Bentes blogg

Nu har jag varit där. Dit inga utan särskild passersedel kommer. Därmed är jag ännu lite mer Göteborgare.

 

Ja, då var det över. Kollar GP och möts av ett nytt ord och Göteborgshumor.

Det nya ordet: Väderturist.
Göteborgshumorn: Vi blev blåsta på blåsten.

För det var fler än jag som

1) väderturistade och alltså var ute och kollade blåsten. Se förra bloggen Titt ut.

2) inte tyckte att det blåste så där värst mycket. Känner mig blåst.

En titt ner på min trädgård visar inga tecken på extraordinärt väder. Ibland mullrar det lite och jag tänker att det nog är blåsten, på någe vis. Nyheterna däremot fläskar på med rapporter om ovädrets kraft. Vi skall här efter västkusten ha, för det pågår fortfarande, bortemot 40 m/s i vindbyarna. Det är orkanstyrka.

Sånt har jag aldrig upplevt i hela mitt liv. Inte ens varit i närheten. Kuling med storm i byarna har jag nog varit med om nån gång, men inte orkan.

Tittade igen ner i min trädgård. Jodå, träden viftade lite på sig och det regnade lite. Men inte kunde jag kalla detta för orkan, inte. Måste inspekteras.

Så jag klädde på mig varmt, satte hjälm på huvudet ifall det skulle komma nåt farande i luften och så gick jag ut. Först kikade jag ut likt tjuren Ferdinand när han kikade ut på den stora Arenan. Sen gick jag ut. Några steg. Sen tog jag mig en promenad runt kvarteret och konstaterade att det var mycke väsen för ingenting. Är det så att stenhus motar vinden så effektivt?

Nåväl. Jag får trösta mig med att det sägs att vi har häftigt väder, även om jag inte kunde uppleva det själv när jag tittade ut.

Stormen Simone kommer. Älvsborgsbron stängs av för trafik kl 18.30. Även Angeredsbron stängs. Tågtrafiken stoppas. Flyget stannar. Trafikverket uppmanar folk att ta sig hem så fort som möjligt. Inte läge att vimsa runt på stan. Stormvarning klass 3. Nedgradering till klass-2-varning. Ovädret brakar loss vid 17-18-tiden och bortemot midnatt är det över.

- Gå hem!

Det är den entydiga uppmaningen som vi, som bor utefter västkusten, får.
Jag kan inte minnas att jag tidigare fått liknande uppmaning. Jag har lust att gå ut och uppleva ovädret. Men det är nog att betrakta som att vimsa på stan. Så jag blir kvar hemma. För jag gjorde som dom sa. Jag gick hem

Vi börjar komma i ordning i våra nya lokaler vid Korsvägen. Min njugga inställning börjar vekna. Jag tyckte det luktar råtta och är bullrigt och trafikstressigt. Och, ja, lite av det där gäller fortfarande. Men det är också himla mysigt.

 

Ikväll spanade jag ut från våra kontorsfönster. I blickfånget, bakom trädet, ståtar Gothia Towers. Spårvagnarna dundrar hit och dit. Bilar bussar och flygbussar. Till höger, utanför bild, glittrar Liseberg och Universeum.

 

Jag nyper mig i armen för att försäkra mig om att det är IRL, ingen dröm och inte en utflykt i de internetiska sfärerna heller. Helt enkelt lite fantastiskt är det allt.

 

- Aj! Nypet gör ju ont, ju.

Han jobbade på riktigt bra igår, han, gubben. Jerka. Jerry Williams. Eller Sven Erik Fernström, som han egentligen heter. Rörmokaren och numera 71-åringen från Sumpan. I tre timmar.

 

Inte var han min idol på 60- och 70-talen. Han har egentligen aldrig varit min idol. Men han har liksom blivit en legend och vunnit i längden. Jobbade på duktigt gjorde han. Orkester, sångare, dansare och scenograf jobbade som attan de med. Och det var helt enkelt bara häääärligt. Det verkade vi tycka, alla vi i publiken. Ungdomar på nåt mellan 50 och 70 bast.

