Bentes blogg

Nu på morgonen hörde jag en sociolog kommentera antisemitismen i Sverige och i synnerhet i Malmö, efter gårdagens uppdrag granskning som lyfte fram Malmös judars utsatthet och omvärldens relativa flathet mot det hat de utsätts för.

 

Jag har en längre tid gått med en dov undran om främlingsfientlighetens utveckling i Sverige och olika grupphat relaterade till nationellt ursprung, religion etc. Det tycks mig som att det jäser i Sverige. Jag har gått med frågan - Vad är det som händer och hur kommer det sig? Jag har gett mig på olika taffliga förklaringar. 

 

Nu handlade dagens prat om antisemitism, alltså inte främlingsfientlighet, men det gav mig i alla fall ett delsvar. Experten menade att de antisemitiska hatbrotten i Malmö, och i Sverige i övrigt, inte är toppen på ett isberg. Det är inte så att Sverige jäser av antisemitism. Han gav i stället liknelsen att det vi ser av antisemitiska hatbrott är farliga skär på ett i övrigt lugnt vatten. 

 

Det här är liknelser som ger mig viss känsla av klarhet. Inte så att hatbrotten ska negligeras, nej tvärtom, men liknelserna ger hint om hur vi, samhället, kan motverka dem. Det är skillnad på om en hel nations befolkning ska tas i tukt och förmaning jämfört med att det är enstaka individer och grupper i samhället.

 

Nu inställer sig nästa fråga. Hur är det med främlingsfientligheten i Sverige? Är de hätska utfallen mot främlingar ett utslag av farliga skär, eller är de toppen av ett isberg? Jag befarar att det inte bara är farliga skär. Med ett främlingsfientligt parti, SD, och med främlingsfientliga strömningar i flertalet partier, så lutar det åt att vara ett isberg. Och det är skrämmande.

 

- Vad får människan att göda hat mot oliktänkande och olikvarande?

Nu har jag börjat acklimatisera mig lite. Det går i och för sig inte på en kvart, det är en långsam process, men jag börjar finna mig i nya situationer och nya tankar, hörandes till en ny-acklimatiserad människa.

Jag har besökt Kör-för-alla-kören och är nu redo att vara en av dem. Vi börjar på riktigt nästa tisdag. Idag har jag varit på seniorgympa i Edsviks tennishall, det var trevligt och senioranpassat och min förbättringspotential är enorm. Jag har anmält mig till intensiv-spanska-kurs vid Folkuniversitetet och avancerat till att den är inställd pga för få deltagare. Jag har bokat och hämtat bibliotekskort och nu ska jag framför allt lära mig använda e-tjänsterna. Hemifrån ska jag kunna ladda hem e-böcker och strima e-ljud-böcker och det faller på dagens lott att få den kunskapen på plats. Kanske har de nån spanska-kurs åt mig också?

 

Från och med nu i januari är jag pensionär på riktigt. Det innebär att jag, med förtjusning, gjort slut med Försäkringskassa och Arbetslöshetskassa. Relationen med dem var ingen höjdare och jag har medvetet valt att inte lufta min irritation, för att inte smitta ner mig själv med irriterande tankar. Eller som man säger, jag har valt (bort) mina strider.

 

Pensionärsskapet är för mig en finansieringsform och inget annat. Jag lyfter full pension, vilket innebär att det kommer slattar med pengar från en rad olika håll. Sammantaget ger de mig ekonomiskt lugn i åtminstone 5 år framåt. Nu köper jag SL-årskort och entrébiljetter för pensionärer. Jag ska också spara, för det blir nog roligare sen om jag nu lägger lite pengar på hög till de åren som ligger bortom 5-årsstrecket.

Därför är det så bra att jag trivs bara bättre och bättre med det tim-jobb jag har. Märker hur bra jag mår av att bara gå till jobbet utan att ha kreerat nåt i förväg och gjort mig förberedd upp till tänderna och utan att bära en hel organisations väl och ve på axlarna. Det har föranlett mig att skicka ut trevare till timjobb som tentamensvakt. Det skulle jag gärna vara under de fyra tentamensveckor på ett år, som åtminstone KTH håller sig med.

Summa summarum har mina göranden och låtanden förflyttats från att fundera ut var och hur jag skall förflytta och förvara alla mina saker till funderingar på hur jag ska leva och finansiera mina dagar här i min nya hembygd. Hatten har landat på en krok som finns här i Kvarnskogen. 

 

Jag känner mig NY.

 

Ny i jobbtankarna, ny i fritidsaktiviteterna, ny i det sociala umgänget, ny i tanken på min egna långsiktiga hälsa. Från och med idag har jag dessutom en sprillans ny motordriven Tempur-säng, som jag sov middag i efter att ha blivit väldigt trött av gympapasset.

 

Känslan är att det nog blir väldigt bra, det här. Länge. 

