Bentes blogg

Nu vet jag bättre efter att ha gått i artosskola hos sonahustrun Cissi. Det knivskarpt onda tyder på inflammation och den kan dämpas med, typ, Voltaren. För övrigt finns en enkel knäövning att göra för att stärka muskulaturen runt knäskålen. Den påminner om vad Tuva tipsat mig om att göra, men är något förtydligad. Den gör jag nu och då. Cykel och vattengympa är skonsamt. Träningen ska vara lätt och ofta. Helst inte så långa pass per gång utan istället ofta. ”Aktiv vila” är ett begrepp att hålla sig till och innebär att vara aktiv med skonsamma rörelser. Jag kallar dem ”Lätt och ofta”.

Jag kom till Karlstad som invalid, en som knappt kunde gå och lämnade Karlstad rörlig med endast lätt ömmande knän. Det är verkligen hoppfullt.

Använde GPS-en i mobilen med inställning gå för att få vägvisning. Det började bra. Svängde av hitom Hagakyrkan och cyklade mot Sahlgrenska.

Upptäckte ett område i Landala som jag fascinerats av tidigare. – Jaha, är jag här? Fortsatte vidare utefter Carl Grimbergs gata och så kom jag till nästa bekanting, Konstepidemin. – Jaha, är jag här? Jag skulle ta till vänster och efter lite snirklande bland vägbyggnadsarbeten hittade jag en gångväg in i ett skogsparti. - Wow, va häftigt, tyckte jag.

Ganska omgående blev det häftigt på ett annat sätt än jag tänkt. Vägen gick uppför. Och uppför. Och uppför. Den var ju närmast lodrät. Pulsen steg, svetten lackade och jag flåsade, alltmer stressad för klockan tickade också. Gnetade på och kom upp på toppen till slut. Stora hyreshusbumlingar. Snirklade ut på Guldhedsgatann efter diverse GPS-kollar och äntligen hade jag Sahlgrenska i sikte.

På nätet hade jag googlat och letat rätt på vart jag skulle. Bruna stråket 11. Nu vidtog nästa tjorv. Det var inte så lätt att hitta bland alla byggnadsarbeten och skyltar om att verksamheter bytt plats. Till slut frågade jag en person i vårdkläder. - Bruna stråket 11…. Men där är ju mest bara administrationsverksamheter! Jag visade kallelsen och då upptäckte hon att det stod längst upp till vänster på kallelsen att jag skulle till blå stråket 5. Där stod det som jag letat efter, nämligen platsen för undersökningen. Blå stråket 5 vet jag nåt om. Det är ju huvudentren. – Hur kommer jag dit? 

- Du kan gå in här, då kommer du in bakvägen.

Så kom det sig att jag kom till receptionen tre minuter sen, genomsvettig i hår och kläder och illandes röd i ansiktet av ansträngning. Om själva undersökningen skriver jag i en särskild blogg.

Cyklade hem och det blev en upptäcktsfärd det med. Från Guldhedsgatan förirrade jag mig i ett bostadsområde i Landala och lät mig bara ledas via cykelstråk av min nyfikenhet.

Jag kom att cykla förbi ett fort, som förbryllade mig. -Vad är detta?

På GPSen heter fortet AB Fjäderborgen. 

Åke Göranssons Gångväg hade jag cyklat på. Senare fick jag veta att det är en badmintonhall. Därifrån var det lätt att hitta hem via Viktoriagatan och Nya Allen.

Nu pågår beteendeförändring. Det är inte så att jag är latare nu än tidigare, nej, tvärt om. Men det är ett större krig i mig nu. - Tänk att det ska behövas så mycket inre snack i hjärnan för det lilla jag gör. Hade jag inte haft veckosamtalen med mina hälsocoacher så är jag säker på att jag hade maskat ännu mer.

Det är inte rimligt. Tillsammans har vi hittat på det så att det ska vara så himla trevligt och roligt. Alltså, bättre kan det inte bli.

Ändå finner jag mig ibland, oftast helgdagar, i att ta det lugnt på morgonen med en känsla att snart så, snart ska jag ge mig ut på det där trevliga, vad det nu är. Jag njuter av frukost, tidning, spel, korsord, kanske lite bloggande… och timmarna går.

- Men snart så. Sen kan jag få för mig att baka, teckna, laga mat, fixa med nåt i hemmet, ladda hem appar, söka info på nätet, tvätta… och så går några timmar till.

- Men snart så. Få se, vad är det för väder ute? Om det är fint, så tänker jag - Snart så, innan det blir sämre väder. Regnar det vidtar ett inre lugn. - Shit, det regnar! Då kan jag med gott samvete hålla på med det jag håller på med. Bortemot 20-tiden på kvällen ska solen snart gå ner och då undrar jag hur vettigt det är att ge mig ut. - Asch, jag behöver inte göra det NU. Jag tar det i morgon istället.