Jerry berättade mellan låtarna stories från sitt musikaliska liv. Om hur han lirade på ungdomsgårdar och folkparker, hur det kom in en annan sorts musik, flummusik, på 70-talet och, ja, inte var det rock´n roll. Hur han kom tillbaka i rampljuset med musicalen Cats, trots att han verkligen inte är en musicalsnubbe.

Jag vill inte recensera vad han gjorde. Däremot fundera lite kring nostalgi. För visst är det förunderligt att en snubbe, som jag egentligen aldrig diggat särskilt mycket, kan väcka rikhaltigt med nostalgiska känslor.

I sketcher påmindes om vi om 60-talets mode med de vida kjolarna som fick stadga av potatismjöl, skumgummiunderkjol och/eller stålrör i nederfållen. Och de höga frisyrerna som tuperades upp. De tuffa brudarna lade en fralla i hövolmen. Och om den fick sitta länge gick det mask i den.

Vi påmindes charterturismens intåg, om juntans Grekland och om (o)klokheten i att turista i en diktaturstat. Å så alla låtarna med hög igenkänningsfaktor från ens eget liv. Han avslutade med ”I can jive” och då stod hela publiken upp sedan flera nummer tillbaka. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när han som extra nummer stillsamt sjöng ”I´m going home”.

Hans avskedsshow är kanske en påminnelse om allas våra stundande avsked. Vid 60+ är det är den perioden i livet helt enkelt. Minnen och avsked. Nostalgi. Härligt, vemodigt, tänkvärt.

 

Avslutar med en misslyckad bild som blev bra ändå. Den får symbolisera suddiga minnen om världen och livet, om förändringen, om vad vi gör och inte gör med vår planet, om då och nu och lite sen. Nostalgi.

 

Man undrar hur övervakade vi är, vi som existerar på nätet. Häromdagen hörde jag att Sverige och USA tecknat avtal om elektronisk övervakning i terroristövervakande syfte. Vi kan alltså vara en av de värsta bovarna i överförmynderi.

 

När jag knappade i min dator för att publicera förra bloggen, om inköp av skrivare, ser jag en mängd skrivarannonser i annonsrutan under min text. Det kan inte vara en tillfällighet. Något har känt av att jag omständligt och noggrant undersökt skrivare i en viss pris- och utförandeklass. Och jag tilldelas annonser som svarar mot just detta.

 

Vad jag tycker om det?

 

Det vet jag faktiskt inte. Både ock tror jag. Himla behändigt med annonser på varor som intresserar mig. Då slipper jag sminkreklam, reklam för kläder och skor för unga vuxna, och en himla massa annat som det finna andra målgrupper för än mig. Å ena sidan.

 

Kusligt med övervakningen av mina intressen. Å andra sidan.

Jag skulle lätt kunna bli shop-o-holic, om det inte vore för några besvärande karaktärsdag. Ta idag till exempel.

Efter eoner av undersökande tid har jag kommit fram till en alldeles viss skrivare till KIM-företaget på Landeriet. En Samsung, som kan det mesta jag ville ha av en skrivare. Tyvärr skriver den inte automatiskt dubbelsidigt. Men annars så. Hyfsat snygg är den också. (Killen på MediaMarkt som visade mig ett kvalificerat ointresse då han hade en annan lösning på mitt behov kan se sig förlora en köpvillig kund. Se tidigare blogg.) Efter ytterligare en tid kom jag fram till att den ska köpas via Net-on-nets lagershop här i Göteborg. Den fanns till och med inne i lager. Det här visar på det där karaktärsdraget. Jag är så himla omständlig och noggrann ibland så hälften kunde vara nog.

Jodå. Jag tog sats och for bort på Hisingen där nämnda Net-on-net-lagershop ligger. Efter bara en liten felkörning hittade jag dit. Inne i lagershopen letade jag rätt på skrivaren. Avdelning 20 fack 39. På den snåriga vägen till just mitt fack såg jag en del av det enorma utbudet.

 

För varje steg jag tog ökade min köpfeber. Behöver jag inte en ny matberedare? Min gamla är ju faktiskt trasig. Jag kan inte riva grönsaker längre. Skulle det inte vara käckt med en sån där trådlös lättsam dammsugare? För att inte tala om en liten städrobot som gör jobbet medan jag är borta. Och en kamera, en som kan mer än mobilen? Förresten vill jag filma. Och kunna redigera. Köplusten svällde i kroppen liksom njutningen över att jag faktiskt kan köpa det jag vill ha. Jag har råd.

