Bentes blogg

Igår sydde jag för glatta livet. Kjolen tar form. 

 

Medan jag pysslade lyssnade jag på dokumentärer och de har gett upphov till funderingar kring hur tankens ramar styr våra bedömningar och handlingar och även möjlig konsekvens av nedmonteringen av psykiatrin.

 

Ett exempel är hämtat från bedömningar av rationellt och irrationellt våld och hotbilder mot politiker och det andra är hämtat från politikens värld.

 

Råkade  lyssna på Mordet på Anna Lind. Det var nog för att den gavs i repris häromdagen. Tidigare har jag lyssnat på dokumentären Bombmannen och program om nedmonteringen av psykiatrin.

 

Det hade inte bedömts finnas någon hotbild för Anna Lind i samband med förestående EU-val. I programmet fick den analysen stark kritik av en tyckare, som menade att man måste ha med i hotbilden de irrationella hoten, som psykiskt instabila våldsbenägna personer står för. Anna Linds mördare Mihajlo Mihajlovic ansågs vara exempel på en sådan person. Psykiskt instabil och våldsbenägen och med ett uppdämt hat mot politiker. 

 

Drar mig till minnes programmet om Bombmannen, som en tid var kompis med Krister Pettersson, och deras gemensamma hat mot det etablerade samhället. En vag teori var att dessa herrar kunde ha med Palmemordet att göra. Och jag tänker att kanske även det skulle kunna hänföras till en irrationell hotbild, som i vart fall inledningsvis inte styrde mordutredningen. 

 

Har man ett tankens ramverk som bara belyser rationella hot men inte irrationella, så styr det bedömningar och handling. Då ser man inte den hotbild som kommer i dagen om man inkluderar irrationellt fungerande människor. 

 

Tänk om det är så att båda politikermorden, det på Olof Palme och det på Anna Lind, kan kopplas till detta reducerade tänk? Alltså att båda politikerna inte hade skydd och att båda mordutredningarna inte hade spåret "irrationellt hot" med initialt i utredningsbilden. (Jag märker, när jag ställer mig frågan, att den förmodligen kommer ur en djup okunnighet om polisarbete, och då framför allt på Anna-utredningen, som nog fördes med ett öppet sinnelag. Men, tänk om det ligger något i frågan?) Faktum är att det inte ansågs föreligga något hot mot Anna Lind. Vilket alltså var en katastrofalt grov missbedömning. 

Tänk om vi fått betala ett storpolitiskt pris för nedmonteringen av psykiatrivården? Och ja, jag är ju inte den förste som tänkt den tanken. Men tänk om. Tänk om båda morden kunnat förhindras med en bättre psykiatrivård? Tänk om.

Vidare tänker jag på Moderaternas nuvarande tillbakagång. Människorna vill inte ha fler skattesänkningar, de vill ha välfärd också. Även här tänker jag att det finns ett styrande ramverk för moderaternas tankegångar. Deras politik bygger på tron att vi människor motiveras främst av ekonomisk vinning och mer pengar i börsen. Med en breddad teoribildning kring våra motivationsfaktorer skulle nog ge upphov till en annan politik, tänker jag.

 

Och därmed är kjolen nästan klar. Behövde fem våder istället för fyra och nu undrar jag om jag ids sy en blus. Jag har mer tyg, om jag får förnyat sy-fnatt. Men kanske inte precis just nu med belladonnaögon. Jag har ju fått pupillvidgande medel och ser extra luddigt och ljuskänsligt någon dag. Jag får nöja mig med belladonnatankar.

Var på uppföljande ögonkoll idag.

 

Allt är bara bra och borde inte vara något att orda om. Men det var en jobbig undersökning för mig och jag var nära att både tuppa av och kräkas.

 

En för mig ny läkare stressade undersökningen och jag hann liksom inte med i svängarna. Sitt här, luta huvudet mot pannbandet, titta upp titt hit, titt dit, det är bara blått ljus, blinka inte, titta rakt fram, bra, nej blinka inte, håll blicken still rakt fram, nej blinka inte, luta pannan mot pannbandet (det gjorde jag hela tiden). Så där höll han på. Ju mera bråttom han hade desto ivrigare blinkreflex fick jag. Och jag kämpade med min lugnande andning. Vid ett antal åtsägelser om att inte blinka var jag nära att tuppa av. Illamåendet kom efteråt. Puh.

