Bentes blogg

Det här med samband mellan orsak och verkan är ett trixigt kapitel och inte alls lätt att förstå sig på. Särskilt om man har ambitionen att just förstå sambandet. Och ännu mer trixigt är det om man tror att det finns ett rätlinjigt samband, alltså en specifik orsak leder till en annan specifik verkan. Ju mer jag fördjupar mig i ämnet desto mer förvirrad blir jag.

En tid, låt säga någon månad, har jag inte alls mått lika bra i jobbet som tidigare. Situationen har gett mig många slags grubblor om vad som händer relationsmässigt på olika systemnivåer. Med olika systemnivåer menar jag som exempel olika organisationer stora emellan, grupperingar inom den organisation jag är verksam åt, dito inom den organisation jag är underkonsult åt, relationerna vår grupp där jag ingår och sist men inte minst inuti mig själv.

Jadå, det gungar. Rejält. Överallt. Klart att även jag känner av det. Och jag har haft intensiva kritiska tankar om mitt eget bidrag. Jag har varit mer självkritisk än på många år. Gnagande självkritisk. Jag har på ren svenska jag varit döless på jobbet.

Jag har försökt förstå. Vad har varit överföring och vad har varit självgenererat? Jag är ju gubevars organisationskonsult och jag är mitt eget verktyg. Jag har inte nåt annat att tillgå än mig själv. Det innebär att det jag förnimmer och uppfattar, mina tankar och känslor, ger mig den information jag behöver för att göra jobbet. Det ingår alltså i jobbet att känna både det ena och det andra. Att ta dessa känslor på allvar, även om de ger de svartaste vibrationer. Allt är alltså inte ljuv musik eller en dans på rosor.

Och jag har känt. Ibland har jag upplevt is. Känslokyla. Tomhet. Stumhet. Hopplöshet. Det har varit skitjobbigt. Jag har varit olycklig och börjat tänka oduglighetstankar om mig själv. Å så dessa frågor – vad är överföring och vad är självgenererat? Som alltid brukar det vara både ock.

Nu har jag fått ny information som förklarar en hel del för mig. Det gungar fortfarande på alla systemnivåer. Och min närmsta chef har knallat rakt in i den så kallade väggen med ett brak. Det är djupt tragiskt.

Nu kan jag se tillbaka på de stunder jag upplevt dessa jobbiga känslor och förstå att jag nog förnam sånt som inte var synligt och tydligt. Min kropp signalerade nåt med stora bokstäver som jag hade svårt att tolka. I brist på rimliga tolkningar började jag gå på tomme, förklarade situationen med min oduglighet, vilket är det självgenererande perspektivet. Nu när jag vet mer, är den där förbrännande självkritiken som bortblåst.
Så vad är orsak och vad är verkan?

I alla fall kan jag konstatera att vi alla är i ett stort och svårt projekt, där det gäller att måna om varandra, så att projektet som sånt inte skördar fler offer. Ett offer är ett för mycket, särskilt som det drabbat en sällsynt kapabel, trevlig och kompetent person, men där gunget runtikring på alltför många områden blev för mycket.

Jag drabbas av impulser som drar igång tankar på det förgångna. Undrar varför detta just nu? Jag som i alla tider varit så framtidsinriktad! Eller är det bara ett simpelt åldringstecken?

Firandet av de nu 2 år gamla tvillingarna var hur mysigt och avspänt som helst. Vi höll till i Hellaskogen i Nacka. Vädret var gudomligt och huvudpersonerna själva fattade nog inte att dom var det. Men det är inte detta som gett mig näring till denna blogg. Nej, det är dagens 80-årsfirande.

 

Under släktmötet idag, hos min 80-årsfirande faster, träffade jag kusin B. Jag kunde åka tillbaka med henne och hennes man ända till Södertälje Södra och ta tåget därifrån. Det gav oss en rejäl pratstund om våra närmsta anhöriga.

 

Jag är dotter till Pelle (Per), nr 2 av 3 i en skara söner till Ossian och Signe, min farmor och farfar. B är dotter till Arne, nr 1 i samma syskonskara och det 80-åriga födelsedagsbarnet var gift med Kurt, nr 3 i sagda skara, som numera är döda allihop.

