Hörselundersökningspremiär
- Hör apparat eller inte hörapparat redan nu?
- Leverantör, landstinget eller privat företag? (Jag var hos ett privat företag visade det sig). Hos Landstinget finns ett begränsat upphandlat utbud av hörapparater och kostnaden för mig blir besökstiden. Hos den privata aktören kostar apparaterna och manickerna en hel del pengar.
- Apparat i örat eller utanpå med en hörselslang in till örat?
- Small-medium-large-utförande vad gäller tekniskt finlir i apparaten?
- På ena örat eller på båda?
- 7 000 pengar eller 20-30 000 pengar? Eller nästan inga alls?
- Hur mycket tid ska jag lägga på att få det här så billigt som möjligt?
- Extra apparat som kopplar mobil till hörapparaten? Och mikrofon? Och TV?
- Men nog lutar jag åt att skaffa hörapparat redan nu? Så att jag kan vistas i det hörande riket så länge som möjligt. Särskilt så länge jag fortfarande jobbar.
Bevare mig
Började genast grubbla. Om det är så att fascismen, eller ultranationalismen, är på framtåg, så ställer jag mig frågan hur det kommer sig. Å då blir svaret uppenbart. I en tid av allt snabbare förändring med folkomflyttningar, tredje världens utveckling till en slags medelklassländer, teknikutveckling, ekonomisk bergochdalbana, religioners omdaning, genus i förändring etc så är det klart att det växer fram motkrafter. Alla hänger inte med. Några känner sig hotade till sin identitet och existens. Då väcks krafter att värna om det man har, att värna nationernas gränser och att lägga skulden någonstans. För egen skuld har man ju inte. Ofta pekas vissa folkgrupper ut. Judar, romer, araber.
Det är ett utslag av ett synsätt på tillvaron av rätlinjiga samband, alltså en specifik orsak till en komplex verkan. Fascismen erbjuder lösningar, en vision, om att allt blir bättre om ”det onda” fördrivs.
Enligt mitt sätt att se på saken hänger allt samman. Det går inte att peka ut enstaka orsaker för att förklara en dynamisk samhällsutveckling. Om vi så skulle utrota alla judar, romer och araber, så fortskrider den dynamiska samhällsutvecklingen ändå. De är på intet sätt roten till det onda. Om det nu finns något ont att rota ut.
Visioner i all ära. Jag är gärna visionär. Men jag delar inte grunden för tänkesättet om det yttre hotet.
Snabb förändringstakt är alltså inte alltid av godo. Vi som är otåliga för att det går så långsamt, får kanske ge oss till tåls. You can´t push the river. Går det för fort väcks mörksens krafter till liv.
För flera år sedan läste jag Karl-Erik Edris´ böcker. Han pekade på den samhällsutvecklande visionen. Under 1900-talet drevs vi av drömmen om den jämlika materiella välfärden. Vi byggde välfärd med frenesi. Mot slutet av århundradet upptäcker vi att vi inte är lyckligare för det. Nu vacklar vi och söker efter en annan samhällsbärande vision. Jag fasar över om det skulle bli en fascistisk vision. En vision som bygger sin världsbild på ett yttre hot som vi skall räddas ifrån. En antagonistisk vision.
Motvilligt
Ja, vi har det väl bra. Styrelsen gör ett gediget arbete, utan anmärkning från revisorer. Vår ekonomi är stabilt god. Det skapas beredskap och buffert för ett framtida hissbyte och trädgården ska få sin översyn. Vidare drivs frågan om att göra lägenheter på 4.e våningen. I så fall försvinner hobbyrum, gym och bastu och det finns ett förslag att dessa utrymmen skulle kunna flyttas till markplan och ersätta mattrummet, som väl inte används just alls. Om gym och bastu kan flyttas, så tycker jag att det kan vara bra att göra fler bostäder. Det förbättrar vår ekonomi och kommer att avsätta sig i lägre månadskostnad för oss som bor här.
Trädgårdsförslaget är jag inte någon vän av. Ett klåparförslag tycker jag. Funderar på hur jag ska framföra mina synpunkter på ett konstruktivt sätt. Eller ska jag inte bry mig?
Jag valde att sätta mig långt fram för att kunna höra vad som sades. Uppfattade ju en hel del, eftersom jag kan avrapportera ovanstående. Jag satt bredvid min favorit Runa, som hade en apparat i knät. När mötet satte igång satte hon på sig hörlurar. Jag fick prova.
- Djävlar i min lilla låda vilken skillnad.
Efter mötet bjöds vi buffé med vin och vi småpratade runt vanlig middagsmöblering. Jag satt med vänster hand kupad till en lur som fångar ljudet från mina bordsgrannar. Ändå hörde jag bara en bråkdel. Gick hem ganska tidigt. Alldeles trött av ansträngningen att höra.
