Bentes blogg

Häromdan vandrade jag några timmar i Skogskyrkogården. Landskapet är bedårande och tanken på alla döda vilsam. Jag gick omkring och lät tankarna bölja.

 

Beundrade mina kompisars skyltprogram. De är Birgitta Larsson, arkitekt, Sussie Ekelund, grafisk designer och Bengt Schibbye, landskapsarkitekt. De är uppmärksammade för hur skyltningen gestaltats.

 

Jag noterade att alla gravstenar hade nätta mått, inga stora vräkiga gravstenar som vill berätta om makt och inflytande. Inga små trädgårdar runt de enskilda stenarna heller. De var som stubbar som stack upp en bit ur marken. Det måste vara medveten planering. Tallarna. Väldigt höga. En del väldigt snea, kommer de att falla i nästa storm. Men har de stått hittills, så kanske de står ett tag till.

 

 

I förrgår kväll besökte jag min blivande lägenhet. Jag kom till lägenheten för att kolla eluttag och ta mått så jag kan räkna ut vad jag ska ta med mig i flyttlasset av bokhyllor och andra möbler. Måtten togs och ja, det är en utmanande liten lägenhet. Jag behöver definitivt krympa bohaget. Men jag gillar lägenheten för det.

Lägenheten har liknande tallskog som den i Skogskyrkogården runt sig, fast landskapet där är mer kuperat. Jag kom att gilla tallskogen starkt. Och jag fick veta att en bit bort efter vägen växer trattisar. Som ingen plockar. Till råga på det så heter bostadsrättsföreningen Brf Kantarellen.

 

När jag åkte hem till mitt temporära boende kände jag mig upprymd och glad över min blivande lägenhet. Brf <3 (hjärta)  jag = sant.

Kort meddelande.

 

Jag flyttar från Göteborg till Kvarnskogen, Sollentuna kommun i Stockholms län i mitten av november.

 

Postadress

Kvarnskogsvägen 6 bv (lgh 702)

19251 Sollentuna

 

Mobil och mail fortsätter att gälla.

 

Välkommen att hälsa på. Men låt mig packa upp flyttkartongerna först. 

Jag vältrar mig i goa sociala aktiviteter och mår renodlat bra av det. Men när jag sätter mig med mig själv en stund vill en viss tomhet infinna sig. Jag tror det är reaktion på senaste tidens intensiva aktivitet och stress över att fixa boende till mig. Jag har ju faktiskt tvivlat på att lyckas. Nu är det över, jag har lyckats och kollar inte längre bostäder på nätet, jag har ingen inbokad visning att hitta till, almanackan är relativt tom.

I helgen träffade jag mina kära BUC-ar i Eskilstuna och vi fortsatte våra samtal om nuvarande liv och arbetsliv och tankar om framtiden. Jag spånade om att bilda eller att förskjuta nuvarande bolags verksamhet mot ett produktionsbolag inom organisation och ledarskap. Fick några uppslag att jobba vidare med. Dessutom vandrade vi runt i Eskilstuna, lagade god mat och provade öl i grannhuset, Eskilstuna Ölkultur, och smuttade, analyserade och fnittrade.

Jag kom på att jag var geografiskt nära Max och Mimmi i Västerås, så söndag eftermiddag besökte jag dem. Förtjusades över deras valp Winky, som vuxit sedan sist och var lika trevlig som tidigare. Jag fick titeln hussemor, himla gulligt. Nu är jag både mormor, farmor och hussemor. Vi inspekterade blivande huset i Gångholmen på väg mot Tidö-Lindö, åt underbar höstvegetarisk lunch-middag och hann också med en tur i svampskogen innan mörkret satte stopp och jag tog tåget hem till Stockholm.

En helt ljuvligt välgörande helg, helt enkelt. Ååå, vad jag är lyckligt lottad.

Men almanackan är bara relativt tom. Jag har ett jobbschema för hösten. Nu börjar också den praktiska planeringen och förverkligandet av min flytt. Så jag har att göra. Jag vet vilka veckor jag ska packa ihop mig (v 45) och packa upp mig (v 47).

Milstolpar i almanackan är
14/11 tillträde av min lägenhet i Kvarnskogen
17/11 går flyttlasset från Göteborg
19/11 landar det i Kvarnskogen. Fråga mig inte var lasset är under tiden däremellan, för det vet jag inte.
1/12 överlämnar jag min göteborgslägenhet i nya goda händer. Därmed är flytten ett faktum.

 

Alltså, helgen var maxad och välgörande, jag är hussemor och flytten börjar konkretiseras. Det går ju bra det här.

Jag har som bekant varit på en mängd lägenhetsvisningar. Det innebär att jag träffat en mängd mäklare som visat lägenheterna. Det får mig att tänka till om hur de gör. För de gör nämligen olika.

 

Alla jag träffat har varit unga. I 20-40-årsåldern. (Ja, jag vet att jag har en 60-årings perspektiv på vad ungdom är.) Och de har varit killar och tjejer. 

 

Utan undantag noterar jag att tjejerna lagt ned möda före visningen. De har tänt lampor och ljus, öppnat upp fönster och månat om så det ska se ut som i hus-och-hem-tidskrifterna. Trots att jag bett att få komma tidigare och trots att det varit snärjigt att tidsmässigt få till för mäklaren. Killarna har kommit sent, satt upp skyltar med oss som publik, öppnat lägenheten och börjat med att sätta på ström och tända lampor. Mys-befriat så att säga.

 

Vidare har jag fått respekt för mäkleriets stress. Här i Stockholm genomförs visningarna främst söndag-måndag. De kan ha 4-5 visningar på en dag. Varje objekt har ett antal specialvisningar med intressenter som av en eller annan anledning inte kan komma på den officiella visningstiden. Alla besökare följs upp. Budgivningen följs och ibland intervenerar mäklaren (läs: puffa på lite så det ska hända nåt). Sen hjälper de till med avtalsskrivningen. 

 

Innan de kommit så långt som till att visa och stimulera budgivningen har de har kontakt med säljaren, sett till att objektet presenterats i tjusig folder och på nätet. Det finns oftast både stylist och fotograf engagerade.

