Bentes blogg

Jag har gått med i en facebookgrupp som heter Egenutgivarna. Om gruppen fick jag tips i Dalhalla i somras. Vi var några körmedlemmar som delade stuga med varandra och en av dem var Göran Lindgren, Uppsala, som är en bok- och läromedelsskrivande person. Han tipsade mig om gruppen.

Jag har väl kollat upp gruppen då och då och bestämde mig till slut att gå med. Jag som är i bokskrivande och egenutgivning kanske kan ha nytta av den gruppen.

Det är en sluten grupp och man betalar en symbolisk summa pengar för att vara med. Jag fick välkomstmail och kom in i ett aktivt sammanhang av bokskrivande människor som resonerade om skrivande och marknadsföring i stort och smått. Häftigt.

 

Så en dag damp det ner en bok i brevlådan.

 

I flödet på facebookgruppen Egenutgivarna har jag fått tips om hur jag kan göra nyhetsbrev, e-brev, tipsbrev via Holger Wästlunds http://webb-kurs.se/allt-om-nyhetsbrev-e-brev-och-tipsbrev/ Jag ska ge mig i kast med hans web-kurser snart, men ska bara först… Bl a packa väskan och resa till Spanien i jobbet nästan 2 veckor på lördag.

I flödet häromdagen fick jag tips om ett gratis seminarium på nätet, ett webinarium "Författare – marknadsför dig rätt på sociala medier". Webinariet genomfördes som ett triagelsamarbete mellan Annika Elgeskog webvoice.se, Marie Hagberg hjalpenjournalist.se och föreläsaren Kim M Kimselius http://kim-m-kimselius.blogspot.se/

Webinariet på en timma har just varit. Nu sitter jag med rosiga kinder och förvirrad knopp och är omskakad. Jag har fått mig en rejäl tuggbuss. Det hölls i föreläsningsform med möjlighet för oss, ett 60-tal deltagare, att kommentera under pågående föreläsning. Det kom tips och frågor parallellt med Kims snack. Och det var späckat med idéer och praktisk information. Min fråga, som jag skickade en timme innan, togs upp. Den handlade om selektering av målgrupper och jag angav mitt eget behov av att nå chefer och förändringsledare utanför mitt eget nätverk. Jag fick tipset att utse en person som är intressant för mig, som alltså tillhör målgruppen, kollar upp henom på Twitter och ser vilka föjare hen har. Jag lägger till dessa följare, som i sin tur kanske lägger till mig i sitt följa-flöde. Osv. Det låter ju bra. Men då måste jag ju vara aktiv på Twitter. Stön. Hela seminariet var fullmatat med tips som bygger på att JAG är social och bryr mig om andra, men inte skriker ut Köp min bok. Det senare passar mig. Och bry mig om andra har jag inget emot.

 

Om jag ska låta mig påverkas av webinariets innehåll, så har jag en hel del att göra med att öka min sociala kompetens på nätet. För jag drar slutsatsen att jag är närmast asocial på de sociala medierna. Förbättringspotentialen är enorm. 

 

Ta den här bloggen, t ex. Den skriver jag med en introvert hållning. Jag skiter i om jag har läsare (fast jag har ändå koll på hur många som läser mig, och det är inte många) och jag addar inga andra.

Nu följer en tid av tuggbusstuggande och jag antar att mitt sociala beteende på nätet kommer att ändras efter det här. Känns både läskigt och kul.

 

Till mitt försvar och lite som uppmuntran till mig själv vill jag påpeka att jag tränat mig. Jag har hemsida, jag har bloggat sedan 2007, jag har konton i Twitter, Pinterest, Instagram, Google+, Facebook och Liked in. Nu gäller det att få ihop mig till en och samma person, vara aktiv, låta kontona dra åt varandra och bry mig mer om andra. Följa andra och välkomna följare. Länka hittan och dittan. Det är nu jag blir alldeles snurrig. För jag är inte bara asocial på sociala medier, jag är också internet-tekniskt lättstressad. Men jag ska nog lära mig. Steg för steg. Det var då sjutton oxå!

Man har inte roligare än man gör sig.

Ett klokt talesätt. Jag har haft väldigt roligt, en stund. Eller spännande. På ett sånt där sätt att man kan förvillas att tro att det är livskvalitet. Vid närmare skärskådande är det inte annat än en stunds adrenalinhöjande kick som efteråt lämnar de flesta oberörda.

Vad jag pratar om? Jo, jag pratar om boende. Och om lägenhetsköp.

För snart ett år sedan flyttade jag till Sollentuna och lyckades på kort tid komma över en lägenhet här. En lite fin sak som jag är stolt över att äga. Men efter att ha bott här ett tag börjar bristerna signalera till mig. Det skulle vara fint med en uteplats. Och lite fler fönster. Och ljusare väggare, typ vita. Och ett separat sovrum i stället för den alkov jag har. Och lite fler garderober. Och större förråd. Och...

I dagarna har det blivit en 2a till salu i grannhuset. Den lägenheten är 11 m2 större än min på 48 m2. Och den har uteplats, fler fönster, vita väggare (utom två som skulle behöva målas om), en liten klädkkammare, separat sovrum och större förråd. Den har allt som jag vill ha.

 

Först gjorde jag det till en omöjlighet att kunna äga den. Jag kommer aldrig att ha råd, tänkte jag. Och inte får jag hjälp med lån heller. Och inte kan jag sälja min lägenhet, med den vattenskada jag har, till marknadspris.

