Bentes blogg

Det var lite nervöst. För det hade krånglat osedvanligt mycket.

Boken, alltså. Nytrycket av Boken om mentorskap, femte upplagan. Under senhösten reviderade jag originalet lite. Det fanns en del småfel här och var som vi passade på att rätta till. Iväg med beställningen i mitten av november.

Fick originalet i retur av en svensk kille, vi kan kalla honom Sven, som skötte originalframställningen åt tryckeriet. Det var än det ena och än det andra felet att åtgärda. Till sist var det alldeles klart. Kontakten med Sven dog ut och jag tänkte att nu kommer böckerna inom två veckor, så som det stod i offerten en gång i tiden. Vi hade till och med börjat ringa in ett datum för leverans. 13 december skulle det ske, för då kunde min kollega hjälpa mig att bära böckerna in till mitt källarförråd.

Strax före leveransdatum får jag ett mail från en kvinna från långt-bort-i-stan (Litauen). Hon undrade när originalen kommer. Det visade sig också att hon inte pratar svenska utan skriver med hjälp av google translate.

 

Jag blev sur. Rejält sur för att vara jag och ryade i till tryckeriet. Via en del konstiga mail hit och dit, ursäkter och “förklaringar” som var mer av anklagelser till mig om bristerna på originalet så skickades de iväg till damen där långt borta. Böckerna trycks där i Litauen, nämligen.

Så var det då äntligen dags för leverans. 21-22 januari skulle det ske. Igår kväll blev jag uppringd av en person från en transportfirma som berättade att damen på Brännavägen i Härnösand inte ville ta emot böckerna. 

- Nej, tacka sjutton för det. Böckerna skulle ju till mig i Göteborg, inte till min förra bostadsadress i Härnösand! (Jag har inte underlåtit att informera om detta faktum ett antal gånger.)

I eftermiddags kom de, alla 100 kartongerna med alla 2000 böckerna. I en stor lastbil. Men speditionsfirman lovade plocka om böckerna i en mindre bil som kunde komma ner i parkeringsgaraget.

Det var en ängel som körde denna lilla transportbil. Han hjälpte mig dessutom att lasta ur böckerna ur bilen, baxa kartong för kartong på en rullvagn och en liten IKEA dragkärra, ut ur garaget och via några korridorer och dörrar in till platsen för mitt källarförråd. Vagn för vagn för vagn för vagn. För vagn. Efter några vändor gick rullvagnen sönder, men dragkärran funkade fortsättningsvis.

Det är då inte så konstigt om jag var lite nervös över att öppna en kartong och se resultatet. Jag var så orolig så man kan nästan tro att jag skulle mötas av mögelskadade böcker eller missfärgade eller att de var olaminerade eller att vikanvisning skulle saknas eller… ? Det finns mycket som kan gå fel, nämligen. Och varför skulle det inte göra det, när allt annat strulat?

Jag stuvade själv in böckerna i källarförådet och blev väl lite fummeltrött efter ett tag. Råkade putta till en färgburk så att det rann massor med färg på golvet. Stön. Hämtade plastbytta, slickepott, hushållspapper och en våt vettextrasa och öste. Fläcken på golvet får jag leva med som minne av denna stund, men nu badade jag i alla fall inte längre i färg.

Det är lite märkligt hur så många böcker kan se ut som nästan inga alls, när de är duktigt travade efter väggarna. Nåväl.

 

- Hur var de då?
- Jo, dom är jättefina. Jag är helnöjd. Och tack Ängeln så mycket för hjälpen.