Så kan jag hålla på. Hela dagen har jag alltså ägnat mig åt motion utan att göra det. Bara tänka.

Men, som sagt, jag får EN DEL gjort, som jag kan avrapportera till de mina. Och det jag gör mår jag bara bra av. Det finns inget ont att säga om det.

Så här vill inte jag ha det. Upp med mig och gör det där som ska göras, trevligt eller inte, på en gång på morgonen och njut sedan hela dagen åt den fräschör som infinner sig i att ha gjort det. Detta har även mina coacher kommit på, så jag är ordinerad morgonaktiviteter i första hand.

Jag vill ha slut på det där inre kriget. Jag vill vara hyfsat vältränad och i normal vikt, helst utan den ständiga värk jag har nu i fötter och knän.

Det bästa jag kan säga om situationen är att detta inre krig inte skulle pågå om det inte var beteendeförändring på gång. Mitt kroppsliga system skulle inte protestera då. (Eller, det gör det. Systemet protesterar med onda knän och fötter!) Och det är väl gott och väl. Men jag vet att det är tillfällig förändring. Jag har ett långt liv av erfarenhet av att Latmasken brukar vinna i långa loppet. Eller, lite mer uppbyggligt formulerat, Latmasken brukar ta ut sin tribut i långa perioder.

Nu är jag ute efter bestående förändring. Så det är väl bara att leva med det inre kriget tills Latmasken förtvinar. Och ha bra stöd, så länge kriget pågår.

Den inre domaren är hård nu då den säger – Hur många personer har inte varit ditt personliga stöd under ditt liv. Alltså, jag bara frågar.

Å så är kriget igång igen. Hej och hå.

Nåväl. Nu i morse tog jag en cykeltur kl 7 på morgonen (och hittade en undergång under Ullevileden bortöver Gårda. Toppen!) och om en stund blir det en tur till Sahlgrenska då jag ska på en rutinkontroll.

- Snart så

Nyss fick jag mail från kompis Ulla.

Hon visade på 7 seriestrippar om en till synes banal händelse i hennes liv. Alltså hon tappade eller skadade en tand och sökte hjälp för det. Ett äventyr i miniformat, som hon skildrade på ett lysande sätt.

Om det tänker jag några saker.

1 Vi gamlingar har något att berätta, vi med. Om våra liv. Om vår tid. Som borde ges offentlighet.

2 Jag har inspirerat henne med mina mer eller mindre tvivelaktiga och ointressanta projekt (se föregående blogg, den eftertänksamt bleka krankhetens blogg). Det inspirerar mig. En hel del. Det räcker långt som drivkraft för att fortsätta, även om det alls inte var mitt syfte att inspirera andra.

- Vad är det för värde med detta?

- Finns något läsvärt för andra?

- Mycket tveksamt.

- Mest bara tröstlöst, tänker jag. Kan vara enskilda personliga glimtar som är intresanta.

- Eventuellt blir det bättre när jag börjar intervjua folk.

- Själv tycker jag att avsnittet om Lille Gunnar är väl så intressant som avsnittet om Sahlgrenska. Ett namn på en ettårig person på en gravsten blir intressantare än en värdig  och potent representant för Sjukvårdssverige.

Efter cykelturen satten jag mig en lång stund i vår egen trädgård, som bara är jättefin. Provade att rita av den här utsikten i min nya iPad. Har inte lärt mig att föra över en ritad bild till datorn.

Igår kväll mötte Sverige England i en avgörande EM-match.

När jag kom hem från min cykeltur mötte den här lappen mig vid hissen. Trevligt.

Jag anslöt till gänget i Albert Hall, vår gemensamhetslokal, bjöds på god vickning till självkostnadspris och satt med kunniga fotbollsfans och en och annan överförfriskad dam. Under 5 minuter ledde vi med 2-1 och jublet visste inga gränser.

Vi öppnade dörren mot Ullevi och släppte in ljudbruset. Där satt en större folkmassa och tittade på TV tillsammans. För det hade de betalat 150 kr per person. Sveriges största TV-skärm, visserligen, men i alla fall. När så England gjorde mål hördes åter ljudbrus från Ullevi. Av annorlunda tonart.

En minnesvärd upplevelse, faktiskt, en Go:Bit. Jag intar en snarast sociologisk hållning, för att få den ointressanta fotbollen att bli riktigt intressant. Det lyckades.

En sann vilsam vacker Go:Bit. Det är med stillsam glädje jag tänker på att den här fina plätten är, i alla fall nästan, min egen trädgård. Det är verkligen lyxigt. Här finns konst som jag är nyfiken på, lekparker för de små, och här finns vackra trädgårdsrum och intressanta växter (som jag inte bryr mig om vad de heter). När jag kommer från östra delen av staden kan Trädgårdsföreningen bli en kontemplativ slutsträcka på väg hem till mig själv.

Sahlgrenska - detta röriga område av byggnader av diverse slag, som är en livlina för så många.

