrar stormen, ja ja.
Inte mig med på tåget
Läste ett meddelande på face-book, ett riktigt brev, som handlade om att jag skulle kopiera brevet för att visa att jag tycker om mina vänner och att avsändaren skulle kunna kolla att jag verkligen brydde mig. Jag förstår inte logiken. Bryr jag mig om mina vänner mer om jag kopierar en annans text?
Det får mig att minnas en annan situation där jag inte heller förstår logiken. Jag vandrade i folkvimlet i centrala Göteborg häromdagen och tog emot ett litet kort, stort som ett visitkort, av en främmande mansperson. Evigheten, stod det. Hemma läste jag det noga. På ena sidan var kortet tättskrivet med en text som löd ungefär så här.
Det får mig att minnas en annan situation där jag inte heller förstår logiken. Jag vandrade i folkvimlet i centrala Göteborg häromdagen och tog emot ett litet kort, stort som ett visitkort, av en främmande mansperson. Evigheten, stod det. Hemma läste jag det noga. På ena sidan var kortet tättskrivet med en text som löd ungefär så här.
Vi ska alla dö. Oavsett religion. Och under våra liv har vi alla syndat. Mot 10 Guds bud. Och så var alla budorden uppradade. Vi är så syndfulla att vi alla förtjänar att rättmätigt straffas med döden. (Där fick jag hicka. Skulle jag förtjäna dödsstraff genom mitt sätt att leva. Nej, hallå där.) Men så sände ju Gud sin son som tog straffet åt oss människor. Han befriade oss från dödsstraffet. Nu kan vi nu åtnjuta evigt liv om vi uppfyller en sak. Vi ska tro på Honom. Det är det enda vi behöver göra. Spelar ingen roll hur vidriga vi är eller har varit. Bara vi tror på Gud och Jesus, så ordnar det sig.
Det finns flera logiska kullerbyttor här. Dels var det det här med dödsstraffet. Jag protesterar. Så syndig är inte jag. Sen var det det här med att få evigt liv bara genom att tro. Ska vi inte ha några morötter alls att göra något vettigt av våra liv? Värna om vår avkomma, vår värld, visa kärlek och sånt? Vad slags samhälle blir det av det?
- Nä, inte fick dom med mig på tåget, de där från www.evigheten.com.
Att vara duktig
Jag har strölyssnat på dagen-efter-kommentarer av Eurovisionsschlagerfestivalen igår.
Med i stort sett enad röst säger folk att det var ett enastående professionellt och fint arrangemang. Dessutom till en bråkdel av kostnaden som lades ner i Baku i fjol.
De som gräver efter en kritisk röst säger att det var ett typiskt DUKTIGT arrangemang. Och jag förstår att det inte är positivt. Tänk, det tycker jag är intressant. Kanske svenskt. Det är inte OK att vara duktig.
Det bottnar i något som jag känner igen från många situationer i livet. I skolan bland kompisar är det inte OK att vara duktig. I affärsvärlden är det inte heller helt OK att vara duktig. Det blir en tillbakahållande kraft som ja, det är inte svårt att se att det får konsekvenser.
Med i stort sett enad röst säger folk att det var ett enastående professionellt och fint arrangemang. Dessutom till en bråkdel av kostnaden som lades ner i Baku i fjol.
De som gräver efter en kritisk röst säger att det var ett typiskt DUKTIGT arrangemang. Och jag förstår att det inte är positivt. Tänk, det tycker jag är intressant. Kanske svenskt. Det är inte OK att vara duktig.
Det bottnar i något som jag känner igen från många situationer i livet. I skolan bland kompisar är det inte OK att vara duktig. I affärsvärlden är det inte heller helt OK att vara duktig. Det blir en tillbakahållande kraft som ja, det är inte svårt att se att det får konsekvenser.