 

Arne, som var först, var lite eljest. Han var kortare och, ja, lite annorlunda till temperament, läshuvud och kroppsform. Och han var född utom äktenskapet. I samtal med hans dotter B kom det till mig, som i koncentrat, att även hans avkomma är eljest, om man betraktar oss systemiskt. Och nu börjar Bente blinka till av intresse.

 

Arnes gren är långt mer tragisk än de två andra grenarna, även om drama inte uteblivit helt där heller. I Arnes gren finns flera generationer av för tidig död, uppslitande skilsmässor, tungt drogmissbruk och svåra sjukdomar i en omfattning som inte alls finns i de övriga grenarna. I Arnes gren finns gott om svarta får och vindpinade existenser.

 

Det har funnits ett sånt-pratar-man-inte-om-samtalsämne i släkten och det är frågan om Arne verkligen var Ossians son. Ohyggliga otänkbara tanke. Signe förnekade det under hela sitt liv. Men, systemiskt sett, är den tanken snarare trolig än otrolig. Med tanke hur det faktiskt ser ut och hur det faktiskt har blivit. Det är ämne för en roman eller två.

 

Frågan är om jag ska dyka ner och utreda frågan. Och i så fall varför. Men, det är något som kittlar.

Det var väldigt vilken djupdykning jag gjorde i den närmast obefintliga minnesbanken.
Alla papper som jag scannade hjälpte till att dra igång sumerandet. Att blogga parallellt med att vända och slänga papper gjorde städningen roligare.

Men nu är det nutiden som gäller. Strax åker jag tåg till Huvudstaden. Här ska gratuleras. Tvillingarna fyller två år (vardera) i morgon och en faster till mig fyller 80 på söndag.

Det är bäddat för sociala övningar istället för murvlande bland dammtussar vid scanner och dator.

- Aaaah. Härligt!

Så började högskolestudierna. Efter lite trevande på Nyckelviksskolan och konsthistoriestuder (AB2 modern konst) i Lund började jag på Arkitektur. Valde mellan socionom och arkitekt, faktsikt.

 

Den tiden har jag skrivit om i en tidigare blogg (Spegling). Den naiva kreativiteten slocknade. Jag fick vänner för livet. Nån sorts kompetens fick jag också med mig och den har jag under alla år haft svårt att sätta ord på. Men det är nåt i stil med detta: Jag lärde mig skissa och jag lärde mig att se tillvaron ur olika betraktelseperspektiv och systemnivåer. Dessutom vässade jag min förmåga  att presentera idéer, eller ja, whatever. Jag fick tillgång till ett mer strukturerat tänk, tror jag. Den naiva kreativiteten blev tuktad, på gott och ont, skulle jag vilja säga.

 

Så började arbetslivet.

Det ska jag inte ge mig in på för då får jag inte annat gjort. Nu sätter jag punkt för minneskavalkaden. 

 

I självstärkande syfte vill jag lyfta upp ett gott minne från dessa första år i arbetslivet. I tjänstgöringsintyget från min enda anställning står svart på vitt 1985:

Jag tror faktiskt att de menade det här. Och jag mår gott av att läsa det än idag.

 

Det kan tyckas som en motsättning till vad jag skrev i förrförra bloggen. Men det är det inte. Den här bilden ska i rättvisans namn också ges. Hindrar inte att jag blev mobbad av tjejerna på jobbet. Kanske till och med är en bidragande orsak till det?

Jag hittade gamla betygsböcker och mängder med terminsbetyg ända från Folkskolan, Realskolan och Nya gymnasiet. Ja även senare. Jag har scannat vartenda ett och liksom fått tillbaka minnena av min skolgång i koncentrat. Det slår mig hur duktig jag var och hur omedveten jag var om det. Och inte var det nån som sa det heller. Nu på ålderns höst tycker jag att jag var osynliggjord. 

 

Men det är klart, ur skolans perspektiv så var jag självklar och självgående. Andra behövde stöttas och bekräftas. De fick premier och annan uppmuntran. De blev sedda. Under alla år av duktighet tror jag att jag fick en enda bok som premium. Med ett osäkert själv hade jag mått bra av lite mer bekräftelser.

 

Det här är nog källan till att jag blir rörd och upprörd av att höra om begåvade men understimulerade barn. De som slocknar för att de inte får tillräckliga utmaningar. De som måste anpassa sig till gruppens tempo och blir fel när de behöver mer stimulans. Kan tyckas som ett lyx-probem, men det är det inte i mitt hjärta.

