Bentes blogg

Idag har jag gjort något gruvsamt med ett resultat som tar tag i mig på ett omvälvande sätt. Vilket inte är så farligt, då jag är en förändringsbenägen person.

Jag har plockat bland försäkringspapper och särskilt försökt förstå vilken pension jag har att se fram emot och när. Man kan säga att jag nu vet mer om hur mitt framtida liv ska finansieras. Jag vet vad som är plan A, B och C.

Plan A är att det flyger stekta sparvar i mun på mig. Alltså att jag ramlar på ett stort fett välarvoderat jobb något år framöver. För tillfället verkar sparvarna ha väjt av åt annat håll.

 

Plan B är att gå i pension tidigare än jag tänkt. Typ ganska snart, inom ett år, kanske till och med nu i vår. Inte alls en oäven tanke. I alla fall de första 5 åren.

 

Plan C handlar om att finansiera tiden därefter så att det ger ett värdigt liv med någorlunda bibehållen levnadsstandard, vilket jag tycker jag är värd. Jag har enkla vanor och inga dyra ovanor. Och se, ja har en idé för plan C också.

 

Nu ska jag bara kolla allt i tankesömmarna några vändor till och be förståsigpåare om hjälp.

När allt kommer omkring är livet bara en finansieringsfråga. Och det tycks mig som att mina kreativa frihetsgrader kommer att öka framöver, tills åldrandet sätter sina hårt begränsande klor i mig.

 

Riktigt bra känns det. Fast ovant.

För ett tag sedan såg jag svansen av ett TV-program som var en kritisk analys av kapitalismen idag. Det hade inte hållningen av vänster-höger-fight och traditionell klassanalys, utan visade på kapitalismens globala effekter ur ett mera hälsoperspektiv. Den dysfunktionella kapitalismen var ett begrepp som användes. I programmet förmedlades viktig kunskap och sades många bra saker. Precis sånt som jag egentligen tycker, men inte riktigt hade kunskapskroppen bakom mitt tyckande.  

 

Jag letar då och då på nätet efter programmet, för jag skulle vilja se hela programmet, men har inte hittat det. I alla fall inte än. Jag vill fylla på kunskapsluckorna och få de breda glasögonen på mig.

Under en vändas letande fann jag ett annat intressant program som sändes av Vetenskapens värld. Det heter Ekonomernas skuld och avhandlar det faktum att så få ekonomer såg vart världen var på väg när det brakade iväg mot den senaste skuldkrisen och depressionen där t o m länder riskerar att gå i putten. 

Det finns delar i programmet som särskilt fångar mitt intresse. Det handlar om komplexitetsforskning och komplexitetsförståelse.

Makroekonomerna hade inte tagit med finansbranschen och bankernas roll i sina beräkningmodeller. Därför såg de heller inte bankernas avgörande roll för vad som hände och händer. De använde alltså modeller som innehöll förenklingar av verkligheten som förblindade synfältet.

 

Det där med förenklingar är vanskligt när det gäller komplexitetsförståelse, tänker jag. Utmaningen är att skapa modeller som inbegriper den komplexa helheten så att den blir meningsfullt analysbar. Intuitivt har jag länge tänkt att ekonomer skulle behöva bli mer av filosofer och beteendevetare. De tänker och agerar för snävt, vilket ibland får ödesdigra konsekvenser.

I mitt nästa liv ska jag bli komplexitetsforskare. I mitt nuvarande liv hoppas jag kunna hitta det där programmet jag letar efter.

Ny dag, dagsljus, fotomöjligheter.

Handbok om systemiskt mentorskap och mentorprogram i arbetslivet ligger där på en för mig viktig nött stol, som jag ärvt av mina nästan-föräldrar, intill ett för mig viktigt hjärta skapat av konstnärsvännen Lisa W Carlson.

 

Du ser bokens fram- och baksida. Adepten läser från ena hållet och mentorn från det andra. Man får vända och vrida, så som man gör i mentorskap.