Den här bilden reprensenterar den där förvirrande rörigheten. Det kan också vara så att det är förvirrande rörigt för mig att ta mig an en hel stor stad och att jag projicerar min egen förvirring på delar av stadsmiljön.

- Det må vara hur det vill med den saken. Olika sorters utkastade hus av olika grad av permanentning är vad jag uppfattar. Alldeles intill huvudentrén, som för mig bör vara den naturliga utgångspunkten för att orientera sig vidare i hela sjukhusområdet.

- Om det inte fanns några skyltar? Jo då, det gjorde det. Och det finns namn på stråken som jag kan orientera mig efter, blå och bruna strpket, t ex. Men, likväl, den rent fysiska miljön är inte hjälpsam i orienterandet. I alla fall vid första, andra och tredje påseendet.

- Värst va gnällig jag är!

Ovilligt inser jag att Sahlgrenska är en livgivande Go:Bit även för mig. Jag hade ett rutinärende dit, att lämna ett urinprov, och lärde mig därmed var provtagningsenheten ligger. Jag var inte den första...

Jag ska inte klaga. Mitt nummer 165 kom upp på displayen på en gång. Men så hade jag läst att det var minst kö i slutet av veckan i slutet på dan, och just då var jag där.

Jag bekantade mig också med fiket där intill huvudentrén. Det ligger ungefär där fiket på Sundsvalls sjukhus ligger. Syndade med en smoothie, kaffe och ett vaniljhjärta.

Satt och tittade mig omkring och ut på den artificiella grönskan.

Det är nåt ogästvänligt med dessa våra sjukhus.

- Vad skulle man kunna göra för att få själva miljön mera attraktivt hälsobringande och samtidigt funka så där industriellt effektivt, som ett sjukhus behöver göra? Sjukhuset hos antroposoferna i Järna förmedlar en medmänsklighet som jag skulle önska mig fanns på svenska normalsjukhus. Och jag är medveten om att det är skilnad på produktionsskala. Men det är måhända också skillnad på förhållningssätt till den människa som ska vårdas och att den fysiska miljön också är en del i vårdbehandlingen.

Området med parker, boende blandat med olika sorters akademiska hus, mest med vårdinriktad och eller teknikbaserad verksamhet. Slottsskogen, Botaniska är värda egna Go:Bit-rapporter så småningom. Sahlgrenska och Chalmers likaså. Området har diverse knutpunkter som ännu så länge har ett rörigt samband i min hjärna. Linnéplatsen, Ånggårdsplatsen, Wavrinskys plats, Chalmersplatsen etc. Kan hända att den kuperade terrängen gör sitt till, men jag tycker vägar går kors och tvärs och jag vet varken ut eller in. Får liksom inte koll på väderstrecken, känner inte vart jag ska, tappar orienteringsförmågan. Platserna känns stora, liksom utslängda och jag saknar orienteringspunkter. Det blir inte bättre av att det pågår så många vägarbeten som gör att jag inte kan ta mig fram som jag tänkt. Därför är det nyttigt för mig att vara ute och försöka få stan välmöblerad i min hjärna.

En orienteringspunkt är min älskade kyrka Annedalskyrkan, där Alma-kören håller till. Det säger en del om körens värde för mig när jag tillåter mig att omnämna en kyrka som kär. För nåt okyrkligare än jag själv får man leta efter.

Guldheden verkar präglad av sin medicinska anknytning. Gatorna har namn efter olika professorer, doktorer och sjuksyrror. Landala verkar också ha fått gatunamn efter prominenta personer.

Linnégatan, Linné-stan och Olivedal är liksom inkarnationen av Go:Bit-Göteborg.

Boende blandade med kommers på ett stadsmässigt sätt. Handel i bottenvåningarna, boende ovanpå. Det var här jag bodde, på Plantage-gatan hos kompis Inger, när jag började hänga här i Göteborg.

Parkstråket utefter Nya Allén är för mig ett viktigt ständigt återkommande cykelstråk i parken efter Rosenlundskanalen/Vallgraven. Den är en avspänd vacker transportsträcka för oss cyklister som lättsamt vill passera tätaste innerstan. Så här på sommaren sitter folk i klasar på gräset och lapar sol.

Själv njuter jag av cykelledens skugga under träden.

Stadskärnan stressar mig. Jag har ont i fötter och knän och när jag går där och strosar så värker min kropp och säger

-Ta mig härifrån.

Ytligt betraktat säger stan – Köp, köp, köp. Eftersom jag snarast är motsatsen till shop-o-holic, så får stadens lockrop ingen starkare dragningskraft på mig. Jag tar gärna en omväg via Kungsparken.

När det är sagt, så måste jag ändå betrakta stadskärnan som en Go:Bit. Det är ju Göteborgs hjärta utan vilken blodomloppet skulle stanna. Här finns intressant arkitektur, ett rikt kulturutbud, mängder med matställen, etc etc, så som sig bör i en storstad, sveriges näst största.