 

Lägenheten ligger så till att jag passerar den varje gång jag lämnar mitt hem. Väldigt fin är den. Det skulle vara käckt att... 

 

Till slut bestämde jag mig för att inte ksta in handduken i förväg, oprövat.

 

Jag skrev till mäklaren, jag kontaktade min egen bank och en annat bolåneinstitut. Till min förvåning fick jag omgående lånelöfte från min egen bank, som jag trodde skulle vara njugg. Jag räknade och räknade och tyckte att jag skulle kunna hänga med ett tag i budgivningen och därefter få se hur länge det skulle hålla. Kanske, kanske, med lite tur, skulle det gå. Kanske tom till ett bra pris. Utpriset var högt, 1 795 mille. Men om jag tog i så jag kräktes skulle jag kunna hänga med till 2 mille. 

 

Första visningen är i morgon och sista visningen är på söndag. 

 

I förmiddags ringde jag mäklaren för att höra om säljaren hade bråttom (har sett att hen redan flyttat ut) och om det skulle gå att ge ett pris nu redan så att kanske visningarna skulle ställas in. Så gick det ju till när jag köpte lägenheten i Göteborg. 

 

Så här långt i historien skiner solen på hög och klar himmel.

 

Jag fick veta att det varit en förhandsvisning, att två intressenter redan börjat buda och att det hösta budet nu ligger på 2 120 000 kr. 

 

Jag tackade för mig och kastade därmed in handduken. Solen for ner som en pannkaka.

 

Nu slipper jag packa och flytta. Nu kan jag glädas åt att min lägenhet nog också höjs så där sanslöst i värde. Kanske. 

 

Och jag fick min adrenalinkick, som efteråt lämnar mig oberörd. Men än känns den i kroppen.

Medan jag lagar lunchmat lyssnar jag på Malou efter 10 där Herman Lindkvist och Jörn Donner speglar Sverige. Slutklämmen gjorde att jag la upp ett storgarv. 

 

Sverige är en liten svans

som försöker vifta på hunden (Europa).

 

- Älskade metaforer!

Det är inte alltid lätt att förstå varför man (läs jag) har en viss grundton i humöret. Min grundton i dessa dagar är glädje.

Livet är helt enkelt kul att leva. Rentav lite spännande, utan att vara gastkramande och gående hand i hand med möjligheten av en katastrof. För så kan det ju vara. Livet kan vara spännande balanserande mellan hisnande framgång och katastrof.

Min glädje och livsförtjusning är av annat slag. Den är som finväder utan hotande moln i horisonten. Här några glädjeämnen.

• Förra helgen träffades Max och Mimmi och hunden Winky, Tuva Leo och tvillingarna och jag på Tåby gård som drivs av Kristina, en kompis till mig. Det var en magiskt härlig helg fylld av förtjusta barn och vuxna, god mat och familjeumgänge. Toppupplevelser var enligt barnen att mata och klappa jujen (djuren), och enligt de vuxna att rida, plocka blåbär och svamp. Jag satte dessutom värde på att träffa Kristina.

• Kollegan och jag, som skriver Boken om KIM, har träffats i Sundsvall och tagit del av en handfull personers synpunkter på vår nästan färdiga bok. De har tyckt till, inte alltid tyckt lika, på ett sätt att vi känner oss säkrare på hur vi ska gå vidare. Det har varit både omvälvande och värdefullt. Jag är på krigsstigen. Klar är dock att vi inte kommer i tryck på den här sidan året.

• Jag har lyckats spela in ett långt samtal med Siv, min x-svägerska, där hon berättar om sina rötter.
• Vi har plockat ca 20 liter gula kantareller som nu ligger förvällda i min frys.
• Vi har druckit kaffe ur ärvda Rosentahl-kaffekoppar och ätit kanelbullar på kanelbullens dag i deras Lapptorp, som ligger vid en Mickelssjön i el- och väg-löst land norr om Örnsköldsvik.
• Gårdagens samtal med assistansbolaget gav vid handen att alla parter är nöjda, inte minst jag själv. Jag får också hedrande löneförhöjning. Gläder mig åt förestående utlandsresa.
• Två av mina barn är i bostadsförändring. Det ser så livsluftande ut. Inom några dagar klarnar bilden. Nagelbitare, ska de få till det? 
• Igår hade jag säsongstart i Kör för alla med ledaren Caroline af Ugglas. Märkte att jag inte sjungit ut på ett tag och rösten blev skrovlig. Men hujedamej vad roligt det är. Kören har fått inbjudan från Dalhalla att även 2016 inleda säsongen där. Konsert i början av juni. Vad säger man? Jihaaaa!
• Jag har en rad träffar med nära och kära inbokade, sådana som jag inte träffar så ofta. Nu närmast idag.
• Mina nya skrivarplaner är inte så oroande längre. Oron har bytts mot förtjusning över nya kontakter och nätverk. Är medlem i Egenutgivarna och två släktforskningsföreningar. I båda nätverken finns massor med kunskap om sådant som jag inte har mycket susning om. T ex vilka arkiv som innehåller sånt jag vill veta. Eller fiffiga marknadsföringsvägar. 

Jag tillbringar min tid i en hel sandlåda av glädjekorn. Men det finns smolk också. Jag har flera vänner som fått besked om allvarliga sjukdomstillstånd. Det är tungt, men rubbar inte min grundstämning av glädje.