Han verkade dessutom allmänt oförstående, ja nästan anklagande till varför jag var där, varför har jag de droppar jag har, och varför ska jag undersökas mera. Han sa att han skulle svara Scanlock att nu är jag opererad och klar.  

Jag var inte precis den som kunde svara på hans frågor eller ha invändningar. Jag vet bara att jag kallats till ny undersökning i augusti och att det rör ögontrycket. För det kollade jag med en syster idag. 

Nåväl. Nu sitter jag här med mina belladonnaögon och har att se fram emot några dagar av ännu luddigare och ljuskänslig syn innan pupillen går tillbaka i normalläge. Och undrar vad jag var med om, egentligen. 

 

Jag kan i alla fall tänka tillbaka på en stund i väntrummet av trevligt slag. Två herrar satt och språkade och ett tag var jag med i snacket. Den ene var amatörfotograf och den andre musiker. Basist, av och till med eget band. Gissar att han är en halvkändis, kanske helkändis här i Göteborg, men ja, jag ser ju inte så bra, så för mig var han bara en svartklädd man som bröt på svenska och berättade historier ur sitt musikerliv. Han hade spelat med höjdarna i svensk underhållning på senare delen av 1900-talet. Monica Zetterlund, Georg Riedel, Povel Ramel (som ansågs vara en trälig figur utanför rampljuset) m fl. hade han musicerat med eller åt. Fick mig några minnesvärda berättelser till livs.

 

Så här efteråt ska jag försöka minnas denna trevliga del av sjukhusbesöket.

Den nya gapmindaren funkade inte alls. Jag fick omgående vänligt men bestämt avböjande reaktion. Tänker att tillvaron vill att jag ska gå i pension. Och det är OK.

De senaste dagarnas värmebölja har fått mig att börja fundera på om jag inte skulle prova att sy nåt sommarplagg av de tyger som jag faktiskt har liggande. Jag går för övrigt omkring som en osalig ande med dimsyn. Har hittat ett par glasögon från 80-talet där vänster glas funkar riktigt bra för syn på håll. För övrigt ser jag skarpt på ca 15 cm håll och därutöver luddar tillvaron till sig. Jag har inte vant mig och vet inte riktigt vad jag ska ta mig för.

 

Tanken att sy har i alla fall fått näring av att jag inventerat vilka tyger jag har. Bl att gråvitt tyg i bommull/linne och den biten är ca 160x150 cm. En löst hängande sommarklänning/tunika vore inte det nåt? Av raka enkla bitar, något krångligt klarar jag inte av. Ska gå att sy för hand om maskinen strejkar.

Under en promenad längs vattnet igår kom jag på andra tankar. En tvådelad historia skulle vara skönt. En top/blus och en omlottkjol som kan agera strandduk/sittunderlag.

Jag har, med ett undantag, inte sytt något på evigheter och nu rann idéerna på. Arkitekten kom i form.
- Shit, har jag inte ens rutigt papper hemma? Ser inte att leta. Illa.

 

Igår kväll träffade jag en klok kvinna. Marianne heter hon. Vi har gått och blivit vänner efter att tidigare haft en professionell relation i flera år. Nu var hon tillfälligtvis i Göteborg på en kvalitetskonferens och vi åt middag på restaurang igår kväll. I fyra korta timmar.

Jag berättade om mina flyttplaner och att Västerås verkar vara intressant för mig. Å så berättade jag om den gåva jag fått i kontakten med Gapminder. Gåvan heter "osedvanligt brinnande engagemang under vissa omständigheter".

 

Hörde mig säga:
- Nu sitter jag här med gåvan som ingen kan ta ifrån mig och vet inte riktigt vad jag ska göra med den. 

 

Hon hade sina önskningar om uppdrag i ett lugnare tempo. Vi skickade fnittrande våra önskningar till kosmos.

 

Under kvällen berättade hon att Västerås är en framåt stad vad gäller skol- och arbetslivsutveckling och hon lovordade projektet Expectrum.
- Det kunder vara nåt för dig, sa hon.
- Ja, jag kanske ska göra en gapmindare, fnissade jag.

 

Med det menas att på ren inspiration ta kontakt och erbjuda sina tjänster. Därmed var tanken tänkt och hade fått sina ord på sig.