Häromdan hade jag ärende i bortre änden av stan inom Vallgraven och igår hade jag ett ärende till Sahlgrenska. Cyklade en omväg dit för att få näring till mitt Go:Bit-projekt och kom att cykla i Majorna/linne och Centrum. Det blir lite överväldigande att samla de många intrycken. Och att göra det stadsdelsvis känns alltmer ogörligt. Men jag jobbar på och så får jag se vad det leder till.

Vi cyklade tillbaka genom Gårda, som är ett inklämt kvarter med ömsom gammal industrirelaterad bebyggelse och omsöm supermoderna bostadshus i stål och glas.

kommer både mer text o en egen illustration

När vi tagit adjö av Lille Gunnar cyklade vi ut på Danska vägen och konstaterade de många invandrarbutikerna. Vi passerade också Tåns kyrkogård på väg söderut. Det erinrade mig om alla kyrkogårdar som finns där i närheten. Ett imponerande antal.

Tåns kyrkogård är en av många kyrkogårdar i den här delen av Göteborg.

Efter Tåns kyrkogård tar ett märkligt parti stadsbyggnad vid. På vänster hand står stora hyreshus i närmast brutal rysk tråk-stil och på vänster hand ligger stora välskötta villor i backen. Det är som om Rosengård möter Djursholm utefter samma gata. Så småningom tar det puttinuttiga över, bortåt Överåsvallen till.

Vi stannade till och läste på en skylt om Dicksonska nånting, om plattläggningen på trotoaren för att någon herre skulle kunna gå torrskodd ner på stan. Villorna på höger hand blev bara grannare och grannare, säkert värda ett antal millioner kronor.

Där på Redbergsplatsen, mittemot Östra Kyrkogårdens entré, mindes jag plötsligt Lille Gunnar. Honom passerade jag dagligen under tiden i övernattningslägenheten på Bielkegatan i Lunden. Nu fick Ulla stifta hans bekantskap, där i Östra Kyrkogården.

Här vilar Lille Gunnar.

Vet inte varför, men han har blivit så levande för mig. Han är den av alla där i kyrkogården jag verkligen minns. Kanske är det för att han fått behålla sitt familjära tilltalsnamn på gravstenen. Jättefint, tycker jag. Det finns nåt kärleksfullt över gravstenen. Ulla och jag stod där och läste på graven och filosoferade över hans och familjens öde.

Kanske minns jag honom för att vi upptäckte graven, mina anhöriga och jag, under vårvintern för drygt ett år sedan. Det var då som dom började vänta barn vilket senare visade sig vara en problematisk graviditet. Nu är de föräldrar till tvillingflickor som klarat sig närmast mirakulöst bra trots dåliga odds. Men så har de haft sjusärdeles coola kärleksfulla föräldrar och med samlade svenska medicinska eliten som livsbringade support. Det hade förmodligen inte Lille Gunnar, i alla fall inte den medicinska uppbackningen. Gravstenen är en Go:Bit att reflektera över, i det lilla stillsamma formatet.

Se här börjar de där landshövdingehusen visa upp sig.

- Hur gamla är de, tro?

- Och hur kommer det sig att de är signum för Göteborg, men inte andra städer.

Landshövdingehus

Turen bar vidare bland landshövdingehusen och några villor i en kringelikrok innan vi kom till Redbergsplatsen. Det är kända marker för mig. Jag bodde nära Redbergsplatsen när jag hade en övernattningslägenhet.

- Och vad är det här för nåt? Det ser intressant ut innanför fönstren.

- Studiefrämjandet, ett kulturhus? - Vad gör dom här inne?

Jag ställde mig att glo in genom entrédörren i tron om att jag stod där efter att stället stängt för dagen. Men där var minsann en snubbe som undrade vad jag var för en. Så kom det sig att jag pratade med en till synes övervintrad hippie, vars tänder var på väg ut ur munnen, om tider som flytt och nya tider som kommit.

Polisstation - kulturellt allaktivitetshus - lokaler för SFI-undervisning. Nutidshistoria i ett nötskal.

Han berättade att huset till en början var polisstation. På 80-talet samsades en drös teatergrupper och andra kulturarbetare i en förening, vars namn jag inte la på minnet. Han var med på den tiden. Operan repeterade på dagarna, kulturarbetarna hade sig på kvällarna. Det var kaos. Idag fylls huset av folk från jordens alla hörn som läser svenska för invandrare. Det är kaos nu med.

När man passerar Olskrokens P-hus, där min bil fö är parkerad, och slinker ner i nordostlig riktning, passerar man en oas. Det är nybyggda hus och arkitekturen är väl inte översvallande fantastisk, men gatubilden är bedårande och planteringarna förvånande fina. Det känns förvånande med en sådan fin gatubild just här. Go:Biten heter Olskroksgatan och den är ämnad att upplevas till fots eller med cykel.