Detta gör att något händer med mig. Genomgår en sorts insiktsprocess.
Hittills har jag undrat om jag kanske hör lite illa och att jag nog borde gå och göra en hörselkoll. Kanske är jag bara inbillningssjuk. Nu undrar jag eventuellt kanske om utifall att jag hör ganska illa och redan nu behöver nån form av apparat som hjälpmedel.
Det här händer motvilligt. Men dock. Den 19.e mars har jag fått tid för undersökning hos audionom. Motvilligt gör jag mig beredd för ett besked om att jag hör så pass illa och att jag behöver hjälpmedel. Alltså att hjälpmedel skulle underlätta mitt liv och arbetsliv.
- Motvilligt.
Ett vad-som-helst
De här bilderna ritar jag under speciella omständigheter. Det finns en ledare eller guide som lotsar mig genom en kortare mental resa och jag försätts i ett avspänt meditativt tillstånd. Sen ritar jag utan att veta vad det kommer att bli. Det bara blir. Helt planlöst kan tyckas. Det är i efterhand som bilden talar tillbaka till mig.
Det blev inte ett träd den här gången. Instruktionen efter guidningen var att ta kritan och börja rita, låt den gå hur som helst, rita ett vad-som-helst.
Det blev så här.
Det här ser jag om mitt nuvarande liv i Göteborg – mitt tidigare liv i Härnösand
- Övertung (eller svävande?) – undertung
- Ojordad och friare - jordad och mer bunden
- Ljust, upplyst, pastelligt – mörkt, aningen dystert
- Ljus luft runtikring - mörk luft runtikring
- Kan röra sig, rulla eller välta åt något håll – också rörlig men mer baktungt stabil
- Lutar sig lite lätt - rygg mot rygg - lutar sig också lite lätt
- Två hjärtan - olika riktning
- Som en vågrörelse
Svårt att låta bli att tolka. Väljer att inte skriva så mycket om tolkningarna. Det är ett pågående arbete.
Så det kan bli när man ritar till synes på måfå, ett vad-som-helst.
Mersmak
Den lättsamma sinnesstämningen fick sig alltså en smäll i ansiktet.
Men bara ett kort tag. De tre skandinaviska utställarna var avfällingar från frireligiösa protestantiska sekter som ger apokalypsen en central plats. Det var intressant att ta del av och få veta lite mer om. De ser Bibeln som sanningen om tillvaron och den hierarkiska ordningen. Hade inte an aning om att de välkomnar den globala uppvärmningen. De ser tecken inuti berg på Jesus snara återkomst med exempel från Kristineberg uppe i Lappland och de har fyra hästsymboler för den annalkande apokalypsen. Fick en känsla av att den inre sammanhållningen stärks av rädsla.
Jag kände verkligen hur ohyggligt långt ifrån denna trånga och åsiktsmässigt stela värld jag själv är i. Och att jag minsann inte tänkte slukas upp av nån apokalyptisk hotstämning.
Skrivarövningarna tog ca 5 minuter vardera och vi läste upp för varandra mellan varven.
- Min nyckelknippa
- När jag var liten trodde jag…
- Min lunchmat (överdrivet, schablonartat)
- Han säger till världen (han = mitt valda porträtt ur utställningen)
- De säger till varandra (två valda porträtt ur utställningen, 5 repliker vardera)
Jag förvånades över den energi jag fick av att skriva om mitt eget etiska ställningstagande format under uppväxten och att projicera mina fördomar och relativa okunskap om dessa sekter i porträttens munnar. Jag gav liksom igen för gammal ost (dvs trosmässigt översitteri under uppväxten). Och jag kände inte minsta skuld för att jag gjorde det.
Jag förvånades också över att jag fick ihop texterna till en avslutad helhet på bara 5 minuter. Kanske är jag drillad av mitt eget bloggande, där jag är mån om att knyta ihop varenda blogg till nån sorts påse eller helhet. Början och slutet brukar liksom alltid hänga ihop.
Däremot förvånades jag inte över att de, till synes oberoende skrivtemana, tycktes hänga ihop till en meningsfull helhet. Den upplevelsen hade jag även under skrivarveckan på Åsa Folkhögskola för några år sedan. Olika skrivövningar kom, vid veckans slut, att hänga samman till ett löst skelett. Om det tänker jag att min mer eller mindre (o-)medvetna avsikt med skrivtillfället spelade en avgörande roll för upplevelsen att skisserna hängde ihop. Vilket är inspirerande i sig.
