En moralisk härdsmälta
I dagarna rullar en moralisk härdsmälta upp inom bilindustrin.
VW har under flera år medvetet manipulerat mjukvaran till diesel-motorernas inställningar, så att de mäts ha låga kvävedioxid-utsläpp i testmiljö medan värdena överstiger tillåtna gränsvärden med 30-40 gånger i landsvägskörning. Upptäckten gjordes på en viss dieselmotor som sålts världen över i 11 miljoner exemplar. Ett laboratorium i USA upptäckte fenomenet när de skulle undersöka en annan sak. Inför fakta kom VW först med en rad undanflykter men tvingades till slut krypa till korset och gör nu en pudel.
Katastrofen är nu ett faktum. VD-n sparkades omedelbart, aktien sjönk som en sten, man räknar med att det påverkar 1000-tals jobb och det blir stora hål i olika fondsparanden. Det tyska kvalitetsvarumärket har fått sig en rejäl törn.
Här har jag suttit och upprörts och tänkt att detta bara inte är sant.
Å så läser jag i morgonens DN om parallellhistorier på 90-talet och då med Volvo inblandad.
Saxat från DN: ”Bakgrunden var att EPA fann att tillverkarnas dieselmotorer släppte ut betydligt högre halter av kväveoxider i verklig trafik än vad testerna visade. Det kunde ske genom att motorerna hade utrustats med illegal devices, alltså olagliga komponenter som stängde av reningen under normal körning – precis samma anklagelser som nu riktas mot Volkswagen.
…
Utöver Volvo Lastvagnar och Mack omfattades Caterpillar, Cummins, Detroit Diesel, Navistar och Renault.
I dag vill man på Volvo Lastvagnar inte kännas vid någon koppling mellan uppgörelsen från 1998 och dagens VW-skandal.
– Först och främst är det viktigt att det är en stor skillnad mellan den situation i Nordamerika och det som nu utspelar sig med Volkswagen. Volvo var av uppfattningen att det system som då användes för att kontrollera utsläppen från lastbilar var erkänt av EPA och inte bröt mot rådande lagstiftning.
- I den ekonomiska överenskommelsen som nåddes med EPA medgav varken Volvo eller något av de andra lastbilstillverkarna att man brutit mot EPA:s regelverk, skriver Karin Wik, tf presschef på Volvokoncernen i ett mejl.
Ytterligare exempel på utsläppsskandaler är Cadillac, lyxbilsmärket inom GM-koncernen. 1995 fick GM böta 11 miljoner dollar för att ha installerat illegal devices i 470.000 bilar mellan åren 1991-1995. Komponenten gällde ett chip som styr bränsleinsprutningen. Det gjorde att förbrukningen steg dramatiskt – och därmed utsläppen av bland annat koloxid – när luftkonditioneringen kopplades in.”
Men hallå! Hur står det till med moralen inom bilindustrin. Så många inblandade, så många huvuden stuckna i sanden, så många plåster på munnarna. Det här är ju ett långt större problem än att ett enskild företag, VW, medvetet manipulerat mjukvaran. En riktig moralisk härdsmälta inom bilindustrin är vad det är.
- Skäms!
Berg-och-dal-bana-resa igen
Kreerandet av nästa aktivitetsprojekt tycks innebära ännu ett SKRIV-projekt. Det är i skrivandet jag har min mesta lust-energi och det skänker mig också en känslomässig berg-och-dal-bana.
Hela situationen får mig att minnas tiden för ett år sedan då jag ville flytta till Stockholm men inte visste närmare vart och om jag skulle klara det ekonomiskt. Den stora friheten att flytta vart jag ville och den stora ekonomiska omöjligheten gillrade mig i ett städ och förde mig in i en känslomässig berg-och-dal-bana.