Nu har jag gjort det. Kollade upp dem och ja, jo, det är en intressant korsbefruktande verksamhet, skola-akademi-näringsliv med fokus på teknik/naturvetenskap och entreprenörskap med syfte att stärka regionen. Om jag nu hajade rätt. Jag erbjöd mig att vara dokumenterare av verksamhetens processer. Dvs att på olika sätt följa, beskriva och lyfta fram hur det går. Det var inte alls lika läskigt den här gången, faktiskt. 

- Hi hi.

 

Det känns betydligt mera meningsfullt att kontakta intressanta verksamheter och erbjuda mina tjänster än att sitta och söka jobb jag inte får. Det passar mig att vara proaktiv. Återstår att se hur det går. Efter två gapmindare känns det som isen är bruten. Nu borde jag med lätthet kunna göra fler. 

Det är nåt kraftfullt i att välja ut en organisation, säga till dem att det ni gör gillar jag och jag skulle gärna bidra med min eminenta kompetens. Det är som med våra mentorskap. Där väljer adepten ut sin mentor. Mentorerna brukar bli hedrade. Så borde det kunna vara med en organisation också.

 

- Ett nytt grepp för jobbsökande? Styrkebaserad hållning och ombytta roller!

Damen med välfärdsångest, alltså jag själv, går omkring i tillvaron så här. 

 

Parallellt med att jag skriver om min oro kring försäljning och flytt har jag span på mig själv. Som vanligt.

 

Noterar krasst att inte är jag då nån businesskvinna precis. För en sån skulle njuta av affärsmöjligheterna. Men jag njuter inte. Känner bara oro över denna min största affär i livet. 

 

Däremot känner jag en lust kring tanken på att än en gång skapa mig ett hem. Jag vet att ställa krav på bo-miljön. På det viset är jag förändringsbenägen och har förtröstan. Jag litar på mitt omdöme att välja en bra bomiljö. Det är affärsdelen som oroar. Men jag har ju mäklare och anhöriga till hjälp, så det ska nog gå vägen, hela vägen.

 

Kanske ligger den inre konflikten i att jag har alltför höga krav på bomiljön relaterat till vad börsen tillåter. Mina önskemål kan sammanfattas enligt följande: Jag vill bo ljust, fräscht och vackert på Söder, i Aspudden eller Hjorthagen till en månadsutgift som understiger min nuvarande med 3000 kr. Med en maximal handpenning på sisådär 750000 pengar och utan lånelöfte på ett antal mille. Bara en knapp halv mille, faktiskt.

 

Detta är - förmodligen - min inre konflikt. Ekvationen går inte ihop.

 

- Å du. Jag vet att jag har det väl förspänt, sett ur den verkligt fattiges perspektiv. Jag förstår att min inre konflikt är sådan som vi relativt välbesutta kan ägna oss åt. Allt är som bekant relativt. Välfärdsångest, skulle man kunna kalla det.

Nu har jag träffat 4 mäklare och fått mig till livs lägenhetsförsäljningens och –köpens olika abrovinklar. Det står också klart för mig att jag gjort en bra fastighetsaffär, so far. 

 

I mitt hjärta har jag valt en av mäklarna, den enda kvinnan i församlingen. Hon var den som både värderade min nuvarande lägenhet högst (via den mest relevanta statistiken, nämlen senaste årens lgh-försäljningar i min egen bostadsrättsförening) och som kom med avgörande viktig information till mig om mina försäljningskostnader. Hon påpekade att jag har att beakta 22% fastighetsskatt på vinsten och det hade jag då rakt glömt bort i mina egna kalkyler över vilken rörelsemån jag har. Där rök 50-100 000 av den möjliga handpenningen. 

- Ryslig bra att tänka på, om man säger så.

Det rör sig eventuellt något lite på jobbfronten, vilket kan innebära att jag har åtminstone halvfull huggning till helfull ”lön” under hösten och ett bra tag till, om jag vill. Det påverkar tanken på när lägenhetsförsäljningen ska ske. För att den ska ske, det är jag nog klar med. Vet inte vad som skulle få mig på andra tankar, faktiskt.

- Men när ska det ske? Nu snart, för att undvika att min ekonomi undergrävs alltför mycket och för att passa på när det är gynnsamt att sälja. Eller senare, för att spana in det där eventuella jobbet.