Folkfesternas dag
I Göteborg var det 25 grader varmt och tryckande värme, som laddade ur sig med världens knall, vilket förde tankarna till bomdåd, och ett imponerande ös-och hagelregn bortåt 15-tiden. Ute sprang en och annan löpare Göteborgsvarvet. Närmare bestämt 60 000 stycken, vilket gör loppet till världens största. Det fanns några åskådare i farten också. Stan var avstängd och uppdelad till förmån för den springande kroppspulsådern. Jag fick ta mig en omväg hem, för jag hade råkat parkera cykeln på fel sida.
I Malmö pågår Eurovisionsschlager. Malmö är berutsat av multikulturell sångglädje. Två semifinaler är genomförda och i kväll går finalen. Det är världens största underhållningsproduktion.
Två folkfester, som anses vara världens största i sitt slag, pågår i Sverige samtidigt.
Själv besökte jag Röhska konstmuseet och deltog i en workshop och pysslade med återvinningsmaterial.
I Malmö pågår Eurovisionsschlager. Malmö är berutsat av multikulturell sångglädje. Två semifinaler är genomförda och i kväll går finalen. Det är världens största underhållningsproduktion.
Två folkfester, som anses vara världens största i sitt slag, pågår i Sverige samtidigt.
Själv besökte jag Röhska konstmuseet och deltog i en workshop och pysslade med återvinningsmaterial.
Tänkte att det skulle vara roligt för barnbarnen att hitta bilder på sig själva och sin familj bakom bilderna. Fick en sån där varför-har-ingen-tänkt-på-det-förr-?-tanke.
Det brukar jag få rätt ofta. När jag kollar närmare, brukar jag inse att tanken varken är ny eller originell. Men jag har inte ens idits kolla idén. Däremot tog hjärnan en kreativ tur till att ha en besätllningsplats på hemsidan där folk får lägga in sina bilder de vill ha som memory-bilder och så har jag nån lamineringsleverantör och så strömmar besällningarna in och slantarna klirrar in i kassan.
Ja, ja. Det gick rätt fort att släcka ner den tanke-krumbukten.
Nu är det Eurivision-final som jag ska ge mig hän åt.
Ja, ja. Det gick rätt fort att släcka ner den tanke-krumbukten.
Nu är det Eurivision-final som jag ska ge mig hän åt.
Gläder mig åt den medvetna satsningen på att synliggöra aktörerna. Artisterna, fansen, volontärerna, programledarna, organisatörerna - både inom SVT, regionen, polisen - och deras berättelser. Ofta med humoristisk självdistans. Alltså till skillnad från att brösta sig rent tekniskt, arkitektoniskt och att lyfta fram nationens förträfflighet. Jag tror att det påverkar känslan av att VI gör det här och att vi uppskattar alla låtarna lite mer och att vi uppskattar alla deltagarnas satsning. Jag tror att en annan hållning påverkat oss på ett annat sätt, lite mer distanserat kritiskt.
Nu är det dags igen. Kriiigh.
Det är lika bra att inse det. Nu är det Kriiiig ett tag.
Det började med att jag förbereder mig för snack med en dataputte på jobbet om en ny dator. En PC. Jobbet håller med den, flott som bara den. Men jag vet nog jag. Nu ska jag alltså dras med två datorer som bara delvis ska vara synkade med varandra och som bygger på olika system.
Inför övergången har jag gjort en krav- och önskeprofil. Första punkten lyder: Jag vill ha full hjälp med uppstarten. Alla program ska vara på plats, jag måste kunna skriva ut, maila, surfa, ha fungerande adressregister och kalender och back-uppa. Och jag måste förstå vad och hur jag kan synka information mellan datorerna.
Jodå. Jag har gjort en lång lista på krav och frågor och dataputten ska jag träffa i morgon.
Jag har till och med påbörjat en bollplankande dialog med sonen, värsta dataputten, där uppe i Karlstad.
När jag ändå håller på, så var det då sjutton om jag inte skulle kunna aktivera det där Linked-in-kontot jag har. Jag vet inte hur många "ansökare" jag fått under åren, som jag bara lämnat där hän, utan åtgärd. Det kan vara bra för mig att ha hjälp att utöka mitt prefessionella nätverk här i Göteborg. Lysande!