Stockholm är stort och många områden och boenden finns det. Jag sökte hej vilt på boenden inom och även lite utanför min ekonomiska ram. Norr och söder, öster och väster, på landet, inne i stad-staden, långt från centrum, nära… Jag reste runt, kände in resvägar, bedömde avstånd och restid till barn och barnbarn i Solna. Samtidigt visste jag att jag inte kan räkna med att de ska bo kvar där i evighet, ja det var, och är, helt enkelt inte troligt att de skulle bo där mer än något år. Jag skulle helt enkelt inte söka bostad med deras boende som parameter i beslutsprocessen, boendet ska funka utan dem. Vidare skulle det vara enkelt att resa till övriga barn- och barnbarn. Jag hörde också hur länge folk var aktiva bostadssökare innan de hittade sina boenden. Alltså, det handlade om att syna 100-tals objekt under flertalet år. Jag blev alltmer yr i mössan.
Jag gjorde en del känna-in-resor i Stockholm på sommaren och därefter en del torrsimmande research i Göteborg medan jag tömde och sålde min Göteborgslägenhet. I oktober drog jag till Stockholm och påbörjade mitt aktiva letande och i mitten av november hade jag tillträde till min nuvarande bostad. Målmedvetet, fokuserat heltidsarbete inklusive en känslomässig berg-och-dal-bana. Tvivlen på att lyckas fick emellanåt sina törnar. Ändå gnetade jag på.
Verksamt var när jag valde att begränsa mitt sökande till att ligga utmed Södertälje-Uppsala-pendeln med för mig intressanta stopp i Solna (barn och barnbarn), Sollentuna (vissa släktingar) och Upplands Väsby (jobbet). Det minskade utbudet och blev mer överblickbart. Efter bara några få budgivningar blev nuvarande bostad plötsligt min.
Detta minns jag med nån sorts igenkänning. Nu letar jag inte bostad utan istället mitt nästa aktivitetsprojekt. Jag har nog (?) passerat leta-i-hela-Stockholm-stadiet. Jag tror jag börjat smala in sökfältet till utefter-pendel-stadiet. I praktiken innebär det att jag nu lagt barnböcker och facklitteratur inom HR åt sidan. Närheten till pendeln-metaforen innebär valet av friare skrivande typ spänningsroman och jag har embryo till tema jag vill ta upp. Det i sig stakar ut en ny väg för mig. På denna väg har jag en hel del research att göra. Målmedvetet, fokuserat, gnetande på alla lediga stunder. Tråkigt har jag inte. Inte ens då tvivlen sätter in.
Jag är helt klart på en berg-och-dal-bane-resa. Igen.
Kreativ förlamning
Boken om KIM närmar sig vägs ände. Vi har lämnat våra filer till en dryg handfull personer för att få feed-back. Jag konstaterar att det tagit ofattbart många timmar att komma så långt som vi kommit och att jag på något märkligt sätt älskar denna syssla. Inte utan att jag börjar känna separationsångest. Långt bak i bakhuvudet går jag med undran vad jag ska sätta tänderna i härnäst. Vidare börjar jag ägna mig åt funderingar hur vi ska sälja in boken. Ja, alltså, tanken är inte ny. Men även här börjar marknasföringsskedet att landa i ett NU, det som var så mycket av sedan tidigare.
Ena stunden tror jag att vi skrivit världens nördigaste bok, en bok som ger inblick i systemiskt organisationsarbete av intresse för ett ytterst fåtal människor. Alltså, hur nördigt får det bli? Det är nog så få intresserade att inte ens tryckkostnaden betalar sig. Andra stunder tror jag att boken är av intresse för fler, blir upptäckt, och får efterfrågan på fler språk än svenska. Och hur matchar vi det? Men blir det så, så har vi angenäma problem. Problemet är nog troligare att vi får ett stort lager osålda böcker i våra förråd.