 

Jag tänker också att det finns ett genusperspektiv i det här. Jag var inte bara duktig utan jag var duktig flicka. Det fanns inte någon förväntan på att jag skulle använda min duktighet till nåt. Ja, jo, mamma ville att jag skulle bli självständig, tror jag. 

 

Jag fortsätter att dyka ner i gamla minnen. Den här gången i en minnesbrunn. Där är det mest bara mörkt, alltså tomt på minnen, men alls inte smärtsamt.

Det kommer sig av att jag/vi blivit uppsagda från lokalerna på Odinsgatan (mycket tråkigt, för de var perfekta i alla avseenden). Innan det löst sig med annan lokal kommer jag att ha kontoret hemma. 

 

För jobbet åt Atkins i Västtrafikprojektet har jag tillgång till flådiga lokaler på Hvitfeldtsgatan. Det är verksamheten i Perspektiv AB och KIM AB som flyttar hem ett tag.  Därmed är det dags att fixa med lite kontorstekniska prylar. Jag behöver skaffa mig en kopiator och aktivera scannern, som stått och skräpat i flera år. Om den nu funkar och om den passar till min Mac? Och så är det dags att städa på hemmakontoret. Där ligger pappershögar som jag inte rört sen jag flyttade hit.

Jag kavlade upp ärmarna och började med scannern. Drivrutin måste man väl ha. Hittade den på nätet, laddade hem och fick scannern att funka. Jag tror inte mina ögon. Det funkade på en gång, vilket inte alls rimmar med min självbild om hur jag har det med apparater. Det var lätt som en plätt.

På hyllan ovanför skrivbordet låg en hög ta-itu-med-senare-papper. Den högen har tidigare legat i bankfack. Typ viktiga papper. Tänk om jag skulle scanna in dem?

Ja, så kom det sig att jag hamnade i minnesbrunnen.

Det visade sig nämligen vara papper från hela mitt arbetsliv, betyg och kursintyg, köpeavtal om försälkning och köp av hus, reverser och lånehandlingar samt lite kuriosa som intyg på urträde ur Svenska Kyrkan 1967 och bodelningspapper från 1988.

Himmel vad noga jag varit med att inhämta och spara olika tjänstgöringsintyg. De härrör sig från 1963 och framåt. Jag har papper på att jag

• av och till var butiksbiträde i Byske (mammas butik) 1963-66 (skötte all skyltning)
• simlärare i Renholmen, norr om Byske, 1964
• lay-outare på Svensk Damtidning, dvs Saxon o Lindströms förlag 1966 och -67
• sommarjobbade på Konsum Härnösand 1967 och -68
• krokimodell för ABF Lidingö 1969
• mera sommar-Konsum, i Lund 1970 och -71
• diverse lay-outjobb för kulturnämnden i Härnösand 

Det här är tiden innan jag så att säga kom in på min yrkesbana. Visst finns en röd tråd? Service och layout. Det är denna fläta av erfarenheter som ligger i botten av brunnen och på vilket jag byggt mitt arbetsliv.

 

Calle och jag har inte träffats på närmare 40 år och nu har han dykt upp i mitt liv. Det beskrev jag i bloggen Fynd. Efter någon dags grubblande tycker jag att han kommit som en skänk från ovan. 

Vi pratade om en mängd saker, högt och lågt, ytligt och djupt, och en hel del om hur det startade, alltså studietiden och det första jobbet efter studierna. Vi speglade varandras erfarenheter. Jag ska inte berätta om hans upplevelser, annat än att de drog igång mina egna minnen från denna första tid i arbetslivet.

 

Nu har det gått några dagar sedan vi träffades, minnena har runnit till ytterligare, brottstycken av minnen har lagts till ett pussel där jag kan skönja bilden. Men jag vill inte se, vill inte minnas, för det är inte roligt alls. Det är nämligen ingen solskensidyll som bilden visar. Jag mår lite dåligt av dem, minnena, känner obehag och ovilja i hela kroppen, jag värjer mig. Men, ja, jag har tagit tjuren vid hornen.

I kort sammanfattning – under studietiden slocknade min naiva kreativitet och skaparlust. Jag behövde två sabbatsår för att få luft och ”stå ut”. På ett praktikjobb fick jag en urusel (utestängande) introduktion och kom in i en strikt könsuppdelad värld (som jag revolterade mot). Den arbetsplatsen gav mig senare min första, och enda, anställning. Efter några år växte en genusrelaterad mobbingkultur fram med mig i epicentrum. Jag sade upp mig. Och sen dess har jag varit min egen.