Bild kommer

Så kom vi bort mot tegelbyggnaderna av äldre sort. Jag tror helt enkelt vi var på baksidan av huset med skylten Pellerins Margarin.

Där i korsningen ligger en restaurang/pub som ser inbjudande ut. Även den känns förvånande.

- Jaha, finns det en pub här? Där ska jag slå mig ner någon gång. Men vi var ju ute för att röra på oss och då duger det inte att slå sig ner på en pub det första man gör. De kringliggande husen – vilken ålder har de tro? 40-tal? Eller kanske till och med 20-tal, den mera klassiska varinaten, alltså inte funkis?

Vi valde att gå uppför backen och gluttade in i Redbergsparken. Å här är en skola, få se, vad står det på den, Olskroksskolan? Nej, det står ju Folkskola. Ånässkolan, står det på kartan.

Stor och pampig skola. Med ett intressant hus intill.

- Gamla rektorsbostaden, numera administrativ byggnad? Mittemot Fritis.

Redan vid första upptäcktsfärden på cykel har mitt projekt blivit aningen problematiskt. Det faller sig nämligen inte naturligt att röra mig inom en stadsdel. Bara. Därför skriver jag om delarna så som jag rör mig, snarare än så som de är byråkratiskt indelade.

Igår eftermiddag ringde Ulla mig och undrade om vi skulle motionera. Vi har pratat om att använda gymmet i mitt hus tillsammans, men, ja, jag föreslog en cykeltur och det nappade hon på. Kvällen var solig och varm. Vi gjorde en tur genom Stampen, Olskroken, Lunden, Överås och tillbaka igen via Gårda.

Saxat från nätet: Centrum består av Guldheden, Heden, Inom Vallgraven, Johanneberg, Krokslätt, Landala, Lorensberg, Stampen, Vasastaden.

Jag bor i centrum, närmare bestämt i Stampen. Bostadsrättsföreningen Maltet är min utgångspunkt. Det är härifrån jag utgår i mitt sökande efter in- och uttryck av Göteborg.

Några första intryck

När jag tänker på Centrum ser jag framför mig tegelhus med affärer, fik och bostäder. Kanske är det Linnéstan som är sinnebilden. Även Landshövdingehusen.

Jag ser också för mitt inre stora sport- och kulturanläggningar i betong och glas, t ex Ullevi, Skandinavium, Svenska Mässan, Universeum. De har nåt storslaget brutalt över sig, känns allt annat än småskaligt trivsamma.

Trafiken - Spårvagnarna, så klart. Och tågen. Och de tjorviga trafiklederna.

En annan bild som kommer för mig är tiggarna. De är rätt aggressivt tiggande här i Centrum och de flesta är kvinnor i min egen ålder. En av dem står på huk i sjaviga kläder och tittar sig inte ens omkring, bara står där med rumpan i vädret, armbågrna i marken och tar plats med sitt väsen. De andra sitter eller går omkring i områden med mycke folk, utanför Centralstation och i runt Norrstan och Kompassen. De är experter på att se synd-omma ut och det gör mig arg. För helvete, ägna er åt nåt mer konstruktivt än att stå där och spela syndomma-mig, tänker jag samtidigt som hjärtat nås av ett styng dåligt samvete. Jag får intrycket av revirpinkeri och tiggerisamverkan och egentligen är jag nyfiken på hur de organiserat sig. Vi som skänker en skärva möjliggör deras verksamhet, annars skulle de inte stå där. Jag tänker inte bidra till den verksamheten. Managing by dåligt-samvete är inte min grej. Det föder ett trist samhälle. Men jag må erkänna att det känns tufft att sätta min inställning på pränt.

Go:Bitar

Mina gobitar är de där småskaliga miljöerna bakom, i skymundan, från det storvulna storslagna. Igår upptäckte jag t ex en gårdsmiljö intill Repslagarfabriken i Gårda. Och en skateboardpark nära Skandinavium.

En pilot

Man kan på ett sätt säga att jag tog första projektspadtaget på nationaldagen 6 juni 2012. För då tog jag steget att involvera andra. Jag har en pilot-person, som jag sedan en tid är lite extra nyfiken på. Hon bor i samma trappuppgång som jag. Två trappor ner. Tillsammans med henne kommer mitt projekt att utvecklas från tanke till handling. För jag tänker inte bara cykla omkring och uppleva. Jag ska också intervjua folk om sina intryck, kanske om deras gobitar.

Redan nu förstår jag att det kommer att ta mer tid än som ursprungligen var tänkt, alltså tre månader.

Min pilot har åkt på semester nu på morgonen och kommer tillbaka i början av juli, en vecka. Då ska vi träffas. Inget hindrar att jag börjar ändå, men det får bli i brottstycken, ett intryck här, ett intryck där. Jag får benämna dem Centrum 1:0, 1:1, 1:2 osv och senare kan det bli en sammanställning.

En liten introduktion till mitt bloggprojekt som hälsocoacherna Tuva och Leo introducerat och som jag tänt till på och gör till min egen grej.