 

I mailväxling med mäklarna har jag sett att de svarar på både kvällar och helger. De har många bollar i luften samtidigt och ska ha koll på kvadratmetrar, förrådsstorlekar, energiåtgång, utrustning, avgifter och driftkostnader för de olika objekten. Och de ska helst komma ihåg besökaren X på objekt Y med inflyttningsbehoven Z.

 

- Mäklarjobbet är absolut inget för mig. Det säger jag bara. Man ska nog vara ung och på för att orka.

Efter att ha ringat in boendet geografiskt till att ligga utefter Uppsala/Märsta-Södertäljependlen har jag kollat en mängd lägenheter och följt budgivningar till både astronomiska höjder och till platt fall. I måndags började jag buda själv, i tisdags gjorde jag mig en budjournal för att hålla ordning på objekten och i onsdags, dvs igår, gav jag mig in i en målinriktad thrillerartad budgivning som jag vann. Nu är det över. Nu kan jag stryka alla kommande visningar ur den fullklottrade almanackan. Från slutet av november bor jag i en toppmodern 1,5 a i Kvarnskogen i Edsbergs utkanter med postadress Sollentuna.

 

Jobbintroduktionen fortsätter för att senare utvärderas av alla parter. Jag förlikar mig med tanken på att kanske vara deltidsanställd i framtiden. Anställd, det är något jag inte varit i kontakt med på ca 30 år.

 

Över dagen, eller rättare sagt över natten, var jag i Göteborg och hämtade viktiga saker och vittjade post. Jag har också varit stand-by-mormor till tvillingarna.

 

I helgen åt kompis Calle och jag moules (musslor) på Broms (Karlavägen) och såg jag Gardells Mitt enda liv. Det gav en känning av hur det kan vara att avnjuta det kulinariska och kulturella livet i glada Stockholms-vänners lag.

 

Alltså, nu har jag timjobb, bostad och nära till släkt och vänner.

 

Återstår att praktiskt genomföra flytten, att skörda frukterna av närheten till nära och kära och till kulturlivet och att fylla på med ett annat typ arbetsliv, ett för mig mer bekant sådant.

 

- Får jag säga det själv, så är jag på förbannat god väg.

Det gick vägen. Lägenheten blev min, men först efter en rafflande budgivning som var klar först på eftermiddagen. Vi hann till och med skriva överlåtelseavtal innan gårdagen var slut. Från och med 14 november är min bostadsadress Kvarnskogsvägen 6, 192 51 Sollentuna. 

My home is where I put my hat. Det innebär att hatten landat här.

Mitt i all turbulens ringde min arbetsgivare och pratade om fortsättning. Jag fick också värdefull och konkret återkoppling på mitt sätt att vara hittills. Det inger respekt för assistansföretaget.

I Göteborg var jag bara på kvällen och natten innan jag åkte till Stockholm igen. Affärerna skötte jag på resande fot. Jag plockade med mig en vinterkappa som behövdes när jag i höstrugget åkte och skrev överlåtelseavtal i Helenelund. Jag vittjade posten och där låg det nya lånelöftet som jag så passande tog med mig till avtalsskrivningen. På kvällen satt Karin och jag och bubblade över rött vin och gamla fin-ostar som jag också plockat med mig från Göteborg.

När jag packade ner dessa saker hade jag ingen aning om vilken omedelbar nytta de skulle göra. Vilken osedvanlig timing och flyt när hatten landade.

Natten har varit oroligare än brukligt och då ska betänkas att jag genomgående har oroliga nätter nuförtiden. Jag tuggar mitt framtida boende, sorterar, kombinerar och beräknar i ett märkligt samelsurium.

I natt har jag tuggat att jag KANSKE blir lägenhetsinnehavare idag, för jag leder budligan, samtidigt som det igår kväll dök upp ett KANSKE intressant objekt, en lokal i Tullinge, som gör att jag KANSKE inte ens vill ha lägenheten där jag leder budligan.

Under gårdagens vakentid var jag både mormor och lägenhetsjägare på riktigt.

Jag sov över hos tvillingarna och fick det tvivelaktiga nöjet att klä på barnen och det odelat stora nöjet att gå med dem till Nettan, dagmamman. På vägen dit vandrade morgonfolket med sina portföljer eller bumlande barnvagnar. Jag var en av morgonvandrarna som bumlade med tjejerna till Lokalen, där dagmammorna och –pappan samlades för att gå ut med myriader småttingar i skogen.

Jag bedrev mitt lägenhetsletande från Solna-lägenheten, eftersom jag var stand by utifall tjejerna skulle behöva skickas hem från dagmamman av egen eller någon annans magsjuka. Den lär ha invandrat med ett av barnen från Spanien. Föräldrarna hade obligatorisk-närvaro-moment i sina respektive sysslor.

Där, i Solna, förädlade jag budgivningens konst till en ny och mer avancerad nivå. Det gäller att ha koll på sina objekt och – för säkerhets skull inte ha två aktiva bud pågående samtidigt. Därför använder jag nu en budjournal. När mitt aktuella bud är överträffat av en annan spekulant är jag fri att buda på samma eller annat objekt. Jag budade på Huddinge-objektet, för att jag ändå tyckte att det var bra, och på Kvarnskogen i Sollentuna kommun. En liten men effektiv lägenhet i Solna Skytteholm poppade upp som högintressant och var ett med i min budjournal ett tag, men den stannade inte där länge. Aktivt just nu är ett bud på Kvarnskogen. Budgivare 3, den andre och ganska hetsige spekulanten har lugnat ner sig rejält. Somnat?

 

För övrigt kan jag berätta att det är närmast osmakligt lätt att buda på lägenheter. Jag bara säger att jag har lånelöfte och vad jag budar och så accepteras det. Muntligt i telefon eller i mail. Ingen mer koll. En har frågat vilken bank jag har. Det vill till att veta var de egna ekonomiska gränserna går för det är lätt att dras med i budgivningens dans.

 

Jag känner mig nästan som en spelmissbrukare när jag budar, budar igen, och igen och igen. Med den skillnaden att jag har järnkoll på mina ekonomiska ramar. Hittills är jag inte i närheten av att tangera det tak jag satt upp och hela tiden håller jag mig inom den kravprofil jag har, att jag ska sänka min bokostnad med mer än 3000:- i månaden.