Rätt ofta är jag i tanken kring nästa bokprojekt. Ja, jo, på ett vis har jag ju en hel surv med lösa idéer om både böcker och poddar. Men nu är skarpt läge. Tiden ligger uppdukad framför mig. Det är skillnad att spåna idéer utan förpliktelser jämfört med att faktiskt välja ett projekt och bli vid den lästen länge, många många timmar och alla dom timmarna är inte lika roliga. Känner mig vilsen i denna totala frihet. Jag vet inte alls vartåt engagemanget blåser. Ännu en fackbok (tex medarbetarsamtal)? En intervjubok om ett visst tema (tex att vara mellanchef), alltså fånga vad andra tycker och tänker. Spänningsroman (tex med människohandel / bärplockare som utsätts för brott i de norrländska skogarna eller att gå in i en ångest-och rädsledriven hjärna, så som min mammans hjärna var på slutet, och försöka förstå den och samtidigt låta något liknande hända som det hon var rädd för, en sorts psykoskräckbok)? Barnbok (om supermormor eller magiska frågan eller en filosofibok för barn). Jag saknar inte uppslag, men de spretar så. Eget förlag eller ja, vilket förlag skulle vilja ge ut mig? Skriva tillsammans med någon eller själv? Marknadsanpassa temat eller bara gå på egen lust och skita i om den kan tänkas ha en marknad? Frågorna hopar sig medan svaren låter sig dröja.
Jag tror min själ jag drabbats av kreativ förlamning. Om det vet jag också en del. Det är bara att ta det lugnt och bara vara med frågorna. Tids nog kommer svaren till mig. Och gör de inte det så har jag inget att skriva, och det må ju vara OK det med. Men jag vill ju så gärna.
Vid min ålder vet jag att det kreativa förlamningsstadiet är en del i processen, i vart fall för mig. Kanske till och med en viktig del. Dock inte den roligaste.
För att muntra upp vill jag berätta om en händelse häromdagen. Medan jag satte uteskorna på barnbarnet Hedda, hon som nyss fyllde 4 år, klappade hon mig på mitt vita åldrade hår och konstaterade:
- Du är gammal. Hur gammal är du? 10... 4, 5, 6?
Smått och gott
Dagarna rusar, känns det som. Tillvaron har både flyt och grus i maskineriet.
Jag skulle kunna skriva en lång och rolig blogg om hur det är att vara Bente när både mobil och dator kraschade ungefär samtidigt. Men det gör jag inte, för jag vill inte riva i upprördheten. Nu börjar jag så smått komma i normala gängor, även om det saknas en del appar och funktioner jag inte fått fart på.
Jag skulle kunna skriva en lång och rolig blogg om hur det är att vara Bente när både mobil och dator kraschade ungefär samtidigt. Men det gör jag inte, för jag vill inte riva i upprördheten. Nu börjar jag så smått komma i normala gängor, även om det saknas en del appar och funktioner jag inte fått fart på.
Ett pärlband av bemärkelsedagar har också passerat. Tvillingarna fyllde 4, Vera 7 månader fick officiellt sitt namn, Tuva fyllde 33... och det är inte slut än. Familjekalasen har avlöst varandra och det känns bara så himla gott att ha en så supergo familj som jag har.
Jag jobbar mer än vanligt, vilket är helt OK. Vissa dagar kl 8 - 22 är mastiga. Roligt att tänka på är att jobbet innebär en dryg vecka till Marbella Spanien senare i höst. Då ska jag, förutom assistentjobbet, ägna mig åt ett nytt skrivprojekt. Kanske funkar det lika bra att skriva på nya stället som på det gamla vi var till i februari-mars i år? Kanske blir det jag som följer med på vårens månadslånga Spanienresa, om den nu blir av? Tills dess ska jag definitivt ha struktur och synopsis klart för en ny bok att sätta tänderna i.
Jag jobbar mer än vanligt, vilket är helt OK. Vissa dagar kl 8 - 22 är mastiga. Roligt att tänka på är att jobbet innebär en dryg vecka till Marbella Spanien senare i höst. Då ska jag, förutom assistentjobbet, ägna mig åt ett nytt skrivprojekt. Kanske funkar det lika bra att skriva på nya stället som på det gamla vi var till i februari-mars i år? Kanske blir det jag som följer med på vårens månadslånga Spanienresa, om den nu blir av? Tills dess ska jag definitivt ha struktur och synopsis klart för en ny bok att sätta tänderna i.