Jag ska skildra Göteborg i 10 kapitel där varje del motsvarar en stadsdel. Det här gör jag av vitt skilda skäl, bland annat för att

• Lära känna Göteborg
• Komma ut i friska luften, främst med cykel
• Bli fysiskt starkare
• Lära känna folk
• Lära mig illustrera i nåt ritprogram
• Samla mina intryck och ge uttryck för den på en blogg så andra kan ta del

Jag blir nån sorts journalist med skrivklåda eller illustratör med ritklåda eller, som nån sa i TV-soffan i morse, är man kreativ så behöver kreativiteten få utlopp i en form som passar en själv. Min form är alltså bloggens.

Principen jag tänker utgå ifrån är den som fått namnet Gräv-där-du-står eller Hologram-principen. Jag ska inte lära så mycket av hämta info på nätet. Nej ut med mig och upplev med alla sinnen och återge mina intryck.

Redan nu fuskar jag lite. Här är en översikt jag saxat från nätet. Det är en rejäl munsbit jag tagit mig an. Var och en av stadsdelarna är til folkmängden större än Härnösand, som jag närmast kommer ifrån:

Göteborg är från och med 1 januari 2011 indelat i 10 stadsdelar. Varje stadsdel är indelad i flera mindre områden, så kallade primärområden.

Här nedan kan du se de olika stadsdelarna samt vilka primärområden som ingår i respektive stadsdel. Det finns 94 primärområden i Göteborg.

Det är Sveriges nationaldag, Maxens födelsedag (yngste sonen) och en allmänt hyfsad ledigdag med kylslagen sol.

Jag cyklade till Valhallabadet för att få mig ett skonsamt träningspass. Men tji, det var stängt. Geocachade istället. Fascineras av de upptäkter jag gör som jag annars inte skulle ha gjort. Inte hade jag inom överskådlig tid kommit till en skate-board-park nära, men helt undanskymd från, Scandinavium.

Det kryllade av våghalsiga barn och vuxna.

Inte hade jag heller upptäkt området kring Remfabriken i Gårda, med underbara innegårdar som verkar höra till Volvo.

Nu har jag just lullat hem från nationaldagsfirande i bostadsrättsföreningens regi.

Fördrink, matjessill med de traditionella tillbehören, öl, vin, snaps, sånghäfte, jordgubbsdessert, eftersnack...

Jag gjorde mig synlig genom att leda kaffesången, en kanon som är tacksam i glada vänners lag. Nu har jag nog blivit hon med kaffe-sången. Inte illa som ytlig identitet.

Dessutom har jag tagit mod till mig och bjudit upp mitt första intervjuoffer till Go:Bit-projektet. Vi ska träffas i början av juli, tidigast. Om henne, ja för det är en hona jag frågat, återkommer jag senare. Hon svarade i alla fall ja, med en gång. Uppmuntrande! Jag berättade lite om projektet och om mitt skrivande, dvs bloggande och hörde mig säga att jag inte skriver om topp 5-teman som ger många läsare. Jag skriver inte om

1. Mode, mat och heminredning
2. Våld och kriminalitet
3. Kändisskvaller
4. Sex
5. Fotboll

Då infaller frågan

- Vad skriver jag om då?

Det är en bra fråga. Mitt enda svar är

- Jag skriver om sånt som hoppar in i och tuggas av min hjärna.

- Och hur allmänintressant är det, på en skala?

- Ja, inte särskilt, om man tänker på det fåtal läsare jag har. Men jag fick i alla fall några med- eller igen-kännande kommentarer på min senaste blogg, den om utanförskap med rubriken Viktiga lärdomar.

Nåväl, på frågan om varför jag skriver, har jag inget vettigt svar. Men inte är det att få tusentals läsare. Jag bloggar för att det roar mig, helt enklet. Eller ger mig nåt, svårt att konkretisera vad.

När jag satt där på Lärjedalens trädgårdsförenings café och vi sångare i Alma-kören samlade oss, kände jag igen en gammal känslopalett. Jag har känt så även under våra sångtillfällen på måndagskvällarna.

I den där stora gruppen av körsångare känner jag igen kluster av folk. De liknar grupperingar från skolans tid. Alltså folkskolans. Ja, jag är ju så gammal så jag gått 6-årig folkskola, 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium.

Där fanns innegänget av brudar som var snygga och hade lätt att prata med killarna. Ja, killarna flockades runt dem. Alltså de snygga charmiga killarna, dom som var duktiga i gymnastik. De spelade ishockey och fotboll, sprang fort och hoppade högt och långt. Ibland var innebrudarna rent av taskiga. Hade hemlig klubb om mig och frös mig ute. Det var alltid en ledare som tog befälet kring utfrysningen och de andra var flata och hängde med. Och så fanns det andra grupperingar som umgicks så att man nästan kunde se samhörighetsbanden mellan dem. Jag tillhörde inget av gängen.