Jag åkte till Göteborg på sena eftermiddagen föra att vittja brevlådan och ta med några saker tillbaka. Skanner, skrivare, kontorsmateriel och lite vinterkläder. Nu sitter jag på tåget tillbaka till Stockholm för att fortsätta vara stand by för tvillingarna och för att fortsätta mitt lägenhetssökarjobb.

Alltså. När jag kliver av tåget idag KANSKE jag blivit med en lägenhet i Sollentuna kommun. För jag tror inte jag orkar med att fylla en hel lokal på över 200 m2 i Tullinge. Även om den var billig.

Det går undan nu, känns det som. Samtidigt som allt bara står still. Inga resultat, so far.

 

I söndags kollade jag 4 lägenheter. En i Kista, en i Akalla, en i Edsberg och en i Edsbergs utkant Kvarnskogen. I ösregn. Jag har gått så mycket att jag har blåsor under fötterna. Kista har vuxit fram som ett fullt möjligt område att bo i, om än inte just det här objektet. Akalla – njae. Området jag kollade var jättetrevligt men lägenhet och trapphus urtråkiga och kommunikationerna jag behöver inte de bästa. Edsbergslägenheten gick bort för att det var för långt att gå till buss och Kvarnskogen var OK.

Jag har nu upplevt hur det är att gå på lägenhetsvisning tillsammans med en massa andra. Det är inte så att jag trivs med att gå runt och göra som de gör. Kommentera högt och ljudligt lägenhetens brister, svänga mig med skarpa ögon om felaktigheter, flirta med mäklaren om att ta en viss typ av samtal lite senare - underförstått att personen i fråga kommer att vara den som ror hem kalaset, vara sur bortskämd tonåring som ska få en lägenhet av pappa, etc.

Efteråt satt jag ganska regnsur i busskuren intill bostadsområdet Kvarnskogen och väntade på bussen och undrade vad jag gjorde där och om jag verkligen vill sitta i just den busskuren i ur och skur år ut och år in. Min kropp ville det inte. Den kände sig utslängd i universum utmed en skogskantad väg med bilar som körde turbo.

Väl hemkommen mailade jag mäklaren till Kvarnskogen om att jag var intresserad och lade mitt första bud, aningen högre än utpriset. Huvudet tog kommando över känslorna.

 

Därmed kan man säga att jag äntrat ett nytt skede i detta mitt letande efter ett nytt hem. Budgivningsskedet. 

Så blev det måndag och ännu en introduktionsdag på nya jobbet.  Några få gånger gluttade jag i telefonen och såg först att jag var ensam om att ha budat och vid lunch att det fanns en som bjudit över mig. Jag började få hopp om att jag kanske skulle bli med lägenhet ganska snart. Jag fick en första känning av att hatten äntligen kan komma att landa.

På kvällen kändes det annorlunda. Jag kom med ett bud och två minuter senare var det övertrumfat. Intressenterna visade sig från en mer aggressiv sida. Och det hade jag ju förutspått.

Summa summarum – jobbintroduktionen flyter på och jag har äntligen börjat ge mig in i budgivningen på lägenhet. Därmed är hatten, som representerar mitt hem (ref. home is where I put my hat), ute och flyger med sikte på landning.

Mina dagar är så fulla i upplevelser att det blivit min nya vana att summera gårdagen ganska tidigt på morgonen därpå. Så får det bli nu med. Idag är det söndag och jag berättar alltså om lördagen som var igår.

Det är gnistrande fina höstdagar i Stockholm och jag är mera resvan nu. Turen gick till en lägenhet i Huddinge. Det tar verkligen inte särskilt lång tid att ta sig dit och centrumet är bland de trevligaste jag sett så här långt. Och lägenheten, som specialvisades bara för mig, var helt OK i alla avseenden. In- och utflyttningen matchade perfekt. Området var tyst och lekvänligt, lägenheten trevlig. Ändå var det något som inte kickade igång. När jag gick därifrån kollade jag hur det skulle vara att dra böcker på en kärra till postning, och då vann inte den lägenheten.

Det börjar bli ett mönster. Jag ser ut mina objekt som jag på pappret tror är Lägenheten med stort L. Sen, när jag får se den, så duger den inte. Min kropp säger - Nej, här vill jag inte bo. Huvudet säger alltså ett och kroppen ett annat. Så har det varit hittills, och jag har ju sett en del lägenheter och områden vid det här laget. Jag börjar känna mig som prinsessan på ärten.

OK, vad skulle jag göra nu? Åka hem? Plocka svamp? Jag valde att åka till Sollentuna och spana in trakterna runtikring lite bättre.

Lunchade i Sollentuna centrumgalleria, tog bussen till Kvarnskogen. Det var så fiffigt ordnat att bussen tog en piruett i Edsbergs centrum och jag kunde se en hel rad objekt på Kruthornsvägen från bussfönstret. Och framför allt förstå avstånd och topografi. Edsberg är bergigt konstaterade jag och ja, det hörs på namnet.

På Kvarnskogsvägen finns en liten lägenhet som jag ska titta på idag. Igår smög jag runt den och kände in kvarteret. Bullret – ja det verkar som att husen över gatan ger ljudskugga något så när. Uteplatsen som ska höra till lägenheten – ja var i fridens dar är den? Och vad har grannen satt upp för tältliknande schabrak mellan huskropparna? Är det ett mellanrum som vi ska dela och vad finns i så fall att dela på? Insynen från entrén – ja den är ju fullkomlig. Baksidan – ett mindre berg att bestiga. Ingen direktkoppling till den. Stadsmässigheten – ingen alls. Lägenheten är absolut i minsta laget men månadskostnaden skulle kunna bli väldigt OK. Avståndet till Sollentuna – ansenlig. Men det går bussar. I rusningstider går de så flitigt att jag tappade räkningen. 10-12 bussar i timmen. Och promenadavståndet till Edsbergs centrum är inte avskräckande med sina ca 15 minuter. Finns en gång- och cykelväg som underlättar. Och arkitekturen är ultramodern.

Huvudet noterar att det inte var mycket som dög, det är mest bara läget i Stockholm som är någorlunda OK. Men kroppen vill ge det här en chans. För en gångs skulle ombytta roller mellan kropp och knopp, alltså.

Tog bussen tillbaka och fick ännu en gång se Edsberg. Satte mig på ett café i centrala Sollentuna och laddade mobilen samtidigt som jag summerade intrycken och kollade utbudet i just Sollentunas närhet. Därefter åkte jag hem och träffade Karin och hennes trevliga barnbarn Rut. Matlagning, lite TV, kollade Idol på datorn och somnade ovaggad.