Den kan köpas för pengar. Enbart genom vårt förlag. Oförändrat pris. Läs om det här. 

Kunskapskanalen är bara såååå bra.

Blev alldeles hänförd över programmet Bubblornas vetenskap om bubblors egenskaper och förmågor.

De kan användas inom vitt skilda discipliner, inom industrin, inom medicin, i hemmet. De kan rengöra, transportera och förtydliga t ex ultraljudbilder. De ger ljud ifrån sig, som kan användas för att tolka och spåra och de kan styras med ljud. De kan göras målsökande. De har betydlese för det allra minsta lilla och det stora globala. 

 

Har du liknande kunskapstörst som jag, så kolla programmet själv.

 

Det får mig också att fundera på bubbelvatten. Jag fick en soda streamer på födelsedagen av Karlstadssläkten. Tack tack för den. Jag har just fått igång den, då Max hjälpte mig med de sista handgreppen för att få den att funka.

 

Är bubblevatten nyttigt eller onyttigt?

 

Jag drar mig till minnes nåt jag hörde för flera år sedan, att det inte skulle vara så bra. Max sa nåt om att tänka på tänderna, kolsyran är frätande. Själv märker jag att jag nu dricker mer vätska, vilket jag borde göra och dricker mindre öl, vilket också är bra. 

 

Bubbelprogrammet får mig att undra om kanske bubblevatten är betydligt nyttiare än vad mänskligheten hittills förstått. Eller, kanske vad jag själv förstått.

 

???

Det var lite nervöst. För det hade krånglat osedvanligt mycket.

Boken, alltså. Nytrycket av Boken om mentorskap, femte upplagan. Under senhösten reviderade jag originalet lite. Det fanns en del småfel här och var som vi passade på att rätta till. Iväg med beställningen i mitten av november.

Fick originalet i retur av en svensk kille, vi kan kalla honom Sven, som skötte originalframställningen åt tryckeriet. Det var än det ena och än det andra felet att åtgärda. Till sist var det alldeles klart. Kontakten med Sven dog ut och jag tänkte att nu kommer böckerna inom två veckor, så som det stod i offerten en gång i tiden. Vi hade till och med börjat ringa in ett datum för leverans. 13 december skulle det ske, för då kunde min kollega hjälpa mig att bära böckerna in till mitt källarförråd.

Strax före leveransdatum får jag ett mail från en kvinna från långt-bort-i-stan (Litauen). Hon undrade när originalen kommer. Det visade sig också att hon inte pratar svenska utan skriver med hjälp av google translate.

 

Jag blev sur. Rejält sur för att vara jag och ryade i till tryckeriet. Via en del konstiga mail hit och dit, ursäkter och “förklaringar” som var mer av anklagelser till mig om bristerna på originalet så skickades de iväg till damen där långt borta. Böckerna trycks där i Litauen, nämligen.

Så var det då äntligen dags för leverans. 21-22 januari skulle det ske. Igår kväll blev jag uppringd av en person från en transportfirma som berättade att damen på Brännavägen i Härnösand inte ville ta emot böckerna. 

- Nej, tacka sjutton för det. Böckerna skulle ju till mig i Göteborg, inte till min förra bostadsadress i Härnösand! (Jag har inte underlåtit att informera om detta faktum ett antal gånger.)

I eftermiddags kom de, alla 100 kartongerna med alla 2000 böckerna. I en stor lastbil. Men speditionsfirman lovade plocka om böckerna i en mindre bil som kunde komma ner i parkeringsgaraget.

Det var en ängel som körde denna lilla transportbil. Han hjälpte mig dessutom att lasta ur böckerna ur bilen, baxa kartong för kartong på en rullvagn och en liten IKEA dragkärra, ut ur garaget och via några korridorer och dörrar in till platsen för mitt källarförråd. Vagn för vagn för vagn för vagn. För vagn. Efter några vändor gick rullvagnen sönder, men dragkärran funkade fortsättningsvis.