Så jag började i en ände. Steg ett var att hitta linked in på nätet. Loggade in med min e-postadress och ett lösen som jag gissade och det funkade! Väl inne började jag ändra uppgifter om mig. T ex att jag numera bor i Göteborg, några utbildningar, och så såg jag en logga till Perspektiv Group, som satt fastsmetad under min rubrik Perspektiv.
Det är här kriget börjar. Jag får inte bort fanskapet. Det står nån slogan i anslutning till loggan som jag inte alls är familjär med. Det handlar helt enkelt inte om mitt företag och jag har aldrig lagt dit den.
Kriget har accelererat i och med att jag nu inte kan logga in mer. Hur jag än gör så säger den att jag gör fel.
Pulsen upp. Nu befinner jag mig i det där välbekanta tillståndet som jag brukar benämna teknikstress, och där kommer jag väl att vara tills nya datorn är inarbetad. Och det lär ta sin lilla tid.
Det började med att jag förbereder mig för snack med en dataputte på jobbet om en ny dator. En PC. Jobbet håller med den, flott som bara den. Men jag vet nog jag. Nu ska jag alltså dras med två datorer som bara delvis ska vara synkade med varandra och som bygger på olika system.
Inför övergången har jag gjort en krav- och önskeprofil. Första punkten lyder: Jag vill ha full hjälp med uppstarten. Alla program ska vara på plats, jag måste kunna skriva ut, maila, surfa, ha fungerande adressregister och kalender och back-uppa. Och jag måste förstå vad och hur jag kan synka information mellan datorerna.
Jodå. Jag har gjort en lång lista på krav och frågor och dataputten ska jag träffa i morgon.
Jag har till och med påbörjat en bollplankande dialog med sonen, värsta dataputten, där uppe i Karlstad.
När jag ändå håller på, så var det då sjutton om jag inte skulle kunna aktivera det där Linked-in-kontot jag har. Jag vet inte hur många "ansökare" jag fått under åren, som jag bara lämnat där hän, utan åtgärd. Det kan vara bra för mig att ha hjälp att utöka mitt prefessionella nätverk här i Göteborg. Lysande!
Så jag började i en ände. Steg ett var att hitta linked in på nätet. Loggade in med min e-postadress och ett lösen som jag gissade och det funkade! Väl inne började jag ändra uppgifter om mig. T ex att jag numera bor i Göteborg, några utbildningar, och så såg jag en logga till Perspektiv Group, som satt fastsmetad under min rubrik Perspektiv.
Det är här kriget börjar. Jag får inte bort fanskapet. Det står nån slogan i anslutning till loggan som jag inte alls är familjär med. Det handlar helt enkelt inte om mitt företag och jag har aldrig lagt dit den.
Kriget har accelererat i och med att jag nu inte kan logga in mer. Hur jag än gör så säger den att jag gör fel.
Pulsen upp. Nu befinner jag mig i det där välbekanta tillståndet som jag brukar benämna teknikstress, och där kommer jag väl att vara tills nya datorn är inarbetad. Och det lär ta sin lilla tid.
Då fixar jag väl med lite bankärenden istället. Funkade inte. Kortläsaren inte giltig. Stäng av och försök igen. Funkade inte då heller.
Så är det. Just nu.
- Arggghhh. Kriiiigh!!!
Konstrunda Halland
Igår var Ulla och jag på utflykt i konstrunda Halland. Vi besökte två platser, en helt obekant och en gnska välbekant.
Tjolöholms slott (obekant) och Anita Johanssons ateljé (bekant).
Tjolöholms slott väckte vår nyfikenhet som idealsamhälle. Ett 1900-talsslott med stora ambitioner bakom. Dicksonska familjen ville vara i framkant inom arkitektur och design. Och var det. Ett kort tag. Vidare slås jag av den starka kopplingen mellan denna familjs verksamhet inom skog, handel och sjöfart och de Västernorrländska skogarna och den en gång så blomstrande såverksindustrin. Det fanns en affärsmässig kroppspulsåder mellan Göteborg och Sundsvall.