Den där lägenheten i Kvarnskogen är nog den första jag kommer att buda på. Men. Jag ställer in mig på besvikelse. Det är den lägenhet som haft i särklass flest klickningar på Hemnet. Förmodligen är det en och annan som kommit fram till samma sak som jag och att jag därmed kommer att hamna i orimligt stor konukrrens med betalningsstakrare parter så att jag inte kan hänga med i budgivningen. Och att jag så att säga slungas tillbaka till ruta ett.

 

Det är en lynnigt business, det här. Det saknas t ex budgivare på båda lägenheterna jag kollade i tisdags. Andra lägenheter har hur många budgivare som helst och priserna drar iväg till astronomiska höjder. Jag befarar att Kvarnskogen kommer att tillhöra den senare gruppen.

Därmed ställer jag in mig på ett nytt skede i den resa jag stakat ut åt mig själv. Budgivningen. Man kan säga att jag laddar för budgivningsbattaljer. Med bävan. Jag hör berättelser om att människor budat på många många tiotals, ibland hundratals objekt innan det landat. Det örat vill jag inte lyssna på. Jag står i begrepp att buda på mitt första objekt.

Idag är det visningssöndag och jag ska hinna med tre-fyra objekt, har jag tänkt. Pu. Sen får jag se.

Igår började introduktionen på eventuella jobbet och avslutades med middag (Moules, musslor) på Broms (Karlavägen 76) och Gardells föreställning Mitt enda liv på Maximteatern med kompis Calle. Upp tidigt och hem sent. Under lunchpausen tog jag en promenad i närmsta skogen och fick med mig en liten hög trattisar och, lite senare, berättelser om hur otroligt mycket svamp det finns bortöver.

I väntan på föreställning satt jag först på Centralen med en latte och därefter på Broms med ett glas vin och häckade i väntan på sällskap. Jag var full av nya intryck som behövde sorteras. 

 

Det var bra för mig att bara sitta och titta på folk och undra hur det kom sig att jag satt där och tittade på folk.

 

Gardells föreställning var lättsamt djup och kanske inte så storvulen som jag trott.

En vecka har gått sedan jag kom till Stockholm. Vad har hänt?

Jo, jag har sålt min Göteborgslägenhet och skrivit avtal - i Göteborg. Jag har troligen ett jobb vars introduktion börjar i morgon. Och jag har snävat in sökområdet för bostäder, men ännu inte börjat buda.

Det får väl vara OK, även om jag är frustrerad över att ännu inte vara med i budgivningsleken. Det är banne mig hög tid. 1 december ska min Göteborgslägenhet vara tömd och flyttstädad. Och här sitter jag och sitter.

 

Fast jag sitter inte fast, jag är synnerligen aktiv. Men aktivitet gills inte just nu även om det är en förutsättning, det är bara resultat som räknas.

Karin Boye skrev så klokt
” … Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.”
I mitt fall är det dock målet som är mödan värd. Vägen är en frustrerande transportsträcka. Befria mig från vägen – nu!

Om ett tag, låt säga några månader, kommer jag nog att ha en annan syn på saken. Då kommer vägen att vara det minnesvärda och resultatet en vardaglig självklarhet. Men så är det alltså inte nu.

 

Brukaren ringde igår. Jag börjar introduktionen redan nu på fredag och fortsätter på måndag.

Med snaran om halsen (ref förra bloggen) for jag till Kungsängen för att titta på en högst bedårande lägenhet i souterrängplan på Kungsvägen 6B. Jag var i mycket god tid och gick runt i området och kände in. Bullret var, som jag befarade, imponerande. Huset ligger mitt i en triangel omgärdad av två bullrande vägar och en järnväg. Lägenheten i sig var effektivt ljudisolerad, men det kunde den insynsskyddade uteplatsen rimligen inte vara. Jag stördes också av områdets associalitet. Det finns lite och inget som knyter ihop huskropparna till ett bostadsområde. De står där som sammanhangslösa solitärer. Det finns heller inte någon buss till centrum, vilket är skönt att ha om man ska dra tunga bok-försändelser till posten. Det gör jag lite nu och då, nämligen. Kungsängen må för övrigt vara aldrig så trevligt. Säljaren var inställd på att budgivningen skulle dra iväg och nu fanns inte en enda som lagt bud. Tanken på att sälja till underpris, som jag hoppades på, fanns inte på kartan. Till detta ska läggas en restid på 1,5 timme från dörr till dörr till jobbet. Allt sammantaget gjorde det lätt för mig att välja bort objektet. Lägenheten var toppenfin, men allt runtikring talade emot den.

Medan jag satt och väntade på mäklaren blippade jag på Hemnet i min mobil och kollade sparade objekt. Hittade ett Boklok-område i Märsta, som tidigare inte fångat mitt intresse. Det var visning senare på kvällen och jag åkte dit. Lägenheten var helt OK i alla avseenden. Möjligen lite väl offentlig uteplats i söder mot gatan där alla rör sig. Men jag är ju inte den som ligger näck och solar, så det är inte ett stort problem. Märsta tycktes mig som en trevlig ort. Utpriset OK, bara inte priset rakar i höjden skulle detta vara ett bra alternativ för mig.  Pendeln tar mig 10 minuter till jobbet i Upplands Väsby och ca 40 minuter till Centralen. Budläggningen startar idag.

Ni befinner jag mig i valet och kvalet. På söndag visas nämligen en favoritlägenhet, en trea på 68 m2 i Runby Upplands Väsby. Jag har spanat in området redan och lägenheten är presenterad på Hemnet, så jag förstår hur den är = toppen. Den har en del småutgifter (t ex TV och bredband) att ha koll på som i kombination med den aningen höga månadsutgiften inte får bli för hög. Jag befarar att budgivningen drar iväg rejält och det tillåter inte min börs.

På vägen hem hoppade jag av i Solna och vädrade min situation.

Angående snaran-om-halsen-känslan så tröstade mig Tuva med att det inte alls är säkert att jag blir FAST anställd. Det brukar vara omgärdat med begränsningar, typ i tid och naturligtvis bara avseende den brukare det är frågan om. Och då känns det inte lika läskigt längre. Snaran lättade sitt grepp.