Det är då inte så konstigt om jag var lite nervös över att öppna en kartong och se resultatet. Jag var så orolig så man kan nästan tro att jag skulle mötas av mögelskadade böcker eller missfärgade eller att de var olaminerade eller att vikanvisning skulle saknas eller… ? Det finns mycket som kan gå fel, nämligen. Och varför skulle det inte göra det, när allt annat strulat?

Jag stuvade själv in böckerna i källarförådet och blev väl lite fummeltrött efter ett tag. Råkade putta till en färgburk så att det rann massor med färg på golvet. Stön. Hämtade plastbytta, slickepott, hushållspapper och en våt vettextrasa och öste. Fläcken på golvet får jag leva med som minne av denna stund, men nu badade jag i alla fall inte längre i färg.

Det är lite märkligt hur så många böcker kan se ut som nästan inga alls, när de är duktigt travade efter väggarna. Nåväl.

 

- Hur var de då?
- Jo, dom är jättefina. Jag är helnöjd. Och tack Ängeln så mycket för hjälpen.

På senare tid har jag alltså jobbat med ett anbud på uppdrag som jag väldigt gärna vill genomföra med det team som jag också sytt ihop. Kollegan kallade mig lead writer för anbudet, och det är väl bara att hålla med om.

Ett av företagen som är med på anbudet är ett mig närstående mycket ungt företag med ungdomlig kompetens. Läs transmedia. De använder med lätthet molntjänster, potenta gratisprogram som kan delas mellan de användare man vill dela med. Google drive för vanligt skrivande och räknande. LucidPress för avancerad layout.

 

För några år sedan provade jag och vi att använda Google docs och ja, det fick inte riktigt fäste i oss. Krånglade, minns jag. Nu heter det visst Google drive och är mycket potentare och mera driftsäkert. Jag har börjat använda det igen, för att känna mig för.

Nu är det också som så att kollegan och jag ska sätta upp en re-designad KIM-utbildning och den ska presenteras. Jag gjorde utkast till presentation igår. Vidare laddar vi för att skriva Boken om KIM. I vanlig ordning gör vi allt, vi skriver, illustrerar, layoutar och förlägger. Jag har tryckerikontakter för att få underlag för beslut om utförande. Vill ha koll på kostnaden.

Allt det här gör att jag nu är inne i en ny internettisk kompetenssnurr, där jag har satt mig själv i pulpeten. Nu ska återigen läras nytt.

- Om man ändå vore ung ändå. Så att man med lätthet kunde svälja alla internettiska nyheter och flyhänt anamma möjligheterna. Det är såna här gånger jag känner mig riktigt mossig. Och tjurig. Jag SKA lära mig jag med. Även om det är mödosamt.

De senaste dagarna har jag varit intensivt sysselsatt med att skriva på ett anbud för ett uppdrag här på västkusten. Det var ett sånt där förfrågningsunderlag där jag/vi både passade och ändå inte. Vi hade helt enkelt inte de maffigaste referenserna på just den specifika förfrågan.

Först lade jag det på hyllan. Sen märkte jag hur jag började agera. Frågade först en kollega (som jag börjat lära känna här nere men som jag aldrig jobbat med tidigare) och sen frågade jag en gammal kursare Stockholm från arkitekturstudietiden i Lund för hundra år sedan och på senare tid hittat via Facebook. Deras reaktioner fick mig att känna … ja, förfrågningsunderlaget lämnade mig ingen ro, om man så säger.

En vända med kollegan, som förstod mig och att uppdraget passade mig alldeles särskilt bra med den udda kompetensprofil jag har. Det passar bra att vara både arkitekt, kommunikatör och erfaren dialogledare och dokumenterare. Efter moget övervägande bestämde vi oss för att lägga.

Jag insåg att vi behövde vässa gängets gemensamma kompetens ytterligare och så kom det sig att jag bjöd in ytterligare ett ungt företag duktiga på transmedia, dvs dialog på olika fora och plattformar samtidigt. Läs interaktion i levande livet och på sociala media, mm.

