Bentes blogg

Vad dagarna springer. Jag packar upp, träffar vänner och jobbar, alltmedan jag envisas med att ha ont i mitt knä.

 

 

Nu börjar jag misstänka knäartros. Har läst om symtomen och beskrivningen är klockren. Och visst har jag haft knäont förr, i perioder. Det är till och med så att jag nu har ont lite varstans, i fötterna, i höfterna, i högra handen, och jag bävar för vad det skulle kunna innebära. Nåväl, jag ska väl inte kvacka i egendiagnos utan söka läkare som får ge sin syn på saken. Men jag "ska bara" först. Och kanske, förhoppningsvis, är det så enkelt att kroppen protesterar mot mitt myckna kånkande på kartonger en längre tid. Flytt är inte precis min bästa gren.

Ska bara

Först ska jag packa upp och komma någorlunda till rätta i min nya lägenhet. I natt blir första natten jag sover över där.

 

Vidare ska jag först bli inskriven på Edsbergs vårdcentral och det kan jag bli först efter att systemet fått mitt flyttmeddelande. Av olika anledningar har jag anmält flytt först 1/12. Så det dröjer någon vecka innan jag anses vara Stockholmare även i Landstingets värld.

Nu händer det, det där jag förberett i minst ett halvår. Men känsla och förnuft är så långt ifrån varandra man bara kan komma.

Det känns som att jag inte bor någonstans, allt är i uppluckring och jag är bostadslös. Grabbarna på Timrå Express springer benen av sig med mina kartonger från källare och lägenhet här i Göteborg. Grannarna klagar på att obehöriga kan komma in genom den port där de bär ut mina saker och där en person hela tiden håller vakt. Hissen går skytteltrafik. Lägenheten i Kvarnskogen Sollentuna står öde och tom. Jag befinner mig känslomässigt utslängd i intighetens universum.

 

Förnuftet säger något annat. Just nu, sedan i fredags, äger jag faktiskt två lägenheter, en i Göteborg och en i Stockholm. Så bostadslös är jag då rakt inte. Jag har redan fått nycklarna till min Stockholmslägenhet och pinkat in revir genom att placera ett mjölpaket i skafferiet och en öl i kylen. Snart kommer mitt pick och pack dit också och jag kommer att vara överlastad med saker. Det finns mycket smått och gott att göra ett hem av.

 

Och det är nu det händer.

Efter att ha gått igenom diverse papper som blivit liggande, t ex skrivit på och skannat in hur jag vill ha mina pensionsutbetalningar, betalat räkningar, satt in lånepapper i sin pärm, aktiverat nya betalkort och kollat hur jag sköter ekonomin på nätet i nya banken, ja det tog sin tid, begav jag mig mot slutet av arbetsdagen till Kungsgatan 5 och butiken Sova. Jag hade räknat ut att jag behövde gå till ett ställe med brett och kunnigt sängutbud och lotten föll på Sova-butiken på Kungsan.

 

Där blev jag omhändertagen av en ekonomistuderande deltidsarbetande yngling som servade bara mig i flera timmar.

 

Jag provade 5 typer av ställbara sängar, valde till slut mellan en Hästen och en Tempur och till slut stod jag med ett kvitto och några Tempurkuddar i handen och hade köpt en Tempur ställbar säng för flera tiotals långsjalar.

Här ska sovas gott. Om ett tag. För det tar flera veckor innan leverans.

Jag är nöjd med mitt val, men kan inte låta bli att tänka på hur säljarbetet gick till. Det lämnar viss undrande eftersmak. Som att ha blivit intensivt missionerad och frälst, på någe vis.