Egentligen fick jag nog väldigt goda råd av den här sista mäklaren. Hon sa så här:
- Ta det lugn ett tag. Ägna dig åt att reka framtida boende i lugn och ro. Förbered försäljningen i höst, medan det ännu är grönt (fotograferingsskäl). Tryck eller avstå att trycka på försäljningsknappen när du vet hur det där med jobbet landat.

Summa summarum. Till i morgon ska jag välja mäklare, för det har jag lovat dem, och meddela alla vem jag valt. Vi förbereder försäljning i september, alltså städar, stajlar, fotar och sånt. När jag är mogen trycker jag på försäljningsknappen. Då annonseras min lägenhet ut i GP, på nätet och till den presumtiva kundstock som finns. När kontrakt tecknats är det dags att söka och köpa min nya bostad. Då är det bra att ha skaffat sig koll, särskilt på "kommande försäljningar". Och att ha en plan B som innebär kappsäcksboende och möbelförvaring under en övergångstid.

Klart och tydligt. Ett bra råd. Det ger mig riktlinje för vad jag ska använda semestern till. Huvudet förstår precis hur klokt detta är. Om jag bara kunde få in i kroppen att det är så jag ska göra. Kroppen är bara allmänt orolig och säger mest bara:

- Hur ska jag tänka, nu när jag inte ser som jag ska? Mamma hjälp! Hur blir det nu med mig som pensionär utslängd i universum? Och var ska jag bo under mellantiden?

Åååå, vad härligt jag haft det de senaste dygnen.

Det började med kärt besök av Max (sonen) och Mimmi, som mellanlandade på väg till Kreta på semester. Jag fick också hjälp att installera och aktivera ComHem bredband och TV, en leverantör som jag övergått till då min förening tecknat ett gruppavtal som gör att bredband och Tv blir ”gratis” för mig. Med ludd i ögonen (=dålig syn efter operationen) kändes det som oöverstigligt att klara själv.

På Sveriges nationaldag, tillika Max födelsedag, promenerade vi i regnet till en poppis Suchirestaurang och hem via kaffe med bakelse på Café Trädgården. Sen for de och jag lade mig att vila. Faktiskt rätt trött av umgänget. Efter en dryg timme blev jag upphämtad av Inger för vistelse på hennes lantställe i Rörtången, tillsammans med en gammal god vän till henne, Ethel.

 

– Hur ska det gå, jag som är så trött? tänkte jag.

Det gick bra.

Vi hade bara så himla trevligt och Ethel var en rejält angenäm bekantskap. Nu är jag hemkommen igen och jag känner mig som efter en hel sommars semester, djupt utvilad och läkt i själen.

 

Fredag kväll kunde vi fascineras av dramatiskt blixtrande åskväder. Lördag och söndag flödade solen och värmen, den goda maten och de goa samtalen.

 

Väl hemma under frukostkaffet kliade det lite i knävecket. Det visade sig vara en fästing. Den var inte lätt att få bort, där den satt i vecket bakom en fläskvall, med den luddiga syn jag hade att tillgå. Helvete vad krångligt det var. Jag har en fästingpincett som jag nu dömt ut. Den är inte bra. Nu vet jag hur jag vill ha den och den tänker jag införskaffa, vid tillfälle. 

 

Jodå, det rodnar runtikring bettet. Ännu bara sisådär 3-4 cm2. Och jodå, jag har läst på. Det är inte dags för oro än. Och jodå, jag tänker ha rodnaden under uppsikt. Särskilt om jag får lite feber eller om det vitnar inuti det rodnande fältet.

 

Mest tänker jag njuta av att ha haft den mest förträffliga minisemester som tänkas kan. Den har gått i trevnadens, livgivandets, lärandets och läkandets tecken.

Den här bloggen är ett experiment på hur arbetsför jag är. Det är garanterat ointressant läsning för de flesta. Jag beskriver nämligen utförligt mina tre dagar på Mölndals sjukhus och den ytterst banala katarakt-operation jag genomgått. Det som normalt tar tre kvart med in- och utskrivning samma dag tog för mig tre dagar. Bara för att jag är ögonpimsig och bad att få bli sövd under operationen. Nu är jag hemma igen och vill se hur det funkar att sitta och jobba vid datorn.

Jag är alltså nyopererad och hemkommen. Har sovit min första natt och gett mig morgonens omgång av ögondroppar. Jag har hittat ett sätt att lägga flaskan på näsroten, ligga ner och droppa i ögat. Dessförinnan tvättade jag ansiktet, och tvålade noga in händerna och spritade dem efteråt. På detta område tänker jag vara noggrannheten själv.