Det är dessa erfarenheter från en liten norrlänsk håla, Byske, som för evigt fått mig att vilja till större platser med större variation av människor. Där det går att hitta gelikar som är lika eljest som jag själv. Jag är fullkomligt avtänd på små samhällen, små skolklasser och ja, jag är det minst gröna-vågiga man kan tänka sig. Jag är för evigt avtänd på att viljelöst och oreflekterat följa en ledare, bara för att få höra till och få vara med i gänget. Det har jag märkt många gånger i vuxenlivet. Goda ledare, ja, men taskiga ledare, nej. Då går jag min egen väg, även om priset är mycket högt. Goda sammanhang, ja, dåliga sammanhang, nej. Idag skulle jag säga om mig själv att jag blivit en mästare i att välja de för mig goda vägarna och sammanhangen.

Nutidens innebrudar i min kör, Alma-kören, är snofsigt klippta, har färgade hårslingor, är brunbrända och har raffiga smycken, diskret klädsamt smink och stilfulla kläder. De ser verkligen bra ut och verkar lägga mycken möda vid sina utseenden. Och de har bestämda platser i kyrkan, sittplatser längst fram. Gu nåde den som förirrar sig dit och tar någons plats. I känslopaletten ingår att jag inte hör hemma där. Ingenstans. Och framför allt inte bland innebrudarna. Känner en gnutta rädsla för dem, till och med. Har beredskap för taskigheter. Jag är eljest. Jag är fel. Jag är utanför.

Nu, i vuxna år, förstår jag ju att det här är frusna gestalter. Känslan har förmodligen mycket lite med verkligheten att göra. Jo, de fasta platserna är verklighet. Men i övrigt är det nog min barndoms utanförskap som väckts till liv nu när jag är i stora grupper av folk, som jag faktiskt inte känner. Det är riktigt intressant att uppleva hur tidiga erfarenheter dyker upp och ställer till det. Nu när jag sett det kanske det går att bryta igenom så småningom, att omtolka intrycken med andra glasögon än de som är färgade av barnets utanförskap.

Det berättar om vem jag var, en gång i tiden, som liten flicka. Jag känner för henne, den där flickan som var eljest och kände sig utanför alla grupperingar. Men som lärde viktiga saker av det. Bl a att jag varken är särskilt eljest och utanför och absolut inte fel.

Sedan kanske en månads tid får jag en hemskans massa mail som jag inte vill ha.

De ser ut så här, varierar rubrik och avsändare, men är väldigt snarlika. Jag tror jag har beklagat mig förut också.

Från: <[email protected]>

Datum: 4 juni 2012 15.41.26 CEST

Till: <[email protected]>

Ämne: Take a spare three-hour work week in our clinic and get 580 dollars.

We invite you to work in the remote assistant position.

This work takes 2-3 hours per week and requires absolutely no investment.

The essence of this work for incoming client requests in your city.

The starting salary is about 2500 EUR per month + bonuses.

You get paid your salary every 2 weeks and your bonuses after fulfilling each task!

We guarantee work for everyone. But we accept applications this week only!

Therefore, you should write a request right now. And you will start earning money, starting from next week.

Please indicate in the request:

Your name:

Your email address:

City of residence:

Please send the request to my email [email protected],and I will answer you personally as soon as possible

Sincerely,

Quinn Strickland

Vem vet hur man kan slippa få dessa mail?

Jag räknade mailen från 1 juni till nu - de var 87 stycken som kom genom mitt spamfilter. Jag har, som du förstår, annat att göra än att sitta och manuellt plocka bord dessa mail i både dator och på mobilen. Mitt spamfilter plockar bort alla som kommer från Eurojobs. De är lika många dom. Börjar bli smått förtvivlad.

Veckan som gick var svår att få till med fysisk aktivitet enligt min förändrade livsstil. (Ja, jag vet att jag hållit på så förr!) De här resorna med många timmar på tåg och, numera, med bristfällig eller ingen matservering ger mig flera inaktivitetsdagar med oregelbundet ätande. Men igår tog jag revansch på veckan.

Alma-kören hade avslutningskonsert i Lärjedalens trädgårdars kaffestuga nära Angereds centrum och jag cyklade dit och hem. Det blev närmare tre mil på cykel. I mesta laget för otränade mig, men det gick. Konstaterar att jag inte heller har nån träningsvärk. Än.

Avnjöt cykelvägen dit. Åtminstone merparten av sträckan gick på Sverigeleden.

Det var bra skyltat.

Det var bara några hundra meter på slutet som inte var cykelväg. Det är ju smått fantastiskt. Jag cyklade förbi Pellerins margarinfabrik, andra kända gamla industribyggnader i Gamlestaden, tråkig transportsträcka längs med E45 och R190 tills jag kom att cykla utmed Lärjedalen. Där var formidabelt vackert. Mest bara natur, men en och annan puttinuttig villaidyll såg jag också.

Och mitt i alltihop såg jag det här.