En snygg ung manlig expedit behandlade mig uppmärksamt och exklusivt som vip-kund. (Med undantag för en tjej såg jag bara unga manliga expediter i 20-årsåldern. De såg alla ut som om de jobbade på bank med snygga kostymer och håret kammat bakåt och med lite längd på håret därbak.)  Fick prova olika sängtyper alltifrån Hästens med rena naturmaterial till Tempurs rena latexsäng och olika varianter däremellan. Jag blev tilltalad som alltmer kunnig sängexpert. Jag fick prova olika prisnivåer. Endast en säng, den billigaste, saknade ställbar mekanism (!). Därmed gick den inte att jämföra på samma sätt som de andra och jag fick veta att den hade betydligt kortare livslängd också. Vi pratade hållbarhet på sikt, värme- och fuktavledningsförmåga, känsla, helhetsintryck, estetik, hårdhet, ergonomi, hur lätt/svårt det är att vända sig i sängen, pris, om kroppsvikten förändras, om förvaringsmöjlighet under sängen (glöm det), sitthöjd, och ja, det gick att prata om detta i flera timmar. En bra fråga var – om alla sängarna kostade lika mycket, vilken skulle jag då välja? När jag till slut gjort mitt val, där faktiskt pengarna fick vara utslagsröst, så tillkallades ytterligare en yngling som pratade igenom mitt val, han kände på det stöd kroppen fick under madrassen och ja, han tyckte nog att både säljkollegan och jag gjort ett mycket gott val.

 

Jag var närmast berusad av att ha legat skönt i alla dessa sängar, av alla bekräftelser på mina behov och synpunkter och förmodligen över denna intesiva ungdomligt manliga uppvaktning.

Om två till fyra veckor kommer två montörer och sätter ihop sängen på 90 x 200 cm på plats till användbart skick och tar emballaget med sig. Bädda får jag göra själv. Till dess får jag väl sova på soffan eller på en uppblåsbar madrass som jag använder då jag tältar.

Nu när jag vaknat upp efter en natts bearbetning av vad jag var med om – det känns som en dröm - är jag nöjd med att ha klarat av kapitlet sängköp och på det klara med att gårdagens manliga uppvaktning inte gick med i köpet. Det var en engångsgrej. Men jämarns vilket lyft min kropp kommer att få. Hej och hå. 

Igår var en lyckad och närmast lycklig dag i soldis, en dag som jag ägnade åt hemkunskap.

Redan under den folkspäckade resan till Sollentuna bubblade det gott inombords. Jag förundrades faktiskt över att det kunde kännas så trevligt att stå och trängas i både buss och tunnelbana. På pendeln reste sig en ung, förmodligen invandrad, man och lät mig sitta och jag tog tacksamt emot erbjudandet.

Turebergshuset = kommunhuset, kommunens hjärta
Jag började med att bege mig till Turebergshuset i Sollentuna. Det är kommunhuset, kommunens hjärta, som jag alltså nu vet var det ligger. För länge sedan, när jag surfade runt för att veta lite mer om Sollentuna och arbetsmarknad, fann jag att Socialförvaltningen informerar om vad det innebär att vara kontaktperson. Informationen gavs igår och jag var alltså där. Möttes av trevliga välkomnande receptionister och vi som skulle bli informerade samlades för att bli upphämtade. Jag passade på att plocka åt mig diverse informationsmaterial. Såg också en miniutställning om stadsplanering och medborgardialog.

 

Vi var en samling damer, mest unga sådana och så var vi två tanter i aktningsvärd ålder. Två av tjejerna imponerade på mig och borde vara rena fynden för socialen.

 

En var från Eritrea, talade ett par tre språk som jag inte ens känner till namnet. Förmodligen tigre, kunama och afar (jag har googlat och funnit dessa troliga) och dessutom arabiska, engelska och svenska. Hon studerade något vårdaktigt och verkade saklig, stabil och mogen. Tänk att få en sån som kontaktperson om man är nyligen invandrad från Eritrea och i behov av en kontinuerlig kontakt för att komma in i det svenska samhället.