Anita ledde oss följsamt och respektfullt. Kärleksfullt, skulle jag vilja säga. Skrivargänget, vi var väl en 7-8 personer, var alla ”på” och villiga att både skriva och läsa upp. Det i sig är stimulerande. Det är just sådana sammanhang som får mig att vilja skriva mer. De ger mig precis den stimulans jag efterfrågar. De ger både lekkamrater och verktyg. Inte illa. Mersmak.
Å så kul :-/
Det här är ett led i mitt eget skriv-stimulerande och kontaktskapande.
- Vilken smart idé att närma sig en utställning genom att få vara aktiv och kreativ själv! Det tyckte vi alla tre.
Vi hetsade oss lite. Fikaväskorna var packade. Det var klarblå himmel, vackert som ögat. Vi var så taggade och det skulle bli sååå trevligt och roligt.
- Nån som vet vad det är för utställning?
- Inte en aning.
- Nästa skrivartillfälle om två veckor handlar i alla fall om tillgänglighet, men den här gången… kan faktiskt inte minnas att jag läst om utställningen.
Jag bilade med dem över Älvsborgsbron söderöver och konstaterade att Bente-bilen var utanför sin comfort zone. Så långt bort på västra delen av Hisingen hade Bente-bilen aldrig varit. - Fniss. Samtalet fortlöpte i lättsam bekantande anda.
I god tid anlände vi till Kungsbacka konsthall. Parkerade och äntrade kulturhuset. Stinna av kreativ lust gick vi upp till utställningen.
Utställningstemat?
- Apocalypse, alltså undergången.
Avstådd kreativitet
Av det lägger jag märke till några olika saker som hände med mig.
1 Jag blir "beroende" att kolla stup i ett om det skrivits något nytt. Jag förstår verkligen dem som blir smått maniska på att hela tiden kolla på nätet "om det varit nåt".
2 Funderade kring "positiv förstärkning" och dess effektivitet i förändringsarbete. (Det fanns såna kommentarer på FaceBook.) Att det är ett effektivt sätt att stödja förändring på alla strukturnivåer är helt klart. Men gäller det alla samhällen? Jag läser ju Nisse Simonssons Hjärngänget med beskrivningar hur Lenin, Stalin, Mao och Hitler m fl höll sina länders undersåtar i ett järngrepp av lynnig terror. Det känns blåögt att påstå att positiv förstärkning passar överallt. Tufft ämne.
Men man skulle ju kunna skriva en liten kommentar på FaceBook. Typ - Vad sägs om att nästa 8 mars blir en celebration day?
Även det avstod jag ifrån.
Internationella jämställdhetsdagen
Alla, praktiskt taget utan undantag, pekade på det dystra läget för kvinnans situation. I år kryddat med ord som backlash, kvinnovåld, ökade löneskillnader och hatbrev.
Jag har inget i sak att sätta emot alla uttalanden om läget. Letar man så finner man. Men jag tänker något om avsaknaden av intresse för det långsiktiga skeendet. Bortsett från den evolutionära utvecklingen, som är mycket intressant ur genusperspektiv, så är utvecklingen de senaste hundra åren anmärkningsvärd, rent formidabel.
Sätter vi på oss genusglasögon med hundraårsperspektiv framträder andra bilder än de som presenterades igår, den 8 mars. För hundra år sedan hade kvinnor inte rösträtt, de fanns inte i högre utbildningar, de fick inte bedriva näringsverksamhet etc etc. Idag utgör kvinnorna mer än 70% av alla högskolestuderande. Vissa kommunikativa branscher (t ex journalister och präster) har ett rekryteringsunderlag där kvinnornas andel vida överstiger 50%. I vissa fall uppemot 80-90%. Det är faktiskt alarmerande för jämställdheten. På grundskolenivå kliar sig pedagogerna i huvudet över tjejernas försprång studiemässigt. De ställer sig den relevanta frågan - Hur ska vi få killarna att hänga med?
I det perspektivet är det inte undra på att vissa män börjar känna sig obekväma. De som inte är så smarta, vältaliga, flexibla och demokratiska. För att vidmakthålla sin status tar de till det språk de har tillgång till då de är trängda. De hatar och förnedrar, förtrycker och utövar våld. Men de är inte många, alls inte någon majoritet och de kämpar i hopplöst underläge (i alla fall på en strukturell nivå).
Det breddade tidsperspektivet visar på mycket att glädja sig åt. Jag tror att vi som gillar jämställdhet skulle må bra av att se de enorma framstegen som gjorts de senaste hundra åren. Dels för att hedra alla kämpande föregångare och dels för att inte hemfalla åt nån sorts offer-mentalitet, typ det är synd om den ojämlika kvinnan. Men också för att börja ställa en ny typ av frågor - Hur ska vi stärka den livgivande balansen?