Men då kommer det där karaktärsdraget med i scenariot. Omständigheten. Jag vill ju köpa den snyggaste, mest praktiska och prisvärda prylen. Och inte mäktade jag med att stå där och välja. Så jag klarade mig. Även den här gången.

Kläder med tillbehör ligger jag däremot lååångt från riskzonen att förköpa mig på. Där är jag hjälpt av ett annat karaktärsdrag. Jag avskyr att prova kläder i butik. Jag uppammar ett svettigt hat mot den plufsiga människa jag ser i spegeln. Då behöver jag handlingskraftigt och rådgivande stöd. Och det har jag i sonahustrun i Karlstad. Utan hennes engagemang skulle jag väl närmast gå naken.

Kontentan är att det inte är helt fel att ha lite knepiga karaktärsdrag. Åtminstone om man vill slippa vara shop-o-holic. Och det vill jag.

Det där var ju trevligt. Premiären är begådd. Vi var 79 frivilliga ”dansare”, en blandad skara, mest ungdomar, mest tjejer.

Under pausen träffades vi, avskodda, i lilla scen och fick instruktioner. Mest om hur vi skulle rädda oss om något gick snett. Om vi inte mådde bra – räck upp en hand, så kommer våra gruppledare till undsättning. Då leds vi tillbaka till lilla scen och där finns sjukvårdspersonal till hands (!). Vink vink, hej gruppledarna, 8 vardagligt klädda ungdomar. Om det börjar brinna eller på annat sätt går fel, så är det scenmästaren vi ska lyda. Vink, vink, hej scenmästaren, en stor biffig karl.

Vi introducerades i vår uppgift. Vi skulle gå in bakom scenen, stå på rad bakom ”järnridån", titta rakt fram på publiken när ridån gick upp, titta på en snubbe i en monitor rakt fram och göra som han. Eller, det var dels en livs levande snubbe och så var det en digital snubbe och de gjorde olika saker. Vi skulle göra som en av dem. Det innebar att vi i gruppen gjorde olika, och det var ”rätt”. Det gick helt enkelt inte att göra fel (vilket var skönt). Därefter skulle vi följa våra gruppledare och gå till scenens sida, sitta och titta på föreställningens fortsättning. Halva gänget skulle ut och gå en sväng till.

Vi delades in i fyra grupper som tilldelades var sina två gruppledare, en framför oss och en bakom oss. Fick veta att dansarna var 8 minuter sena, så vi fick vänta lite. Sen bar det iväg i de sceniska gångarna. Shit va stort det var bakom scen. Och mörkt. Jag var tvungen att fråga var publiken var nånstans. Vi kunde prata med varandra rätt obehindrat trots att det pågick en dansföreställning strax framför oss. För vi stod där bakom järnridån. Så gick den upp och allt var svart. Såg ingen publik alls. Inga dansare heller. Men efter en stund såg jag snubben och monitorn. De måste ha varit högt upp på någon av läktarna.

Vår dans inskränkte sig till svajande än hit och dit, axelryckningar, lätt knäböjning, skakning, huvudvickning, sidorörelse, armböj … . Det var inte så svårt, alldenstund det inte gick att göra fel. Efter en stund var jobbet gjort och vi leddes till platser vid sidan av men ändå på scen. Där fortsatte dansarna. De betedde sig med några stora korvliknande svarta ballonger och med en molnliknande konstruktion som lyftes med linor. Oj vad de jobbade. In och ut i strålkastarskenet. Armaturramper hissades upp och ner, linorna drog hit och dit, allt var stort och nära. Häftigt. Musiken dånade och vi hade fått öronproppar, vi som ville ha. Ibland satt vi i släpljus. Jag såg raden av ”dansare” mitt emot mig och det blev liksom en häftig dekor av massor med halvsidesupplysta ansikten. Vid det här laget hade ögona vant sig vid mörkret så nu kunde jag urskilja publiken. Den var månghövdad, det visste jag ju. Mest av allt kan man nog säga att vi varit en sorts levande lätt rörlig dekor till dansstycket.