 

Tre sorter ska droppas i båda ögonen med någon minuts mellanrum. Isopto-Maxidex, Nevanac och Vigamox heter medicinerna. De är infektions- och inflammationshämmande. Så är det nu med det som började i måndags.

På skakiga ben och visst ångesttryck över bröstet tog jag mig med spårvagn till Mölndals sjukhus måndag morgon.


Där blev jag omhändertagen av vänligheten själv. Man tog en del prover, EKG, blodtryck, blodprover, ögontryck, mm och jag befanns i alla avseenden operabel.

Det måste ha stått med stora bokstäver i journalen att jag är pimsig, för alla var väldigt trevliga. De presenterade sig med namn, funktion och vilket arbetspass de går på. De informerade sakligt om sjukhuslivets alla abrovinklar t ex mattider, när jag ska sätta på sjukhuskläderna och i vilken ordning, hur och var jag ska duscha mig i desinfektionsmedel, var ringklockan är, hur sängen fungerar, besökstider, informationspärmen, när jag beräknas bli opererad på tisdan, etc.

- Och undrar du över något så är det bara att fråga. Vi finns till här för dig.

 

Under måndagens förmiddag huserade jag ensammen på hus K avdelning 205 rum 6 och jag upplevde det som att jag hade gott om servande personal. Bästa pensionatet, liksom. Där skrotade jag på med att lyssna på podradio, göra något litet jobbaktigt i datorn, vila, lösa korsord och ja, låta timmarna gå. Och jag blev bara lugnare och lugnare. Framemot kvällningen var det total frid i sinnet. Personalen hade en mycket lugnande inverkan och det är jag tacksam för.

På eftermiddagen var vi tre i rummet. En dam född 1936 och en dam född 1917. Den äldsta hörde nästan inget, men hon hörde tydligen att jag hostkraxade, för hon ringde efter hjälp. Å mina vägnar!

Jag opererades som nr 1 på tisdag morgon efter att ha duschat ännu en gång i desinfektionsmedel, fått kanyl i vänster hand och pupillvidgande dropp i ögonen. Fick smärtstillande och lugnande medel av den sort som gör att upplevelsen liksom klipps bort ur minnet. Ansträngde mig därför att memorera hur de körde mig, en trappa ner, jag blev mottagen av en narkossköterska, huva på huvudet, flyttad till operationsbordet, armarna lagda på plats ledigt utmed kroppen för diverse åtgärder, ugnsbakad varmt täcke, mys, man brukar ju kunna frysa, och så fick jag nåt i kanylen som gjorde att utustning och taklampor började snurra och ha sig och så fick jag veta att nu får du sömnmedlet, och så tittade jag lite i taket och sen minns jag inget mer förrän jag var på uppvaket. Då hade jag en ny kanyl i högerarmen.

Efter någon timmes dvala och insikt om att framför mina ögon fanns fasttejpade kåpor, kördes jag tillbaka genom en lång kulvertliknande gång. Uppvaket är alltså i en annan byggnad än op, konstaterade jag. Väl ”hemma” låg jag mest och dvalade hela dagen. Hade dropp i båda kanylerna, en med vätska och en med smärtstillande. Fick alltmer huvudvärk, trots smärtstillande. Kom på att jag nog hade kaffeabstinens. Baljade i mig kaffe och sen avtog huvudvärken. Men ljuskänsligheten tilltog. Nu vet jag att det gör ont i huvudet av starkt ljus när man är nyopererad. Från himlen, från mobilen och datorskärmen. 

Mina rumskamrater var människoöden, så klart. Hon som var född 36 hade nåt fel med gula fläcken och skulle ligga på mage i tre dagar efter sin operation. Damen född 1917 hörde nästan inget och hon såg just inget heller. Hon har en tumör i ena ögat så att synen inte går att rädda och nu skulle ögat opereras bort för att lindra hennes problem. Dessa fakta skreks i hennes öron, och hon fattade mycket lite av den information hon fick. Hon skulle opereras mitt på dan igår och hon låg och väntade och väntade och trodde att något hänt. Explosion eller så. Eller att invandrare kom före i kön. Iranier. Ett tag trodde hon att det var en mörk läkare som skulle operera henne men den kvinnliga ljushyade läkaren hävdade med envishet att det var hon som skulle operera. Stackars människa vilken värld hon lever i. Fantasier som drar iväg, fördomar som göds och inte mycket av sinnesintryck som motverkar.

