Bentes blogg

I flera dagar har jag varit improduktiv. Eller. Jag har varit produktiv och flitigt sysselsatt, men inte företagsmässigt lönsam. Jag har fört en smärre kamp med mig själv om motivet till varför jag gör det jag gör. 

Det är bara att konstatera att jag fått ett återfall till gamla lustar. 

Jag har skapat. Gjort bilder, loggor, skrivit och layoutat. Ja jag har till och med djävlats med det internettiska och lagt in material på min hemsida, som jag för övrigt arbetat om radikalt. Det har varit befriande roligt. Har liksom inte kunnat sluta. Långa arbetsdagar har det blivit. Under såväl veckoarbetsdagar som helg.

Min sedvanliga gnällkritiker som häckar på högra axeln har muttrat om att det här är den sämsta affären du gör på länge. Det tar bara en massa tid från annat som är viktigare. Den blåögda lättsamma skaparen på vänster axel har ignorerat tungviktarens snack och bara kört på och haft kul.

Vänstern är som en liten spillevink som tar lätt på livet och som i grunden tycker att det nog ordnar sig och att det får gå både fort och lätt. Det är för övrigt en delpersonlighet som jag odlar. Den har fört en tynande tillvaro i mig. Högerhäcklaren har haft stor makt med sin hållning att livet är tungt och om det mot förmodan lättar, så kan gå åt hellvete när som helst. Den attraheras av det tunga och katastrofala. (Satt inte min pappa och gruffade i pessimistiska ordalag i sin fåtölj?)

Högerhäcklaren har klagat på alla timmarna som gått upp i rök medan vänstern haft återfall i konstfull lek. Vänstern har bara gjort. Högern har menat att det jag hållit på med är verklighetsflykt från vardagen med den dåliga beläggningen jag har just nu. Vänstern tycker det är skönt att passa på att leka lite, medans tider är. Dessutom behöver jag bädda för ett liv som pensionär, tycker den vänstra dämonen (stavning enligt Ingmar Bergman).

Högern fick sig en riktig smocka idag. Den blev riktigt tyst, faktiskt. Till och med kunde den tycka att det kanske inte var så dumt att ha några dagars semester med pappslöjd. Jag blev nämligen uppringd med besked om att det nu är klart med nya uppdraget. Startar redan i januari.

Då tänker vänstern att det här är himla kul och att det kanske är det uppdrag som är mångårigt och stort och som kan ge mig goda pensionspoäng de här sista åren innan pensionen. Sånt gillar inte högerdämonen. - TYST, säger den, inte ett ord till! Du vet ingenting om det där. Det kan falla på så mycket, så det ska du bara inte räkna med.

Ja så håller dom på, dom där dämonerna på mina axlar. 

Jag själv önskar dem god natt. För jag inväntar besök av John Blund, som verkar vara i antågande.

Vi kom att prata om oroligheterna i Göteborg härförleden, då det blev upplopp i samband med kränkningar av många tjejer på nätet. Problemet är känt sedan länge och alla skolor har att förhålla sig på ett eller annat sätt till att förmedla god nät-etik.

I skolan, där Cissi är rektor, har de under en period systematiskt jobbat med frågan och då minskade oron bland ungdomarna. Det startar med tjejbråk, skvaller och baktal om vem som legat med vem, bedragit vem, lögner och förtal etc och sen hänger killarna på.

Det kan bli lynchstämning i större hopar av ungdomar och detta behöver stävjas omgående. Det är bara en viktig skillnad. I glesortskommunen finns ingen polis att tillgå inom rimlig tid. Inte en enda en. Där får personalen snabbt ingripa, identifiera de drivande, sära olika grupper åt, prata med ungdomarna och, för att vinna lite tid, släcka ner intranätet en stund.

Här fick jag inblick i frågan utifrån ett storstads- och landsortsperspektiv.