Så var allt klart, applåderna dånade, dansarna vände sig till oss och vi fick också våra applåder. Så gick vi tillbaka till lilla scenen igen och hämtade våra koftor, väskor, skor… Nu var det en helt annan stämning på oss. Klart uppsluppen. Det kramades och hoppades och jag hörde många som ville göra om det här igen. Jag såg nöjda kompisgrupper, pappa-med-några-hoppande-döttrar-grupper etc.

Min kompis Eva och jag var också mycket nöjda med vår insats. Vi behövde eftersnacka på nåt ställe. Det blev Olearys nära Nordstan. Vi delade på en god pulledporkhistoria, hon drack te och jag drack öl.

Det visade sig att vi inte bara har vårt barnbarnande gemensamt. Vi har även intresse för de sceniska konsterna. Jag lockade med lätthet med henne på detta dansaräventyr. Hon kunde berätta att hon medverkat i två filminspelningar som statist och att Michael Nyqvist är en mycket sympatisk person som hon spelat anhörig till i en sjukhusscen. Jag kunde berätta att jag letat efter möjligheten att delta som publik vid underhållningsprogram som spelas in i Göteborg. Vi var rörande eniga om att sånt ville vi ha mer av. Och att vi skulle hålla varandra underrättade när tillfälle gavs.

Ja men så att. Är inte detta en särskild sorts kulturkonsumtion? Den som liksom åker snålskjuts på de professionella, och som ändå ger en känsla av delaktighet bland de stora?

Det är faktiskt sant. Jag debuterar som dansare ikväll. Vid Operan. Fniss.

Häromdan såg jag ett nyhetsinslag på TV nåt om Operan, dans och interaktivitet och att en del av publiken är med i föreställningen på scenen, gratis. Det klack till i mig. Det där vill jag vara med om. Jag gick in på Operans hemsida och skaffade mig en biljett.

 

Först visste jag inte riktigt vad jag skaffat biljett till. Alltså om det var en Operaföreställning, dansföreställning eller både ock. ??? Jag bara visste att jag ville vara med. Jag har också lyckats värva en kompis att också medverka.

Nu vet jag att det är en dansföreställning som heter Out of mind. (Klicka på understrykningen så kommer du Operans egen information om föreställningen.) Numret som jag ska medverka i heter the world to darkness and to me. Den dansande publiken behöver inte ha några förkunskaper. Vi ska tydligen bilda enklare gruppkonstellationer på scen. Men det tänker jag tala lite tyst om. Det viktiga budskapet är att jag, vid 63 års ålder, debuterar som dansare vid Operan. 

Förra helgen hälsade jag på Tyra-familjen (barnbarn med familj) i Karlstad. Det var en ovanligt kort tur, men himla go. Jag var beredd på att hon inte skulle känna igen mig och kanske skulle vara mycket blyg. 

 

Så blev det inte. Det var som att ta vid den relation vi byggde upp i somras. 

 

Det håller på att vara flera veckor sedan jag träffade Stockholmsbarnbarnen. 

 

När jag sitter här och tänker på mina barnbarn känns längtan rent fysisk i kroppen.

 

Barnbarn är beroendeframkallande. Det går inte att få för mycket av dem. Åtminstone inte utifrån mitt geografiskt distanserade perspektiv.

Det finns vissa situationer då jag känner mig övergiven. Igår hände det igen.

Jag körde på inspiration till Bäckebol för att prata om - och köpa - två olika skrivare med en kunnig person på MediaMarkt. Först gick energin åt att bevaka min köplats till de två datorsäljare som fanns tillgängliga. Missade köplatsen så att minst tre personer hann före. Det gav mig nog en lättare irritation innan det var dags för att uttrycka mina behov.

- Skrivare som ska passa både Mac och PC. – Det kan alla.
Laser. - …
- Färg. – Men vet du, du frågar efter skrivare som kostar fantasipriser!
- Trådlös. Helst dubbelsidig utskrift. Inte alltför långsam. – Ska den kunna mer än skriva ut?
- Ja, skanning vore inte fel.