Vi tänkte också på idealsamhällen under århundradenas lopp. Vad är idealsamhälle? Finns någon bok i ämnet? Sånt filosoferade vi över under den medhavda pic-nicen i härlig vårsol. Vitsipporna står i blom så det ser ut som snö på backen.
Anita känner jag lite grann och vi besökte hennes ateljé i fjol. Då köpte jag ett undandgömt konstverk, som nu fått en uppburen plats i mitt vardagsrum. Jag bär på mig själv (Anitas titel) eller Jag föder liv (min kompletterande titel).
Anita står för årets 600 extra-vinster i konstlotteriet, grafiska blad benämnda Fågeln, Hunden och Katten.
Hos Anita köpte Ulla några konstlotter till sig. Och mig. Fågeln ville jag helst ha, om jag nu skulle ha anledning at välja.
Jag vann.
- Fågeln.
(O)begripliga grubblor
svt play är en välsignelse. Där botaniserar jag och får mig tankegångar till livs som tar fäste i min hjärna. Nyligen fascinerades jag av författaren Elisabeth Rynell i kulturprogrammet Sverige! Hon sätter ord på skrivandets betydelse för henne. När hon sätter ord på tillvarons kaotiska tumult, så som det rumsterar i hennes hjärna, i hennes tankar, och skriva ner dem, förstår hon tillvaron bättre.
Lösryckt ur sitt sammanhang sa hon också något som fick fäste hos mig.
- Ibland vet jag något, som jag inte vet om att jag vet.
Lyssnade nu på morgonen på Sven Lindqvist, som förmedlar något annat om sitt skrivande. Där fascineras jag av hans språk för att förklara sin kreativitet.
- Det står en kö av idéer som vill bli böcker. Mitt problem nu är att jag kanske kommer att skriva en eller två böcker till i mitt liv. Då uppstår det tumult i kön. Idéerna vill inte finna sig i sin plats i kön längre.
- Fyndigt beskrivet.
Det uppstår grubblor i mig. Inte så att jag vill författa mer. Men jag vill bättre förstå min egen gren av det kreativa trädet. Jag vill förstå hur jag med ordbilder förstår tillvaron bättre, till nytta för både mig och dem på jobbet. Eller, det är väl tillräckligt välformulerat så. Jag gör ordbilder. Men jag vill förstå och beskriva den kreativa process inne i hjärnan som knådar ihop ett komplext budskap eller skede till några få ordbilder.
Det representerar kanske något jag vet, men som jag inte vet om att jag vet. Detta något är jag på jakt efter. Det är lättare att göra mer av detta om jag kan sätta ord på vad det är. Då förstår jag det bättre själv och kan dessutom kanske förmedla till andra.
Med andra ord är jag på jakt efter det där jag vet, men som jag inte vet att jag vet. Eller det jag kan, som jag inte vet att jag kan. Om nu någon hänger med i resonemanget. Jag gör det nämligen inte själv.
Trallallalla
Igår natt vaknade jag genomsvett med rejäl huvudvärk. Jag förstod med ens vad som var i görningen.
- Kaffeabstinens.
Dan innan missade jag av olika anledningar att få i mig den dagliga dosen kaffe Jag fick närmare bestämt inte i mig en enda droppe kaffe. Huvudvärk av kaffeabstinens har jag fått tidigare. Men inte den där sjuk-svettigheten. Jag låg där vid 3-tiden på natten och tänkte, med den begränsade tankeförmåga som stod till buds denna arla och sjuka timma.
- Huvudvärkstablett är ingen idé att ta. Det hjälper ändå inte. Kaffe brukar hjälpa efter ett tag. Men jag kan väl inte till att dricka kaffe mitt i natten?
Jag försökte somna om. Men det gick liksom inte. Jag vred mig av och an. Svetten lackade och huvudet sprängde. Det gav mig ingen ro att somna om. (Å då ska man veta att jag normalt är världsmästare i att somna om.)