Angående bo-alternativen undrade jag själv om jag ska ha is i magen och släppa Märsta-lägenheten för att chansa på att jag kan köpa Upplands Väsby-lägenheten? Och om det inte går, chansa på att jag hittar en bra lägenhet utefter Uppsala-Märsta-pendeln fast något närmare stan? Samtidigt går dagarna och jag vill inte gärna hamna i en situation där jag måste magasinera mina möbler. Detta kallar jag val och kval.

Det tycks mig som att jag ringat in sökområdet mer. Och jag lutar mot att ha is i magen och hoppas på Upplands Väsby-lägenheten. Samtidigt som jag befarar att den drar iväg. Vilket andra lägenheter också gör. Alltså att det inte är lätt för mig att hitta riktigt bra boende i Upplands Väsby eller något närmare stan. Men jag lutar alltså åt att inte bara befara utan också att få erfara. Och jag har väldigt gärna fel.

Igår var det tisdag, en mellandag med strilregn utan visningar. En dag då det rimligen inte kunde hända särskilt mycket annat än att surfa och kolla lägenheter och räkna på bokostnader och … Ja, sånt.

Jag började dock med att maila den kundansvarige på assistansbolaget. Nu närmst kommer han med ett avtalsförslag för den förestående prövotiden så får vi ser hur det går. Jag får också ta del av filer om LSS och personalhandbok. Kontakten inger respekt för assistansbolaget.

Sen fördjupade jag mig i lägenheternas värld. Valde att avstå från 2an i Runby Upplands Väsby, som jag kollade in i måndags. Det var ett antal irriterande detaljer som gjorde att jag avstod. Däremot finns en drömlägenhet i ett grannkvarter. Den började jag finstudera. Räknade på bokostnader vid olika försäljningspriser. Det visade sig att drömlägenheten i Upplands Väsby (UV), med sitt modesta utpris, skulle bli lite väl dyr. Allt pekar på att utpriset inte kommer att vara i närheten av försäljningspriset utan flera 100-tusentals kronor mer. Inga TV- och bredbandsavgifter ingick. Jag lade ner en del tid på att kolla med leverantörerna Bredbandsbolaget och ComHem vad dessa kostnader blir.

Det här med lägenhetssurfandet pågick hela dagen. Jag har gjort mig en lathund som gör att jag snabbt kan förstå den faktiska bokostnaden.

Parallellt gnagde det i mitt undermedvetna. Gnaget växte till medvetenhet och därmed till en möjlighet att agera.

Gnag 1
Drömlägenheten blir för dyr. Hitta något annat. Så kom det sig att jag hittade en fantastiskt fin lägenhet i Kungsängen. Jag ska titta på den om en stund. Utpriset högre än drömlägenheten i UV och visningarna har varit. Men, precis som vid försäljningen av min egen lägenhet, så är intressenterna inte klara med lånelöftena eller allmänt veliga. Inget bud var lagt. Det kan kanske innebära att lägenheten går att köpa till ett pris under utpris och då skulle bokostnaden hamna inom min kravprofil. Men, självklart finns det men. Måste kolla bruset från vägen och ta mig en funderare på hur vettigt det är att ha en timmes restid till kanske-jobbet. Därmed kommer jag in på gnag 2.

Gnag 2
Alltså vänta nu. Är jag på väg att bli anställd? Det har jag inte varit på 30 år. Det väcker känslor av att - lite drastiskt uttryckt - ha en snara runt halsen. Det är inte rimligt.

Gårdagen innehöll bl a brukarintervju och bostadskoll i norr-kommun.

Om intervjun ska jag inte säga nåt mer än att den kändes helt OK och gav en respektfull mersmak.

Om bostadskollen kan jag säga lite mer.

Jag har dragit tillbaka Upplands Väsby som omöjlig bostadsort. Tvärtom, återigen känns det som ett bra alternativ och flygplanen är inte i närheten av att vara så besvärande som ett jämnhögt vägbrus. Jag har vandrat runt i bostadsområden med fräck arkitektur, bl a i området för Bo85, den första renodlade bo-mässans utställningsområde. Med svampskogar runt knuten. Det är oemotståndligt. Nu har kvarteren ynglat av sig med den ena intressanta arkitekturen efter den andra. Men alltså inte så extremt konstig att det inte går att bo där. Ja, för så kan det bli ibland när arkitekter får ta ut artist-svängarna.

Jag ställer mig frågan hur pass blandstadigt jag vill bo. 

Vällingby blev känt som den första ABC-staden, ett stadsplaneringsbegrepp som myntades på 50-talet. ABC står för arbete, boende, centrum. De kvarter jag kollat in skulle för mig vara AB-områden med svampskog runt knuten och med C en busstur eller 15-20 minuters promenad bort. Upplands Väsby-pendeln passar mig, det finns intressanta orter efter vägen, det är lätt att ta sig västerut till mina andra barn och det tar 30 minuter in till Centralen med tåg som går ca var 10e minut.

 

Nå, det om Upplands Väsby som bostadsort. Jag kollade en lägenhet också. Den ligger inom ett av de här intressanta områdena, men, ja... jag störde mig på några fåninga detaljer. En sidoport var ändrad till en sån där aluminiumdörr utan fönster. Det såg både okänsligt och hårt ut. Lägenheten var allmänt lite bakfram i väderstreck och utforming och dessutom renoverad på ett sätt som inte är min kopp te. Den hade t ex en värstingdusch, ett monster jag aldrig kommer att klara. Hur många reglage som helst, som en vattendrake. Ändå var lägenheten rätt OK och prisvärd. Jag kan bjuda på den nu, men avstår, för att det inte känns hundra. Det finns en annan lägenhet, större och bättre, i grannområdet som jag siktar på.

I alla fall har jag tagit ett rejält kliv in i Stockholmaridentiteten. Jag har blivit med månadskort. Därmed är jag en uppgraderad nystockholmare med vånda över mina prioriteringar mellan bland-stad med centrum-kultur-utbud och bara-boende-stad med natur runt knuten. Det är som om svampskogen brottas med stadsservicen. Båda har sina för- och nackdelar, och det ska nog bara väljas. Kanske får börsen välja?