Han visade mig på en produkt som tycktes vara det enda svaret på mina behov. – En bläckstråle som kunde allt jag frågade efter. Till ett pris som är lägre än motsvarande laser och med lägre utskriftskostnader.

- Men, hur är det nu med uppehåll i skrivandet? Det är aktuellt för oss. Det kan finnas längre perioder då skrivaren är inaktiv.
På det örat lyssnade han inte. Och det lät ju väldigt bra alltihop. Allt den kunde. Utskriftspriset OK. Dessutom fanns den att bara plocka med sig.

Men det sa inte klick i mig. Det kändes inte bra. Jag fick inte utrymmet att resonera. Det fanns bara ett svar. Och jag kände det som att han hellre ville sälja den produkt de hårdlanserar än den produkt jag frågar efter. Han var påtagligt ointresserad av min kravprofil, faktiskt. Trots att jag gjorde klart att den tusenlapp extra som en laserskrivare skulle kosta inte var ett problem.

Bad om ett annat alternativ, en liten skrivare till mitt eget kontor, och bara svartvit utskrift är ok. Han visade på en liten behändig Samsung. Laser, faktiskt. Den hade jag sett då jag var ute och surfade. Miljövänlig. Den vågade jag köpa. Så nu har jag en skrivare som ska installeras hemma hos mig. Alltid något.

Summa summarum. Det stöd jag kom för att få, råd i färgskrivarfrågan till kontoret på Landeriet, fick jag inte. I alla fall känns det inte så. Det är i en sån situation jag upplever mig övergiven.

Det har jag stött på flera gånger förut. Gemensam nämnare för dessa situationer är Teknikutrustning. Jag har pratat med mobilsäljare, IT-supporters, m fl och det slutar nästan alltid i känslan av en kommunikation där vi inte möts. Gemensamt är också att jag är i viss stress inför samtalet. Gemensamt är att jag upplever mig behandlas som en okunnig kärring som inte kan nånting över huvud taget. (Vilket det kan finnas viss sanning i, men ändå inte.) Jag känner mig oviktig, okunnig, ointressant. Övergiven. Trots att jag vill köpa. Trots att jag är en seriös kund.

Jag är alldeles förundrad över det faktum att mina tvillingbarnbarn varit på sin första dansteaterföreställning. Den varade i 40 minuter och tjejerna satt som trollbundna hela tiden. Dessutom berörda av diverse olika känslor. Det var både roligt och läskigt. Och förunderligt, för de kände igen Mira, den ena av dansarna i föreställningen av Zebradans.

 

Jag var tyvärr inte med, men har fått det återberättat.

Tänk att en föreställning kan fängsla nyss fyllda tvååringar med mycket spring i benen.

Det är ett himla duttande med min kropp nuförtiden tycker jag.

I alla de tider har jag fått rådet att ge min hud en kräm av något slag. Fuktande, torkande, stärkande eller gud vet vad. Jag har aldrig någonsin smort in mig med något annat än solskyddande kräm mitt i sommaren, och det får då verkligen räcka. Men så har jag bra hy också. För att inte tala om alla ansiktsprodukter jag borde ha. De heter saker jag nästan inte kan uttala. Concieler, foundation etc.

Hos hårfrissan igår fick jag ännu en välmenande förmaning att jag borde dutta kladd i håret. Det kallas för mousse och/eller spray och gör att jag med ett snabbt handgrepp kan dutta till håret att liksom stå upp lite efter att ha blivit tillplattat av hjälmen under cykelturen. – I din position måste du se till att se lite bra ut också, tyckte hon.

Hos tandläkarn härförleden blev jag uppmanad att intensifiera tandputsningen. Helst varje kväll ska jag, före tandborstningen, borsta mellanrummen mellan tänderna med ett för ändamålet lämplig borste. Och helst gurgla med munvatten. Det här ingår i kapitlet duttande med min kropp.

Jag undersöks för aningens av blödningar från underlivet och därför ska jag stärka slemhinnorna med hormoner. Det sker i tablettform, där jag duttar in tabletten i min slida med en liten pinne.

Nu tycker jag det räcker med duttande. Snart kan jag inte göra nåt annat än att pyssla med olika kroppsdelar. Ett himla duttande är det.