Själv mådde jag lite tjyvtjockt och tyckte det var skönt att inte bli hemskickad operationsdagen. Däremot blev jag utskriven under förmiddagen igår och då var jag frisk och mogen. Först läkarkoll av mina ögon. Trycket inte alarmerande högt. (Jag är beredd på att så småningom börja medicinera för glaukom.) Inköpte ett par solglasögon på sjukhusets Pressbyrå med den unga manliga expediten som smakråd. Jag gav honom tre alternativ och vi var överens om att dessa var bäst.

Sedan dess skrotar jag på här hemma. Kollegan kom och hälsade på på kvällen. Vi resonerade över vad jag kan göra nu de närmsta veckorna. Jag ser att läsa, att blippa i mobilen, men det är en ansträngning att skriva i dator. Se TV är ett suddigt nöje. Sitta vid datorn ska jag nog inte göra dagarna i ända. Mina gamla glasögon är ett minne blott. De är alldeles för starka.

Jag får finna på annat att göra i sex veckor. Sköta mina ögondroppar tre gånger om dagen, promenera och ”stå ut” med dålig syn tills ögonen stabiliserat sig och jag kan skaffa nya progressiva glasögon med korrigering av min astigmatism. Men då djävlar. Då lär jag se bättre än på mycket läge, dessutom länge.

 

Och hur funkade det att skriva detta? Ja, lite ansträngande var det allt. Men det gick ju. Nu är det kaffedags, så inte abstinensen kommer krypande igen.

 

Meh. Det hände nåt med minnet i alla fall. Minns inte att jag bloggade om inskrivningen. Därav en del dubblerade bilder. Får leva med min demens light. Och ni med, som läser bloggen.

Nuerefantamejdax.

 

Var i Stockholm i helgen för att titta på en bedårande lägenhet i Nockeby torg. Det är ju så att jag börjat tänka på flytt från Göteborg - om nåt tag, obestämt hur långt tag.

 

Jag hade hittat en bedårande liten tvåa på Nockeby torg och boendekostnaden skulle med sin låga månadsavgift understiga den jag nu har med sisådär 3 000 kr/månaden.

- Alltså, fattaru, 3000 spänn mindre var månad! Förstod dock att jag skulle ha svårt hänga med i budgivning.

- Men det skadar inte att ha börjat titta i alla fall, tänkte jag.

 

Jag slängde iväg en prel låneansökan till min bank och fick besked under tågresan till Stockholm. Inget kul besked, men dock. Min pension, som jag börjar ta ut vid nyår, renderar endast en blygsam lånesumma, mindre än hälften av den jag nu har.

- Skit också. Men nu vet jag i alla fall vad jag har att röra mig med. Eller, det vet jag ju inte. Behöver sälja min lägenhet först för att veta mer exakt vad jag har att röra mig med. Troligen gör jag en relativt god affär vid lägenhetsförsäljnigen.

 

Nåväl. Lägenheten skulle visas söndag kl 16. SJ genomför planerade spårarbeten vilket gjorde min hemresa osedvanligt lång, både i sträcka och tid. Jag behövde faktiskt ta ett tåg 16.55 för att komma hem i vettig tid. Jag skulle ju gubevars läggas in för opereration på måndag morgon och jag ville inte vara uppstressad i onödan. När jag bokade min biljett fanns inte i tankevärlden att tidspusslet skulle falera. Men det gjorde det. De kollektiva kommunikationerna från Nockeby torg till Centralen medgav inte någon tid för att titta på lägenheten!

Då bestämde jag mig för att börja reka. Jag kan ju fara iväg och titta mig omkring, på nåt område som kanske skulle kunna vara möjligt för mig at bo i. 

Denna första rekande utflykt gick till Kalhäll. I sällskap med Tuva-familjen. 

 

Det blev en härlg utflykt. Spårväg till Sundbyberg där tjejerna fick sitta strax bakom konduktören och se hur han körde tåget. Pendel till Kalhäll och där fråga efter en lämplig lekplats. Vi lotsades till en park intill en skola. Åt lunch på vägen innan vi intog lekplatsen, som var av bästa sort för knappt treåriga damer med spring i benen.

 

Själv vandrade jag iväg en bit bort och såg ett område som jag kunde tänka mig bo i.