Söndagar och måndagar är stora lägenhetsvisningsdagarna här i Stockholm. Jag fick veta att visningarna är betydligt mer utspridda i Göteborg, men i Stockholm kör man med söndag-måndag kompletterat med visningar efter överenskommelse. Jag började med det lilla miniradhuset i Polhem, Kalhäll, det som jag skämtsamt brukade säga – Jag ska ha det där radhuset.

Alltså, det här med kollektivtrafiken är ett stressmoment, som jag inte riktigt vet om jag kommer att finna mig till rätta med. Jag valde att åka här från Skarpnäcks koloniområde, där jag för tillfället bor, till Jakobsberg och där ta buss till Polhem östra. (Buss till Gullmarsplan, T-bana till Centralen, pendel till Jakobsberg och buss sista biten på ca 1,5 timme.) Det var bara det att bussen från Jakobsberg inte kom då den skulle och den digitala skylten visade först 1 minut kvar, sen inget och sen 28 minuter kvar – utan att nån buss visade sig. Fan också, skulle jag bli sen till visningen. Funderade på vilka alternativ jag hade och ja, stressade upp mig, då kom bussen ca 10 minuter sen.

Så kom det sig att jag trots allt var i mycket god tid. När jag klev av bussen såg jag att hållplatsen även var en hållplats för buss 560 som går direkt till Upplands Väsby stn. Rakt till mitt förmodat framtida jobb, alltså. Jag kunde skrota runt i området, se lek- och umgängesytor, tvättstugor och förråd och se lägenhetens båda utsidor. Allt såg bättre ut än jag tänkt mig. Riktigt trevligt. Bad att få kliva in i lägenheten lite i förtid.

Så kom det sig att jag såg lägenheten nästan alldeles själv. När jag gick började andra strömma in. Invändigt såg allt också bättre ut än jag föreställt mig. Fönster och dörrar var fräscha, tre-glas. Ytskikt och skåpinredning också i princip tipp topp. Det skulle lätt gå att fixa tvättmaskin i våtutrymmet. Inflyttning så fort som möjligt. Bara att flytta in, typ NU.

Jag valde att gå genom ett skogsparti som heter Naturområde södra Polhem in till Kalhäll centrum. Solen silades genom de höstklädda träden på ett förföriskt vis. Det toppades med att jag minsann fann ett gäng trattkantareller. Helt underbart. Men det var en rätt lång promenad, faktiskt.

Det här låter ju bra. Men det var för bra för att vara sant. Det finns nämligen ett aber. Vägbruset. När jag kom in i centrala Kalhäll tystnade det alltmer och jag kände då att nej, jag kan inte leva i en så jämnhög bullernivå. Nu var det ändå söndag mitt på dagen och alltså förmodligen så tyst som det bara kan bli och det var ändå plågsamt påträngande. Förmodligen är det ganska tyst i lägenheten då fönster och dörrar är stängda. Men vitsen med markkontakt är ju att kunna ha det lite mer öppet. Så nej, det här var inte för mig. Synd.

Jag lunchade på en trevligt enkelt solidariskt ställe i centrum. Och begrundade situationen. Jag skulle ha tvillingfamiljen på middag och de ville komma så tidigt som möjligt eftersom barnen behöver lägga sig rätt tidigt. Jag valde att se ett område alldeles nära centrum men inte invänta visningen. Det räckte. Jag såg på en gång att här ska jag inte bo. Brutal arkitektur, garagedörrar och husentreer blandade, en gård med samma blandning av lekställningar och parkering. Det var absolut ingen tvekan, över min döda kropp, här ska jag inte bo även om lägenheten är aldrig så trevlig.

På vägen därifrån såg jag något som heter Rondellen och som påminner lite om Krumeluren i Västerås. Mindes att jag sett en lägenhet i Rondellen och den ska jag kolla upp lite närmare.

Handlade i centrum och for hem via att jag hämtade upp tvillingfamiljen i Solna. De små damerna var på bästa utflyktshumöret, även om det tydligen var en dust om påklädningen hemma, men den slapp jag ta då vi stämde träff vid spärrarna.

Middagen var jättetrevlig och alla skötte sig utmärkt. Därmed är flera premiärer begådda. Jag har börjat kolla lägenheter på riktigt och jag har haft mina första middagsgäster i mitt tillfälliga hem här i Stockholm. Jag är på spikrak kurs mot att bli stockholmare på riktigt.

Steg 1 var att sälja. Steg 2 är att köpa bostad. Nu har alltså steg två börjat så smätt.

Igår, fredag, hade jag en mellandag. Inga inbokade måsten. Utom på eftermiddagen då jag skulle vara mormor i Solna. Jag tog det lugnt med långfrukost, kaffe och pappers-DN. Grått strilregn ute gjorde det riktigt skönt att kura.

Mäklaren Ida ringde och berättade att intressenten som skulle komma på morgonen ställt in. Läget var oförändrat, en under-budgivare och några andra måttligt intresserade. Både mäklaren och jag ifrågasatte deras verkliga intresse, då de alla hade olika omständigheter för att inte agera. Mest handlade det om att inte ha sina lånelöften klara eller att de ville se den andra lägenheten (den som visas på söndag) först. De ville gärna vänta ett tag. Då vill man inte tillräckligt, det var mäklaren och jag överens om. I storstäderna går det undan, där kan man inte vänta. Och det är en självklarhet att ha lånelöftena klara. Så agerar jag och så förväntar jag mig andras agerande också. Nån måtta får det vara.

 

Situationen var alltså den att vi hade ett bud bara. Ett underbud som inte var tillfyllest. Mäklaren försökte få intressenten att bjuda mer, utan att lyckas med det. Då beslutade jag (vi) att komma med ett bud, som låg under utpris men högre än intressentens bud.

Jag drog mig till minnes situationer som förälder där barnen undvek att svara genom att svara ”jag vet inte” Då kontrade jag med ett OK, då tolkar jag svaret som XX och på det får ni reagera istället. Det är ett sätt att behålla initiativet, som annars går förlorat till den förhalande och velande parten. Situationen kan vara mycket frustrerande. Den ville jag absolut inte vara i nu.

På mitt bud kom följdriktigt en reaktion, alltså ett motbud, därefter kom jag med ett motbud på motbudet och så plötsligt var det klart. Överlåtelse 1 december. Kunde jag komma och skriva på avtal redan idag lördag? Detta rafflande skede hände på buss och T-bana på väg till tvillingarna. 