Idag var en dag då mina nerver var hårt spända.

Jag lyssnade på deckaren Den sanna historien om Pinoccios näsa av Leif GW Persson så nagelflisorna flög. Och så visste jag att senast idag skulle Knorveln snittas fram. Ola och Cissi skulle bli föräldrar igen.

 

Mitt på dagen mest bara flämtade jag, kände verkligen hur jag klättrade efter väggarna. Nu är pärsen över. Boken är avklarad och Vera är född. Jag klättrar ner från vägagrna, tar av mig hatten och både bugar och jublar.

Vera är en liten goding på 4,7 kg, 53 cm med massor med mörkt tjockt hår och långa fingrar och naglar.

Jag summerar att det nu är 4-0, alltså jag har fyra flicke-barnbarn. Dessutom har Max och Mimmi en flickehund som jag är hussemor till. Snacka om girlpower. Jag är stolt som en tupp (!). Kusin Signe, 3,5 år, sade sig vilja ha henne.

Har sett de första fotona. Tankarna i spänd väntan ersätts av tankar på hur det blev.

Vera är en goding. Fascinerande tjock mörk kalufs. Och hon är en bjässe. Bland mina barnbarn representerar Vera den ena ytterligheten med sina 47 hekto och Hedda den andra med ynka 9 hekto. Vilken chockerande skillnad. Det går ju åt drygt 6 Heddor på en Vera.

 

Men alla är hur goa som helst. Fina namn har de också, Vera, Tyra, Hedda och Signe. 1800-tal och 2000-tal går hand i hand vad namnmode anbelangar.

 

Jag summerar att den här dagen gick utan att jag gjort just nånting alls. Annat än att jag gjort ett rejält ett flicke-barnbarn. Inte illa.

 

Som varande klanmoder tänker jag allt oftare på det här med att föda liv. Jag har själv satt tre barn till världen. Nu har de tagit vid och föder sina barn.  I ett bredare perspektiv forsätter jag att föda liv.

 

Jag ska, som jag skrev i förra bloggen, resa till Spanien ganska snart. En månad i jobbet.

Detta faktum har jag känt till sedan dagarna före jul men först nu börjar faktumet tränga på för en plats i mitt medvetande.

 

Jag har kollat att passet är giltigt, beställd EU-kort från Försäkringskassan och bokat och betalt intensivkurs i Spanska (en vecka i slutet av januari vid Folkuniversitetet Stockholm).

 

Nu lyssnar jag på Gustavs grabb av Leif GW Persson. Alltså, jag har tecknat ett prova-på-abonnemang på 14 dagar i Storytel med inspiration hämtad från vännerna Ingrid och Anders. Tänker lyssna och läsa på läsplatta där i Spanien. Går igenom kläder att ha i ett klimat som är 10-15 grader varmare än här. Tänker motionera med ökad frenesi och i morgon gör jag premiärentre på Edsbergs tennishall där Solom bedriver gratis seniorgympa. Jag vill ha fysisk ork för långa promenader i Spanien. Jag ska också aktualisera bokskrivandet och illustrerandet av den där boken som fått ett drygt halvårs stopp pga flytt och sjukdom i höstas. Nu djävlar ska det hända något på den fronten också.

Kort sagt, jag förbereder mig.

Året avslutades med en ilsken blogg om etiken i FaceBook. Bara jag lyfter det minsta lilla på det locket börjar tryckkokaren (eller tyckkokaren) ånga. Jag kan verkligen inte acceptera att det ska gå att lägga ut meddelanden och länkar i mitt namn utan min medverkan. Men jag har inte lyft på det just alls, sen sist. Nej, jag har ägnat mig åt upplevelser i det lilla nära formatet och det har gjort mig genuint och okomplicerat gott.

Några av pärlorna var
Födelsedagsuppvaktning hos Karin
Julfirande med Leo-familjen den 23/12
Promenad längs Edsviken och runt Edsbergs slott i gnistrande kylslagen sol
Besök av kompis Ethel i mellandagarna med prat-promenader och besök av Tuva med tvillingarna.
Nyår hos Olafamiljen i Karlstad. De är i väntans tider med nedkomst av Knorveln senast om några få dagar. Stånk och stön. Blivande storasyster Tyra är höggradigt engagerad i blivandet av storasysterskapet.
Besök hos gamla vännerna Ingrid och Anders på Hammarö.

Någonstans har jag plockat upp en förkylning som just nu blommar ut i full blom. Dags att prata med min nya distriktsläkare vid nya distriktsläkarstationen om astmaundersökning och få ytterligare mediciner. Stön.

Framöver har jag att fortsätta etablera mig i Sollentuna med vänkontakter, körsång, gympa, språkstudier mm. Jag tänker ta en snabbkurs i spanska för att bättre klara av en månad i Spanien i mitt nya jobb. I mitten av februari bär det iväg.