Jag blev omcyklad av en yngling i full cykelmundering och med större packning än för bara vanligt helgcyklande. Honom mötte jag en stund senare vid en vägkorsning. Han pratade om cykelväg med nån i telefon och jag erbjöd min GPS som hjälp. Så kom det sig att ”vi cyklister” kom att språkas vid. Han var på en liten cykeltur från Istambul till Falun och jag ända från Göteborg till Lärjedalens trädgårdars café.

Jag var både svettig och småhungrig då jag kom fram. Den rekommenderade bananen (av mina hälsocoacher alltså) blev två bananer, ett äpple och en halvliter vatten.

Det var härligt att sjunga, vi var kanske nåt hundratal som hade mött upp. Men vemodigt att det var säsongavslutning.

Bilden är tagen inifrån kören, bland oss altar, med ledaren Simon Ljungman i bild. Jag är väldigt nöjd med honom som ledare. En sann inspiratör. Dessutom verkar han extra glad just nu. Kan det bero på att han ska gifta sig om några dagar?

I morse smygvägde jag mig. Ja, jag ska inte ha sånt där hysteriskt viktfokus, men jag kunde inte låta bli. På fyra veckor har jag gått ner 2 kilo utan att över huvud taget banta. Bara lustfokuserad livsstilsförändring. Det är inspirerande.

Vid 62 har jag erfarenhet av att bara gå upp och upp och upp. Eventuella uppryckningar har resulterat i viktnedgång som hämtats ikapp med råge. Många såna sejourer har jag haft genom åren. Jag betraktar mig som ett svårt fall.

- Men tänk om jag inte är det? Tänk om jag är ett möjligt fall?

Just nu sitter jag och blippar i datorn medan Bente-paddan förmedlar klokheter från radions P1. Har bl a lyssnat till ett intressant program om babysars tidiga språkutveckling.

- Tänk att vi trodde att barn var så språklösa tidigare! Och va skönt att jag inte visste så mycket om det när mina barn var små. Jag har alltid pratat med dem utan att direkt kunna få verbala svar.

Förstod det som att vetenskapen tvistar om värdet eller onyttan av att prata ett särskilt barnspråk med de små babysarna. Därför fortsätter jag att göra det som känns naturligt för mig. Jag pratar som jag pratar med lite äldre personer. I alla fall någorlunda likt. Å så får väl vetenskapen komma fram till nåt framöver om det är bra eller inte.

- Så värst skadligt beteende kan det inte vara att prata med babysar som med vanligt folk.

Under Norrlandsresan övernattade jag alltså hos tvillingarna. Signe hasar sig fram allt effektivare och börjar så smått resa sig upp. Hedda står med förtjusning och går med handhjälp. De är goa och glada behändiga små människor. Känner mig alldeles berusad av att notera deras framsteg. Tänker

- Den bästa tiden, den är nu.

Tänker lite till

- Så har jag tänkt i över tretti år.

Från Karlstad har jag fått rapport om att snart 3 månader gamla Tyra suttit i barnstol och "fikat" med sina föräldrar på IKEA. Helt underbart.

Det är nåt magiskt fantastiskt beroendeframkallande berusande underbart att följa barns utveckling. Just nu är jag berikad med att få följa tre barnbarn på deras steg in i det växande livet.

Summerar

- Den bästa tiden är själva växandet, utvecklingen.

En personlig seger på det internet-tekniska området vill jag lyfta fram, främst för mig själv. Nu är jag igång med paddan. Alltså någorlunda igång.

Tack vare skriverierna här på bloggen fick jag en synpunkt på det där med att dubbelanvända SIM-kort för mobilt modem och iPad. Det är pilligt. Det fick mig att tänka om, för sånt ska jag inte hålla på med. Nej hugaligen.

- Men, visst borde jag kunna använda internetdelning?

Jag har varit en vända i Sundsvall (jobb) och Stockholm (övernattningar och tvilling-gnussning). Leo har hjälpt mig med diverse inställningar, synkning av Bente-paddan och Bente-fånen (ja, jag har döpt mina apparater, de blir mer personliga så. Datorn heter McZebra) Han trodde att det kanske skulle vara möjligt med internetdelning. På hemresan igår eftermiddag kunde jag själv, på tåget, fixa med internetdelningen och det funkade. Det funkar i och för sig lite långsamt, men, vadå? Det går väl att stå ut med.

- Jag gjorde det alldeles själv. Hurra hurra, va jag e bra. (För er som inte läser min blogg kontinuerligt, vill jag bara förklara att det behövs ett stort mått av självstärkande tankar om mig, för att uppväga ... ja, du kanske kan gissa själv.)

Återstår att kolla upp att det inte kommer nån hisnande räkning från Telia på kuppen. Sen ksa jag få mailfunktionen att funka, därtill behöver jag nog datasonens support. Och alla trevliga appar ska på plats. (Har kommit en bra bit på väg, där.)