Jag skriver lite kryptiskt, för just nu vill jag helt enkelt inte vara öppen med vilka vi är och om vad. Det pågår ju faktiskt ett upphandlingsförfarande. Det är tävling på gång!

- Men djävlar i min låda. I den ligger de vassaste knivarna skulle jag vilja säga. Väldigt olika, väldigt dugliga till väldigt olika saker. Vilken måltid de kan skapa!

Jag har varit så intensivt sysselsatt med att sy ihop oss och anbudet att jag blivit alldeles vill i planeten. I morse trodde jag det var torsdag, dagen för anbudets deadline. Måtte anbudet, som postades igår, ha kommit fram i tid! Oro i kroppen.

Efter en stunds existerande på morgonkvisten insåg jag att det är onsdag, att anbudet har hela två dagar på sig att komma fram i tid. Då är det lugnt.

 

Och jag har fått en hel dag till skänks.

Det är måndag och jag tror att det är vardag och att nu börjar det. Liksom. Arbetsskjortans ärmar är bildligt uppkavlade. Men sakta, mycket sakta, förstår jag att jag sitter på en annan planet än arbetslivet i övrigt. Upprört erfar jag hur våra respektive tankekartor krockar.

Jo alltså, jag sitter och administrerar. Betalar fakturor, plockar med papper i pärmar och gör klart för mig att nu är det ett nytt år, då nya pärmar ska tas i anspråk. Är lite duktig, tycker jag själv. Förbereder också samtal med min nya bankkontakt om mina huslån, som jag tycker jag betalar för mycket för. Hur kan jag sänka bokostnaden och ska jag möjligen betala av lite på lånet – eller behöver jag dessa pengar som buffert?

 

Så var det då det där med SJ årskort. Mitt nuvarande går ut 18 januari. Ett nytt kostar 43300 kr, i en klump. Kommer det att löna sig? Och vad är då det? Löna sig, menar jag. Jag sätter stort värde på friheten att kunna resa vart jag vill på kort varsel. Och det kan jag med SJ årskort. Men man ska ju resa en del för att det ska bära sig.

Nu tog jag ett beslut. Det är värt mycke med den där friheten. Jag unnar mig ett årskort även i år, trots att framtida intäkter och framtida resandemängd är så ovissa. Så jag knappade in www.sj.se och påbörjade betalningen.

 

I fjol betalade privat och sen fick jag rådet att ta kostnaden i företaget och fakturera privatpersonen Bente en del av summan. Så får det bli i år med. Med den skillnaden att företaget betalar årskortet först och sedan fakturerar privatpersonen. Beslutet var taget och jag laddade med att ha företagskortet i beredskap för att kunna betala med det.

Här tog det stopp. När det kom till betalning ville systemet att jag skulle gå via bankbetalning och hur jag än gjorde så förvalde systemet privata Bente som betalare. Provade med att registrera ny resenär. Men man ska skriva personnumret på den som ska resa på kortet och då halkade systemet in på mitt privata konto.
Än så länge anar jag intet om det där med helg. Men det kommer snart.

Jag ringde nämligen till SJ för att få råd. Min fråga var bara om det är hos SJ eller hos min bank som det blir fel? Ringde både 0771 75 75 75 och 0771 75 75 55. En automatröst ville jag skulle välja ärende. Jag valde … och valde och valde. Visst hopp fick jag då jag valde företagskund, avtalsärende och då hamnade jag i en kö där jag snart skulle bli betjänad. Jag var nummer ett. Det var jag i mer än 5 minuter innan jag gav upp. Hur jag än valde, så fick jag så småningom veta att öppettiderna var helgfri vardag mellan 8 och 17. Ja, och jag ringde faktiskt runt 13-tiden, mitt på ljusan dag. Till slut tackade de för att jag ringt och välkommen åter. Och därmed bröts samtalet. Igen. Och ingen. Och igen. Många gånger.