Den andra som imponerade på mig var en tjej från Iran och hon var också en bedårande person med imponerande språkkunskaper. Dessutom verkade hon vara konstnärligt kompetent och fått utmärkelser för sin fotokonst i USA. Hon var väl medveten om hur svårt det är att livnära sig på konst.

Men så fanns där ett gäng fullkomligt gränslösa damer också, så jag satt där och tog mig för pannan. De var osmakligt pratglada om sig och sitt, oftast med innehåll som inte alls var relevant i sammanhanget, de svarade i telefon under pågående möte, pratade parallellt med informatörerna så det inte gick att höra vare sig det ena eller det andra, en kom för sent och gick i förtid, och en var där för att kolla vad som gäller för kontaktpersonskap utifrån att hon kanske ville ha en sådan. Det hela blev ganska förvirrat, men jag såg naturligtvis till att få svar på alla mina frågor.
- Det är då för väl att socialen kollar (utreder) kontaktpersonerna noga innan de matchar ihop dem med någon klient, tänkte jag. Om jag var socialsektreterare skulle jag verkligen inte välja alla oss närvarande som kontaktpersoner.

Det hela var en mångfasetterad upplevelse för mig och verksamheten som sådan utgör en av fasetterna i den kommunala verksamheten. Och kanske kommer jag, när jag sovit på saken ett tag, att anmäla mitt intresse för att bli kontaktperson till en vuxen kvinna.

Sollentuna badhus
När informationsmötet var genomfört satte jag mig runt hörnet i mitt stamfik Meza House. Telefonen behövde laddas och jag med. En av tjejerna på infomötet visade mig var Sollentunas badhus ligger. Jag kollade det närmare på nätet. Det drivs på uppdrag av Sollentuna kommun av företaget Medley och utbudet av träningsformer är stort och det verkar vara jättelätt att boka plats på de olika träningspassen. Jag bestämde mig för att den kunskapen fick räcka just nu, jag behöver inte se badet också. Det ligger sisådär 2 km från mitt blivande hem, definitivt inom cykelavstånd och det går absolut bra att gå dit också. Förutom alla bussar jag kan ta.

Edsbergs centrum
Bestämde mig för att bege mig till Edsbergs torg och skriva in mig på vårdcentralen. Bussarna heter 607 mot Danderyds sjukhus och 627 mot Åkerby industriområde som tar mig från Sollentuna centrum till Edsberg (och till mitt hem i Kvarnskogen med, för den delen).

 

Vårdcentralen ligger på Edsbergs torg, alltså i hjärtat av Edsberg. Jag gick ut därifrån och skrotade runt i centrum väl medveten om att detta är mitt nya hems köpcentrum.


Kvarnskogen
Valde att gå på nedre södra sidan om Danderydsvägen och liksom runda min framtida bostad, som katten kring het gröt. Såg spännande ariktektur genom skogens träd.

Svampskogen

Först gick jag på en riktig väg och sedan på en skogsväg. Längst bort klev jag in i skogen för att se om han talade sanning, han som säljer lägenheten till mig. Han sa att där fanns mängder med trattisar som ingen plockar. 

 

Skogen är fantastisk. Som ryggen på Speckstabergets sydsida i Härnösand, där jag under alla år plockat så oändligt många trattisar. Med den skillnaden att det som förr var inom bil- eller möjligen cykelavstånd nu är inom promenadavstånd.

 

Hittills är jag mest förtjust över min nya hembygd och tänker ofta:

- Tänk att jag fick till det! Med råge!

 

För den lättillgängliga svampskogen är definitivt bonus i sammanhanget.

 

Så var min första hemkunskapslektion. Eller rättare sagt, så var mitt omtag i ämnet hemkunskap. Ett nytt skede har inträtt i processen att bli stockholmare. Hatten har landat på sin krok och ser sig om. (Ref "Home is where I put my hat".)

Jag sitter nyduschad och fräsch på tåget på väg till Stockholm. I ryggen har jag en vecka med kartonger och några jättemysiga möten med vänner.