Tvillingarna visste inte om att jag skulle komma till dem. Vi möttes vid Stadium i Solnagallerian för en stunds galonvantköp. Himla gulligt att se när de fick syn på mig. De blev glada. Det värmde.

Lite senare ringde min bankkvinna och graderade upp lånelöftet rejält eftersom mina intäkter tycks förbättras.

Alltså, lägenhetsförsäljningen har landat, lånelöftet är uppgraderat och barnbarnen är glada. Nu tycker jag att det tar sig. På en dag som liksom var menad som en lugn mellandag.

Alltmedan jag själv acklimatiserar mig i Stockholm pågår en lång mer avancerad acklimatisering. Sverige ska ju efter valet med otydligt resultat ha en duglig regering. Igår blev Stefan Löfven som väntat statsminsiter och nyss presenterades regeringen. Den som ska trolla med knäna för att få styrfart på regerandet av Sverige.

 

Här har jag saxart från SVT.

 

Löfvens nya regering innehåller en del väntade namn, men även ett par klara överraskningar. Det kanske mest oväntade valet består av MP:s Alice Bah Kuhnke, som väljs till ny kulturminister.

Här följer hela ministerlistan:

• Stefan Löfven (S) - statsminister

• Åsa Romson (MP) - klimat- och miljöminister samt vice statsminister

• Margot Wallström (S) -utrikesminister

• Morgan Johansson (S) -  justitieminister

• Anders Ygeman (S) - inrikesminister

• Isabella Lövin (MP) - biståndsminister

• Peter Hultqvist (S) - försvarsminister

• Annika Strandhäll (i dag ordförande i fackförbundet Vision) - socialförsäkringsminister

• Gabriel Wikström (S) - folkhälsa-, sjukvård- och idrottsminister

• Åsa Regnér (tidigare bland annat generalsekreterare för RFSU) - barn, äldre- och jämställdhetsminister

• Kristina Persson (S) - strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete

• Magdalena Andersson (S) - finansminister

• Per Bolund (MP) - finansmarknads- och konsumentminister

• Ardalan Shekarabi (S) - civilminister

• Gustav Fridolin (MP) - utbildningsminister

• Aida Hadzialic (S) - gymnasie- och kunskapslyftsminister

• Helene Hellmark Knutsson (S) - högre utbildning- och forskningsminister

• Ibarahim Baylan (S) - energiminister

• Mikael Damberg (S) - närings- och innovationsminister

• Mehmet Kaplan (MP) - bostads- och stadsutvecklingsminister

• Anna Johansson (S) - infrastrukturminister

• Sven-Erik Bucht (S) - landsbygdsminister

• Alice Bah Kuhnke (MP) (generaldirektör för Ungdomsstyrelsen) - kultur- och demokratiminister

• Ylva Johansson (S) - arbetsmarknadsminister.

Jaha, då var det dags att börja leva stockholmsliv. Stillsam frukost, pappers-DN, var är kaffet, brödkniven och osthyveln?

Koll i reseplaneraren hur och när jag skulle resa för att vara i god tid till mötet med rekryteraren. Roslagsgatan… hm. OK jag tar bussen härifrån Skarpnäcks koloniområde till Gullmarsplan och tunnelbanan till Medborgarplatsen och går den sista biten. Då har jag lagom tid till mötet med företaget som kanske vill deltidsanställa mig.

Jag var i mycket god tid vid bussen. Läste på busstidtabellen.
- Va, bussen går inte när den ska gå!?! Den går ju långt senare och jag kommer för sent!

Som tur var satt en dam på bänken i busskuren och jag kunde fråga henne. Det visade sig att den buss jag skulle ta gick åt andra hållet, mot Skarpnäck för att ta tunnelbanan där. Jag hade inte läst det finstilta i reseplaneraren. Pu. Jag var ju i god tid så jag gick bara över gatan och tog rätt buss. Jag satt där med min GPS och blev osäker på var jag skulle jag kliva av. Bestämde mig för att prata med chauffören. Då klev en yngling på bussen.

- Hej Bente, vad gör du här? Du ser ju alldeles förvirrad ut!
- William, du dyker upp som en ängel just nu. Förvirrad är bara förnamnet. Sätt dig så får jag fråga en sak. Å så sa han precis var jag skulle kliva av och hur jag skulle gå för att komma till T-banan. Det var en liten bit genom byggområde och bostäder, helt oskyltat.

William, den första ängeln den dagen, är en av Leos bästa kompisar och vi träffades senast på tvillingarnas 3-årsdag.

Jag klev på mitt tunnelbanetåg i förvissning om att jag trots allt kommit rätt och nu skulle allt ordna sig. Den förvissningen varade bara en kort stund. Jag kom nämligen i samspråk med en kvinna som bott hela sitt liv i Stockholm och hon tröstade mig med att inte ens hon hittade överallt. Jag minns inte hur det kom sig, men jag visade på GPSen vart jag skulle samtidigt som jag sa Roslagstull.
- Men Roslagstull ligger inte på söder vid Medborgarplatsen, sa hon.

Det visade sig att jag råkat klicka fel och matat in Roslundsgatan istället för Roslagsgatan. Nu var jag både fel och sen. Och tack du stockholmskvinna, som på en ängels vis räddade mig från att förvirrad gå på söder och leta efter Roslagstull. Hon berättade dessutom om sitt liv, sin skilsmässa, var dottern och det grekiske exet bor, så nu tycker jag att jag känner henne. Hon var ängel nummer 2.

Bestämde att fortsätta till Odenplan och gå resten. En bra bit. Jag kom bl a gående längs Vanadisgatan mot Vanadislunden och den såg ut som en vägg framför mig. Jag var tvungen att ringa personen jag skulle möta och fråga honom till råds hur jag skulle gå.

Jag kom svettig en halvtimme sent. Inte precis nån önskvärd start på en anställningsintervju. Att jag var sen tog han ingen särskild notis om. Han hade inte så mycket tid kvar för mig, så det blev bara några korta fraser om assistansbehovet och kunde jag möjligen börja jobba mer och tidigare och brukaren kommer att ringa dig. Han var ängel nummer 3.