Nej, jämställdheten är en evolutionär kraft som, likt landhöjningen, bara reser sig och reser sig. Här och var något återfall eller bakslag, men det är bara avvikande krusningar på skeendet i stort. Den går inte att stoppa. Inte inom det tidsperspektiv som min fantasi kan omfatta. Det är dessutom en global trend. I det globala perspektivet finns mycket att göra.
Så ja. Det var skönt att få detta sagt, som ett komplement till alla eländes- och synd-om-skildringar. För övrigt skulle jag vilja byta namn på dagen till internationella jämställdhetsdagen. Jämställdhet är inte en kvinnofråga utan en demokratifråga, en utvecklings- och stimulansfråga och en fråga om maktbalans.
Det hade underlättat
För en tid sedan fick en kompis till mig beskedet att hennes man är gravt pannlobsdement, inte längre kan bo hemma och att man inte kan göra något åt saken. Det är rökt. Nu läser jag en bok Hjärngänget av Nisse Simonsson. Den handlar om stora män och någon enstaka kvinna som haft mycket makt och varit sjuka i sina huvuden, med förfärande konsekvenser för undersåtarna. De har många millioner människors liv på sitt samvete. Och Hitler var inte värst.
Det här har gjort att jag emellanåt googlat på hjärnsjukdomar. Det öppnar en ny och förklarande värld.
Min mamma blev mot slutet svårt sjuk i sitt huvud, inser jag. Hon fick några stroker och en mängd tia-attacker och hon blev rejält personlighetsförändrad. När jag läser om aggressiva utfall, om inbillningar, våldsamhet, om misstänksamhet, ångest och depressioner, så minns jag min mamma. Hon hade allt det där.
Det är bara det att jag inte visste, inte förstod och heller inte fick förklarat. Istället hade jag några tröstlöst svåra år med en mycket hjälpbehövande och förfärligt vidrig mamma. Och hon var särskilt utstuderat vidrig mot mig, sitt enda barn. Nånstans förstod jag ju att hon inte kunde hjälpa det.
Nu inser jag att det var mycket jag inte förstod. Det hade underlättat att få förklarat att hjärnskadorna kan ge de symtom hon hade. Det hade verkligen underlättat.
Maken till jubilar
Hon var aningen mera svårsövd på kvällen och sov lite oroligt på natten. Benen hade sockersprattel i sig och hon liksom väckte sig själv.
Jag har väl aldrig sett maken till en så kapabel jubilar vid så unga år. Hon var en fröjd för alla och jag tror vi var en fröjd för henne.
Som ett frågetecken
Jag har bloggat regelbundet sedan maj 2007. De första 5 åren i en blogg där jag var anonym. Det kom att handla om en period i mitt liv då jag var sjuk och jag ville inte bli sökbar med den sjukdomen. Nu är jag återställd med den äran och har valt att krypa fram i ljuset med en offentlig, alltså inte anonym, blogg. Under alla år har jag dagligen haft en handfull läsare av bloggen.
Läsekretsens antal står inte i proportion till bloggens innehåll. När jag var som mest "döende" hade jag väl lite fler läsare, men inte så många fler. Kanske 20-30 läsare. Ibland är jag rolig - det gör just ingen skillnad. Mest är jag bara tråkigt reflekterande över vad jag tänker kring tillvaron så som den dyker upp i mitt liv. Det renderar ca 5 läsare dagligen. Om jag hintar om min blogg på Facebook får jag kanske 20-talet läsare. Som mest.
Nej, det är annat som styr. Igår hade jag nästan 200 läsare och idag närmare 40.
- Varför då, kan man undra.
Jo, jag tipsade Mormor Hilmas cafe & restaurang om att jag skrivit om dem och tavlan de har på sin vägg, som är ett porträtt av mig (se min blogg Vad säger man?). Ägarinnan lade ut länken på Facebook, med kommentaren "Jag bara måste få dela med mig om detta, helt otroligt tycker jag!!!"
Kommentarerna strömmade in - det ansågs vara underbart, fantastiskt, rörande, coolt, häftigt, roligt, ett otroligt sammanträffande etc.
Jag måste säga att jag sitter och ser ut som ett frågetecken. 200 läsare för att jag skrivit om en promenad och att det hänger en tavla som föreställer mig på ett café i Härnösand. Nyhets- och intressevärdet borde ha minuspoäng. Totalt ointressant.
- Men det är klart. Det är inte vad jag skrev som gjorde det, utan vad hon skrev. Och att hon har många läsare.
Vidare finns kanske viss igenkännig i det faktum att ett barn sätts att leva upp till föräldrarnas prydliga förväntningar. Så är det i alla fall för Ingrid, som jag för närvarande besöker i Karlstad.