Till slut gick jag helt enkelt upp, fixade mig en rejäl balja kaffe. En sån där 4 dl mugg. Satte mig i vardagsrumssoffan och avnjöt denna ljuvliga dryck. Efter det avtog svettningarna ganska snabbt och jag kunde somna om. Då var klockan bortemot halv 6.
Undrar vad slags lärdom jag ska dra av detta.
- Hur giftigt är kaffe egentligen? Jag har inte lust att sätta i mig nåt som jag blir sjuk av om jag slutar. Å andra sidan så är det ju så himla gott. Men hur skadligt är kaffe? Egentligen?
Har googlat lite. Så farligt verkar det faktiskt inte. Så jag fortsätter med min last.
- Trallallalla.
Ganska unikt
Vi var alltså på Skansen. Solen stod högt, våren höll på att spricka ut och dagen var ljuvlig.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är nåt sjukt med att ha mer eller mindre tufsiga djur i bur. Ofta på hårt nedsliten mark. Vicenten har inte många gröna grässtrån att titta på. Älgarna ser ruggiga ut. Det är nåt tragiskt över fjälluggla och berguv i sina voljärer.
Jovisst. Det står skyltar över lyckade bevarandeprojekt. Men jag tänker att det inte varit bevarandet i sig som var drivkraften till att bura in djuren. De är efterkonstruktioner.
Så jag roade mig med att studera ALLA djuren. Främst människan och hennes beteende.
Stora flockar med människa. I alla fall mitt på dagen. Ett djur som mer än de andra gillar att stå vid stängsel och titta på andra djur. Särskilt då de andra får mat. Helst ska de andra djuren finnas på bekvämt betraktningsavstånd också och göra konster.Showa, liksom.
Människan har kläder i glada färger och mönster. Honorna har ofta obekväma skor med hög klack. De sätter sig då och då och vilar på parkbänkar. Då tittar människan på vatten. En del av människohopen, kanske 5-10%, drar järnvagnar med egen avkomma i.
I stora horder sitter människan vid bord och stolar och äter. Människan ses också stå på lång ringlande rad intill ställen där mat kan stoppas in i munnen eller där mat kan bajsas ut.
Ganska unikt beteende i djurvärlden, faktiskt.
Inte Tuva, men Duva
Min dotter Tuva bor med sin småbarnsfamilj i en av Stockholms ganska centralt belägna områden. Där finns en bak-trapp och hiss för de boende att ta sig in i huset då huvudentrén till gallerian och boendeentréerna har stängt. Vi pratar alltså om urban miljö.
Tuvas pojkvän Leo skickade ett foto på fenomenet till oss vänner. Och vi skojade med honom alternativt trodde inte på honom. Hade han lagt dit ägget? Tuva ingrep i konversationen med att säga - Hemma hos oss är det inte Leo som lägger ägg. Varpå misstankarna landade på henne. Hade Tuva lagt ägg, månne?
I helgen var jag på besök hos dem. Igår, söndag, drog vi iväg med tvillingarna och allt pick och pack inklusive min resväska. Vi skulle på heldagsutflykt till Skansen och jag skulle resa vidare till Göteborg och tänkte lämna min packning på Centralen. Då tog vi den där bakvägen för det blev enklare med all packning. Jag gick först för att trycka upp hissen.
Tänk, där låg hon. Inte Tuva, men väl Duva, och ruvade på sitt ägg.
I helgen var jag på besök hos dem. Igår, söndag, drog vi iväg med tvillingarna och allt pick och pack inklusive min resväska. Vi skulle på heldagsutflykt till Skansen och jag skulle resa vidare till Göteborg och tänkte lämna min packning på Centralen. Då tog vi den där bakvägen för det blev enklare med all packning. Jag gick först för att trycka upp hissen.
Tänk, där låg hon. Inte Tuva, men väl Duva, och ruvade på sitt ägg.
Duva ligger där högt upp i bild. Lite svårt att se, kanske, men det gör hon i alla fall.
När barnvagnarna kom skramlande flög hon sin väg. Kvar låg inte bara hennes ena lagda ägg.
Där låg två.
