Bentes blogg

Den här bloggen är ett experiment på hur arbetsför jag är. Det är garanterat ointressant läsning för de flesta. Jag beskriver nämligen utförligt mina tre dagar på Mölndals sjukhus och den ytterst banala katarakt-operation jag genomgått. Det som normalt tar tre kvart med in- och utskrivning samma dag tog för mig tre dagar. Bara för att jag är ögonpimsig och bad att få bli sövd under operationen. Nu är jag hemma igen och vill se hur det funkar att sitta och jobba vid datorn.

Jag är alltså nyopererad och hemkommen. Har sovit min första natt och gett mig morgonens omgång av ögondroppar. Jag har hittat ett sätt att lägga flaskan på näsroten, ligga ner och droppa i ögat. Dessförinnan tvättade jag ansiktet, och tvålade noga in händerna och spritade dem efteråt. På detta område tänker jag vara noggrannheten själv.

 

Tre sorter ska droppas i båda ögonen med någon minuts mellanrum. Isopto-Maxidex, Nevanac och Vigamox heter medicinerna. De är infektions- och inflammationshämmande. Så är det nu med det som började i måndags.

På skakiga ben och visst ångesttryck över bröstet tog jag mig med spårvagn till Mölndals sjukhus måndag morgon.


Där blev jag omhändertagen av vänligheten själv. Man tog en del prover, EKG, blodtryck, blodprover, ögontryck, mm och jag befanns i alla avseenden operabel.

Det måste ha stått med stora bokstäver i journalen att jag är pimsig, för alla var väldigt trevliga. De presenterade sig med namn, funktion och vilket arbetspass de går på. De informerade sakligt om sjukhuslivets alla abrovinklar t ex mattider, när jag ska sätta på sjukhuskläderna och i vilken ordning, hur och var jag ska duscha mig i desinfektionsmedel, var ringklockan är, hur sängen fungerar, besökstider, informationspärmen, när jag beräknas bli opererad på tisdan, etc.

- Och undrar du över något så är det bara att fråga. Vi finns till här för dig.

 

Under måndagens förmiddag huserade jag ensammen på hus K avdelning 205 rum 6 och jag upplevde det som att jag hade gott om servande personal. Bästa pensionatet, liksom. Där skrotade jag på med att lyssna på podradio, göra något litet jobbaktigt i datorn, vila, lösa korsord och ja, låta timmarna gå. Och jag blev bara lugnare och lugnare. Framemot kvällningen var det total frid i sinnet. Personalen hade en mycket lugnande inverkan och det är jag tacksam för.

På eftermiddagen var vi tre i rummet. En dam född 1936 och en dam född 1917. Den äldsta hörde nästan inget, men hon hörde tydligen att jag hostkraxade, för hon ringde efter hjälp. Å mina vägnar!

Jag opererades som nr 1 på tisdag morgon efter att ha duschat ännu en gång i desinfektionsmedel, fått kanyl i vänster hand och pupillvidgande dropp i ögonen. Fick smärtstillande och lugnande medel av den sort som gör att upplevelsen liksom klipps bort ur minnet. Ansträngde mig därför att memorera hur de körde mig, en trappa ner, jag blev mottagen av en narkossköterska, huva på huvudet, flyttad till operationsbordet, armarna lagda på plats ledigt utmed kroppen för diverse åtgärder, ugnsbakad varmt täcke, mys, man brukar ju kunna frysa, och så fick jag nåt i kanylen som gjorde att utustning och taklampor började snurra och ha sig och så fick jag veta att nu får du sömnmedlet, och så tittade jag lite i taket och sen minns jag inget mer förrän jag var på uppvaket. Då hade jag en ny kanyl i högerarmen.

Efter någon timmes dvala och insikt om att framför mina ögon fanns fasttejpade kåpor, kördes jag tillbaka genom en lång kulvertliknande gång. Uppvaket är alltså i en annan byggnad än op, konstaterade jag. Väl ”hemma” låg jag mest och dvalade hela dagen. Hade dropp i båda kanylerna, en med vätska och en med smärtstillande. Fick alltmer huvudvärk, trots smärtstillande. Kom på att jag nog hade kaffeabstinens. Baljade i mig kaffe och sen avtog huvudvärken. Men ljuskänsligheten tilltog. Nu vet jag att det gör ont i huvudet av starkt ljus när man är nyopererad. Från himlen, från mobilen och datorskärmen. 

Mina rumskamrater var människoöden, så klart. Hon som var född 36 hade nåt fel med gula fläcken och skulle ligga på mage i tre dagar efter sin operation. Damen född 1917 hörde nästan inget och hon såg just inget heller. Hon har en tumör i ena ögat så att synen inte går att rädda och nu skulle ögat opereras bort för att lindra hennes problem. Dessa fakta skreks i hennes öron, och hon fattade mycket lite av den information hon fick. Hon skulle opereras mitt på dan igår och hon låg och väntade och väntade och trodde att något hänt. Explosion eller så. Eller att invandrare kom före i kön. Iranier. Ett tag trodde hon att det var en mörk läkare som skulle operera henne men den kvinnliga ljushyade läkaren hävdade med envishet att det var hon som skulle operera. Stackars människa vilken värld hon lever i. Fantasier som drar iväg, fördomar som göds och inte mycket av sinnesintryck som motverkar.

Själv mådde jag lite tjyvtjockt och tyckte det var skönt att inte bli hemskickad operationsdagen. Däremot blev jag utskriven under förmiddagen igår och då var jag frisk och mogen. Först läkarkoll av mina ögon. Trycket inte alarmerande högt. (Jag är beredd på att så småningom börja medicinera för glaukom.) Inköpte ett par solglasögon på sjukhusets Pressbyrå med den unga manliga expediten som smakråd. Jag gav honom tre alternativ och vi var överens om att dessa var bäst.

Sedan dess skrotar jag på här hemma. Kollegan kom och hälsade på på kvällen. Vi resonerade över vad jag kan göra nu de närmsta veckorna. Jag ser att läsa, att blippa i mobilen, men det är en ansträngning att skriva i dator. Se TV är ett suddigt nöje. Sitta vid datorn ska jag nog inte göra dagarna i ända. Mina gamla glasögon är ett minne blott. De är alldeles för starka.

Jag får finna på annat att göra i sex veckor. Sköta mina ögondroppar tre gånger om dagen, promenera och ”stå ut” med dålig syn tills ögonen stabiliserat sig och jag kan skaffa nya progressiva glasögon med korrigering av min astigmatism. Men då djävlar. Då lär jag se bättre än på mycket läge, dessutom länge.

 

Och hur funkade det att skriva detta? Ja, lite ansträngande var det allt. Men det gick ju. Nu är det kaffedags, så inte abstinensen kommer krypande igen.

 

Meh. Det hände nåt med minnet i alla fall. Minns inte att jag bloggade om inskrivningen. Därav en del dubblerade bilder. Får leva med min demens light. Och ni med, som läser bloggen.