Jag vinglade ut därifrån nedför Roslagsgatan och satte mig på ett källarcafé med en latte (för jag fick ju inte nåt kaffe på morgonen) och en lemonmörängpaj (för det kunde jag behöva just nu). Och bara satt. En bra stund. Och lugnade ner mig.

Fortsatte vidare till Odengatan och gick mot T-banan. Nu var det bekanta trakter. Eller borde ha varit det. Stadsbiblioteket, Akademibokhandeln, Odenplan...
Konstaterade att allt kändes nytt och obekant, trots att Odengatan är mig välbekant sedan tidigare. Det var som om Stockholm klädde om sig i obekanta kläder.
- Inte särskilt änglalikt, hörrudu, Stockholm!

Handlade i en ICA-affär. Tog det bara lugnt, kom på att jag skulle handla till helgen och bjuda tvillingfamiljen på middag hos mig. Det blev en vända in på systemet också. Vitt ekologiskt vin.

Sen for jag hem. Kollade inte Reseplaneraren den här gången för sedan igår visste jag ju hur jag skulle resa. Gullmarsplan och buss 816. Nu lärde jag mig att buss 816 går en gång i timmen sådär mitt på dagen. Så jag blev sittande i nästan en timme och väntade. Buss 816 är för övrigt behändig, för den stannar bara några få meter från min nuvarande och tillfälliga bostad.

Mäklaren ringde där jag satt i snålblåsten. Det finns ett underbud på min lägenhet och två intressenter som inte fixat finansieringen än. De verkar inte ha så bråttom.

Här hemma ringde Leo. – Hej du Stockholmaren, kan du vara barnvakt i morgon? Jag vill gärna uppvakta William (!) på hands födelsedag

– Jajamensan, det gör jag gärna.

I min värld blev han dagens 4.e ängel. Jag mår nämligen bra av att känna mig efterfrågad och behövd. Det var ett bra tag sedan. Och nu, när jag är efterfrågad, känner jag hur välgörande det är.

 

Här hemma ringde ”klienten”. Vi ska träffas förutsättningslöst på måndag.

Jag gjorde purjo-squash-soppa till mig. Finns nån stavmixer i huset?

På kvällen småpratades vi vid, Karin och jag. Hon jobbar på NHR, neurologiskt handikappades riksförbund (den assistansbehövande kvinnan har en neurologisk sjukdom) och Karin har bl a sysslat med äldreboende (äldrefrågor är kanske ett framtida samarbetsprojekt för min göteborgskompis Ethel och mig). Det gör henne till ängel nummer 5.

Vad ska man säga om detta? Det kan sammanfattas med några få ord. Acklimatisering påbörjad. Med lite änglavakt.

Igår eftermiddag kom jag hit till Stockholm. Möttes av Karin som jag får bo hos en tid. Vi känner varandra från tiden då vi läste arkitektur i Lund och åt matlag ihop i flera år. När vi flyttade från Lund avtog kontakten och den har hållit sig på julbrevsnivå sedan dess. Några få gånger har vi träffats under årens lopp.

 

Livet har farit fram med oss så som det gör. Tre härliga utflyttade barn var, barnbarn, skilsmässa, döda eller sjuka föräldrar och anhöriga, grubblerier om liv och arbetsliv, etc.

Jag kan inte i ord beskriva hur skönt det är att som nystockholmare landa i ett väl fungerande hem. Vi åt kronärtskockor, som jag hade med mig. De var stajling-grönsaker under lägenhetsvisningen. Och rödbetssallad med feta-ost som hon hade ingredienser till. Med lite vitt vin till för att fira min ankomst. Småprat om gemensamma bekanta (hej hej Ingrid och Anders), om mitt framtida boende, om husets egenskaper med rinnande toalett om man inte har koll på den och pillar på en knapp, om hur man låser huset, om hur TVn fungerar, om bussar och T-banestationer i närheten, om var jag handlar mat etc. Precis lagom mycket för mig att greppa med min överhettade hjärna. Jag har eget rum, ja till och med eget våningsplan, sover på tempurkudde i en säng som luktar gott (till skillnad från min egen säng i Göteborg). Jätteskönt.

Man kan säga att jag bäddat väl för en mjuk och vänligt sinnad ankomst till Stockholm. Det gör mig väldigt gott i dessa förvirringens tider.

Nu sitter jag på tåget för att flytta min bas till Stockholm. Eller på metaforiska, jag lyfter min hatt. Det lämnar mig i en hoper frågetecken, från ett till flera andra.

Från ett frågetecken
Jag lämnar mitt hem uppsnofsat till tänderna efter andra och sista lägenhetsvisningen. Till salu i min förening är nu tre lägenheter varav två i min trappuppgång. Alla är tvåor. Det ska ses mot bakgrund att det varit dött på utbud länge här i centrala Göteborg/Stampen och nu är det plötsligt 7 lägenheter ute för försäljning i Stampen och alltså tre i min egen förening. Den andra lägenheten i min trappuppgång skall visas om en vecka och de som tittat på min vill gärna titta på den andra också och jämföra.

 

– Om den finns kvar, tänker jag surt.

 

Det är klart att jag undrar hur det ska gå. Jag lämnar alltså Göteborg och lägenhetsvisningarna med ett stort frågetecken. Det kan gå väl, utbudet kan komma att sänka priserna och försäljningen kan komma att dra ut på tiden. Och det är det sista jag önskar just nu.

till flera andra
Jag landar i Stockholm i eftermiddag och kommer ett tag att ha min bas i Enskede hos kompis Karin.

Det första jag ska göra i morgon är faktiskt att gå på en anställningsintervju om ett jobb som personlig assistent på deltid.

Sen ska jag se på lägenheter till salu. Och träffa mäklare. Och intervjua förståsigpåare. Och leta 50- och 60+-boenden. Jag har ett digert program framför mig.

 

Fast egentligen har jag sett ut ett objekt av särskilt intresse. Det kanske landar väl med det, vem vet? Men nog är bofrågan fylld av frågetecken just nu.

Alltså, frågetecknen handlar om både jobb och boende. Jag har ingen aning om vilken krok jag hänger hatten på. Det jag däremot vet är att nu lyfter jag på hatten. Just precis nu.

 

Ute skiner solen från en klarblå himmel och naturen är klädd i höstskrud. Det är nåt gnistrande klart över vädret, det är mycket vackert och jag själv jubel-skratt-gråter inombords. Just precis nu.