Under den här sejouren konstaterade jag mitt traditionella hälsomönster. Pulsen går upp, jag blir skitstressad och osäker på om jag redigt kommer att kunna redogöra för mitt ärende då jag väl kommer fram. Och om jag kommer att komma ihåg de koder jag behöver komma ihåg för att kunna fullfölja köpet. Det är trots allt en rätt stor summa pengar jag ska betala på ett bräde.

Efter en stund blir jag alltmer förbannad över att ideligen bli avsnoppad genom att samtalet avbryts. Det var då själva fan, tänker jag. Så här får det inte gå till.

Det är nu som det smyger sig in en vag – och svag – känsla av att kanske, kanske är det nåt annat fel här. Kan det möjligen vara så att det inte är vardag idag?

Ja, jag provade ju att ringa min nya bankkontakt i ett annat ärende och hon hade semester och återkommer i morgon. Kan det alltså MÖJLIGEN vara helgdag i dag?

När tanken förvandlats från en svag obehagskänsla till en redig fråga som söker sitt svar var det lätt. Det var bara att googla och svaret kom minsann omgående. Ingen kö eller avsnoppning här inte. Klara besked. Det är helg idag.

Detta minikrig på kammaren är priset för att ha drivit eget de senaste 30 åren. Man blir liksom alltmer förflyttad till en annan planet. På den planeten är det högst flytande kring vad som är arbetsdag och helg. Där finns inga klämdagar att arbeta in. Ingen reglerad semester. Inga reglerade arbetstider över huvud taget. Efter att ha vistats på den planeten länge, så påverkas tankemönstren.

Det fanns alltså inte på tankekartan att jag var fel ute. Jag som annars är så bra på att tro att allt krångel som har med det internetiska att göra är mitt fel.

Det är värt att ge den här tankekartan ett namn. Jag är ju inte ensam där. Men jag tror att jag är svårt skadad i tankemönstren som vi småföretagare och entreprenörer tillägnar oss. Det är inte en sjukdom, men absolut ett tillstånd. När anställdas tankemönster möter entreprenörens kan det ibland kollidera. Som nu, t ex. Men ett bra namn på dessa tankekartor har ännu inte kommit till mig. Annat än möjligen anställningskartan och entreprenörskartan / småföretagarkartan. Eller anställningsplaneten och småföretagarplaneten.

Nåväl. I alla fall förde de ett kort och intensivt krig i min tillvaro alldeles nyss. Nu torkar jag svetten ur pannan och försöker gå vidare i livet. Med två oförättade ärenden i bagaget.

Gott nytt år, alla.

 

Det har gått några eoner sedan jag sist skrev. Under tiden har jag blivit välmatad i de flesta bemärkelser.

 

Jag har ätit gott, umgåtts med mina allra som närmaste nära och kära i olika konstellationer, jag har låtit mig underhållas och jag har vilat.

Jag har julat i Västerås med två av mina barn och deras respektive samt de två barnbarnen från Solna. Då var det full rulle med råge. Jag har vistats några dagar i Solna med och utan tvlillingfamiljen. På min egna tid såg jag musikalen Priscilla queen of the desert och filmen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Nyåret tillbringade jag med barnbarnet i Karlstad och det var också intensivt, fast på ett annat och mera vilsamt sätt. Såg utställningen 1001 inventions, om uppfinningar från det muslimska området, på Värmlands museum. (Fantastisk!) Visste du t ex att världens första universitet byggdes i Mali och finansierades/startades av en kvinna.

 

Nu spenderar jag sista kvällen med gänget från förr i tiden, gamla matlagskompisar från Lundatiden som nu bor ute på Hammarö.

Så här sista dygnet före hemresan börjar jobbtankarna gro. Hur ska det bli? Jag fyller 64 idag och jag inser ju att de flesta arbetsgivare och ledningar inte hoppar jämfota av förtjusning över min ålder. Jag får säga som hundraåringen, att det är som det är och blir som det blir.