Detaljerna, de enskilda händelserna som bygger upp bilden är inte så kul att minnas. De kommer till mig en efter en, som att trä skräpbitar på ett strypande halsband. Det gör lite ont.

 

Men jag lärde nåt. Jag lärde att aldrig aldrig vara i sammanhang med dränerande klimat. Jag kan till och med se, med lite nyväckta ögon, att jag vikt mitt liv till att bidra till energigivande uppbyggliga arbetsklimat. Och det har jag gjort med den äran.

Men jag lärde också något annat som jag nu ifrågasätter. Jag lärde mig att jag måste kämpa för att platsa i arbetslivet. Att nog ingen vill ha mig. Ingen headhunting här inte. Den världsbilden har varit sann tills för några år sedan. Då blev jag faktiskt ombedd att komma och göra skillnad i en organisation. Lite märkligt att det var i den bransch, byggbranschen, där jag en gång fick de negativa erfarenheterna. Kanske är det heller inte så konstigt att det idag svider i bröstet av vånda ibland.

Även om det inte är så roligt att minnas de här danande åren, så tror jag att en omvärdering av orsak-verkan-bilden från förr (jag = oduglig, därför inte uppskattad i arbetslivet) har en välsignat bra effekt på hur jag tolkar skeenden idag. För jag har varit i de där jag-är-oduglig-och-dom-vill-nog-inte-ha-mig-känslorna som den här byggbranschmiljön triggar igång. Förmodligen helt och hållet grundat i denna obearbetade tid i mitt arbetsliv. Det är så de kan bli triggers. Troligen inte alls grundat i nutid.

Så kan det gå med lite spegling. Obehagligt och nyttigt. I förlängningen stärkande.

- Tack Calle för det.

Nu har jobbet börjat, med nån sorts rivstart. Det ena av mina jobb, alltså. Ett bra sätt var att starta med att göra en rapport om vad vi gjorde under våren, var vi står just nu och vad vi står inför om se eller så händer. Det var ett underlag till styrelsen, men funkade bra även för oss i att logga på och känna viss entusiasm inför höstens arbete. Eller frustration. Det beror på vem man pratar med i vår lila grupp.

Min blogg i kombination med Facebook samt min aningen bristfälliga hörsel har gjort att jag gjort ett fynd. Det känns så just nu i alla fall. Tacka vet jag nutidens kommunikationsteknik i kombination med tidens tand!

Jag har ju bloggat om hurusom jag blev med hörapparat och det har jag skyltat med på Facebook. En kompis POG, gammal kursare från arkitekturstudietiden i Lund, som jag rätt nyligen blivit kompis med, har inlett en dialog med mig om just hörapparater.  Han har både en svärmor och en fru som hör sisådär. Vidare har nämnde kompis sommarhus i Åhustrakten, vid skånska östkusten där Sverige tävlar om att vara som allra vackrast. Just som han skrev till mig på Fb om nåt med hörapparater hade en annan kursare, CH, lämnat sommarstugan efter en kväll hos dem i trevlig samvaro. Fick veta att CH också har sommarhus där i närheten och att han är domare.

Jag har inte ägnat CH en tanke på närmare 40 år.

 

Det var ändå nåt som liksom triggade igång mig av den där lilla informationen jag fick. Kanske var det att inte heller han verkar gått snörrätt ut från utbildningen till arkitekt och därefter blivit vid sin läst sen dess. Så jag ansökte om att få bli Fb-kompis med CH, med en undran om han mindes mig. Det gjorde han inte först, men sen så.

Jag minns honom som den där långe trevlige. Men han var ju så mycket yngre än jag. Två år var mycket på den tiden!. Han minns mig som den där tjejen med skinn på näsan och med ett varmt hjärta. 

Nu har vi haft lite kontakt med varandra och översiktligt berättat om våra respektive vingliga vägar ut från den där gemensamma arkitektutbildningen och lite kort om våra familjesituationer. Det har gett mersmak.

 

Känns som om jag gjort ett fynd. Ska bli trevligt att pratas vid mera grundligt om några dagar, då jag åker och hälsar på tvillingfamiljen och passar på att få till en livs levande träff med C.