Det jag gjort skulle nog tagit en dag för proffs. Men nu är jag en gammal otränad tant, så då går det tio gånger långsammare.

Men det går. Ungefär 60 kartonger står staplade i lägenheten och ytterligare bortemot 10-15 kartonger ska packas eller bara numreras där nere i källaren. Det fick jag inte gjort nu och jag iddes liksom inte ägna ytterligare ett antal tröstlösa timmar där nere i mörkret. Det får jag ta helgen innan flyttlasset ska gå (måndag 17/11).

Under veckan har jag konsumerat en rad olika radiodokumentärer. Provade också skvalmusik, men det funkade inte så bra. Jag blir bara trött av skval. Även om det är kvalitetsskval. Men djuplodande berättelser kring samhällsfenomen, det orkar jag nästan hur mycket som helst. Bara det inte är alltför deprimerande innehåll.

Programmet om mordet på den holländske politikern Pim Fortuyn är exempel på ett program med ett förfärande aktuellt tema. Det handlade inte så mycket om mordet i sig utan mer om Holland som frisinnat land, om växande främlingsfientlighet och hur den kan piskas upp av någon som sätter ord på vad många tänker.

De här dokumentärerna får mig att gå och tänka och det vitaliserar.

Sitter också med några frågor. Åligger det säljaren att plocka ner gardinstångskonsolerna? Och ta bort plugg och täta borrhål? Undrar om mäklaren kan svara på sånt.

Här på tåget satt jag med två ynglingar som plankade resan. En av dem satt på min plats men fick maka på sig lite. De såg rätt såsiga ut på ögonen och ansträngde sig inte för att hålla sig undan konduktören. Inte visade de någon oro inför att hon skulle kolla ett biljettnummer heller. De pratade om att de hade en coach som skulle kliva på i Skövde och då betala deras biljett. Det där med coach hade konduktören hört förut. När hon kom tillbaka hade hon an manlig konduktör med sig som verkade ha haft med dem att göra tidigare. Hon konfronterade de halvsovande herrarna kom med att ha en ogiltig biljett och sa att hon var ointresserad av både deras pass och coachen i Skövde. Det var bara att kliva av, menade hon. Det blev lite hätskt här med hot om polishämtning och okvädningsord om okunnig tågpersonal. Mooootvilligt gjorde de det. I Alingsås.

 

Min färd går vidare till Stockholm och början på mitt nya/resterande liv. Jag ska se ut en ny skön ställbar Tempur-säng så fort jag kommer åt. För i framtiden ska jag sova gudomligt skönt. Har jag tänkt.

Allhelgona-häng. Hade en mysig allhelgonahelg med två klaner samlade och där jag var den ena klanmodern och Gunnel den andra. Plocke-middag och besök i Skogskyrkogården, som jag just nu bor nästgårds. Flera övernattade. Tvillingarna var betagna av valpen Winky och intresset var ömsesidigt. Även nattetid.

 

Winky gnydde eller morrade av alla nya ljud. Signe, som sov på övervåningen, vaknade och gnydde för att Winky, som sov på mellanvåningen, gnydde. Och så höll de på i rundgång. Hålögda föräldrar kröp ut ur sina sovgömmor inpå söndag-förmiddagen.

Nu är jag i Göteborg och demonterar hemmet. Med blandade känslor i kroppen. Efter Blocket-annons kommer en strid ström av människor och hämtar grejer jag bara vill hiva.

Nyss vandrade järnsängen ut. Den nye ägaren trodde att den är från 1870-talet och att den kanske varit militärsäng. Själv har jag, med några års undantag, sovit i den sedan tidiga tonåren på 60-talet. Kommande nätter får jag sova på golvet. Det går bra det med. Men mysfaktorn har minus-förtecken.

 

Kartonghögarna växer, sakta men säkert.

 

Det går bra det här.